Det jag skrev i ett tidigare inlägg om landstingets undermåliga barnsjukvård, var riktat mot tillgängligheten. Främst i alla fall. För när jag väl lyckas få kontakt med barnens läkare, så får vi hjälp. Och det är så skönt. Han är en sådan trygghet för oss alla, inte minst barnen som vid det här laget känner honom väl och dyrkar honom. Det är inte långt ifrån att mamman också gör det.
Idag hade storebror ju tid att träffa allergi/astmasköterskan på barnmottagningen för att prova om han kan hantera en turbuhaler. Det kan han. Och mammahjärtat svällde av stolthet när sköterskan med viss förvåning i rösten kommenterade att femåringar nästan aldrig kan klara tekniken. MIN femåring kan! Sedan hade vi sådan tur att doktorn ringde just medan vi var där. Så han kom ut till oss, och vi fick träffa honom. På riktigt. Och han lyssnade på ungen. Visserligen hörde han inget, eftersom storebrors astma är ansträngningsutlöst, så där och då fanns liksom inget att höra. Men han lyssnade. Och brydde sig. Och bytte medicinen storebror får.
Så nu känns genast allt under kontroll igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar