Lantisar

Vi bor en timme med bil från Stockholm. Eftersom jag under inga som helst omständigheter kör bil i Hufvudstaden, blir restiden genast lite längre, men fortfarande inte mer än ca 1,5 timme om pendeln kommer som den ska. Det är alltså ingen omöjlighet att svepa in lite då och då. Idag tillbringade barnen och jag dagen på Tekniska museet. På pendeln på väg upp fick de syn på Stockholms vyer. Ivrigt pressade de sina små näsor mot tågfönstret: -Mamma det är Globen! GLOBEN! Gloooobeeennnnn!!

Vi måste åka upp aningens oftare än vi gjort hittills.

Generationsklyfta

Dagis är stängt idag. Jag har därför tagit ledigt. Eftersom barnen och jag kommit överens om en utflykt till Tekniska museet i Stockholm, måste jag ändå stiga upp i tid. Van som jag är att bara vara hemma helger, tror jag att ingen annan är ute halv åtta på morgonen. Jag drar alltså bara på mig ett par säckiga mysbyxor och en fleecejacka över nattlinnet och traskar ut med hunden. När jag passerar busshållplatsen på andra sidan vägen blir jag varse mitt misstag. För där sitter valda delar av byns tonåringar och väntar på skolbussen. Och käre Gud, föraktet i deras unga ögon när de tar in min medelålders uppenbarelse. De sveper med blicken från det fortfarande sömnrufsiga håret, över de i fritt fall gungande brösten innanför vad som alldeles uppenbart är ett nattlinne och vidare förbi de icke kontrollerade bilringarna och de inte hundraprocentigt rena mysisarna till träskorna i storlek 41 som jag går barfota i. Deras blickar sveper tillbaka upp och med inövade uttråkade ansiktsuttryck och rent förakt i blicken gör de utan ett ord klart för mig hur sunkig och pinsam jag är.
För ett ögonblick hajar jag till. Skäms. Ser mig själv med deras ögon. Sedan ser jag dem med mina ögon. Ser deras ängsliga behov av att vara tillräckligt inne, tillräckligt coola. Deras leda vid skolan (givetvis inte alla, men tillräckligt många). Deras osäkerhet inför vad framtiden bär med sig för dem. Jag har min utbildning. Ett jobb som jag älskar, med fast anställning och en lön jag kan leva på, en lön som t om är schysst med landstingsmått mätt. Jag bor i det hus jag drömde om att få äga i nästan två år innan det blev till salu. Jag är gift med en man jag älskar. Jag har två barn som jag älskar mer än allt i hela världen. Två fina barn, begåvade, vackra, socialt begåvade barn.
Mitt urskuldande, generade leende byts ut mot ett mer självbelåtet. Må vara att de är yngre, snyggare och coolare än jag. Må vara att jag är närmare döden än de. Men jag skulle aldrig vilja byta med dem.

Prioriteringar

Den lokala leksaksaffären har rea. Ordentlig rea. Plus att jag som medlem i deras kundklubb dessutom har ytterligare 25% rabatt just nu. Alltså var jag svårt frestad att åka dit i helgen. Se vad som fanns och kanske köpa de där dyra grejorna som man annars aldrig köper till barnen och lägga undan till jul. (Jo, jag gör så. Storebrors julklappar är nästan färdiga, men jag behöver en lite större grej till lillasyster också).
Men det blev inte så. För jag tror inte att barnen kommer minnas vad i deras redan överfyllda leksaksförråd som de fick julen 2010. Men de kommer förhoppningsvis minnas hur de satt mitt ute i skogen på en gammal yogamatta (i brist på sittunderlägg) och drack saft och åt falukorvsmackor med en kompis och hur vi sedan kom hem med sisådär tio liter trattkantareller i packningen. Det är värt mer än billiga leksaker.

Syskon. Men ändå så olika.

Vi sitter i bilen. Pratar om ditt och datt. Om framtiden. Jag säger att en dag, när barnen är stora, kommer de flytta hemifrån och skapa sina egna hem och familjer. Storebror blir ängslig och osäker, som alltid när stora förändringar är på tal. Från hans hörna av baksätet kommer ett oroligt: -Jag ska aldrig, aldrig flytta hemifrån och från dig, mamma!
Från lillasysters hörna kommer, blixtsnabbt och med eftertryck och känsla: -Men det ska jag!

Och tydligare än så kan inte skillnaden mellan mina barn illustreras.

Det sociala arvet

En del författare har en aningen mer cynisk bild av människosläktet än andra:

They fuck you up, your mum and dad
They may not mean to, but they do
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you

But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats
Who half the time were soppy-stern
And half at one another´s throats

Man hands on misery to man
It deepens like a coastal shelf
Get out as early as you can
And don´t have any kids yourself

This Be The Verse
Philip Larkin

Ett kallare samhälle

Mer än hälften av rösterna är räknade. Svenska folket har talat. Det hårdare samhället är här för att stanna. Det samhälle där allmännyttan säljs ut till privata vinstintressen. Det samhälle där vårdföretag baserade i skatteparadis håvar in miljoner skattekronor varje år, samtidigt som de säkrar sina vinster genom att försämra vården för vårdtagarna och knäcka sin personal. Pengarna som är avsedda till vård och omsorg, som vi alla betalat till, förs ut ur landet till att göra några få rika ännu mycket rikare. Med regeringens goda minne.
Det samhälle där du ska arbeta eller dö, för andra alternativ ges inte. Inte om du vill ha ett värdigt liv i alla fall.
Ett samhälle där främlingsfientlighet, intolerans och hat blir en bärande princip i riksdagen. Ett samhälle där människor jag känner och tycker om blir icke önskvärda.
Ett samhälle där ett parti i regeringsposition öppet anser att barn som min son inte borde få finnas, att det är fel att han existerar, bara för att jag var ensamstående när jag valde att bli mor.
Ett samhälle där det kollektiva ansvaret för varandra är på upphällningen, där var och en är sig själv nog och klasskillnader och skrankor mellan människor växer sig större för varje dag.

Både jag och maken har arbete. Vi har de senaste åren varit friska nog att hålla på oss på rätt sida sjukskrivningsgränsen, även om det varit på håret mer än en gång, främst för mig. Jag tror nog att om jag satte mig ner med en miniräknare så skulle jag komma fram till att vi tjänat åtminstone litegrann på alliansens skattepolitik.
Vi röstade med hjärta, hjärna och medmänsklighet, inte med den egna plånboken. Vi verkar ha varit sorgligt ensamma om det.

Mer droger åt folket!

Jag har i tio år lidit av dialyssköterskornas yrkessjukdom nummer ett - karpaltunnelsyndrom. Eftersom jag inte gillar det där med att behöva opereras, har jag dragit på det. Och dragit på det. Och dragit på det litet till. Använt stödskena om nätterna. Tagit antiinflammatorika för smärtan och för att hålla nere inflammationen. Pallat upp armen med kuddar när smärtorna strålat hela vägen upp i armbågen och jag inte kunnat sova.
Nu går det inte längre. Jag har nu ett arbete som kräver att jag kan skriva mer än några få meningar för hand. Jag vill kunna sopa köksgolvet utan att tappa sopborsten. Jag vill kunna skala potatis till familjens middag utan att behöva be maken. Nu räcker det. Så jag bad min läkare om en remiss till ortopeden, och efter de obligatoriska tre månadernas väntetid, var jag där i torsdags. Istället för att berömma mig för att jag på ett föredömligt sätt avstått från att belasta sjukvården med just det här problemet, talade läkaren helt rart och omtänksamt om för mig att efter så många år kan skadan på nerven vara permanent. Men det vet man inte förrän efter operationen. Jamen, tack då. Sedan fortsatte hon glatt med att tala om att operationen görs i lokalbedövning i blodtomt fält. Och att den gör ont. Nu råkar jag inte vara bra på smärta. Det är liksom inte min grej. Även om jag blivit tåligare med åren. Man blir det när man alltid har ont, man fungerar liksom inte alls annars. Men fortfarande - smärta är inte my cup of tea. Så när jag redan i förväg uttryckligen blir varnad, bleknar jag litegrann. Och ber med pipig röst om att få något lugnande innan operationen. Och när doktorn säger att javisst, det kan jag få, ser jag framför mig en liten mesig tjejdos. Jag väger som en hel skogshuggare, jag behöver dosering därefter. Så, med fortsatt ynklig stämma, ber jag doktorn ta hänsyn till detta enkla faktum då hon ordinerar. Sen ser jag blicken.
Jag kan ta och hänga på mig en skylt operationsdagen: "Här kommer pillermissbrukaren. Lås medicinskåpet ett varv extra." Det blir bra, det här.

När vardagen inte alls är grå

Jag står och dukar fram inför middagen. Funderar över vad man kan tänka sig till middag resten av veckan. Suckar lite inombords över det omöjliga projektet att hitta på något som är hyfsat näringsvettigt, hyfsat snabblagat, hyfsat billigt och som båda barnen gillar. Varje dag. I bakgrunden mullrar tvättmaskinens slutcentrifugering. Ännu mer tvätt att hänga, och jag som inte vikt undan förra maskinen. Eller förrförra, vad det anbelangar.
Så hejdar sig händerna i bestickdukandet. Blicken sveper över matbordet. Fyra uppsättningar tallrikar, bestick och glas. Jag dukar till fyra. Jag har en familj. Jag äter inte ensam. Det är kanske inte roligt att laga mat varje dag. Men jag har en familj att laga mat till. Det är inte alla förunnat. Det är kanske inte roligt med miljoner små plagg att tvätta, hänga och vika in. Men jag har två små barn vars barnakroppar ska kläs i dessa små plagg varje dag. Två små barn som är mina. Som tycker att jag är bäst i hela världen. Som trängs om att sitta närmast i soffan om kvällarna. Det är en gåva och en välsignelse som inte alla får uppleva.
Jag har värk både här och där. Jag sover för lite, och för dåligt. Hälsan är det si och så med.
Men jag lever världens mest privilegierade liv.

Det gula guldet

Som en ren fotnot: storebrors fästing hämtade han antagligen upp igår när vi var ute i skogen. Förutom fästingen kom vi hem med tre liter kantareller. Igår vankades det smörstekta kantareller till lördagsbiffen. Det var värt en och annan fästing. Så länge de inte sitter på mig. Den saken ska maken få undersöka med förstoringsglas innan han får somna ikväll.

Den hårda pedagogiken

Storebror har börjat samla fästingar. Alla ska vi ha en hobby, men jag hade kanske önskat att han valt något annat än just det. Det verkar som om han önskar det också, att döma av skrikandet och gråtandet när odjuren upptäcks och måste bort. Kompisarna ett par gator bort har en alldeles utmärkt fästingplockare (det har jag med, han kallas här för maken, men se det duger inte för storebror inte), så vi fick för andra gången på tre dagar knalla dit för att plocka fästing. Innan vi gjorde det, tyckte jag det kunde vara smart att strippa av gossen och inspektera honom för att se om han hade flera som satt på lur någonstans. När jag kollade bakom öronen började gossen gråta, för se där ville han då verkligen inte ha några husdjur. Då tyckte tydligen maken att det kunde vara dags för honom att bidra: -Vet du, storebror, pappa har haft en fästing bakom örat. Den fick de operera bort.

Min man, pedagogen.

Att göra barnen nöjda

Sedan årsskiftet har jag jobbat hela dagar fyra dagar i veckan, och varit helt ledig alla onsdagar. Hela denna tid har jag ständigt fått höra hur synd det är om mina barn, hur alla andra barn alltid blir hämtade mycket tidigare, hur de är de enda som aldrig har korta dagar, samt hur tråkigt det är att vara hemma utan att han någon att leka med.
För att tillmötesgå barnens innerliga önskemål, bad jag om nytt schema efter semestern, och jobbar nu fem dagar i veckan, men korta dagar.
Så nu får jag varje dag släpa hem två ylande barn som inte vill gå hem, jag har inte lekt klart ännu, DUMMA MAMMA!

Det är tydligen inte alls lika viktigt för barn som föräldrar att vara konsekventa. Men tydliga är de i alla fall.

Han är i alla fall ärlig

Storebror och jag passerar en valstuga. Han undrar vad det är, jag förklarar. Lägger till att just det där råkar vara partiet hans pappa röstar på. Han undrar vad jag röstar på, jag svarar. Han börjar fundera på vad han själv ska rösta. Jag förklarar att han bara får rösta efter att han fyllt arton och blivit myndig. Sedan får jag förklara begreppet myndig, att man då får bestämma över sig själv, flytta hemifrån och sköta sig själv. Storebror funderar lite. Säger: -När jag är arton tänker jag inte flytta hemifrån. För då måste jag själv städa, laga mat, tvätta och diska.

Min son, parasiten. Jag är så stolt.

Höst

1 september. 8,5 grader utanför fönstret. Fuktigt, rått i luften.
Jag får ge mig. Jag får erkänna fakta.
Det är dags att lyfta ut flytkorvar och brassestol ur bagageutrymmet i bilen. Badsäsongen är slut för i år.