tisdag 14 september 2010

Mer droger åt folket!

Jag har i tio år lidit av dialyssköterskornas yrkessjukdom nummer ett - karpaltunnelsyndrom. Eftersom jag inte gillar det där med att behöva opereras, har jag dragit på det. Och dragit på det. Och dragit på det litet till. Använt stödskena om nätterna. Tagit antiinflammatorika för smärtan och för att hålla nere inflammationen. Pallat upp armen med kuddar när smärtorna strålat hela vägen upp i armbågen och jag inte kunnat sova.
Nu går det inte längre. Jag har nu ett arbete som kräver att jag kan skriva mer än några få meningar för hand. Jag vill kunna sopa köksgolvet utan att tappa sopborsten. Jag vill kunna skala potatis till familjens middag utan att behöva be maken. Nu räcker det. Så jag bad min läkare om en remiss till ortopeden, och efter de obligatoriska tre månadernas väntetid, var jag där i torsdags. Istället för att berömma mig för att jag på ett föredömligt sätt avstått från att belasta sjukvården med just det här problemet, talade läkaren helt rart och omtänksamt om för mig att efter så många år kan skadan på nerven vara permanent. Men det vet man inte förrän efter operationen. Jamen, tack då. Sedan fortsatte hon glatt med att tala om att operationen görs i lokalbedövning i blodtomt fält. Och att den gör ont. Nu råkar jag inte vara bra på smärta. Det är liksom inte min grej. Även om jag blivit tåligare med åren. Man blir det när man alltid har ont, man fungerar liksom inte alls annars. Men fortfarande - smärta är inte my cup of tea. Så när jag redan i förväg uttryckligen blir varnad, bleknar jag litegrann. Och ber med pipig röst om att få något lugnande innan operationen. Och när doktorn säger att javisst, det kan jag få, ser jag framför mig en liten mesig tjejdos. Jag väger som en hel skogshuggare, jag behöver dosering därefter. Så, med fortsatt ynklig stämma, ber jag doktorn ta hänsyn till detta enkla faktum då hon ordinerar. Sen ser jag blicken.
Jag kan ta och hänga på mig en skylt operationsdagen: "Här kommer pillermissbrukaren. Lås medicinskåpet ett varv extra." Det blir bra, det här.

2 kommentarer:

  1. Hehehe, jag har hela skåpet fullt med dotterns o mina droger....piller menar jag. Funkar skitbra mot svajiga nerver.

    SvaraRadera
  2. Det går säkert jättebra det där. Se bara till att narkossköterskan/narkosläkaren är av det stabilare slaget, som tål att du kramar rejält med den handen som inte opereras på. Det hade jag under en operation. Jag är inte heller liten, men han var minst dubbelt så stor!

    SvaraRadera