Jag sitter och äter frukost. Klockan är kvart över sex på morgonen. Tidigt. Alldeles för tidigt. Ut i köket kommer storebror. Med den där lite stultiga gången som barn har när de är alldeles yrvakna och egentligen borde ha sovit någon timme till. Håret på ända. Små springor till ögon. Ett gäsp så stort att jag kan se vad han ätit till middag dagen innan. Vilket jag iofs vet ändå, eftersom det är jag som lagar mat i det här huset.
-Är du trött älskling?, frågar jag. Varpå barnet tvingar upp ögonen en bit till så han kan spänna dem i mig på ett anmärkningsvärt föraktfullt sätt, ganska imponerande med tanke på tid och grad av yrvakenhet: -Ja, det är väl klart att jag är, jag har ju precis vaknat!
Tänkte inte på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar