Vi har som bekant två katter och en hund i familjen. Katterna är ivriga jägare, hunden av jaktras(er). Jag har alltså inga problem att stå emot barnens tjat om kanin. "Tyvärr älsklingar, det går inte, katterna och hunden skulle ju döda den direkt vet ni, det funkar absolut inte, vad synd". Jag tycker nämlich att det kan räcka med det menageri vi redan har, med barnen som aporna på zoo dessutom. Detta har funkat kanon, argumenten jag haft att tillgå har effektivt tagit död på minsta diskussion.
Ända tills igår. I förrgår kväll, ganska sent, ringde nämligen storebrors kompis mamma: -Vi ska resa bort imorgon bitti, och nu kom vi precis på att ojsan hoppsan, vi har visst en kanin också! Nejdå, det går så bra så, kaninen är så van vid andra djur, vi har också både katt och hund, det funkar så bra så!
Jag kunde inte gärna neka att hjälpa till. Kaninen kom hit igår. Och nu är tjatet i full gång, med nya argument som jag inte har svar på längre. Så puckat av mig. Så. Jävla. Puckat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar