Språkpolis

Barnen och jag gör oss redo att gå till pulkabacken. Fast varför den fortfarande kallas för det när inte en unge åker pulka längre, det fattar jag inte riktigt. Snowracerbacken vore mer korrekt.
Hursomhelst, vi bylsar på oss. Jag slänger åt storebror ett par långkalsonger. Gör detsamma till lillasyster. Ber henne ta på sig långkalsongerna. Hon tar dem. Stannar upp. Blänger till på mig: -Men mamma! Långtrosor, förstås!

Det gäller att välja sina ord.

Nattmössa

Man skulle nästan kunna tro att storebror längtar till julafton.

Mantra

Jag har lagt mig till med ett nytt mantra. Ett som smidigt nog finns på poster. Så nu möts jag av mitt mantra varje dag när jag kommer hem och kliver in i hallen.
Det behövs extra mycket såhär i juletid, känns det som:




God Jul på er!

Vår gran

Vi har plastgran. Inte lika vackert. Men mindre skräpigt, mer praktiskt och, inbillar jag mig, mer miljövänligt. Levande träd är mer miljövänliga än plast, ja. Men en enda plastgran håller i tio år. Och då vete tusan om man inte går om the real thing i alla fall. Så plastgran it is.

Plastgran som barnen klär. I år är endast en fjärdedel egentligen klädd. Den fjärdedel som lillasyster råkade stå rakt framför när hon klädde. Klädde och klädde. Mera mulade dit så mycket pynt hon hann innan hennes bror hann lägga sina små fingrar på något glittrigt.

Nånstans längs vägen upptäckte storebror att vi har två stjärnor. Mycket praktiskt tyckte han. Så nu har vi en i toppen, som man brukar, och en intryckt mitt i granen. En liten bit ifrån den målade äggkartong som barnen stolt burit hem från dagis.

Vår gran är ett monument över dålig smak.

Och den är väldigt vacker.

Jag vill ändå inte, så det så.

Systern och hennes man kom på att de inte gjort något bara de på länge. Och han fick en peng när han fyllde år härförleden. Så de tog in på hotell förra helgen. Fixade barnvakt, gick på bio och bodde på hotell.
Helgen innan dess var min make ute på resa i jobbet. Och bodde på hotell.
Jag älskar att bo på hotell. Medan han åt hotellfrukost i lugn och ro, var jag hemma med barnen. Och migränhuvudet.
Medan systern bodde på hotell var jag hemma med barnen. Och städade och tvättade.

Men jag är inte bitter.

Facit

När man får en julklapp av en bvc-förälder. En klapp som inte är avsedd för bvc som helhet, utan för mig personligen. För att föräldern upplever att jag varit ett sådant stöd i en period som varit tuff. Att just jag gjort sådan skillnad att jag personligen är värd en klapp i jul. Då har man, mitt i all stress, tidsbrist och rationaliseringskrav, gjort något rätt.
Då kan man ta jullov med gott samvete.

Dum och dummare

Jag, nyss hemkommen från jobb, mycket upprörd: Har du sett mitt bensinkort? Jag skulle tanka, och jag hittade bara mitt urgamla kort. Fan också, var ÄR det, nu måste jag ju spärra skiten också! Och inte kunde jag tanka på vägen hem heller!
Maken: -Ska jag köra ner och tanka åt dig på mitt kort då?
Jag: -Jatack, jag tar mig inte till jobb annars.

Jag börjar leta febrilt efter en räkning med telefonnummer för att spärra kortet på. Under tiden tittar maken på kortet jag viftar runt med.

Jag, fortfarande skärrad över mitt försvunna kort: -Ser du, det gick ut -08, det är ju jättegammalt, var ÄR mitt nya kort!
Maken: -Du, det är inte 13 månader på ett år. Det står att det går ut 13-08. Vad tror du det betyder?
Jag: -Håll tyst och ge hit kortet.

Dagen efter, tidig morgon. Barnen och jag stressar ut till bilen, lika sena som vanligt. Jag startar bilen. Den är inte ett enda dugg tankad. Jag stormar in i huset igen, arg som en bålgeting. Smäller igen dörren. Ryter: -Skulle inte du tanka bilen åt mig igår kväll? Hur ska jag nu ta mig till jobb, har du tänkt dig?? Vavava?
Maken: -Men du hittade ju ditt bensinkort.
Jag: -Mmm. Till en helt annan mack än den vi har i byn, ja.

Dum och dummare. That´s us.

Idoler

Storebror undrar vem som är min idol. Jag vet faktiskt inte, svarar jag.
Lillasyster hoppar in i diskussionen: -Min idol är han som sjunger Manboy, mamma, han Eric Saade. För att han sjunger så bra. Och så för att han är bra på att sjunga. Och så är han bra på allting.

Om den flickan vore några år äldre, skulle hon vara kär.

Kling och Klang

Lokalpolisen imponerar alltmer. Igår kväll, medan systern och jag satt och drack kvällste, blippade det till i hennes mobil. Det var väninnan som ligger i skilsmässa från sin pillertrillande, törstige man. Hon skrev att han befann sig i hennes lägenhet och att han hotade henne, och kunde systern vara snäll och ringa polisen. Självklart ringdes polisen upp, medan jag skakade liv i den sovande maken, och systern och maken åkte dit för att se till att puckot höll sig lugn tills polisen hann dit, och att barnen kom därifrån.

Och det var ju tur att puckot inte vågade säga flasklock när de kom dit. Att han bara satt surt och blängde medan väninnan och barnen packade ihop sig och följde med systern hem.
För polisen tänkte inte alls komma ut på något äktenskapligt gräl, eller potentiell hustrumisshandel. Nej, de hade istället ringt upp väninnan på hennes mobil och bett henne reda ut saken själv.

Kling och Klang hade skött det bättre.

Bortopererad hjärna

Jag har sedan handledsoperationen för två och en halv vecka sedan inte kunnat köra bil. I torsdags togs stygnen, men det gjorde fortfarande för ont för att jag skulle kunna hantera en växelspak. Alltså har jag snällt hållit mig hemma om inte maken kunnat köra mig. Och eftersom han sällan är hemma, har jag varit tämligen stationär.
Tills idag. Maken meddelade att han inte skulle hinna hem i tid för att hämta barnen. Så i valet mellan att utmana ödet i bilen och att gå 20 minuter enkel väg i tio minusgrader, gick jag ut och brottade fram bilen ur snötäcket. Jag klev in, och provväxlade en stund. Backen är svår, men den lägger man ju ändå in från stillastående, så det kan jag ju göra med båda händerna (gud vad trafiksäkert det lät!).
Alltså klev jag ur igen, trygg i förvissningen att detta skulle gå bra.

Ett par timmar senare var det dags. Jag knallade ut till bilen, och skulle till att öppna dörren. Fastfrusen. Benhårt fastfrusen. Ur stånd att fatta hur dörrfan kunde frysa fast så till den milda grad på två timmar, började jag slita i de andra dörrarna, för komma in nånstans i alla fall. Omöjligt. Stenhårt fastfrusna dörrar runt hela bilen. Jag drog och jag slet. Började svettas så smått. Undra hur tusan jag skulle få hem kidsen nu då. Svära lite över hänsynslösa makar som jobbar sent när deras fruar är handikappade. Slet lite till.

Sen fick jag syn på bilnyckeln jag höll i högerhanden. Som jag inte hade använt än.

Tydligen sitter intelligensen i handleden. Och min är sönderopererad.

Inte alls trött

Jag, till storebror, klockan nio på fredagskvällen: -Men älskling, du är ju jättetrött. Är det inte bättre att vänta tills imorgon med popcornmyset

Storebror: -NEJ! Jag är INTE trött! Jag vill ha popcorn ikväll, jag orkar det!

Jag: -Suck. Jaja, jag går väl och poppar då.

Fem minuter senare, när jag kommer tillbaka till vardagsrummet med en skål popcorn:

Svar på tal

Jag arbetar på bvc. Vilket inom parantes sagt är världens bästa jobb. Eftersom målgruppen är barn, har vi givetvis väntrummet fullt av leksaker. Tanken är att besökarna själva ska städa efter sig. Minst åtta av tio föräldrar struntar fullständigt i det. Skulle man räkna ut hur mycket tid vi tar från verksamheten åt att istället plocka leksaker från golvet, skulle man bli mörkrädd.
Hursomhelst, vi har förstås satt upp en skylt med en from förhoppning och en hövlig bön om att föräldrarna ska städa efter sina barn.

Förra veckan satt kollegan på sitt rum, närmast väntrummet, med dörren öppen. Hon hörde hur pappan i väntrummet bad sin sexårige son att städa, med hänvisning till vår skylt. Sonen, som kan läsa, svarade rappt: -Det står att man ska städa efter sina barn. Så då är det du som ska städa, pappa!

Man ska aldrig, aldrig underskatta ett barn. Och vi ska nog formulera om vår skylt.

Drama Queen

Lillasyster, vid varje konflikt hon börjar misstänka att hon inte kan vinna: hon börjar gråta och snyftar gång på gång fram ett "Allt är mitt fel! Allt, allt är mitt fel!"

Skulle sedan konflikten råka infalla vid kvällstid, när man inte vill bli nattad och lämnad ensam i sängen, kan man alltid variera med ett "Ingen vill vara med mig, ingen!"

Om det sedan är mamman konflikten råkar vara med, kan man dessutom lägga till ett brutet: "Vill du inte ens vara med mig? Vill du inte vara med ditt eget lilla barn?"

Hon har hittat skuldkortet. Med eftertryck. Och hon är inte rädd för att spela ut det.

Morgonens chock

Jag fick fönstren putsade igår. (Ja, jag lejde bort det. Och ja, jag skäms lite för det, så nu pratar vi inte mer om det).

Med tanke på att vi bott här i fem år, och maken gått över köksfönstren och bara köksfönstren EN gång på dessa fem år, så var det välbehövligt. Men lite jobbigt också. För det är lite slitsamt för kroppen att adrenalinchockas varje gång jag går ut i vardagsrummet och en isande sekund tror att nån jävel har varit här och pangat rutorna. Man ser liksom inte längre glaset i fönstren sådär uppenbart som förut....

Arbetsskada?

Jag, minuten innan operationen, till läkaren: -Jomen, jag vet att man brukar vara sjukskriven rätt länge, men jag räknar med att jobba efter tre veckor. Så tungt arbete har jag ju inte.

Läkaren, med en suck: -Jaja, men jag skriver ett sjukintyg på fem veckor. Det är lättare än att du ska försöka jaga rätt på mig per telefon om tre veckor.

Undrar om det är något slags varningsmarkering i remisser på folk som själva är vårdpersonal? Det kändes som att det inte var första gången han stött på det, så att säga...

Invecklat

Storebror: -Mamma, om man köper en Buzz Lightyear-leksak, då köper man ju den riktiga Buzz Lightyear. För han är ju en leksak på riktigt!

Jodå, det går

Man kan skriva med högerhanden i paket. Inte så fort, och inte helt smärtfritt, men det går. Överhuvudtaget är det anmärkningsvärt att upptäcka vad som funkar och vad som inte gör det. Jag kan klä mig, men inte skruva av hatten på tandkrämstuben. Vända en pannkaka i stekpannan, men inte skära den på tallriken. Trycka på en kameraknapp, men inte öppna bildörren. Livet är fullt av upptäckter nu.

Och ja, bedövningen var bland den jävligaste jag varit med om. Men det gick ju fort över, åtminstone...

På det sjätte smäller det

Då så. Nu gives ingen återvändo. Om jag inte har tur och blir magsjuk innan halv tio imorgon. Jag har duschat med Descutan (tvål med klorhexidin), håret är som Svinto och huden år så torr att det kliar över hela kroppen.
Imorgon är det dags. Sedan förlorar jag bruket av min extremt dominanta högerhand i ett par veckor, vilket gör blogginlägg osannolika om jag inte klarar pekfingervalsen med vänstran. Ska bli spännande att se hur det här går. Jag har redan räknat ut att jag får stiga upp vid sex varje morgon så maken kan sätta på mig BH:n innan han åker till jobb. Sluskiga myskläder som man klarar med en hand är helt okej, men utan BH lever jag inte. Så enkelt är det. Eftersom jag hellre avlider än ber om toahjälp, räknar jag med att hålla mig i två veckor.
Det blir nog bra det här.

Det måste vara skillnad i budget

Ving gör reklam för sina vintersolresor på TV. Med en strippande Mads Mikkelsen. Very nice. Gör inte alls ont i ögonen att se.
Bolaget Solresor tyckte tydligen att kändisar som kränger resor är årets snilleblixt. Så de har radioreklam. Med Sven Melander.

På det femte gäller det

Ett och ett halvt dygn kvar.
Inte för att jag räknar eller så.

På det fjärde ska det ske

Sådärja. Sängarna är renbäddade, toaletterna städade. Barnvakt fixat till på lördag eftersom mitt snille till make tydligen tyckte att det var en bra idé att boka in en heldagsövning dagen efter min handledsoperation. Som alltså infaller på fredag morgon. Om två och ett halvt dygn. Inte för att jag är nervös eller så. Eller håller räkningen. Men det vet man väl alltid, att tisdag kväll är det två och ett halvt dygn kvar till fredag morgon. Sånt håller man ordning på.

Jag är en kärleksfull och god hustru

Jag är beroende av sömn. Mycket mycket beroende. Så till den milda grad att jag blir direkt aggressiv om jag inte får sova. Så till den milda grad att det där med nattsömnen är en avgörande faktor i beslutet att med största sannolikhet inte försöka få ett tredje barn. Dessutom är jag svårt känslig för den mörka årstiden, så där som vi tröttisar brukar vara.
Alltså tar jag inte alls väl upp av att bli väckt nattetid, särskilt inte så här års. Man skulle rent av kunna säga att jag blir lite lätt irriterad. För att inte tala om vad jag blir när barnen vägrar fatta att de ska sova om kvällarna. Vilket är taskigt läge för mig, eftersom lillasyster är den värsta duracellkanin jag känner. Hennes nattningar kan lätt ta två timmar. Minst. Just nu sover hon t ex inte. Fast klockan är 21.16 och hon varit uppe sedan sex imorse. Utan att sova middag.

Hursomhelst, det här skulle handla om mina kvaliteter som hustru. Igår kväll var ännu en duracellkväll. Till sist lade vi oss tillsammans med lillasyster, vid nio, eftersom vi vid det laget var utmattade själva. Vid midnatt vaknade jag, stel och värkande, med lillasyster som ett varmt litet häftplåster vid min sida. Maken låg och vräkte sig på mer än sin halva av sängen. Eftersom jag nu en gång för alla är en generös och kärleksfull hustru, blev jag alldeles orimligt provocerad av att han tillåtit sig att somna innan han burit in henne till hennes säng. Att jag gjort detsamma var inte relevant. Jag bar in ungen, och försökte somna om. Lagom jag börjat bli avslappnad, gick larmet. Maken är med i byns frivilliga brandkår, och nu hade en trafikolycka skett. Så hela huset började tjuta, halv ett på natten. Eftersom jag vaknade sekunden före maken, bankade jag på ett rart och kärleksfullt sätt till honom på axeln med knytnäven för att informera honom om att larmet gått. Drygt två timmar senare kom han hem igen, samtidigt som storebror vaknade och kom över till vår säng. Maken lade sig i storebrors. Och sedan masade han sig inte ur sängen när vi andra gjorde det, vid sex. Nej, han väntade tills jag redan väckt, klätt och morgonfixat barnen. Då klev han upp. På väg ut genom dörren frågade jag om inte han skulle jobba. Jodå, svarade han, men han måste äta frukost först. Med en aning irritation tillade han att han varit ute på larm under natten. Och där. Just där hade jag min chans. Där kunde jag ha valt att ta ett litet steg bakåt, mjuka upp rösten och säga att, javisst, det är klart, det har du ju, klart att du behöver mjukstarta idag.
Gjorde jag det? Inte då. Jag spände ögonen i honom och fräste: -Jag MÄRKTE det!
Sedan åkte jag till jobb.

Jag är en kärleksfull och god hustru.

Pucko

Att det tar några dygn för kroppen att hänga med i dygnsomställningar är inget konstigt. Alltså är det fullt naturligt att det i kroppen känns som om klockan är halv tio när den i själva verket bara är halv nio så här ett par dagar efter att det blev vintertid. Med samma logik borde morgnarna vara ursköna just nu, med en kropp som tror att den har fått sova en hel timme extra när klockan ringer på morgonen.
Jag tvingas tyvärr konstatera att min kropp inte är logisk. Den är fullt på det klara med att kvart i sex på morgonen är just kvart i sex på morgonen. Däremot är den fullt och fast övertygad om att halv nio på kvällen måste vara halv tio, för så känns det.

Min kropp är alltså inte bara fet, otränad och värkande. Den är korkad också.

Utflyktsmål

Lillasyster berättar om planerna de smider på dagis:
-Mamma, vi ska gå på pimmenad på dagis. Vi ska gå och hälsa på såna där gamla människor. Såna som gamla morfar, han som är död.

Barnen ska alltså antingen gå och hälsa på på byns ålderdomshem eller till kyrkogården.

Inte ens en liten löneförmån får man

Jag har kommit på att enklaste sättet att få betala räkningarna utan att ha barnen hängandes i benen, är att ta med dem (räkningarna alltså) till jobb och betala dem på rasten från jobbets dator. Så det gjorde jag idag. Makens företagsräkningar också. Det var ett misstag.

Det är mycket svårare att supa bort den ekonomiska ångesten detta alltid för med sig när man är på sitt arbete. Handsprit är så himla mycket mer svårdrucket än billigt rödtjut. Och de schyssta drogerna hålls det räkning på. Herregud, litar inte landstinget på sin personal?

Genialisk retorik

Snott från en kommentar hos Ketchupmamman:

01) Being gay is not natural. Real people always reject unnatural things like eyeglasses, polyester, and air conditioning.

02) Gay marriage will encourage people to be gay, in the same way that hanging around tall people will make you tall.

03) Legalizing gay marriage will open the door to all kinds of crazy behavior. People may even wish to marry their pets because a dog has legal standing and can sign a marriage contract.

04) Straight marriage has been around a long time and hasn’t changed at all; women are still property, blacks still can’t marry whites, and divorce is still illegal.

05) Straight marriage will be less meaningful if gay marriage were allowed; the sanctity of Britney Spears’ 55-hour just-for-fun marriage would be destroyed.

06) Straight marriages are valid because they produce children. Gay couples, infertile couples, and old people shouldn’t be allowed to marry because our orphanages aren’t full yet, and the world needs more children.

07) Obviously gay parents will raise gay children, since straight parents only raise straight children.

08) Gay marriage is not supported by religion. In a theocracy like ours, the values of one religion are imposed on the entire country. That’s why we only have one religion in the world.

09) Children can never succeed without a male and a female role model at home. That’s why we as a society expressly forbid single parents to raise children.

10) Gay marriage will change the foundation of society; we could never adapt to new social norms. Just like we haven’t adapted to cars, the service-sector economy, or longer life spans.

Extrempositiv

Kollegan M och jag sitter inne på expeditionen som två zombies. Klockan är åtta på tisdagsmorgonen. Notera detta nogsamt: klockan är alltså åtta på morgonen. Tisdag morgon.
M och jag sitter och kämpar mot sömnen, och gäspar ikapp. Vi är rufsiga, håglösa och bleka. Då studsar kollegan L in i rummet. Pigg och nyter. Välmejkad, inte ett hårstrå åt fel håll. Hon kastar en blick på oss glåmiga varelser. Utbrister: -Men, tjejer! Nu är ju tisdagen avklarad, och sen är ju veckan slut!

Det borde vara förbjudet i lag att vara klämkäck så tidigt på morgonen.

Biologi

När man har snutit 15-20 näsdukar HELT fulla per dag i två dagar. När man fortfarande inte har fått stopp på det. Måste inte bihålorna då vara tömda för länge sedan? Är det inte då hjärnan som har sjunkit nedåt, och som man nu är i full färd att snora ut ur huvudet? Och om man då har läggning för att få problem med bihålorna varje gång man är förkyld, och därmed varit med om detta fenomen ett flertal gånger förut, vad säger det då om kvarvarande hjärnkapacitet, sett i ljuset av det faktum att nervvävnad inte återskapas?

Det skulle förklara en hel del.

Måste man alltid följa lagen?

Jag har varit störtförkyld i tre hela veckor nu. Första veckan jobbade jag ändå. Andra veckan stannade jag hemma i tre dagar medan jag väntade på att penicillinet mot bihåleinflammationen skulle kicka in. Tredje -denna- veckan var kuren slut, och bihålorna täppte givetjävlavis omedelbart till igen. Hemarbetet har inte varit prio ett om man säger så. (Inte för att det är det annars heller, men nu har det halkat ner ännu mer på listan. Typ till plats sjutusenfemtiotre).
Nu råkar det vara så att vi ska ha Halloweenfest på lördag. Detta startades upp för två år sedan när mina barn ville börja gå Trick or Treat (jävla amerikanskt skit att importera hit!!). Det får de inte. De får inte gå påskkärring heller. Jag föredrar att själv hålla mina barn med det godis de ska ha. Att de ska ut på byn och tigga är mig helt och totalt främmande och motbjudande. Men om de ska förbjudas något som iaf en del av kompisarna får, så måste de få något annat istället. Vi är inte Jehovas. Därför har vi alltid påsk- och halloweenpresenter, som man får efter antingen en skattjakt eller en tipspromenad. Samt att vi har middagsgäster. Mycket trevligt. Mycket jobb också, även om det minimeras genom att alla bjudna också har med sig något till bordet. Sist stod vi själva egentligen bara för grönsaker och dryck. Samt städning, dukning och disk.
Och det är väl liksom där haken är. Med tre veckor som en ännu sämre husmor än vanligt, ser huset alldeles för jävligt ut. Såpass att till och med storebror noterat det.
Storebror: -Men mamma, på lördag, då har du väl åtminstone tagit bort tvätten ur soffan? Och städat lite?
Jag: -Älsklingen, om du tittar dig omkring så finns minst tio grejor var som du och lillasyster har drällt i vardagsrummet. Och ni vet att ni inte får lämna era grejor utanför era rum. Så skyll inte på mig att det är stökigt.
Han, strängt: -Okej mamma, vi ska städa undan våra saker. Men då får du faktiskt städa det som du ska ta hand om också!

Hur var det, är det verkligen alldeles HELT förbjudet att smiska upp sina barn?

En konsekvent linje

När en mamma vaknar på söndagsmorgonen ett helt år äldre än hon var när hon lade sig på lördagskvällen, då skulle man kunna tycka att hennes barn skulle visa respekt för hennes mentala skörhet den dagen. Man skulle kunna tro att de skulle lägga sig tidigt och somna snällt, så att hon får hämta sig från traumat i lugn och ro innan godnattdags den kvällen.
Men då skulle man tro alldeles fel. Istället piggade de upp tillvaron med bråk och vägran att somna in i det sista. Å andra sidan engagerade de sig i att ge mig frukost på sängen med levande ljus, sång och present, fixat av en uppkommenderad stackars far. Klockan halv åtta på morgonen.

De är i alla fall glasklart och beundransvärt konsekventa i sin ambition att mamman ska ha så litet lugn och ro det bara är möjligt.

Dåligt minne

Jag, måndag kväll, tjugo över nio, efter en två timmar lång misslyckad nattning:
-Nu sover ni!! Och imorgon, när jag väcker er kvart över sex på morgonen, vill jag inte höra ETT PIP från er om att ni är trötta!! Det är ert eget fel för att ni bara tramsar istället för att sova, så INGET GNÄLL!! Hör ni det??

(Ja, jag vet. Vem skulle inte somna gott och drömma sött med en sån salva i öronen det sista man hör innan man somnar?)

Jag, tjugo över sex, tisdag morgon, till lillasyster: -Kom ihåg vad jag sa igår kväll. Inget gnäll sa jag. Du lovade faktiskt att gå upp utan bråk.
Lillasyster, med envist slutna ögon och irritation i rösten: -Men jag kanske inte kommer ihåg det!

Den flickan kommer klara sig utmärkt när det blir dags för henne att börja festa. Hon har redan helt klart för sig bakfylleregeln nummer ett:
Det man inte minns, det har inte hänt.
Det kommer gå bra för henne.

När man inte får valuta för skattepengarna

En av grannarna en bit neråt gatan är mycket god vän med min syster/granne. Grannens man, snart ex-man, not so much. Han har grava pillertrillarproblem och slirar sig fram genom livet. Nu har hans läkare äntligen börjat strypa tillgången, varpå han istället tagit till flaskan. Släppa ratten gör han däremot inte. Ikväll skulle han låna systerns GPS. Jag med mina barn och systersonen befann oss ute på gatan för att ungarna ville hoja runt med sina nya sparkcyklar innan det blev för mörkt. Vi hade lagom börjat, när grannen stormar ut ur systerns hus, med systern tätt i hälarna. Hon skriker att han fan inte ska köra bil. Han sätter sig i bilen och backar nerför uppfarten. Från min position några tiotal meter därifrån ser jag hur det kommer en bil från höger, en bil som grannen uppenbart inte ser, för han fortsätter backa. Bilarna missar varandra med millimeter tillgodo. Grannen drar iväg neråt gatan mot sitt eget hus. Systern stormar fram till mig, förbannad så hon skakar. Informerar mig om att hur grannen kommit dit, stinkande av sprit på flera meters håll. Hur han förnekat att han druckit mer än en enda öl, för en timme sedan. Hur han vägrat avstå från att sätta sig bakom ratten. Hur han asberusad kört förbi våra lekande barn. Hon ringer polisen, självklart. Svågern kommer ut, med bister uppsyn. Jag rusar in till maken. Informerar honom om att grannen har för avsikt att köra bil full. Med ett ursinnigt "Aldrig i helvete! Han ska inte köra en meter", far maken ut till sin bil, De två karlarna kör ner till vändplanen längst ner på gatan, tio meter från grannens hus. Ställer sig på vakt där, redo att hindra honom om han försöker köra iväg innan polisen hinner dit.
Och när polisen kommer händer....ingenting. Killarna i den första polisbilen börjar ta upp vittnesmål från mig och systern, och talar om att de kommer plocka in grannen för blodprov. Sedan blir de ivägkallade till en trafikolycka, och den andra bilen, som varit nere hos grannen kommer istället upp till oss. Tjejerna i den talar om att det istället kommer bli så att de gör absolut ingenting. För de menar att det är trovärdigt att grannen bara druckit en öl. Att vissa människor faktiskt luktar mycket även av små mängder. Att systern och jag varit på samma fester som grannen, och kan intyga att han inte stinker av små mängder alkohol, det spelar ingen roll. De menar att man av en enda öl, en timme tidigare, kan lukta så starkt att man stinker på fem meters håll. Men de menar att de självklart haft ett allvarligt samtal med grannen. De har sagt till honom, och jag citerar: "att det här är inte bra". Jamen då så. Då kommer han ju självklart aldrig att göra om det. Allt som behövdes var att någon talade om för honom att det inte är bra att köra onykter. För det hade han inte förstått själv, men nu när han fått veta det, är problemet såklart löst.
Att han redan har krockat på motorvägen, och det senare kommit fram i privata sammanhang att han då var drogpåverkad fast han aldrig åkte dit på det, och att han uppenbart inte lärt sig ett dugg av det, det spelar ingen roll. För nu vet han ju att det inte är bra att göra så.

Och sen undrar de varför folk inte har förtroende för polisen.

The dry spell

En ganska lång period har maken och jag inte varit i fas med varandra. Han har jobbat borta mycket om kvällar och helger. När han har varit hemma har alltid någon av oss varit sådär halvsjuk som man är så här års, eller så har jag somnat före barnen. Torkan är ett faktum. Så inatt drömde jag att vi äntligen var hemma samtidigt. Friska och... eh...sugna. Men inte då. Storebror var klarvaken och vägrade somna, så det bidde inget.

Jag kan alltså numera inte ens få till det i drömmen.

Lantisar

Vi bor en timme med bil från Stockholm. Eftersom jag under inga som helst omständigheter kör bil i Hufvudstaden, blir restiden genast lite längre, men fortfarande inte mer än ca 1,5 timme om pendeln kommer som den ska. Det är alltså ingen omöjlighet att svepa in lite då och då. Idag tillbringade barnen och jag dagen på Tekniska museet. På pendeln på väg upp fick de syn på Stockholms vyer. Ivrigt pressade de sina små näsor mot tågfönstret: -Mamma det är Globen! GLOBEN! Gloooobeeennnnn!!

Vi måste åka upp aningens oftare än vi gjort hittills.

Generationsklyfta

Dagis är stängt idag. Jag har därför tagit ledigt. Eftersom barnen och jag kommit överens om en utflykt till Tekniska museet i Stockholm, måste jag ändå stiga upp i tid. Van som jag är att bara vara hemma helger, tror jag att ingen annan är ute halv åtta på morgonen. Jag drar alltså bara på mig ett par säckiga mysbyxor och en fleecejacka över nattlinnet och traskar ut med hunden. När jag passerar busshållplatsen på andra sidan vägen blir jag varse mitt misstag. För där sitter valda delar av byns tonåringar och väntar på skolbussen. Och käre Gud, föraktet i deras unga ögon när de tar in min medelålders uppenbarelse. De sveper med blicken från det fortfarande sömnrufsiga håret, över de i fritt fall gungande brösten innanför vad som alldeles uppenbart är ett nattlinne och vidare förbi de icke kontrollerade bilringarna och de inte hundraprocentigt rena mysisarna till träskorna i storlek 41 som jag går barfota i. Deras blickar sveper tillbaka upp och med inövade uttråkade ansiktsuttryck och rent förakt i blicken gör de utan ett ord klart för mig hur sunkig och pinsam jag är.
För ett ögonblick hajar jag till. Skäms. Ser mig själv med deras ögon. Sedan ser jag dem med mina ögon. Ser deras ängsliga behov av att vara tillräckligt inne, tillräckligt coola. Deras leda vid skolan (givetvis inte alla, men tillräckligt många). Deras osäkerhet inför vad framtiden bär med sig för dem. Jag har min utbildning. Ett jobb som jag älskar, med fast anställning och en lön jag kan leva på, en lön som t om är schysst med landstingsmått mätt. Jag bor i det hus jag drömde om att få äga i nästan två år innan det blev till salu. Jag är gift med en man jag älskar. Jag har två barn som jag älskar mer än allt i hela världen. Två fina barn, begåvade, vackra, socialt begåvade barn.
Mitt urskuldande, generade leende byts ut mot ett mer självbelåtet. Må vara att de är yngre, snyggare och coolare än jag. Må vara att jag är närmare döden än de. Men jag skulle aldrig vilja byta med dem.

Prioriteringar

Den lokala leksaksaffären har rea. Ordentlig rea. Plus att jag som medlem i deras kundklubb dessutom har ytterligare 25% rabatt just nu. Alltså var jag svårt frestad att åka dit i helgen. Se vad som fanns och kanske köpa de där dyra grejorna som man annars aldrig köper till barnen och lägga undan till jul. (Jo, jag gör så. Storebrors julklappar är nästan färdiga, men jag behöver en lite större grej till lillasyster också).
Men det blev inte så. För jag tror inte att barnen kommer minnas vad i deras redan överfyllda leksaksförråd som de fick julen 2010. Men de kommer förhoppningsvis minnas hur de satt mitt ute i skogen på en gammal yogamatta (i brist på sittunderlägg) och drack saft och åt falukorvsmackor med en kompis och hur vi sedan kom hem med sisådär tio liter trattkantareller i packningen. Det är värt mer än billiga leksaker.

Syskon. Men ändå så olika.

Vi sitter i bilen. Pratar om ditt och datt. Om framtiden. Jag säger att en dag, när barnen är stora, kommer de flytta hemifrån och skapa sina egna hem och familjer. Storebror blir ängslig och osäker, som alltid när stora förändringar är på tal. Från hans hörna av baksätet kommer ett oroligt: -Jag ska aldrig, aldrig flytta hemifrån och från dig, mamma!
Från lillasysters hörna kommer, blixtsnabbt och med eftertryck och känsla: -Men det ska jag!

Och tydligare än så kan inte skillnaden mellan mina barn illustreras.

Det sociala arvet

En del författare har en aningen mer cynisk bild av människosläktet än andra:

They fuck you up, your mum and dad
They may not mean to, but they do
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you

But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats
Who half the time were soppy-stern
And half at one another´s throats

Man hands on misery to man
It deepens like a coastal shelf
Get out as early as you can
And don´t have any kids yourself

This Be The Verse
Philip Larkin

Ett kallare samhälle

Mer än hälften av rösterna är räknade. Svenska folket har talat. Det hårdare samhället är här för att stanna. Det samhälle där allmännyttan säljs ut till privata vinstintressen. Det samhälle där vårdföretag baserade i skatteparadis håvar in miljoner skattekronor varje år, samtidigt som de säkrar sina vinster genom att försämra vården för vårdtagarna och knäcka sin personal. Pengarna som är avsedda till vård och omsorg, som vi alla betalat till, förs ut ur landet till att göra några få rika ännu mycket rikare. Med regeringens goda minne.
Det samhälle där du ska arbeta eller dö, för andra alternativ ges inte. Inte om du vill ha ett värdigt liv i alla fall.
Ett samhälle där främlingsfientlighet, intolerans och hat blir en bärande princip i riksdagen. Ett samhälle där människor jag känner och tycker om blir icke önskvärda.
Ett samhälle där ett parti i regeringsposition öppet anser att barn som min son inte borde få finnas, att det är fel att han existerar, bara för att jag var ensamstående när jag valde att bli mor.
Ett samhälle där det kollektiva ansvaret för varandra är på upphällningen, där var och en är sig själv nog och klasskillnader och skrankor mellan människor växer sig större för varje dag.

Både jag och maken har arbete. Vi har de senaste åren varit friska nog att hålla på oss på rätt sida sjukskrivningsgränsen, även om det varit på håret mer än en gång, främst för mig. Jag tror nog att om jag satte mig ner med en miniräknare så skulle jag komma fram till att vi tjänat åtminstone litegrann på alliansens skattepolitik.
Vi röstade med hjärta, hjärna och medmänsklighet, inte med den egna plånboken. Vi verkar ha varit sorgligt ensamma om det.

Mer droger åt folket!

Jag har i tio år lidit av dialyssköterskornas yrkessjukdom nummer ett - karpaltunnelsyndrom. Eftersom jag inte gillar det där med att behöva opereras, har jag dragit på det. Och dragit på det. Och dragit på det litet till. Använt stödskena om nätterna. Tagit antiinflammatorika för smärtan och för att hålla nere inflammationen. Pallat upp armen med kuddar när smärtorna strålat hela vägen upp i armbågen och jag inte kunnat sova.
Nu går det inte längre. Jag har nu ett arbete som kräver att jag kan skriva mer än några få meningar för hand. Jag vill kunna sopa köksgolvet utan att tappa sopborsten. Jag vill kunna skala potatis till familjens middag utan att behöva be maken. Nu räcker det. Så jag bad min läkare om en remiss till ortopeden, och efter de obligatoriska tre månadernas väntetid, var jag där i torsdags. Istället för att berömma mig för att jag på ett föredömligt sätt avstått från att belasta sjukvården med just det här problemet, talade läkaren helt rart och omtänksamt om för mig att efter så många år kan skadan på nerven vara permanent. Men det vet man inte förrän efter operationen. Jamen, tack då. Sedan fortsatte hon glatt med att tala om att operationen görs i lokalbedövning i blodtomt fält. Och att den gör ont. Nu råkar jag inte vara bra på smärta. Det är liksom inte min grej. Även om jag blivit tåligare med åren. Man blir det när man alltid har ont, man fungerar liksom inte alls annars. Men fortfarande - smärta är inte my cup of tea. Så när jag redan i förväg uttryckligen blir varnad, bleknar jag litegrann. Och ber med pipig röst om att få något lugnande innan operationen. Och när doktorn säger att javisst, det kan jag få, ser jag framför mig en liten mesig tjejdos. Jag väger som en hel skogshuggare, jag behöver dosering därefter. Så, med fortsatt ynklig stämma, ber jag doktorn ta hänsyn till detta enkla faktum då hon ordinerar. Sen ser jag blicken.
Jag kan ta och hänga på mig en skylt operationsdagen: "Här kommer pillermissbrukaren. Lås medicinskåpet ett varv extra." Det blir bra, det här.

När vardagen inte alls är grå

Jag står och dukar fram inför middagen. Funderar över vad man kan tänka sig till middag resten av veckan. Suckar lite inombords över det omöjliga projektet att hitta på något som är hyfsat näringsvettigt, hyfsat snabblagat, hyfsat billigt och som båda barnen gillar. Varje dag. I bakgrunden mullrar tvättmaskinens slutcentrifugering. Ännu mer tvätt att hänga, och jag som inte vikt undan förra maskinen. Eller förrförra, vad det anbelangar.
Så hejdar sig händerna i bestickdukandet. Blicken sveper över matbordet. Fyra uppsättningar tallrikar, bestick och glas. Jag dukar till fyra. Jag har en familj. Jag äter inte ensam. Det är kanske inte roligt att laga mat varje dag. Men jag har en familj att laga mat till. Det är inte alla förunnat. Det är kanske inte roligt med miljoner små plagg att tvätta, hänga och vika in. Men jag har två små barn vars barnakroppar ska kläs i dessa små plagg varje dag. Två små barn som är mina. Som tycker att jag är bäst i hela världen. Som trängs om att sitta närmast i soffan om kvällarna. Det är en gåva och en välsignelse som inte alla får uppleva.
Jag har värk både här och där. Jag sover för lite, och för dåligt. Hälsan är det si och så med.
Men jag lever världens mest privilegierade liv.

Det gula guldet

Som en ren fotnot: storebrors fästing hämtade han antagligen upp igår när vi var ute i skogen. Förutom fästingen kom vi hem med tre liter kantareller. Igår vankades det smörstekta kantareller till lördagsbiffen. Det var värt en och annan fästing. Så länge de inte sitter på mig. Den saken ska maken få undersöka med förstoringsglas innan han får somna ikväll.

Den hårda pedagogiken

Storebror har börjat samla fästingar. Alla ska vi ha en hobby, men jag hade kanske önskat att han valt något annat än just det. Det verkar som om han önskar det också, att döma av skrikandet och gråtandet när odjuren upptäcks och måste bort. Kompisarna ett par gator bort har en alldeles utmärkt fästingplockare (det har jag med, han kallas här för maken, men se det duger inte för storebror inte), så vi fick för andra gången på tre dagar knalla dit för att plocka fästing. Innan vi gjorde det, tyckte jag det kunde vara smart att strippa av gossen och inspektera honom för att se om han hade flera som satt på lur någonstans. När jag kollade bakom öronen började gossen gråta, för se där ville han då verkligen inte ha några husdjur. Då tyckte tydligen maken att det kunde vara dags för honom att bidra: -Vet du, storebror, pappa har haft en fästing bakom örat. Den fick de operera bort.

Min man, pedagogen.

Att göra barnen nöjda

Sedan årsskiftet har jag jobbat hela dagar fyra dagar i veckan, och varit helt ledig alla onsdagar. Hela denna tid har jag ständigt fått höra hur synd det är om mina barn, hur alla andra barn alltid blir hämtade mycket tidigare, hur de är de enda som aldrig har korta dagar, samt hur tråkigt det är att vara hemma utan att han någon att leka med.
För att tillmötesgå barnens innerliga önskemål, bad jag om nytt schema efter semestern, och jobbar nu fem dagar i veckan, men korta dagar.
Så nu får jag varje dag släpa hem två ylande barn som inte vill gå hem, jag har inte lekt klart ännu, DUMMA MAMMA!

Det är tydligen inte alls lika viktigt för barn som föräldrar att vara konsekventa. Men tydliga är de i alla fall.

Han är i alla fall ärlig

Storebror och jag passerar en valstuga. Han undrar vad det är, jag förklarar. Lägger till att just det där råkar vara partiet hans pappa röstar på. Han undrar vad jag röstar på, jag svarar. Han börjar fundera på vad han själv ska rösta. Jag förklarar att han bara får rösta efter att han fyllt arton och blivit myndig. Sedan får jag förklara begreppet myndig, att man då får bestämma över sig själv, flytta hemifrån och sköta sig själv. Storebror funderar lite. Säger: -När jag är arton tänker jag inte flytta hemifrån. För då måste jag själv städa, laga mat, tvätta och diska.

Min son, parasiten. Jag är så stolt.

Höst

1 september. 8,5 grader utanför fönstret. Fuktigt, rått i luften.
Jag får ge mig. Jag får erkänna fakta.
Det är dags att lyfta ut flytkorvar och brassestol ur bagageutrymmet i bilen. Badsäsongen är slut för i år.

Den alkoholiserade modern

Ibland händer det att maken och jag dricker alkohol. Oftast vin till maten, men ibland något annat. Maken föredrar öl, jag gillar cider. Där han gärna tar en whisky, vill jag hellre ha en G&T. Det ser alltså ut som läsk, det jag dricker, så jag får bevaka glaset mot barnen.
Detta har lett till att lillasyster, så fort hon ser mig dricka något läskliknande, oavsett veckodag och tidpunkt på dygnet, frågar: -Mamma, är det sprit i glaset?

Så numera dricker jag bara mjölk när vi har vittnen i huset. Man vill ju inte ha socialen på sig.

Värsta grymma tjejen

Kusinen J måste vara en av de ballaste tjejerna i byn. Storebror kom hem idag helt bekymrad.
-Mamma, E hotade J idag, det får man inte!
Jag: -Vad sa han då?
Storebror: -Han sa att han har stora muskler!
Jag (med lite svårighet att hålla tillbaka ett leende vid tanke på E, som inte är det mest biffiga barn jag sett): -Men sa han det för att hota J med sina muskler eller bara för att tala om att han har muskler då?
Storebror: -Han sa det så det lät som ett hot i alla fall.
Jag: -Vad sa J då?
Storebror: -Äh, hon sa bara att hon har brottat ner store A på stocken.

Och där var saken klar. För store A ÄR däremot ganska biffig. Och går i trean. E är visserligen ingen sparris han heller, men inte spelar han i A:s liga inte. Och så går han i förskoleklassen. Så det var bara för E att drypa av och vara allan ballan med sina muskler nån annanstans. Coola kusinen J hunsar man nämligen inte med.

Där försvann den miljövänligheten

När jag flyttade hit var jag så imponerad av kommunens framsynthet. Att kunna kompostera sitt köksavfall, oavsett om man bor i lägenhet eller hus, och utan att behöva sköta komposten själv! Fantastiskt! Man bara kastade allt komposterbart i en särskild grön plastpåse, så gjorde sopgubbarna resten. Jag var SÅ imponerad. Och jag komposterade.
För sisådär ett halvår sedan ändrades systemet. Numera ska komposterbart avfall istället kastas i en brun papperspåse, och därefter i en egen soptunna. Vad händer om man kastar fuktigt köksavfall i en papperspåse? Just det. Vad händer sedan när ett helt gäng sådana samlas i en soptunna som töms varannan vecka? Just det.
Äckligt inne, äckligt och illaluktande ute. Och ja, vi följer instruktionerna om hur man ska göra så inte påsen ska blötas igenom och äckla sig. Det gör den ändå.
Sist jag skulle kasta en brun papperspåse i därför avsedd soptunna, var hela tunnan inklusive locket fullt med vidriga larver som krälade runt. Det hade jag kanske kunnat leva med, så länge handtagen fick vara ifred. Vad jag däremot inte kan leva med är att vi för första gången på de fem år vi bott här har möss i köket. I sopskåpet, förstås.
Och med tanke på att egna kompostkärl godkända för kökskompost kostar dryga 2000 kronor, och inte går att leasas från kommunen, så är det färdigkomposterat i det här huset nu.
Och med tanke på mössen, så kommer jag aldrig mer att befatta mig med soputbärningen igen. Och det är ju synd. Verkligen.

When in doubt, blame the mother

Lillasyster, klockan nio igår kväll: -Jag vill inte ha nattblöja! Jag ska sova nakenfis, så det så!

Lillasyster, klockan åtta imorse: -Det är ditt fel att jag kissade i sängen! För du sa att jag skulle sova nakenfis, du sa det, så det så!

Servicenivån på Kolmården

Barnen och jag rundade av semestern med ett besök på Kolmården idag. Jättefint, lagom mycket folk, fantastisk delfinshow. Barnen hade verkligen tagit till sig att de var ensamma med mig, och uppförde sig därmed som änglar. Inget tjafsande, inget bråkande, bara lite tjatande. En perfekt dag, alltså. Bästa tänkbara avslutning på semestern.
Sen fick lillasyster fel mat på serveringen, och fick den mat hon är allergisk mot, vilket vi inte upptäckte förrän vi var långt borta och sälföreställningen skulle börja fem minuter senare = ingen tid att gå och byta. Och sen fick jag två getingstick inom fem minuter, började efter ett tag känna mig lite yrslig, illamående och tungandad och fick på förfrågan klart för mig att de inte har minsta tillstymmelse till sjukvård på hela jäkla jättedjurparken. Utom plåster.
Det lade liksom sordin på stämningen lite grann.

(Nej, jag är inte allergisk. Och jag blev inte sjuk heller, mer än yr och trött resten av dagen. Jag var nog bara så upprörd och hade ordentligt ont att jag jagade upp mig till att må dåligt. Ren hypokondri.)

Sömnhjälp

Storebror kan inte somna. Han vänder sig mot mig. Viskar för att inte väcka lillasyster som just knoppat in bredvid honom: -Mamma. Man somnar om man räknar får. Kan inte du ta hit några stycken?

När man älskar sitt barn

Barnen var hos mormor och morfar i förrgår, medan jag var på sjukhuset och fick min öroninfektion kurerad. När jag kom dit, satt lillasyster vid köksbordet. Hon bakade. De huvudsakliga ingredienserna var vatten och potatismjöl. Och så lite socker. När det blev dags för glass efter maten mosade hon även ner några blåbär i röran. Sedan ville hon bjuda på den till glassen.
Och jag åt. Inget är som en mors kärlek.

Förfelat syfte

Är inte meningen med semester att man ska bli sådär härligt utvilad? Fräsch och pigg, redo för att ta nya friska tag på arbetet när man är tillbaka igen?
I så fall ska man inte ha nedsatt hälsa innan semestern, och en katastrofal arbetssituation sista veckorna innan. Man ska inte vara ensam med två barn och en mer än heltidsarbetande man under semestern. Och man ska definitivt inte dra på sig en infektion de sista två veckorna innan semesterns slut.
Jobb igen på måndag. Jomenvisst.

När man lägger krokben för sig själv

Vi har som bekant två katter och en hund i familjen. Katterna är ivriga jägare, hunden av jaktras(er). Jag har alltså inga problem att stå emot barnens tjat om kanin. "Tyvärr älsklingar, det går inte, katterna och hunden skulle ju döda den direkt vet ni, det funkar absolut inte, vad synd". Jag tycker nämlich att det kan räcka med det menageri vi redan har, med barnen som aporna på zoo dessutom. Detta har funkat kanon, argumenten jag haft att tillgå har effektivt tagit död på minsta diskussion.
Ända tills igår. I förrgår kväll, ganska sent, ringde nämligen storebrors kompis mamma: -Vi ska resa bort imorgon bitti, och nu kom vi precis på att ojsan hoppsan, vi har visst en kanin också! Nejdå, det går så bra så, kaninen är så van vid andra djur, vi har också både katt och hund, det funkar så bra så!

Jag kunde inte gärna neka att hjälpa till. Kaninen kom hit igår. Och nu är tjatet i full gång, med nya argument som jag inte har svar på längre. Så puckat av mig. Så. Jävla. Puckat.

Semesterfacit

När jag gick på semester kändes den oändlig. Utdrygad till sju långa veckor, med hjälp av föräldradagar. Nu är bara en vecka kvar. Dags att så smått börja summera. Vilket omedelbart leder till panikartat dåligt samvete.
-Mammakroppen är fortfarande lika tung och stor som innan semestern. Dock inte större, vilket måste ses som en smärre seger, trots allt.
-Huset ser fortfarande ut som en överlastad soptipp.
-Trädgården är inte mer organiserad än innan och fylld av ogräs.
-Altanen är lika oslipad och o-oljad som innan.
-Staketet är inte oljat eller målat.
-Jag är lika dålig på att ringa mina långväga vänner som när jag har ursäkten av att jobba (förlåt käraste P, men jag tänker på dig varje dag, jag är bara en lat kossa som inte kommer mig för med att ringa!)

Listan på saker som inte blivit gjorda, planer och ambitioner som blivit till intet är lång. Samvetet gnagde mig, den inre rösten var sträng. Då började jag tänka lite längre. Barnen och jag har:
-Åkt och badat ett otal gånger.
-Plockat blåbär i ösregn och sedan gått hem och bakat en paj.
-Varit på Nynäs slott
-Besökt Stendörrens naturreservat och där gått Hitta Vilse-kurs och haft picknick på klipphällarna.
-Varit på Parken Zoo.
-Lekt på Busfabriken och på Leos Lekland.
-Utforskat vetenskapen på Kreativum och på Tekniska Museet.
-Träffat en äkta polisaspirant och fått prova hennes utrustning på Polismuseet.
-Varit på Skansen.
-Åkt minispårvagn på Spårvägsmuseet.
-Rest runt i Stockholm med buss, tunnelbana, pendeltåg och färja, vilket barnen ser som höjden av spänning.
-Spenderat en vecka i Småland hos mormor och hennes hundar.
-Umgåtts massor med både stora och små kompisar här i byn.
-Kört bil och åkt karusell på Lådbilslandet.
-Varit på cirkus.

Huset ser ut som en soptipp. Altanen är en skam. Jag är lika tjock som någonsin. Men jag tror att jag prioriterat helt rätt den här sommaren.

Himmel och rymd

Vi har varit och uppvaktat en väninna som fyller år idag. Kommer hem vid halvtio på kvällen. Barnen duschar av sig, man blir svettig av vilda springlekar. Rena, väldoftande och klädda i pyjamas går de med mig. Vi går ut på altanen. Sätter oss på trappan i den ljumma kvällen. Ser ut över nejden. Det drar sig mot höst, mörkret har redan fallit. Det är lite dimmigt, inga stjärnor syns, men vi pratar om dem ändå. Funderar lite på vad som egentligen finns därute, i stora rymden. Så säger storebror fundersamt:
-Vet du, mamma, jorden svävar i himlen. Himlen finns runt hela jorden. Det betyder att jorden blir kramad av himlen.

Ingen intighet, inget stort svart, obekant universum som kan skrämma med sin oändlighet. Bara en välbekant himmel som kramar oss alla. Det är en tanke att hålla fast vid, tror jag.

Livets orättvisor

Jag har idag börjat den mödosamma processen att inventera barnens höstgarderober. Plocka ut, se över, vika, lägga in. Ta ner skokartonger från vinden, gå igenom, sortera ut för litet, anteckna vad som finns och vad som behöver köpas. Jag har tillbringat timmar med att bära hit och dit, sortera och plocka.
Maken har tillbringat ca en halvtimme idag med att sätta upp krokar och andra förvaringsattiraljer.
Hans verk är prydligt, snyggt och omedelbart synligt.
Mitt är, trots timmars arbete, lika jävligt som innan. Snarare värre, eftersom jag inte hunnit klart på långa vägar och det därför ligger högar överallt.

Livet är orättvist. Mycket, mycket orättvist.

Arbetsmoral

Min syster är här och hjälper mig komma igång med den nya dator vi har inhandlat idag. Storebror är med sin far och går en promenad. Lillasyster badar. Leker stillsamt för sig själv bland skum och badleksaker. Själv hänger jag tvätt. Suckande och klagande muttrar jag om hur mycket tvätt det blir, hur den aldrig tar slut och hur tröstlöst det är med den. Lillasyster avbryter leken. Tittar upp på mig. Säger, med sin allra mjukaste vackraste röst: -Men du. Det är ju bara att kämpa på ändå!

Så då gör jag väl det då.

Brottsrubricering

Lillasyster har en säng som går att dra ut till en dubbelsäng. Hon har däremot bara en madrass. Som dessutom inte är avsedd för en tung vuxenkropp. Iaf inte den ömma moderns synnerligen tunga sådan. Man kan räkna sängribborna med hjälp av ryggen, om man säger så. Nu fick vi med oss en madrass till hem från mamma. Lillasyster har nu dubbla madrasser i sin säng, till fromma för sin mor och för övernattande små gäster. Det innebär också att hon numera har ytterligare tio centimeters fallhöjd nästa gång hon bestämmer sig för att det är en bra idé att trilla ur sängen mitt i natten.
Är det det som är framkallande av fara för annan?

Och han som har anlag för hjärtinfarkt....

Lillasyster är av den lite våldsammare sorten. Hon slåss ofta och gärna när något går henne emot, och är plågsamt oemottaglig för tillsägelser, förklaringar och bestraffningar. Hon är också anmärkningsvärt stark för att vara två äpplen hög. Det gör ont när hon klappar till. Det som hittills funkat är att ta bort något hon verkligen vill ha. Alltså försvann möjligheten att få glass igår när hon valde att slåss flera gånger efter varann, trots varning.
På kvällen pratade vi om det, och jag informerade lilla fröken om att ifall hon slåss imorgon, så blir det ingen glass då heller. Lillasyster funderade ett ögonblick. Förkunnade sedan belåtet: -Jaha, men då slår jag dig på kvällen istället!

Ett verktyg till borta ur arsenalen. Jag kommer inte ha nånting kvar att klara av henne med när hon kommer i tonåren. Men det ordnar sig. Med det race jag kör hemma nu, när maken jobbar mest hela tiden, så är det hans tur att ta över då. Lycka till, älskling!

Fina fina lillasyster

Barnen och jag är i Småland och hälsar på mamma. För första gången sedan min fars begravning.
Det gick bra tills sista fem milen, när allt var så välbekant. Då kom insikten ifatt mig att väl framme är inget sig likt mera. Och inget blir någonsin mer sig likt heller. De sista milen körde jag motvilligt, med en klump i både hals och mage.
Så var vi då framme. Möttes upp av mamma. Packade ur alla miljoner väskor och kassar man har med sig när man reser med barn. Gick in i huset, med oro i hjärtat.
Då vandrade lillasyster raka spåret in till vardagsrummet, där morfar oftast satt. Raka spåret fram till fåtöljen som stod på hans plats. Böjde sig fram och pussade den ytterst på sätet. Och förklarade sedan lugnt att det gjorde hon för att hon saknar morfar.
Och svårare än så behöver det inte vara. Han är fortfarande närvarande.

Hur det går till på bröllop

Lillasyster och jag befinner oss på en offentlig toalett. Vi byts av när hon är klar, och hon väntar kvar inne i båset medan jag också kissar, så jag inte tappar bort henne. Medan jag sitter där säger hon plötsligt: -Jag tycker om dig, mamma!
Sedan böjer hon sig fram och pussar mig ömt. Rätar på sig, ser kärleksfullt på mig. Säger: -Det är precis som på bröllop!

Jag är inte helt säker på vems bröllop hon bevistat, med ena parten sittande på toa med brallorna nere under bröllopskyssen. Och jag tror inte att jag vill veta det heller.

Kattmamman

Som de flesta kvinnor rakar jag mig under armarna. Mer av praktiska än av estetiska skäl. Normalt sett skulle jag aldrig visa mig i ärmlösa kläder, jag har alldeles för tjocka och dallriga överarmar för det. Därför är det mest för att reducera armsvetten som jag rakar mig. Den rådande extrema värmeböljan har dock ställt alla normala principer på ända. Nu går jag runt i små linnen med så smala axelband som det bara är möjligt, och den som inte gillar anblicken får helt enkelt låta bli att titta. Jag är för varm för att orka bry mig. Dock har jag tydligen inte fattat att man när man har linnen på sig måste raka sig oftare än de 1-2 gånger i veckan jag brukar göra det. Jag har, kort sagt, lite fjunig skäggstubb i armhålorna. Detta har lillasyster noterat. Med förundrad förtjusning lutar hon sig ända in under min arm, tittar uppåt och utbrister:
-Men mamma, vad mycket morrhår du har!

Undrar hur länge hon går på det?

Barnen har ju som sagt godislöfte över sommaren. Själv har jag mig veterligt inte avgett något sådant. Och det är då verkligen ingen som lovat mig någon present om jag gör det heller. Så jag försöker smyga mig till lite godis när jag kan. Vilket inte är så ofta, nu när jag inte kan snika med mig lite godis till jobb och moffa där. Semester har sina avigsidor.
Härförleden hade jag passat på att åka och handla en av de sällsynta dagar som maken var hemma. Alltså kunde jag då också köpa en påse sega råttor. När barnen var på sina rum, passade jag på att smyga åt mig ett par stycken. Då ropade lillasyster på mig. Nu ska man veta att mina barn älskar salt, men paradoxalt nog avskyr de salt godis. Passar mig utmärkt. För när lillasyster anklagande pekade på mig och utbrast: -Det luktar godis om dig!, kunde jag snabbt svara att -Jamen, det är en såndär salt som du inte tycker om.

Lillasyster kommer inte klara sig särskilt bra i skolan vid de där "identifiera saker på lukten-experiment" de brukar roa sig med där. Men jag får äta godis ostraffat. Man måste prioritera här i livet.

Läggtider

Maken och jag hade en liten beslutskonferens när jag gick på semester. Vi bestämde då att barnen får vara uppe till nio såhär på sommarlovet, till skillnad från ca halv åtta annars.
Medan vi konferensade oss, så gjorde tydligen barnen detsamma. Och på deras konferens beslutades det istället att de ska vara uppe till elva om kvällarna.
Hittills har de vunnit. Varenda kväll.

Fördomar, fördomar....eller möjligen erfarenhet

Var på stranden igår med barnen. Det första jag ser är ett par kvinnor som (ursäkta mina fördomar) det bara skriker WT om. Illasittande bikinisar, våldsam solariebränna, rynkig läderhud, oproportionerligt mycket smink för stranden, dinglande örhängen osv. De satt mitt på stranden bland alla barnen och bolmade ikapp på varsin cigarett. När så en av dem reste sig upp formligen skrek det "alkis! alkis!!" i min hjärna. Mager om armar, ben. Ingen rumpa alls, bikinin bokstavligen hängde ner därbak. Men jättebuk. Och jag menar verkligen JÄTTE. Spänd som ett trumskinn, och med en tydlig förstoring på höger sida strax under revbenen. Upplysningsvis sitter levern där...Och med levercirrhos samlar man vätska i buken, som då blir stor och spänd.
Jag har aldrig sett kvinnan förr, men alla system gick igång direkt jag såg henne. Sedan skämdes jag lite för mitt fula sätt att tänka. I ett par minuter. Därefter fick jag syn på det enda barn på hela stranden som var HELT sönderbränd på ryggen. Sådär så hela ryggtavlan flagade hud efter en tidigare bränna. Pojken var max 6-7 år, alldeles för ung för att själv ta ansvar för sitt solskydd.
Gissa till vilken kvinna det barnet hörde? Socialen i den här kommunen måste sova bort sin arbetstid....

Hon måste ju brås lite på sin far också

Vi var på stranden idag. Lillasyster satt efter första doppet i sin solstol. Handduken hade hon slängt på marken framför sig. Hon satt och sparkade sand på den. Jag bad henne låta bli. Hon sparkade lite till. Jag sa åt henne att låta bli, med lite skärpa. Hon flinade, och sparkade ännu mer. Jag talade om att det där var hennes egen handduk hon sabbade, och att hon kunde glömma att få låna min eller storebrors istället. Hon svarade, helt oberört: -Det ordnar jag, mamma!
Sedan gick hon ned till vattenbrynet med handduken och sköljde ur den i vattnet.

Det är inget geni jag fostrar, precis.

Godislöfte

Barnen har godislöfte över sommaren. I desperation över det allestädes närvarande godistjatet, lovade jag storebror att han ska få det där hett efterlängtade Lego Harry Potter-dataspelet om han bara avstår från godis hela sommarlovet. Den kvarvarande morfadern, som råkade närvara vid diskussionen, slängde raskt in en hundring från honom och mormor också. Så det är mycket som står på spel. Lillasyster lovade också. Hon vill ha en docka. De får äta godis på barnkalas, det är för grymt att neka det, men inte vid något annat tillfälle.
Häromkvällen satte jag mig på storebrors sängkant för att säga godnatt. Han sniffade misstänksamt i luften. Utbrast anklagande: -Men mamma! Du har ju godislöfte!!

Tur för mig att Turkisk Peppar räknas som halstablett då.

Sommar

Sommardagens stekande hetta har övergått i kvällens ljumma vindfläktar. Barnen är trötta och smutsiga efter en dags lekande på strand och i trädgård. De bara benen är rivna av kvistar och grenar, bitna av myggor och brunbrända av solen. Fotsulorna är hårda som läder och svarta som kol av allt barfotaspringande. Håret solblekt på lintotten, fräknarna oräkneliga på rödluvan. För ögonblicket har de lagt ner det annars ständigt pågående projektet att slå ihjäl varandra efter bästa förmåga. Istället leker de. Pendlar mellan studsmattan, lekstugan och gungorna. Plockar i förbifarten till sig ett och annat smultron, delar nogsamt så det ska bli rättvist. Jag sitter på altanen med en bok bortglömd i knät. Lyssnar på deras skrattande röster.
Livet blir inte bättre än så.

Man ska inte städa, det har jag alltid vetat

Barnen har en kompis här. De leker kurragömma över hela huset. Och tänk så svårt det hade varit för dem om de inte haft stora högar med allmän bråte överallt att gömma sig bakom.

Det är det jag alltid har vetat. Städning är skadligt för kreativiteten.

It´s a man´s world

Varje månad när jag betalar räkningarna noterar jag samma sak: Trots att det är jag som haft samtliga kontakter med Vattenfall, som har ringt, ställt frågor och tecknat avtal, så är det makens namn som står på räkningen. Trots att huset står på oss båda, och mitt dåvarande efternamn är före vårt nuvarande gemensamma i alfabetsordning, så kommer alla sophämtnings- och vattenfakturor från kommunen i makens namn. Det är tydligen sådant som den lilla kvinnan inte ska bry sitt söta lilla huvud med.
Fakturan för barnomsorgen däremot, från samma kommunkontor, den kommer i mitt namn. Barnen är tydligen mina iaf.

Min väg till alkoholismen

Maken har egen firma. Han jobbar och fakturerar, jag betalar räkningarna när jag ändå betalar hushållets. Från olika konton, givetvis, men vid samma tillfälle.
Idag betalade jag juni månads räkningar. Firmans utgifter landade på 66 722 kronor.
Varje månad när jag klickar iväg pengarna, känner jag ett svårbemästrat behov av att bli väldigt väldigt full. Sådär minnesluckeframkallande berusad. Som tur är, räcker pengarna inte till det.

Ombytta roller

Lillasyster ligger i vår säng och ska sova. Jag går in i det angränsande badrummet. Börjar duscha av mig den ljuvliga, men ack så klibbiga högsommarvärmen. Plötsligt hör jag hur det stampar av bestämda steg. Runt hörnet marscherar lillasyster. Hon spänner ögonen i mig. Pekar med ett bestämt litet pekfinger först på duschen, sedan på väggen mellan rummen: -Det låter för mycket härinne! Jag kan inte sova!

Den diskussionen hade jag trott skulle dröja sisådär tio år till. Och gå åt andra hållet.

Fotbollsskola

Den lokala idrottsföreningen erbjuder fotbollsskola för barnen varje år. Fyra intensiva dagar med idel bollsport. I år var första året storebror var stor nog att få vara med. Lite tveksam var han allt. Bollsport är liksom inte hans grej. Lagsport är det ännu mindre. Han är rädd att göra fel, att misslyckas och att de andra i laget ska bli arga på honom då. När inomhusgympan flyttar ut varje vår för att övergå i bollek, hoppar han av. Men fotbollsskolan lockade ändå. Det fanns ju lite andra muntrationer också. Besök av polis, ambulans och brandkår är ju alltid kul. Så han var med. Och han har haft SÅ roligt.
Idag var det grand finale. Barnen spelade matcher mot varandra, fick sina diplom och så var det korvgrillning efteråt. Maken jobbade, som alltid, så lillasyster och jag pallrade oss själva ner för att titta på. Och jag kan ju konstatera att något fotbollsproffs, det blir nog storebror aldrig. När han skulle visa tricks, och skulle sparka bollen i en båge bakåt över sitt eget huvud, slutade första försöket med att han sparkade bollen i ansiktet på sig själv. Andra försöket slutade med en boll i huvudet på en oförberedd lillasyster. Sedan var det slutförsökt, tyckte mamman.

Nej, något fotbollsproffs blir han inte. Men han har haft roligt. Och det räcker så.

Tycke och smak

Lillasyster sitter i soffan och gastar om att hon vill ha sin flaska. Jag talar om att det inte är dags för välling nu, det är alldeles strax middag. Vid upplysningen att det idag serveras kyckling suckar lillasyster djupt. Tittar med viss uppgivenhet på mig: -Men mamma. Kyckling är inte min grej!

Prinsesstokig

Det har knarkats kronprinsessbröllop här i helgen. Först tittade vi på det live. I fina kläder, med god mat och bubbel i glasen, förstås. Sedan tittade vi på det igen. Och igen. Och igen. Nånstans där började jag så smått tröttna. Inte lillasyster. Hon gick runt hela dagen igår klädd i sitt långa lucialinne, med plastdiadem på huvudet. Minsta chans hon fick så satte hon sig framför Svt Play och klickade runt bland alla klippen. Populärast är kortegen och bröllopsvalsen. Det första hon sa när jag väckte henne imorse var: -Mamma, jag vill titta när prinsessan gifter sig!

Det är bara att hacka i sig. Jag blir tvungen att köpa dvd:n när den kommer ut.

Kusinen sover över

Systern, många gånger, vid olika tillfällen, med viss skadeglädje:
-Oj, vad jobbigt för dig att dina barn vaknar så tidigt när ni är lediga! Mina sover så länge så, vi brukar äta frukost vid elvatiden.
Jag: -Okej, systersonen får väl sova över då.

Systersonen, klockan sex på morgonen: -Jag är vaken nu! Var är storebror?
Storebror, bredvid mig i sängen: -Snark.
Jag, med bara ena ögat öppet: -Gå och titta på TV!

Systersonen, klockan 6.40: -Jag vill titta på den här filmen! (Viftar med DVD)
Storebror: -Snark.
Lillasyster: -Snark.
Jag: -NEJ! Gå och titta på TV!!

Systern ska ha stryk.

Extrembegåvat barn

Storebror har alltid varit intellektuellt framme. Han lärde sig läsa vid nyss fyllda fyra år. Skriva strax därefter. Han kan addera och subtrahera. Han kan en del engelska ord och uttryck, som han använder helt adekvat. Han är extremt vetgirig. I hans senaste utvecklingssamtalsprotokoll från förskolan står bland annat: "Han är en liten forskare som vill veta hur saker och ting fungerar, han älskar att titta och läsa i faktaböcker och delger sina kompisar vad han tagit reda på." Han kan dra slutsatser och dra resonemang flera steg framåt. Berättar man för honom att A leder till B, så kan han själv resonera vidare till C och rentav D.
Så jag vet att jag har en begåvad son (och en lika begåvad dotter, även om hon inte söker kunskap lika aktivt som han). Ändå blev till och med jag förvånad häromdagen. Storebror vill ha ett Lego Harry Potter dataspel som kostar 300 kronor. Jag har sagt att då får han spara ihop till det själv. Han frågade då hur många veckor han måste spara för att få ihop 100 kronor. Fem, svarade jag, eftersom han har 20 kronor i veckopeng. Sedan talade jag om att han alltså måste ha 3x5 veckopengar för att få ihop till spelet. Varpå storebror utan att blinka räknade ut att det blir 15 veckor.
Jag har alltså en sexåring som kan multiplicera. Som förstår vad ordet gånger betyder i matematiska sammanhang, och sedan kan räkna med det.
Kan man få RUT-avdrag för läxhjälp? För jag kommer att vara utklassad innan han lämnar lågstadiet.

Att vara extra god

Om någon har råkat missa det så kan jag tala om att det är myggår i år. Det är väldigt mycket myggår i år. Stora som attackflygplan är de också. Nu är det ju en gång för alla så att antingen tycker myggorna om en, eller så äter de bara på en om ingen godare bjuds. Personligen är jag övertygad om att det är kopplat till hy. Ljushyllta personer är godare än mera mörka. Maken, som är mörkhårig och får färg i solen, blir biten ibland. Lillasyster, som är ljushårig, men får färg direkt och inte så lätt bränner sig, har inte heller så många bett. Storebror och jag däremot, de ljushyllta blekfisarna som bränner oss fördärvade (jag iaf, storebror har aldrig fått vistas oskyddad i solen, så i hans fall är just det mest en gissning - men han är rödhårig och kritvit i hyn - you do the math), vi blir uppätna. Myggorna älskar oss. Älskar. Och eftersom storebror är ute mycket mer än jag, och dessutom springer sig svettig ute, så är han mest uppäten av oss. Bett överallt. Stora, blaffiga, kliande bett. Han ligger vaken och gråter om nätterna av klåda. Tills jag började ge honom en hutt Tavegyl innan sängdags, det funkade.
Igår kväll satt han i soffan. Kliade och grät om vartannat. När jag satte mig hos honom tittade han gråtande upp. Frågade: -Mamma, varför ska just jag ha så gott blod?

Älskade lilla barn. Vissa människor är bara så mycket godare än de flesta andra. På alla möjliga sätt. Och ur den synvinkeln är det märkligt att inte fina, goda lillasyster också är helt sönderbiten. Vissa myggor har helt enkelt ingen smak.

Hur barn uppfostras

Storebror har håret på utväxt. Fine by me. Bortsett från den lilla detaljen att han skriker som om kniven sitter i honom vid minsta lilla tova som borsten fastnar i. Trots balsamspray. Häromdagen lackade jag ur på det där gapandet. Ordentligt. Och talade om precis vad som gäller om man vägrar sköta sitt hår.
Numera säger storebror inget alls när han får håret borstat. Han står still, med hårt hopknipta ögon och uppdragna axlar. När borstandet är klart, vänder han sig om och frågar med viss ängslan: -Jag skrek inte idag, mamma. Nu behöver jag väl inte klippa håret imorgon, eller hur?

Hot och mutor. Det är så man uppfostrar barn.

Framtidsvisioner

Storebror funderar:
-Mamma när jag blir stor och får skägg ska jag inte raka mig. Jag ska ha ett stort skägg. Ett vitt. För då kan jag hjälpa jultomten om han behöver hjälp, utan att behöva ta på mig ett lösskägg.

Vad är nu det här?

Vet inte om jag kanske måste ompröva det där med trädgårdsambitionerna. Det är ju jobbigt att gräva land. Och att bära miljontals vattenkannor. Och att rensa biljoners miljoners elaka ogräs.
Hur tänkte jag egentligen där?

Ålderstecken

Vi har bott i vårt hus i fem år. Fem år som vi ignorerat tomten och i princip bara klippt gräsmattan och inget annat. I år har jag plötsligt ansatts av minnen från min barndoms trädgård. Med sitt överflöd av bär, frukt och grönsaker. Känslan att vrida loss en rabarberstjälk som man sedan gick och gnagde på medan tungan krullade sig av strävheten. Att rycka upp en morot, slå av den värsta jorden mot benet och sedan äta den direkt, med lite jord och blasten kvar på. Hallon direkt från busken, söta och solvarma. Vinbär, som man egentligen inte tyckte var så särskilt goda, men som man ändå gick och smååt på, precis som rabarbern, bara för att de fanns där. Plommon, söta och goda, man stod under trädet och åt och spottade kärnor.
Allt det där vill jag att mina barn också ska få uppleva. Så i år har jag plötsligt utvecklat trädgårdsambitioner. Igår stod jag och grävde hallonhäck i mitt anletes svett. Barnen och den i närheten boende av mormödrarna planterade jordgubbar, majs, squash, morötter, rödbetor och sockerärtor. De första rabarberna skördades, och den första rabarberpajen bakades och åts på verandan.
Och där någonstans, mitt i idyllen, mindes jag varför de planteringar vi faktiskt försökte oss på redan förra året misslyckades: jag har ingen aning om hur man skiljer skira små nyttoskott från elaka små ogräsyngel. Inte heller vet jag hur man får alla dessa rara buskar och plantor att överleva den stygge kung Bore som hemsöker oss varje år.
Jag har därför beställt en stor rackarns trädgårdsbok. Vilket gör mig officiellt medelålders.

Lillasysters mors dag-variant

Lillasyster har inte riktigt storebrors grepp om det där med mors dag. Hennes firande bestod i att hon imorse, framför tv:n, plötsligt skrek allt vad hon kunde till mig i sängen:
-MAMMA!! DET ÄR ALLA MAMMORS DAG IDAG!!

Sovmorgon i mors dag-present kanske? Inte det, nej. Nehej.

Hur storebror firar mors dag

Ett vackert halsband och ett ännu finare kort på mors dag. Jag har världens finaste son. (Det där med glassen beror på att han ett par gånger, när han absolut inte kunnat somna, fått smyga upp och mysa med mig på kvällen, när lillasyster sover och han också borde sova. Det är bland det bästa han vet, sådär härligt busigt och förbjudet, och samtidigt så himla mysigt. Därav glasskommentaren.)

Att vara gammal

Maken har en medfödd missbildning i sin ryggrad som gör att han oftast har väldigt ont i ryggen. Ibland såpass att han har svårt att resa sig upp och svårt att gå obehindrat. Själv har jag sedan många år ett kroniskt smärttillstånd i nacke-axlar-huvud, samt karpaltunnelsyndrom med ont i händerna, mest högran. Barnen är alltså vana vid att deras föräldrar är begränsade av att vi har ont.
Igår kväll hade storebror svårt att sova. Till sist lade jag mig med honom, och vi låg och myste. Plötsligt kom det, lite eftertänksamt: -Mamma, när jag blir gammal kommer jag att ha ont.
Jag: -Men varför tror du det?
Storebror: -Jo, för när man blir gammal så blir man sådär rynkig, och så får man ont. Det har ju både pappa och du.

Skitunge. Jag är faktiskt inte alls rynkig. Fetma slätar ut rynkor. Det är det enda bra med den.

Husdjur

Vi har två katter och en hund. Lillasyster får dessutom ridlektioner en gång i veckan. Där finns, förutom hästarna, höns (världens godaste ägg!), grisar, getter, får, vaktlar, myskankor och ytterligare hundar och katter. Barnen lider alltså ingen som helst brist på djur i sina liv.
Därför känns det aningen anmärkningsvärt att deras huvudsakliga hobby just nu är att fånga, bygga bon till och mata snäckasniglar.

Hur man tackar nej till löneförhöjning. Ever.

Jag har ganska många föräldrapenningdagar sparade på barnen. Nu har jag fattat att man måste tänka lite framåt. Barnen är nämligen inte små mer än en kvart nuförtiden. Och dagarna måste tas ut innan de fyller 8. Eller innan skolavslutningen det år de fyller 8, om barnen är födda tidigt på året. Det innebär att jag har fram till skolavslutningen 2012 på mig att ta ut de 91 dagar som finns kvar för storebror. Nästa gång jag blinkar kommer det vara försent, alltså.
Så idag satte jag mig ned och planerade. Detta och nästa år kommer jag att ta ut en extra månads sommarledigt förutom semestern, plus en månad ledigt från mitten av december till mitten av januari.

Jag tänkte vänta tills årets löneförhandling är klar innan jag berättar de glada nyheterna för chefen. För sen kan jag nog glömma det där med högre lön. För alltid.

Alkoholens mystiska effekter

När jag varit på tjejfest brukar det sluta så här: Jag kommer hem runt midnatt (ja, jag är kvällstrött), tämligen rund under fötterna. Jag väcker maken, och sedan.....ehm.....gottgör jag honom för att jag väckt honom.
I lördags var jag på tjejfest. Jag kom hem vid midnatt. Nästan alldeles nykter. Maken vaknade när jag bytte om. Sedan borstade jag tänderna, gick och lade mig och somnade.

Så nu undrar maken vart man vänder sig för att reklamera en tjejfest?

Bihåleinflammation

Jag har gått och dragit på en förkylning i ett par veckor nu. För en vecka sedan gick den upp i bihålorna. Hela förra veckan plågade jag mig igenom arbetsdagarna, och låg däckad de lediga dagarna. I söndags hade maken en körning. Barnen fick glo på en dataskärm i fem timmar för att jag var för sjuk för att orka engagera mig i att aktivera dem. De var lyckliga. Det var inte jag.
I måndags kände jag att nu orkar jag inte mer. Jag jobbade förmiddagen, bokade runt och flyttade om, och gick sedan hem. Talade om att nu kommer jag inte mer den här veckan. Uppbackad av min läkare som frågat om jag behövde sjukskrivning ett par veckor. Och som, när jag tackade nej, bestämde att han ringer igen på fredag och kollar läget då. Jag kanske är sjukare än jag själv förstår? Hmm.
Hursomhelst, sedan dess har jag gått här hemma och snorat. Det är faktiskt imponerande hur ett enda huvud kan innehålla så mycket snor. Undrar om det finns något annat alls därinne? Om inte, så skulle det förklara en hel del. Idag tillkom nästa steg i utvecklingen: jag har nu börjat att på ett mycket attraktivt sätt hosta en charmigt skrapig slemhosta. Lovely. Särskilt när jag inte befinner mig någonstans där sagda slem kan spottas ut. Men jag ser det positiva: ju mer slem jag måste svälja, desto mindre plats för allt det där godiset jag alltid tröstäter när jag är sjuk.
Åh, denna glamour jag lever i!

Apropå det där med bebissuget

Vi har en ganska liten hall. Inte pytteliten, men ganska liten. Den är ständigt och konstant översvämmad. Hur jag än plockar och rensar så är den översvämmad. Idag tittade jag lite närmare på vad det är den är översvämmad av. Vi är fyra i familjen. Och vi snittar på ungefär fyra par skor framme i hallen. Var.
Vi kan helt enkelt inte skaffa fler bebisar. Det får inte plats.

Man får inte vara dum

I lördags spelade storebror dataspel med sin kusin. Tyvärr tröttnade kusinen lagom när storebror var som mest varvad. Och eftersom kusinen råkar vara betydligt mer erfaren än storebror på att spela dataspel, så klarade inte storebror att spela själv. Kusinen vägrade återgå till spelet. Storebror flippade ur och valde att i frustration klappa till sin kusin. Stort rabalder. Spelet avbröts, kusinen gick hem och storebror och jag hade ett samtal om varför våld alltid är fel, och att man inte kan spela alls om man låter spelet bli så till den milda grad viktigt för en. Som en konsekvens av detta, fick storebror veta att han inte skulle få spela dataspel på hela dagen på söndagen.

Söndag morgon. Storebror kommer tassandes. Huvudet bevekande på sned: -Mamma, du sa ju att jag inte skulle få spela på hela dan. Men nu är det ju morgon, inte dag. Du sa inte att jag inte skulle få spela på morgonen!

Arbetsfördelning

Lillasyster dricker fortfarande välling. I nappflaska. Vid fyra års ålder. Japp. Jag tror att det blir folk av henne ändå. Eller möjligen inte. Men det beror i så fall inte på just vällingflaskan.
Ikväll kom hon på ganska sent att hon ville ha sin flaska, efter att hon redan lagt sig. Hon tassade ut till oss. Pekade på den ömme fadern: -Pappa, du ska göra flaskan åt mig!
Pekade på mig: -Mamma, du ska ge den till mig! Det är rättvist!

Pappan ska göra jobbet, och mamman ha myset alltså. Works for me.

Onödigt ärligt

En av storebrors kompisar bor alldeles utanför samhället vi bor i. Direkt utanför tätortsgränsen svänger man in på världens minsta skogsväg, kör den ett par hundra meter och så är man framme. Ett ljuvligt ställe, med gigantiska gräsmattor och skogen rent bokstavligen bakom hörnet. Enda nackdelen är den där förbaskade skogsvägen, som är i tämligen dåligt skick, mest ett par hjulspår, och dessutom bara rymmer en bil i taget (i bredd alltså).
Sist jag hämtade storebror där, frågade jag mest på skoj om han skulle vilja bo där, eftersom det är så fint. Han funderade lite. Svarade sedan, med total ärlighet och största allvar:
-Nej, mamma, det vore nog inte så bra för dig, för du kan ju inte backa.

Vi kommer ha en väldigt ledsen liten kille här på julafton, det säger jag bara.

Språkligt stark

Lillasyster är arg och ledsen på mig och sin far. Gråtande blänger hon på oss: -Ni är dumma! Ni är pruttochbajsochskitochfaandumma!!

Hmm. Undrar om det är detta de syftar på på förskolan när de talar om att hon har ett sådant väl utvecklat språk?

Gourmethelg

Middagen igår: Färsk gös med pressad potatis och hollandaisesås.
Middagen idag: Älgstek med svartvinbärsgräddsås och hasselbackspotatis.
Det här skulle jag kunna vänja mig vid.

6-årsåldern. Hej lilla tonåren!

Storebror och jag sitter på golvet i hans rum. Jag ser att han slängt det fina pennskrinet han fått på golvet, där det ligger öppet med pennor, linjaler och andra grejor bredvid sig. Jag har synpunkter på det. Storebror tittar på mig. Säger, med föraktfullt överseende i tonfallet: -Du mamma. Bekymra dig inte om mina grejor, va!

Tjena. Förr var det tonåren man hade att oroa sig över. Numera har man också lilla tonåren. Och våra föräldrar inbillade sig att de hade det jobbigt.

Falsk marknadsföring

Lillasyster har en keps. En ganska hemsk sak som jag inte har köpt till henne. En illrosa keps med Disneyprinsessorna på. Inte för att jag bojkottar dem, det gör jag inte. Men just den där kepsen är verkligen inte särskilt snygg. Men det tycker lillasyster. Så den har hon på sig. Att det sedan är minst tio grader för kallt för att keps ska vara det lämpligaste huvudbonaden tycker inte lillasyster är relevant. Idag på väg hem från dagis tittar jag plötsligt lite närmare på den där kepan. Och läser för första gången texten på den. Fair and gentle.
Det är första gången jag varit med om att en orkan kallats för gentle. Den där kepsen kan inte vara tillverkad med lillasyster i åtanke.

Ännu en begravning

Igår var jag på ännu en begravning. Den här gången var den döde ingen anhörig till mig. Men den här gången var det ett litet barn som begravdes. Igår såg jag på medan en mamma och en pappa tvingades ta farväl av sitt älskade lilla barn. Sitt enda barn.
Igår kväll fick lillasyster somna i mitt knä. Jag tror jag behövde det mer än hon.

Livsvisdom från oväntat håll

I senaste Amelia finns en intervju med Tilde Fröling. Och jag hade väl inga större förväntningar när jag satte mig att läsa den. Tycker väl kanske inte att den tjejens meritlista bäddar för några förväntningar om jag säger så. Men, halvvägs in kommer den. Kommentaren som får mig att räta på mig i stolen. Kommentaren som så exakt beskriver min egen åsikt i frågan, en åsikt som jag haft svårt att riktigt formulera själv.
Sammanhanget är att hon pratar om sina tuffa ungdomsår, när hon gick igenom en hel del hon borde ha sluppit. Hon säger:
"Mycket hände då, men nu är det så himla länge sedan. Man får ha en preskriptionstid då man säger att, ja det har hänt, men nu går jag vidare. Vissa människor stannar i ångesten, och till slut blir smärtan ett slags trygghet. Det blir ens identitet och den enda känsla man känner. Men att leva så leder ingenstans. Det ska göra ont och man ska gråta, men sedan räcker det. Någon gång är det dags att lämna det som varit och gå vidare. Man ska akta sig för att vara ett offer för länge."
Och precis så är det ju. Alla har vi bagage. En del av oss mer än andra. En del av oss har bagage från våra mest formbara unga år, de år som också sätter tonen för vilka vi blir som vuxna. Men även dem av oss som haft en tuffare barndom än andra har ett val. Någonstans väljer vi att antingen damma av oss, och skapa oss ett liv. Att gå vidare från det jobbiga. Att bära det med oss, för man blir aldrig av med det, men att ändå göra något av sitt liv. Skaffa sig en utbildning, en framtid. Jobb, någonstans att bo, i bästa fall en familj. Allt det där är inget som bara händer av sig självt. Det gör det inte för någon människa, men i all synnerhet gör det inte det för dem av oss med en svårare barndom än andra. Men någonstans, någongång väljer man att gå vidare från sin barndom. Man väljer att säga att okej, det här hände, eller inte hände, så här blev det istället för hur det borde ha varit - MEN, nu är det dags att damma av sig, torka tårarna och gå vidare. Ens föräldrar har ett ansvar för hur de varit som föräldrar, och de har lagt grunden för sina barns liv. Den grunden kan vara stabil och trygg, lätt att bygga vidare på, eller skakig och svår att bygga på. Men oavsett vilken grund man fått, är det ens eget ansvar vad man väljer att göra med den. Man får vara arg, ledsen och besviken på de kort man fått delat sig i livet. Men man väljer själv hur man spelar dem, och det ansvaret har ingen annan än man själv.
Man väljer att gå vidare och skapa ett liv. Eller så väljer man att vara ett offer. Men det är alltid ens eget val. Ingen annans val, ingen annans ansvar.

Kärleksproblem

Lillasyster har länge med bestämdhet hävdat att hon ska gifta sig med sin bästa tjejkompis M. Nu visar det sig att hon i hemlighet odlat en kärlek till. Gossen E på dagis, närmare bestämt. Dessa två har ägnat veckor åt att gå hand i hand, pussas och kramas. Nu har han flyttat. Och lillasyster lider. Ledsen berättar hon vid matbordet:
-Jag älskar honom! Vi skulle vifta oss!
(Medveten felstavning, lillasyster säger så).
Gossen ifråga råkar vara son till en av medlemmarna i Kent. Där rök lillasysters sannolikt enda chans att bli lyxhustru. Och min att bli försörjd på ålderns höst. Suck. Lika bra att se över sitt pensionssparande....Och lika bra att lillasyster inte är sorten som skulle gilla att sitta på rumpan och bli försörjd!

Att fira sorgset

På kvällen efter begravningen hade vi alla svårt att sova. Barnen låg på en uppblåsbar madrass i vårt hyrda hus. Jag klämde ner mig mellan dem, och vi låg länge och pratade. Plötsligt frågade storebror: -Mamma, varför firar man när någon dött?
-Nämen, sa jag, det gör man ju inte.
-Joo, sa storebror, man firar sorgset.

Och det gör man ju. Inte att någon dött. Men att man fått känna den döde. Att man fått älska honom. Att man fått bli älskad av honom. Fått ta del av hans vishet. Skratta i hans sällskap. Bli tröstad av honom då man varit ledsen. Gräla med honom, och sedan bli sams igen. Att man fått vandra en bit av sin levnadsstig i hans sällskap. Fått njuta av hans sällskap då och då, även sedan de dagliga vägarna skilts åt. Alla minnen man har. Alla minnen man alltid kommer att ha. Alla historier man har att berätta, att föra vidare, så han aldrig blir glömd. Allt han gav, som också varit med att forma oss som mötte honom och gör att vi inte varit desamma utan hans inflytande i våra liv. Allt som var han, och som hade gjort våra liv så oändligt mycket fattigare om vi aldrig hade haft honom.
Allt detta firar man när någon dött.

Men över alltsammans ligger sorgen. Som ett tungt vått täcke av mörkgrå ogenomtränglig dimma ligger den, smyger den sig in i varje skrymsle och vrå. Så svår att uthärda. Så obeveklig. Så obönhörlig. Han är borta. Oåterkalleligen, för alltid borta. Omöjligt att förstå. Nödvändigt att ta in, att hantera för att kunna leva vidare. Sorgen är kärlekens pris. Tung, svår, omöjlig att skaka av sig ligger den som en våt filt över oss alla.
Därför firar man sorgset när någon dött. Vi har så mycket att fira, att glädjas åt när vi tänker på den älskade döde. Men lika mycket som vi har att glädjas över, lika mycket har vi att sörja över. Storebror har alldeles rätt. Man firar sorgset när någon dött.

Barn på begravning

Maken och jag var inte riktigt överens inför min fars begravning. Jag tyckte det var viktigt att barnen var med, han tyckte det var alldeles för otäckt för så små barn. Jag är så glad att jag drev igenom min linje. Barnen klarade det så fint, och lillasyster var den som bröt isen. När vi kom till kyrkan för visningen innan själva begravningen, stod alla en liten bit ifrån kistan. Storebror var osäker, gick med sin nalle tätt tryckt intill sig, nära mig. Lillasyster knallade helt lugnt fram till kistan, hävde sig upp på tå, klappade morfar på armen och utbrast förvånad: -Vad kall han är!
Sedan kom de andra barnen fram och klappade morfar också. Jag förklarade varför han var kall, och blek. Storebror tyckte det såg lite otäckt ut att munnen inte var helt stängd, lillasyster kommenterade att han inte hade sina glasögon. De tittade, klappade, frågade tills hela situationen var avdramatiserad för dem.
Under själva begravningen var det skönt att ha dem nära, lika mycket för mig som för dem, tror jag. Vid avskedet lade de vitsippor som de själva plockat tidigare på dagen, på kistan. Deras kusiner hade också ritat fina teckningar till morfar. Efter begravningens slut, sa jag till barnen att ville de ta ett allra sista farväl av morfar måste de göra det nu, sedan skulle vi gå. Då trippade lillasyster upp för trappstegen mot altaret. Hon stannade på kistans långsida, i höjd med fotot av morfar som stod ovanpå bårtäcket. Där klappade hon först på kistan. Sedan böjde hon sig fram och pussade på kistan. Hon var så fin i sitt stilla avsked av sin morfar att jag fick tårar i ögonen. Sedan trippade hon tillbaka ner i gången, stannade framför mig och utbrast: -Sådär, då var det klart!
Hon var ljus och glädje i sorgen. Storebror var närhet och mjukhet i ledsenheten. Jag hade inte klarat begravningen utan dem.

Begravning

Samma dag som jag skrev förra inlägget, fredagen den 9 april, avled min far. I hemmet, med sin hustru vid sin sida och sina barn närvarande, precis som han själv önskade.
Under den dryga vecka som gått sedan dess, har jag mestadels varit hemma. Inte så mycket för min egen skull, utan för storebrors. Han har reagerat starkt, betydligt mer än sin lillasyster. Han har varit arg, ledsen och orolig om vartannat. Frågat mycket om ifall ett barn också kan dö, ifall andra också ska det. Varit rädd inför begravningen, osäker på om han ens ville följa med, men till sist kommit fram till att han vill det, om han får ha sin nalle med sig och om jag hela tiden stannar hos honom. Han har hållit sig nära mig, passat var jag är någonstans.
Nu är han lugnare. Men då väntar begravningen. Idag åker vi ner till Småland igen. Imorgon är begravningen.

Slutet närmar sig

I onsdags morse ringde mamma. Jag och mina systrar satte oss i bilen och åkte ner till Småland. När vi kom fram var min far i tämligen gott skick, trots allt. Han satt uppe, om än i femminuterspass, han kunde mellan varven prata lite med oss, och i humöret var han sig ganska lik, bara alldeles väldigt trött. Vi trodde vi skulle vara här ett tag.
Igår torsdag var tillståndet ungefär detsamma, bara ännu mera trött. Han ville inte längre komma upp ur sängen, och han ville heller inte ha något att äta,men fortfarande pratade han med oss. Igår kväll vände det. Han blev mycket hastigt sämre. Andningsuppehållen kom allt tätare, och varade allt längre, dryga minuten varje gång. Han verkade plågad, verkade ha ont. Vi ringde kommunsköterskan och bad att få hit mer än den enda ampull morfin vi hade i huset. Vi satt ett par timmar hos honom allihop,och delade sedan upp natten mellan oss. Varannan timme fick jag stiga upp och ge morfinsprutor, när han åter blev smärtpåverkad. Mycket morfin blev det.
Nu är det åter morgon. Jag har gett en morfinspruta till, och medan han är påverkad av den har mamma och jag passat på att göra ren honom och lägga honom på sidan. Han är inte längre kontaktbar. Men han är fortfarande varm om händer och fötter, och hans hjärta slår regelbundet och starkt. Det kan ta slut om ett par minuter. Det kan också dra ut i flera dagar till.

Willow Tree

En väninna har två skulpturer som är så vackra. Många gånger har jag tänkt fråga henne var hon fått dem ifrån, men aldrig kommit mig för. Så av en slump passerade jag häromveckan förbi ett galleri - och där fanns de! Jag gick in, och en hel värld öppnade sig för mig. Sedan dess har jag funderat. Tittat. Beundrat. Räknat. För två veckor sedan visade jag mamma via datorn, och en av skulpturerna talade till henne. Hon sa direkt att den där, den är hon och min far. Nu, när läget är som det är, känns det så självklart att köpa den till henne. Vi ska ge den tillsammans, mina systrar och jag. Inte för att den är särskilt dyr, för det är den inte, utan just för att den ska vara från oss alla tillsammans.

http://willowtree.info/

Här finns skulpturerna. Den mamma ska få heter Anniversary. Undertitel "Love ever endures". Det är en sådan vacker bild av ett par som åldrats tillsammans, och fortfarande älskar varandra efter alla år.

Det finns ytterligare fyra skulpturer som blivit självklara för mig, som känns som om de vore gjorda med mig och mina barn i åtanke. "Close to me" beskriver så helt och fullt närheten mellan mor och dotter. Precis så är jag och min mamma när allt är bra, när allt fungerar och hennes instabilitet inte står mellan oss. Precis så är min innersta önskan att jag och lillasyster ska vara, alltid.
"Tenderness" fångar närheten som alltid funnits mellan mig och storebror, mitt mera stillsamma barn.
"Guardian angel" står för lillasyster. Min viljestarka, smarta, självständiga, eldfängda lillasyster. Som kan gå så långt, klara så mycket med all sin kraft, styrka och vilja. Men som också kan trampa så snett med all sin envishet, självständighet och sitt hetsiga humör. Som jag ibland oroar mig över hur jag ska kunna lotsa genom tonåren säkert. Hon kommer behöva en ängel som leder hennes väg.
"Angel´s embrace" symboliserar storebror för mig. Min begåvade, kloka, empatiska, känsliga son. Som också kan klara så mycket, åstadkomma så mycket i livet. Om han bara vågar tro på sig själv och sin förmåga. Om han bara kan stå stark i livet, som är så tufft ibland och inte alls är gjort för känsliga, lite veka små pojkar. Han kommer behöva en ängel som bär honom ibland, när livet är hårt.

Dessa fem skulpturer är inte bara vackra. De talar till mig, talar till mitt hjärta. En ska mamma få. De andra fyra, har jag bestämt att köpa till mig själv. Jag har egentligen inte råd. Men jag vågar heller inte riskera att de försvinner ur sortimentet, utträngda av nya motiv.
De talar till mitt hjärta.

Aprilväder

Tre påskdagar med strålande vackert vårväder. Sol, värme, en dag hade vi hela 18,9 grader på altanen! Och jag har haft miljoner saker att göra och inte hunnit med mer utevistelse än en kvart i trädgården igår.
Fjärde påskdagen. Den där det enda planerade var ett kyrkobesök på förmiddagen. Den dag där jag till sist också skulle få mig lite vårvärme till livs på en promenad.
Och då snöar det.

Att shoppa inför döden

Min far är fortfarande stabil. Med det menas att han dagtid fortfarande fungerar. Han äter, om än mycket litet, han pratar med mamma, han sitter uppe korta stunder. Nattetid är det sämre. Då har han mycket ansträngd andning, med långa andningsuppehåll. Då är han förvirrad, ser saker som inte finns, plockar i luften efter sådant som bara han kan se. Nattetid är det uppenbart att han inte har långt kvar. Ännu vill mamma helst ta hand om honom själv. Han har det bäst så. Han mår bäst med bara de två där, i lugn och ro, så som det alltid brukar vara. När det går så långt att mamma tror slutet är nära, då kommer hon ringa efter mig och mina systrar. Eller om hon känner att hon inte längre klarar det själv, då ringer hon efter mig, så kan jag hjälpa henne. Mig, därför att jag har den yrkesmässiga kompetensen att ge vård i hemmet. Vilket är både en välsignelse och en förbannelse. Jag vill vara där och få vårda honom till slutet, så som han så många gånger tagit hand om mig på tusen och ett sätt i hela mitt liv. Jag vill samtidigt, just för att han är så ohyggligt viktig för mig, stanna här tills det är över och slippa se honom sådan han är nu, sådan han kommer bli innan det är över.

Jag vill under inga omständigheter i den första råa sorgen tvingas ut i affärer. Och eftersom jag är för tjock för alla mina snyggkläder, måste jag köpa något nytt att ha på begravningen. Slutet kan komma om en vecka, men det kan också komma inatt. Därför åkte jag till stan igår. Mitt under påskhelgen, i strålande vacker vårsol, gick jag och handlade inför döden. Jag provade kläder fina nog att gå på kalas i, kläder jag normalt sett hade glatt mig över, som jag normalt sett inte hade köpt om jag inte varit bjuden på fest. Men jag provade dem inte inför någon fest. Jag provade dem inför min fars begravning. Den begravning jag mot allt förnuft och mot alla naturlagar någonstans i mitt innersta hjärta hoppats slippa gå på. Den begravning som kommer bli det tyngsta jag hittills genomlevat. Aldrig har en shoppingrunda varit svartare.

Påskkärringar och påskkarlar

Skärtorsdag. Då klär man ut sig. Till påskkärring om man är en liten tjej, och till påskkarl om man är en sexårig kille som absolut inte vill vara någon påskkärring. Och till och med mamman tar en gul påskfjäder i håret idag.
Så långt allt gott och väl. Sedan fick barnen följa med och handla, fortfarande utklädda. Det lokala Ica Maxi hade ju lockat med godisägg till alla utklädda barn idag, klart man måste få följa med och handla då! Vi handlade, kom till kassan, betalade, och sedan vidtog den långdragna nedpackningen av alla varorna. Barnen spankulerade lite runt omkring, inom ett par meter från mig. Plötsligt ser jag hur lillasyster står med en tjugokronorssedel i handen. Framför henne står en liten vithårig dam och ser välvillig och snäll ut. Och alldeles intill står storebror. Utklädd till påskkarl i alldeles för stor väst och tilltufsad halmhatt med gula fjädrar i. Och med tomma händer. Damen har antingen inte sett honom, eller inte tyckt att han var tillräckligt söt för att få en peng han också. Små näpna töser ska det vara. Damen böjer sig fram över lillasyster och berättar om hur hon minsann också haft små flickor som klätt ut sig och påskat, men att de förstås är stora nu.
Och jag hamnade i en sådan svår situation. Jag kunde inte gärna kräva att damen skulle ge pengar till storebror också. Men jag tyckte inte att jag kunde tvinga lillasyster att lämna tillbaka sin peng heller. Det hade varit alldeles för oförskämt mot den utan tvekan mycket rara och välvilliga lilla tanten. I slutändan nöjde jag mig med att le mot henne och säga något om hur snäll hon var, och sedan sa jag till barnen att de skulle få dela på pengen. Som tur var, var båda två helt med på de noterna. De är gudskelov hårt drillade i att dela allt med varandra, så det ifrågasatte de inte ens.
Och gudskelov ifrågasatte inte heller storebror att han inte fått från början, att han tydligen inte var tillräckligt fint utklädd eller tillräckligt söt. Jag hoppas att sanningen är att hon helt enkelt inte såg honom.

Barns befriande saklighet

Idag, medan jag var ute på hembesök på jobb, ringde mobilen. Jag har alltid den igång även när jag jobbar, för dagis måste kunna nå mig om det händer barnen något. Idag var det inte dagis. Det var mamma. Med beskedet att älskade styvfar, som legat på sjukhus en vecka efter en höftfraktur, nu har så dåliga njurvärden att vi hade en halvtimme på oss att ta ställning till om vi ville att han ska få dialys, eller om han ska få dö i sin njursvikt. Jag avslutade hembesöket, åkte tillbaka till vårdcentralen, där jag kunde stänga in mig i ett rum och prata i lugn och ro. Det visar sig att hans värden, som varit försämrade en längre tid, inte klarade påfrestningen av höftoperationen, utan de är nu så höga att njurarna inte kan förväntas återhämta sig igen. Och att även om beslutet till syvende och sist är njurläkarens, så ville de ha in familjens synpunkter innan mötet med honom. Nu råkar jag vara gammal dialyssköterska, innan jag slog mig på distriktssköterskeriet. Jag vet vad dialys innebär för en gammal sjuk kropp. Jag vet också vad döden i njursvikt kan innebära, både i bästa fall (ett lugnt insomnande) och i värsta (panikdöd av vätska i lungorna).
Nåväl, beslutet som fattades av nefrologen blev att min far är för sjuk för att klara den påfrestning som dialys innebär. Alltså kommer han hem för att dö. Det kan ta några dagar, det kan ta några veckor, men det är det han kommer hem för att göra. Han ska få dö i sitt eget hem, så som både mamma och han själv vill att det ska vara. Med stöttning från kommunsköterskan, och behövs det åker jag själv hem och bor hos dem den tid det krävs för att se till att han alltid har tillgång till någon som kan ge morfinskopolamininjektioner i hemmet den dag han får svårt med sin andning.

Det har varit många tårar idag. Många telefonsamtal åt alla håll. Mycket planerande, mycket prat om sådant som inte går att planera.
Och jag har pratat med barnen. Berättat för dem att morfar blir inte frisk mer nu. De kommer inte att få träffa sin morfar mer nu. Förklarat att morfars kropp är så gammal och så sjuk att den kommer inte orka leva länge till. Bekräftat för ängslige lille storebror att en sexårings kropp är så ung och stark att det som händer morfar kan inte hända honom.

Efter mycket pratande, många frågor och många svar, var storebror äntligen redo att sova, en och en halv timme efter normalt nattdags. Jag lade mig bredvid honom. Frågade en sista gång om det var något mer han undrade och ville ha svar på innan han somnade. Han strök håret ur ögonen. Tittade på mig. Svarade: -Ja, mamma, det är faktiskt en sak till jag undrar. Varför är kycklingar gula?

Så skönt att så helt kunna byta ämne, så klart kunna markera att nu räcker det med sorgesamma saker, nu vill jag ha paus. Tänk om jag kunde göra likadant.