Den alkoholiserade modern

Ibland händer det att maken och jag dricker alkohol. Oftast vin till maten, men ibland något annat. Maken föredrar öl, jag gillar cider. Där han gärna tar en whisky, vill jag hellre ha en G&T. Det ser alltså ut som läsk, det jag dricker, så jag får bevaka glaset mot barnen.
Detta har lett till att lillasyster, så fort hon ser mig dricka något läskliknande, oavsett veckodag och tidpunkt på dygnet, frågar: -Mamma, är det sprit i glaset?

Så numera dricker jag bara mjölk när vi har vittnen i huset. Man vill ju inte ha socialen på sig.

Värsta grymma tjejen

Kusinen J måste vara en av de ballaste tjejerna i byn. Storebror kom hem idag helt bekymrad.
-Mamma, E hotade J idag, det får man inte!
Jag: -Vad sa han då?
Storebror: -Han sa att han har stora muskler!
Jag (med lite svårighet att hålla tillbaka ett leende vid tanke på E, som inte är det mest biffiga barn jag sett): -Men sa han det för att hota J med sina muskler eller bara för att tala om att han har muskler då?
Storebror: -Han sa det så det lät som ett hot i alla fall.
Jag: -Vad sa J då?
Storebror: -Äh, hon sa bara att hon har brottat ner store A på stocken.

Och där var saken klar. För store A ÄR däremot ganska biffig. Och går i trean. E är visserligen ingen sparris han heller, men inte spelar han i A:s liga inte. Och så går han i förskoleklassen. Så det var bara för E att drypa av och vara allan ballan med sina muskler nån annanstans. Coola kusinen J hunsar man nämligen inte med.

Där försvann den miljövänligheten

När jag flyttade hit var jag så imponerad av kommunens framsynthet. Att kunna kompostera sitt köksavfall, oavsett om man bor i lägenhet eller hus, och utan att behöva sköta komposten själv! Fantastiskt! Man bara kastade allt komposterbart i en särskild grön plastpåse, så gjorde sopgubbarna resten. Jag var SÅ imponerad. Och jag komposterade.
För sisådär ett halvår sedan ändrades systemet. Numera ska komposterbart avfall istället kastas i en brun papperspåse, och därefter i en egen soptunna. Vad händer om man kastar fuktigt köksavfall i en papperspåse? Just det. Vad händer sedan när ett helt gäng sådana samlas i en soptunna som töms varannan vecka? Just det.
Äckligt inne, äckligt och illaluktande ute. Och ja, vi följer instruktionerna om hur man ska göra så inte påsen ska blötas igenom och äckla sig. Det gör den ändå.
Sist jag skulle kasta en brun papperspåse i därför avsedd soptunna, var hela tunnan inklusive locket fullt med vidriga larver som krälade runt. Det hade jag kanske kunnat leva med, så länge handtagen fick vara ifred. Vad jag däremot inte kan leva med är att vi för första gången på de fem år vi bott här har möss i köket. I sopskåpet, förstås.
Och med tanke på att egna kompostkärl godkända för kökskompost kostar dryga 2000 kronor, och inte går att leasas från kommunen, så är det färdigkomposterat i det här huset nu.
Och med tanke på mössen, så kommer jag aldrig mer att befatta mig med soputbärningen igen. Och det är ju synd. Verkligen.

When in doubt, blame the mother

Lillasyster, klockan nio igår kväll: -Jag vill inte ha nattblöja! Jag ska sova nakenfis, så det så!

Lillasyster, klockan åtta imorse: -Det är ditt fel att jag kissade i sängen! För du sa att jag skulle sova nakenfis, du sa det, så det så!

Servicenivån på Kolmården

Barnen och jag rundade av semestern med ett besök på Kolmården idag. Jättefint, lagom mycket folk, fantastisk delfinshow. Barnen hade verkligen tagit till sig att de var ensamma med mig, och uppförde sig därmed som änglar. Inget tjafsande, inget bråkande, bara lite tjatande. En perfekt dag, alltså. Bästa tänkbara avslutning på semestern.
Sen fick lillasyster fel mat på serveringen, och fick den mat hon är allergisk mot, vilket vi inte upptäckte förrän vi var långt borta och sälföreställningen skulle börja fem minuter senare = ingen tid att gå och byta. Och sen fick jag två getingstick inom fem minuter, började efter ett tag känna mig lite yrslig, illamående och tungandad och fick på förfrågan klart för mig att de inte har minsta tillstymmelse till sjukvård på hela jäkla jättedjurparken. Utom plåster.
Det lade liksom sordin på stämningen lite grann.

(Nej, jag är inte allergisk. Och jag blev inte sjuk heller, mer än yr och trött resten av dagen. Jag var nog bara så upprörd och hade ordentligt ont att jag jagade upp mig till att må dåligt. Ren hypokondri.)

Sömnhjälp

Storebror kan inte somna. Han vänder sig mot mig. Viskar för att inte väcka lillasyster som just knoppat in bredvid honom: -Mamma. Man somnar om man räknar får. Kan inte du ta hit några stycken?

När man älskar sitt barn

Barnen var hos mormor och morfar i förrgår, medan jag var på sjukhuset och fick min öroninfektion kurerad. När jag kom dit, satt lillasyster vid köksbordet. Hon bakade. De huvudsakliga ingredienserna var vatten och potatismjöl. Och så lite socker. När det blev dags för glass efter maten mosade hon även ner några blåbär i röran. Sedan ville hon bjuda på den till glassen.
Och jag åt. Inget är som en mors kärlek.

Förfelat syfte

Är inte meningen med semester att man ska bli sådär härligt utvilad? Fräsch och pigg, redo för att ta nya friska tag på arbetet när man är tillbaka igen?
I så fall ska man inte ha nedsatt hälsa innan semestern, och en katastrofal arbetssituation sista veckorna innan. Man ska inte vara ensam med två barn och en mer än heltidsarbetande man under semestern. Och man ska definitivt inte dra på sig en infektion de sista två veckorna innan semesterns slut.
Jobb igen på måndag. Jomenvisst.

När man lägger krokben för sig själv

Vi har som bekant två katter och en hund i familjen. Katterna är ivriga jägare, hunden av jaktras(er). Jag har alltså inga problem att stå emot barnens tjat om kanin. "Tyvärr älsklingar, det går inte, katterna och hunden skulle ju döda den direkt vet ni, det funkar absolut inte, vad synd". Jag tycker nämlich att det kan räcka med det menageri vi redan har, med barnen som aporna på zoo dessutom. Detta har funkat kanon, argumenten jag haft att tillgå har effektivt tagit död på minsta diskussion.
Ända tills igår. I förrgår kväll, ganska sent, ringde nämligen storebrors kompis mamma: -Vi ska resa bort imorgon bitti, och nu kom vi precis på att ojsan hoppsan, vi har visst en kanin också! Nejdå, det går så bra så, kaninen är så van vid andra djur, vi har också både katt och hund, det funkar så bra så!

Jag kunde inte gärna neka att hjälpa till. Kaninen kom hit igår. Och nu är tjatet i full gång, med nya argument som jag inte har svar på längre. Så puckat av mig. Så. Jävla. Puckat.

Semesterfacit

När jag gick på semester kändes den oändlig. Utdrygad till sju långa veckor, med hjälp av föräldradagar. Nu är bara en vecka kvar. Dags att så smått börja summera. Vilket omedelbart leder till panikartat dåligt samvete.
-Mammakroppen är fortfarande lika tung och stor som innan semestern. Dock inte större, vilket måste ses som en smärre seger, trots allt.
-Huset ser fortfarande ut som en överlastad soptipp.
-Trädgården är inte mer organiserad än innan och fylld av ogräs.
-Altanen är lika oslipad och o-oljad som innan.
-Staketet är inte oljat eller målat.
-Jag är lika dålig på att ringa mina långväga vänner som när jag har ursäkten av att jobba (förlåt käraste P, men jag tänker på dig varje dag, jag är bara en lat kossa som inte kommer mig för med att ringa!)

Listan på saker som inte blivit gjorda, planer och ambitioner som blivit till intet är lång. Samvetet gnagde mig, den inre rösten var sträng. Då började jag tänka lite längre. Barnen och jag har:
-Åkt och badat ett otal gånger.
-Plockat blåbär i ösregn och sedan gått hem och bakat en paj.
-Varit på Nynäs slott
-Besökt Stendörrens naturreservat och där gått Hitta Vilse-kurs och haft picknick på klipphällarna.
-Varit på Parken Zoo.
-Lekt på Busfabriken och på Leos Lekland.
-Utforskat vetenskapen på Kreativum och på Tekniska Museet.
-Träffat en äkta polisaspirant och fått prova hennes utrustning på Polismuseet.
-Varit på Skansen.
-Åkt minispårvagn på Spårvägsmuseet.
-Rest runt i Stockholm med buss, tunnelbana, pendeltåg och färja, vilket barnen ser som höjden av spänning.
-Spenderat en vecka i Småland hos mormor och hennes hundar.
-Umgåtts massor med både stora och små kompisar här i byn.
-Kört bil och åkt karusell på Lådbilslandet.
-Varit på cirkus.

Huset ser ut som en soptipp. Altanen är en skam. Jag är lika tjock som någonsin. Men jag tror att jag prioriterat helt rätt den här sommaren.

Himmel och rymd

Vi har varit och uppvaktat en väninna som fyller år idag. Kommer hem vid halvtio på kvällen. Barnen duschar av sig, man blir svettig av vilda springlekar. Rena, väldoftande och klädda i pyjamas går de med mig. Vi går ut på altanen. Sätter oss på trappan i den ljumma kvällen. Ser ut över nejden. Det drar sig mot höst, mörkret har redan fallit. Det är lite dimmigt, inga stjärnor syns, men vi pratar om dem ändå. Funderar lite på vad som egentligen finns därute, i stora rymden. Så säger storebror fundersamt:
-Vet du, mamma, jorden svävar i himlen. Himlen finns runt hela jorden. Det betyder att jorden blir kramad av himlen.

Ingen intighet, inget stort svart, obekant universum som kan skrämma med sin oändlighet. Bara en välbekant himmel som kramar oss alla. Det är en tanke att hålla fast vid, tror jag.

Livets orättvisor

Jag har idag börjat den mödosamma processen att inventera barnens höstgarderober. Plocka ut, se över, vika, lägga in. Ta ner skokartonger från vinden, gå igenom, sortera ut för litet, anteckna vad som finns och vad som behöver köpas. Jag har tillbringat timmar med att bära hit och dit, sortera och plocka.
Maken har tillbringat ca en halvtimme idag med att sätta upp krokar och andra förvaringsattiraljer.
Hans verk är prydligt, snyggt och omedelbart synligt.
Mitt är, trots timmars arbete, lika jävligt som innan. Snarare värre, eftersom jag inte hunnit klart på långa vägar och det därför ligger högar överallt.

Livet är orättvist. Mycket, mycket orättvist.

Arbetsmoral

Min syster är här och hjälper mig komma igång med den nya dator vi har inhandlat idag. Storebror är med sin far och går en promenad. Lillasyster badar. Leker stillsamt för sig själv bland skum och badleksaker. Själv hänger jag tvätt. Suckande och klagande muttrar jag om hur mycket tvätt det blir, hur den aldrig tar slut och hur tröstlöst det är med den. Lillasyster avbryter leken. Tittar upp på mig. Säger, med sin allra mjukaste vackraste röst: -Men du. Det är ju bara att kämpa på ändå!

Så då gör jag väl det då.

Brottsrubricering

Lillasyster har en säng som går att dra ut till en dubbelsäng. Hon har däremot bara en madrass. Som dessutom inte är avsedd för en tung vuxenkropp. Iaf inte den ömma moderns synnerligen tunga sådan. Man kan räkna sängribborna med hjälp av ryggen, om man säger så. Nu fick vi med oss en madrass till hem från mamma. Lillasyster har nu dubbla madrasser i sin säng, till fromma för sin mor och för övernattande små gäster. Det innebär också att hon numera har ytterligare tio centimeters fallhöjd nästa gång hon bestämmer sig för att det är en bra idé att trilla ur sängen mitt i natten.
Är det det som är framkallande av fara för annan?