Jag är en kärleksfull och god hustru

Jag är beroende av sömn. Mycket mycket beroende. Så till den milda grad att jag blir direkt aggressiv om jag inte får sova. Så till den milda grad att det där med nattsömnen är en avgörande faktor i beslutet att med största sannolikhet inte försöka få ett tredje barn. Dessutom är jag svårt känslig för den mörka årstiden, så där som vi tröttisar brukar vara.
Alltså tar jag inte alls väl upp av att bli väckt nattetid, särskilt inte så här års. Man skulle rent av kunna säga att jag blir lite lätt irriterad. För att inte tala om vad jag blir när barnen vägrar fatta att de ska sova om kvällarna. Vilket är taskigt läge för mig, eftersom lillasyster är den värsta duracellkanin jag känner. Hennes nattningar kan lätt ta två timmar. Minst. Just nu sover hon t ex inte. Fast klockan är 21.16 och hon varit uppe sedan sex imorse. Utan att sova middag.

Hursomhelst, det här skulle handla om mina kvaliteter som hustru. Igår kväll var ännu en duracellkväll. Till sist lade vi oss tillsammans med lillasyster, vid nio, eftersom vi vid det laget var utmattade själva. Vid midnatt vaknade jag, stel och värkande, med lillasyster som ett varmt litet häftplåster vid min sida. Maken låg och vräkte sig på mer än sin halva av sängen. Eftersom jag nu en gång för alla är en generös och kärleksfull hustru, blev jag alldeles orimligt provocerad av att han tillåtit sig att somna innan han burit in henne till hennes säng. Att jag gjort detsamma var inte relevant. Jag bar in ungen, och försökte somna om. Lagom jag börjat bli avslappnad, gick larmet. Maken är med i byns frivilliga brandkår, och nu hade en trafikolycka skett. Så hela huset började tjuta, halv ett på natten. Eftersom jag vaknade sekunden före maken, bankade jag på ett rart och kärleksfullt sätt till honom på axeln med knytnäven för att informera honom om att larmet gått. Drygt två timmar senare kom han hem igen, samtidigt som storebror vaknade och kom över till vår säng. Maken lade sig i storebrors. Och sedan masade han sig inte ur sängen när vi andra gjorde det, vid sex. Nej, han väntade tills jag redan väckt, klätt och morgonfixat barnen. Då klev han upp. På väg ut genom dörren frågade jag om inte han skulle jobba. Jodå, svarade han, men han måste äta frukost först. Med en aning irritation tillade han att han varit ute på larm under natten. Och där. Just där hade jag min chans. Där kunde jag ha valt att ta ett litet steg bakåt, mjuka upp rösten och säga att, javisst, det är klart, det har du ju, klart att du behöver mjukstarta idag.
Gjorde jag det? Inte då. Jag spände ögonen i honom och fräste: -Jag MÄRKTE det!
Sedan åkte jag till jobb.

Jag är en kärleksfull och god hustru.