Thinking outside the box

Jag ringer vännen M. Hennes lille A, nästan fyra år, far runt i bakgrunden. Det är långt efter läggdags, men han lever rövare som en Duracellkanin på uppåttjack. M suckar över hur svårt det är att få honom att varva ner när han hunnit bli så övertrött.

Och alla som har barn vet samma sak: när barn är sådär övertrötta och ohanterliga, oavsett om de är spädbarn eller lite större, så gäller det att vänta tills de av en eller annan anledning blir ledsna. För gråtande barn tar bröstet eller flaskan, om de är så små, eller sitter i knät och blir tröstade om de är större. Och då känner de att de är trötta, och så kan de somna. Det här är basic föräldrakunskap, som förstås även M känner till.

Så därför tycker jag faktiskt att det var en väldig överreaktion på mitt konstruktiva förslag på hur man kan korta ner den där processen. Vadå "säger ni sådär på bvc, eller??". Nämen, var vaken då, tjurskalle.

Det hade garanterat funkat att lägga krokben för honom.

Vissa människor är bara så himla inskränkta.

Stavningskontroll

Jag sitter och skriver ett mess till en kompis. Och jag skulle så himla gärna vilja veta hur den som konstruerat stavningskontrollen i Iphones tänkte när han valde att radera "hudproblem" och som ersättning föreslå "judisk lem".

Väldig gärna skulle jag vilja veta det.

När barnen betalar den vuxnes pris

Snart-ex-maken är här för att hämta barnen. De plockar ihop de det ska ha med sig. Plötsligt avbryter storebror packandet. Tittar på mig med ledsna ögon och suckar djupt: -Mamma, jag önskar så att det hade gått att packa ner dig också i väskan!

Ibland hatar jag min snart-ex-make. With a passion.

Gud har taskigt sinne för humor

Hördu, Gud.

Okej att du tycker att det är kul att skämta lite. Och att du tydligen tycker det är höjden av humor att se mänskliga kroppar i förfall på väg mot ålderdomen och graven. Men det räcker så. Enough!

Om jag råkar ha det dåliga omdömet att dricka en kopp te senare än klockan nio på kvällen, så är inte det en inbjudan att gnugga in eländet. Och ja, jag fattar humorn i att gårdagskvällen inledde natten till min födelsedag. Och ja, jag fattar grejen med att illustrera hur jag idag tog ytterligare ett stormsteg mot att bli en liten åldrig kissetant genom att tvinga mig att kissa tre gånger inatt efter den där jäkla tekoppen.

Jag fattar. Men det är illa nog att bli äldre ÖVERHUVUDTAGET!!

Sluta hamra in budskapet, jag är varken döv eller dum. Bara gammal och kissnödig. Och väldigt trött.

Man kan bli rädd att somna för mindre

Vi har en studsmatta i trädgården. En studsmatta som under sig har en imponerande odling brännässlor. Vi talar nässlor av en sådan kaliber att kusin J en gång nällade sig rätt igenom studsmattan när hon hoppade. Maken har ett flertal gånger de senaste två-tre åren lovat ta bort dem. Och i rättvisans namn också gjort det. Med gräsklipparen. De bryr sig inte så mycket om det kan jag säga, de växer bara upp igen.

Så nu, när maken flyttat ut, tog jag saken i egna händer. En spade, undan med studsmattan, och så gräva. Och då visar sig nässlornas sanna natur. Maskrosor kör hela den där ensam-är-stark-grejen. De har en enda rot. Kraftig och lång, svårgrävd som rackarns. Men fortfarande bara en enda. När man väl kämpat upp den är också hela plantan borta.
Nässlor däremot. Gräver du upp en liten oskyldig femcentimetersplanta, så visar det sig att under markytan har den ett rotsystem som en gammal ek skulle avundas. Den kör helt enkelt maffiastilen. Hela släkten är med, och de sitter ihop med ett så intrikat, djupgående och kraftigt system att det är i princip omöjligt att bli av med dem, hur man än försöker.

Jag hade hela familjen Corleone under min studsmatta. Och det tog mig hela förmiddagen att få bort dem.
Om de nu är borta.

Jag kommer vakna med ett hästhuvud i sängen. Ett hästhuvud gjort av brännässlor.

När man arbetar med ett geni

Som jag sagt tidigare arbetar jag på bvc. Vilket är världens bästa jobb. Snusa på bebisar och få betalt för det, liksom. Men känslan inför att själv vara bvc-sköterska är mer blandad. Vissa dagar känner man sig smått som en bedragare. Vem är jag att ge andra råd, när jag inte kan kontrollera mina egna? Men se, då kommer den andra sidan av myntet fram: löneförmånssidan. Jag har nämligen tillgång till käraste kollegan B. Som är den klokaste jag vet. Som har mer respekt för barn än någon jag någonsin träffat. Som alltid ser barnets perspektiv och lyfter det så föräldrarna också kan se det. Som är min förebild i nästan allt, såväl som kollega som mamma.
Och henne kan jag få råd av. Varje dag. Alldeles gratis.

Så när kvällarna här ballar ur mer och mer för varje dag, då är det henne jag frågar vad jag ska göra. Vilket jag gjorde igår. Hon undrade om jag verkligen måste natta barnen. Om de inte kan få styra mer själva. Om jag inte kan låta dem vara på sina respektive rum efter ett bestämt klockslag. Säga att nu är det vuxentid, ni får inte vara med mamma nu, och ni får inte leka med varandra, men ni får roa er själva på era egna rum. Rita, leka med dockor, bygga lego, läsa. Vad ni vill, bara ni gör det ensamma och på era rum.
Hon tyckte att de kan få det spelrummet, och så får de själva bestämma när de ska sova.

Och jag var tveksam. Såg för mig hur envisa lillasyster skulle hålla sig vaken till tio-elvatiden på ren tjurighet och hur sedan morgnarna skulle bli värre än kvällarna någonsin varit. Hur de skulle bli mer och mer sömndepriverade för varje dag, och det i slutändan bara skulle bli värre än det redan var. Men sen kom jag på att det redan var så illa att det nog inte kunde bli sådär himla mycket värre. Och att jag ju alltid kan ta tillbaka och återinföra bestämd släcktid om det inte funkar.

Så jag provade igår. Storebror låg och läste en stund, och somnade sedan. Lillasyster lekte med dockor. Och halvnio plockade hon av sig själv undan varenda pinal hon lekt med, kröp ner under täcket och somnade som en sten.

Så då provade jag idag med. Och lillasyster ritade lugnt på sitt rum en halvtimme, städade sedan undan allt efter sig, lade sig och somnade. Utan minsta bråk. Och inte alls för sent. Senare än jag hade valt, ja. Men tidigare än om vi bråkat oss igenom kvällen som vi brukar.

Jag arbetar med ett geni. I worship at her feet.


Tillägg:
Givetvis nattar jag mina barn. Vi har pyjamasmys med sagoläsning i soffan om kvällarna. Men sedan, när jag tidigare krävde att de skulle ligga i sängen och försöka sova, får de istället bestämma själva när de ska lägga sig, under ovan beskrivna förutsättningar. Men det var fel att skriva att jag inte skulle natta dem, för det gör jag. Såklart.

Ändrade planer

Lillasyster är arg på sin mamma. Som varje kväll, kvällarna här är just nu vidriga, med bråk, skrik och gråt varendaste kväll.
Hon är arg. Så hon reser sig ur sängen, tar kudden i ena handen, gosekaninen i den andra. Meddelar: -Nu rymmer jag!

Hon går till dörren. Öppnar den. Ser ut i mörkret, kylan och ösregnet. Stänger dörren igen, och meddelar, med värdighet i varje centimeter av sin lilla kropp: -Jag rymmer imorgon.

Wordfeud

OK, jag erkänner. Jag var sannolikt sist i världen att upptäcka wordfeud. Det är ju hur kul som helst!

Men alltså, seriöst. Vem har bestämt vilka ord som godkänns? Här skriver jag ett helt oskyldigt ÅT. Ni vet, som i "han fixade det ÅT henne". Oskyldigt, rent, vackert. Och vad händer? Jo, en skamlös medbloggare, som här ska förbli namnlös, väljer att göra onämnbara saker med ett K mot mitt oskyldiga ÅT.

Och jag som trodde detta var ett familjespel. Jag är chockerad och upprörd.

Inget bästa-mamma-pris i år heller, alltså

Storebror har en tid klagat över diverse krämpor. Först var det illamående, såpass att jag blev hemringd från jobb, men utan att det blev något av det. Sedan, parallellt med att illamåendet stannade kvar, började han klaga över värk i armbågar och knäleder, ryggen och magen. Samtidigt har han varit allt mer svajig i humöret, med ilskeattacker och tröstlös gråt om vartannat.

Och med tanke på allt som hänt, och hur ledsen han varit över separationen, trodde jag att det hela var psykosomatiskt. Så jag gjorde ingenting. Ända tills en av läkarna på jobb sa till mig: -Psykosomatiskt värk hos barn sätter sig i huvud och mage. Inte i leder. Är du säker på att han inte har borrelia?

Och det var jag förstås inte. Fästingar älskar honom, han har säkert haft minst tio i år. Så jag tog med ungen till jobb, såg till att få prover tagna, och en vecka senare kom svaret. Gränsvärdet på borreliaantikropparna går vid 22. Storebrors antikroppstitrar ligger på över 200. Läkaren började prata om akutremiss till infektionen för ryggmärgsprov, vilket fick mammans underläpp att darra betänkligt, men ett samtal till bakjouren på barnkliniken ledde till en antibiotikakur utan föregående ryggmärgsprov, gudskelov.

Ungen har borrelia så det bara sjunger om det. Och jag är världens sämsta mamma.