Herredumilde. Klockan är kvart över sju, och båda barnen sover.
Inte konstigt att de skrikit, gråtit och bråkat sig igenom hela eftermiddagen....
fredag 31 augusti 2012
All upplysning är inte av godo
Sonen var hemma hos en kompis och lekte igår. Och kom hem med en katalog från Teknikmagasinet, som kompisen i sin vänlighet donerat till honom.
Som tur är, har han varit fullt upptagen med olika gadgets, och inte hunnit bläddra hela. Och som tur är, blev den kvar i vardagsrummet när han lagt sig, så jag kunde riva ur några väl valda sidor.
Jag vill nämligen förskräckligt ogärna behöva förklara helsidan med bilder av olika, mer eller mindre färgglada, mer eller mindre naturtrogna, dildosar.
Jag vill ännu mera ogärna behöva förklara vad de egentligen menar med säljtexten till sexdockan Jezebel.
Utbildning och upplysning kan gå för långt.
Som tur är, har han varit fullt upptagen med olika gadgets, och inte hunnit bläddra hela. Och som tur är, blev den kvar i vardagsrummet när han lagt sig, så jag kunde riva ur några väl valda sidor.
Jag vill nämligen förskräckligt ogärna behöva förklara helsidan med bilder av olika, mer eller mindre färgglada, mer eller mindre naturtrogna, dildosar.
Jag vill ännu mera ogärna behöva förklara vad de egentligen menar med säljtexten till sexdockan Jezebel.
Utbildning och upplysning kan gå för långt.
torsdag 30 augusti 2012
Upptäcktsresande utan att lämna hemmet
Jag städade hemma igår. Och vet ni, jag gjorde den mest häpnadsväckande upptäckt:
Jag har -håll i er nu- ett golv i min lägenhet! I kid you not! Under alla kartonger, kassar och osorterade skor som ligger liksom lite modern-konst-aktigt utspridda överallt, så fanns det ett golv. I alla rum, faktiskt.
Jag menar, varför lägga tid och pengar på polarexpeditioner? Det finns en värld att utforska utan att ens öppna ytterdörren.
Och kanske, bara kanske, ryktet talar sant. Det kanske, under gigantohögen ren tvätt på storebrors rum, finns detta mytomspunna objekt som de gamla i stammen kallar ett skrivbord.
Men det måste ju vara en gammal amsaga. Nåt sånt har ingen sett i verkligheten. Lika bra att låta tvätten ligga så slipper man bli besviken.
Jag har -håll i er nu- ett golv i min lägenhet! I kid you not! Under alla kartonger, kassar och osorterade skor som ligger liksom lite modern-konst-aktigt utspridda överallt, så fanns det ett golv. I alla rum, faktiskt.
Jag menar, varför lägga tid och pengar på polarexpeditioner? Det finns en värld att utforska utan att ens öppna ytterdörren.
Och kanske, bara kanske, ryktet talar sant. Det kanske, under gigantohögen ren tvätt på storebrors rum, finns detta mytomspunna objekt som de gamla i stammen kallar ett skrivbord.
Men det måste ju vara en gammal amsaga. Nåt sånt har ingen sett i verkligheten. Lika bra att låta tvätten ligga så slipper man bli besviken.
måndag 27 augusti 2012
Skolan och genuspedagogiken
Hursomhelst, detta papper har sonen haft som uppgift att fylla i under första klass i skolan.
Och jag blir så trött.
Här har skolan haft ett gyllene tillfälle att få barnen att reflektera. Diskutera vad som är en familj. Vilka kan ingå? Hur kan en familj se ut? Måste man alltid ha blodsband? Kan en vän vara familj? Det finns hur mycket som helst att prata om där. Tvinga barnen att tänka efter. Att motivera sig. Kanske rentav tänka om?
Istället lär man barnen:
1) En familj består av mamma-pappa-barn. Ensamstående föräldrar och samkönade par göre sig icke besvär. De må ha barn, men de är ingen familj.
2) Denna mamma och pappa som ju måste tillhandahållas för att det ska vara tal om en familj, bor tillsammans. Man kan alltså inte ingå i en familj om ens föräldrar är skilda. Och styvfamiljer må existera, men familjer är de då rakt inte.
Man kunde gjort något så bra av detta. Man kunde fått en klass som reflekterat, tänkt efter, diskuterat. Som vidgat sina vyer, utanför den mycket lilla by med mycket få främmande fåglar som vi lever i.
Istället lär man barnen redan vid sju års ålder ett strikt heteronormativt familjebegrepp, där man dessutom utesluter alla skilsmässofamiljer.
Bra där, skolan. Verkligen.
Skolstart
När storebror började i skolans sexårsklass för två år sedan, var jag inte där. Det föll mig inte in. Han var ju väl inskolad på fritids, och skolsalen ligger rent bokstavligen mittemot fritidsrummet. För mig var det ingen grej alls. För honom var det jättestort, visade det sig. Han var orolig, rädd att gå fel, rentav ångestfylld i sin skräck att göra något fel. Och jag, som var fullbokad direkt från morgonen på jobb, kunde inte ta ledigt.
Nu var det lillasysters tur. Och vis av skadan har jag tagit ledigt. Hela första veckan har jag tagit ledigt i min iver att överkompensera för tidigare brister.
Och det blev som första skolstarten även för mig. Skolgården full av barn och, till min förvåning, även föräldrar. Det är tydligen så att man ska följa sina barn första dagen.
Lillasyster, som är jordens kaxigaste tjej annars, gömde sig bakom mina byxben. Kompisen I, som i vanliga fall är en tjej med skinn på näsan även hon, stod bredvid med darrande underläpp och nervositet i ögonen. Båda två behövde kramas en stund, där på skolgården medan vi väntade på att klockan skulle ringa in. Runt omkring spralliga och skraja barn, om vartannat.
Väl inne i skolan, skulle barnen ställa upp sig klassvis och gå i gemensam tropp över skolgården till matsalen för storsamling. Barnen puffades och knuffades, oroliga att hamna sist, eller bli ensamma. Tills sist puffade de in sig i ledet, fem i bredd, hand i hand.
De stora, små sexåringarna.
Nu var det lillasysters tur. Och vis av skadan har jag tagit ledigt. Hela första veckan har jag tagit ledigt i min iver att överkompensera för tidigare brister.
Och det blev som första skolstarten även för mig. Skolgården full av barn och, till min förvåning, även föräldrar. Det är tydligen så att man ska följa sina barn första dagen.
Lillasyster, som är jordens kaxigaste tjej annars, gömde sig bakom mina byxben. Kompisen I, som i vanliga fall är en tjej med skinn på näsan även hon, stod bredvid med darrande underläpp och nervositet i ögonen. Båda två behövde kramas en stund, där på skolgården medan vi väntade på att klockan skulle ringa in. Runt omkring spralliga och skraja barn, om vartannat.
Väl inne i skolan, skulle barnen ställa upp sig klassvis och gå i gemensam tropp över skolgården till matsalen för storsamling. Barnen puffades och knuffades, oroliga att hamna sist, eller bli ensamma. Tills sist puffade de in sig i ledet, fem i bredd, hand i hand.
De stora, små sexåringarna.
fredag 10 augusti 2012
En högst oförstående mor
Mormor och morfar kom och hälsade på idag. Det var flera veckor sedan vi träffades och barnen blev rent yra av glädje. Ännu bättre blev det när vi valde att gå en promenad och barnen fick cykla.
Lyckan varade ända tills lillasyster (som alldeles nyligen lärde sig cykla utan stödhjul) bestämde sig för att stila lite. Hon tog sats och cyklade allt vad de små benen kunde trampa, rakt mot morfar. Kollisionskursen upptäcktes av båda parter i absolut sista sekund. Morfar och barnbarn slängde sig paniskt åt varsitt håll.
Den nyvunna cykelförmågan räckte förstås inte till för en sådan manöver. Lilltösen vurpade. Riktigt ordentligt också. Blod på både knän och armbåge. Värst var dock att hjälmen, som aldrig varit helt exakt i passformen, kasade bakåt så hela främre delen av skallen var helt oskyddad. Rena turen gjorde att hon aldrig var i backen med huvudet, men det var änglavakt snarare än skicklighet som garanterade det. Och nu har vi visserligen såväl min morfar som hennes egen ena morfar däruppe och håller ett öga på oss, men det är ändå bara so much de kan göra. Man måste göra vad man kan själv härnere också.
Så den morfar som finns kvar hos oss, plockade upp bollen, och bestämde på stående fot att nu åker vi till cykelaffären i stan och inhandlar en utprovad hjälm till ungen, en som sitter som den ska. Inga budgethjälmar till hans barnbarn. Särskilt inte ett så galet barnbarn som lillasyster. Mormor var med på noterna, och så var det bestämt.
Men lillasyster själv hade lite andra planer. Gjord av stenhårt virke som hon är, krävde hon att få cykla klart först. En cykelpromenad var hon lovad, och en cykelpromenad ville hon ha. Det är oftast lättare att låta henne få som hon vill i de fall man inte måste säga nej. Så okej, vi fick väl gå med på det då.
Nu är det en gång för alla så med lillasyster att hon bara måste flytta alla gränser som finns att flytta. Säger man nej blir hon arg. Säger man ja, så måste hon pusha och se hur långt hon kan driva innan man till sist säger nej.
Så när hon fick ja till att cykla mera, ville hon genast att jag skulle springa upp till lägenheten först och hämta plåster till det lätt blödande knät.
Ungefär där fick jag nog. Satte ner foten och gjorde klart att unga fröken fick allt vackert ta och välja: Antingen cykla mera nu, eller blir omplåstrad nu och i så fall vara färdigcyklad.
Lillasyster insåg att hon inte skulle kunna komma längre nu. Hon satte sig på cykeln. Såg ner mot den halvt stelnade bloddroppen mitt på knäskålen. Snörvlade lite. Blängde på mig: -Okej då, mamma! Men klaga inte sedan när jag förblöder!
Lyckan varade ända tills lillasyster (som alldeles nyligen lärde sig cykla utan stödhjul) bestämde sig för att stila lite. Hon tog sats och cyklade allt vad de små benen kunde trampa, rakt mot morfar. Kollisionskursen upptäcktes av båda parter i absolut sista sekund. Morfar och barnbarn slängde sig paniskt åt varsitt håll.
Den nyvunna cykelförmågan räckte förstås inte till för en sådan manöver. Lilltösen vurpade. Riktigt ordentligt också. Blod på både knän och armbåge. Värst var dock att hjälmen, som aldrig varit helt exakt i passformen, kasade bakåt så hela främre delen av skallen var helt oskyddad. Rena turen gjorde att hon aldrig var i backen med huvudet, men det var änglavakt snarare än skicklighet som garanterade det. Och nu har vi visserligen såväl min morfar som hennes egen ena morfar däruppe och håller ett öga på oss, men det är ändå bara so much de kan göra. Man måste göra vad man kan själv härnere också.
Så den morfar som finns kvar hos oss, plockade upp bollen, och bestämde på stående fot att nu åker vi till cykelaffären i stan och inhandlar en utprovad hjälm till ungen, en som sitter som den ska. Inga budgethjälmar till hans barnbarn. Särskilt inte ett så galet barnbarn som lillasyster. Mormor var med på noterna, och så var det bestämt.
Men lillasyster själv hade lite andra planer. Gjord av stenhårt virke som hon är, krävde hon att få cykla klart först. En cykelpromenad var hon lovad, och en cykelpromenad ville hon ha. Det är oftast lättare att låta henne få som hon vill i de fall man inte måste säga nej. Så okej, vi fick väl gå med på det då.
Nu är det en gång för alla så med lillasyster att hon bara måste flytta alla gränser som finns att flytta. Säger man nej blir hon arg. Säger man ja, så måste hon pusha och se hur långt hon kan driva innan man till sist säger nej.
Så när hon fick ja till att cykla mera, ville hon genast att jag skulle springa upp till lägenheten först och hämta plåster till det lätt blödande knät.
Ungefär där fick jag nog. Satte ner foten och gjorde klart att unga fröken fick allt vackert ta och välja: Antingen cykla mera nu, eller blir omplåstrad nu och i så fall vara färdigcyklad.
Lillasyster insåg att hon inte skulle kunna komma längre nu. Hon satte sig på cykeln. Såg ner mot den halvt stelnade bloddroppen mitt på knäskålen. Snörvlade lite. Blängde på mig: -Okej då, mamma! Men klaga inte sedan när jag förblöder!
tisdag 7 augusti 2012
Men tänk själv då för fan!
Och apropå att jag då alltså tvättat.
Om jag nu tömmer luddfiltret i torktumlaren. Tömmer kondensvattenfacket. Lyfter över den blöta tvätten från tvättmaskinen till tumlaren. Stänger dörren.
Då tycker jag att det är ganska uppenbart vad jag vill ska hända.
Om jag då kommer tillbaka fem timmar senare, och fanskapet fortfarande inte dragit igång bara för att jag inte tryckt på knappen som säger att den ska göra det. Då tycker jag faktiskt inte att det är bara mitt fel. Lite egen initiativförmåga ska man faktiskt kunna begära för de pengarna.
Om jag nu tömmer luddfiltret i torktumlaren. Tömmer kondensvattenfacket. Lyfter över den blöta tvätten från tvättmaskinen till tumlaren. Stänger dörren.
Då tycker jag att det är ganska uppenbart vad jag vill ska hända.
Om jag då kommer tillbaka fem timmar senare, och fanskapet fortfarande inte dragit igång bara för att jag inte tryckt på knappen som säger att den ska göra det. Då tycker jag faktiskt inte att det är bara mitt fel. Lite egen initiativförmåga ska man faktiskt kunna begära för de pengarna.
En god liten hausfrau
Det blir rent anmärkningsvärt mycket tvätt när man är bortrest en vecka. Och det är rent anmärkningsvärt hur ovilliga ouppackade flyttlådor är att packa upp sig själva medan man är bortrest. Och ännu mera anmärkningsvärt hur barnen kan arbeta upp ett sådant sömnunderskott under veckan borta, men sedan lika förbaskat vara fullständigt omöjliga att lägga på kvällen.
Då kan man tänka sig att man ligger lågt, håller sig hemma och försöker hinna ikapp med sömn och hushållsbestyr. Och det var också planen. Men si, det blir sällan som man tänkt sig. Istället blev det otippat mycket umgänge med vännerna, ännu större sömnunderskott och fortfarande inte uppackat tre dagar efter hemkomst.
Men idag, då jäklar. Då vaknade den lilla hausfraun som döljer sig nånstans där inom mig. Barnen fick inte bara hemlagad mat, vi åt också tillsammans istället för att de fick sitt framför Bolibompa medan jag åt senare, som det alltför ofta blivit sista tiden. Jag har tvättat, packat upp flera kartonger, promenerat med barnen medan lillasyster övat på att cykla. Sorterat, fixat, donat. Till och med stukat lilltån blåröd och svullen, vilket innebär att jag inte bara är en perfekt liten hemmafru, jag är dessutom en tvättäkta martyr. Det blir liksom inte bättre....
Då kan man tänka sig att man ligger lågt, håller sig hemma och försöker hinna ikapp med sömn och hushållsbestyr. Och det var också planen. Men si, det blir sällan som man tänkt sig. Istället blev det otippat mycket umgänge med vännerna, ännu större sömnunderskott och fortfarande inte uppackat tre dagar efter hemkomst.
Men idag, då jäklar. Då vaknade den lilla hausfraun som döljer sig nånstans där inom mig. Barnen fick inte bara hemlagad mat, vi åt också tillsammans istället för att de fick sitt framför Bolibompa medan jag åt senare, som det alltför ofta blivit sista tiden. Jag har tvättat, packat upp flera kartonger, promenerat med barnen medan lillasyster övat på att cykla. Sorterat, fixat, donat. Till och med stukat lilltån blåröd och svullen, vilket innebär att jag inte bara är en perfekt liten hemmafru, jag är dessutom en tvättäkta martyr. Det blir liksom inte bättre....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)