Man kan bli rädd att somna för mindre

Vi har en studsmatta i trädgården. En studsmatta som under sig har en imponerande odling brännässlor. Vi talar nässlor av en sådan kaliber att kusin J en gång nällade sig rätt igenom studsmattan när hon hoppade. Maken har ett flertal gånger de senaste två-tre åren lovat ta bort dem. Och i rättvisans namn också gjort det. Med gräsklipparen. De bryr sig inte så mycket om det kan jag säga, de växer bara upp igen.

Så nu, när maken flyttat ut, tog jag saken i egna händer. En spade, undan med studsmattan, och så gräva. Och då visar sig nässlornas sanna natur. Maskrosor kör hela den där ensam-är-stark-grejen. De har en enda rot. Kraftig och lång, svårgrävd som rackarns. Men fortfarande bara en enda. När man väl kämpat upp den är också hela plantan borta.
Nässlor däremot. Gräver du upp en liten oskyldig femcentimetersplanta, så visar det sig att under markytan har den ett rotsystem som en gammal ek skulle avundas. Den kör helt enkelt maffiastilen. Hela släkten är med, och de sitter ihop med ett så intrikat, djupgående och kraftigt system att det är i princip omöjligt att bli av med dem, hur man än försöker.

Jag hade hela familjen Corleone under min studsmatta. Och det tog mig hela förmiddagen att få bort dem.
Om de nu är borta.

Jag kommer vakna med ett hästhuvud i sängen. Ett hästhuvud gjort av brännässlor.