Hursomhelst, detta papper har sonen haft som uppgift att fylla i under första klass i skolan.
Och jag blir så trött.
Här har skolan haft ett gyllene tillfälle att få barnen att reflektera. Diskutera vad som är en familj. Vilka kan ingå? Hur kan en familj se ut? Måste man alltid ha blodsband? Kan en vän vara familj? Det finns hur mycket som helst att prata om där. Tvinga barnen att tänka efter. Att motivera sig. Kanske rentav tänka om?
Istället lär man barnen:
1) En familj består av mamma-pappa-barn. Ensamstående föräldrar och samkönade par göre sig icke besvär. De må ha barn, men de är ingen familj.
2) Denna mamma och pappa som ju måste tillhandahållas för att det ska vara tal om en familj, bor tillsammans. Man kan alltså inte ingå i en familj om ens föräldrar är skilda. Och styvfamiljer må existera, men familjer är de då rakt inte.
Man kunde gjort något så bra av detta. Man kunde fått en klass som reflekterat, tänkt efter, diskuterat. Som vidgat sina vyer, utanför den mycket lilla by med mycket få främmande fåglar som vi lever i.
Istället lär man barnen redan vid sju års ålder ett strikt heteronormativt familjebegrepp, där man dessutom utesluter alla skilsmässofamiljer.
Bra där, skolan. Verkligen.
Ett blankt papper med överskriften Min familj hade varit bättre. Då hade barnen fått tänka lite själva. Visserligen hade de flesta skrivit mamma-pappa-barn ändå men man måste börja nånstans. Jag personligen ger mig inte in i diskussion om familjebegreppet eller styvfamiljer av uppenbara skäl... Säger bara detta.. Jag har två styvsöner som jag älskar och därmed punkt..
SvaraRadera