Det vi beställde och det vi fick

Idag testade även maken crosstrainern. Han trampade i en kvart ungefär. Sedan dröp han av svett. Vi talar svettdroppar rinnande utmed ryggen. Jag minns distinkt att jag lade in en beställning om en vältränad hunk som kan springa tre timmar genom öknen utan att bli mer än lite blank i pannan. När jag påpekade detta för maken svarade han att med en oläslig handstil kan hunk lätt bli sunk. Hm.
Å andra sidan är det fullt möjligt att han lade in en beställning om en kvinna med stora bomber och liten hjärna. Man måste komma ihåg att när vi träffades var jag gravid. När vi sedan blev tillsammans ammade jag. Jag hade alltså hormongröt i hjärnan och hormonstinna tuttar. Då.
Man skulle kunna säga att ingen av oss fick det vi beställde.

Det är farligt att jobba helg

Jag har jobbat helg. Det gjorde jag för två veckor sedan också. Då höll jag på att dö älgdöden. Jag tänker tala med min chef och lägga in om slippa helgerna. För jag höll på att dö denna helg också. En ännu värre död. Spindeldöden.
Jag jobbade hela lördagen, och allt var frid och fröjd. Ända tills klockan började dra sig mot halvfem och jag gick mot personalrummet för att stämpla ut. Där. I stora foajen satt den. Stor och svart, med grova ben. Och jag menar stor. Den var minst fem centimeter tvärs över. I kid you not.
Jag stannade. Blickstilla. Stirrade stint och panikslaget på monstret där på golvet. Ensam i hela byggnaden, ingen som kunde höra mig skrika. Vad göra? Vad i hela glödheta he****et göra??
Jag talade strängt till mig själv. Intalade mig att jag är en vuxen, högutbildad, mogen kvinna. Jag kan gå fram och stampa på en liten spindel. Men när det började susa i öronen och svartna för ögonen innan jag ens börjat röra mig framåt, så insåg jag att nej, det kan jag inte. Och gå därifrån var heller inget alternativ. För man får ingen A-kassa om man säger upp sig själv. Och jag hade aldrig kunnat sätta min fot i den byggnaden igen. Ever.
Upp med mobilen. Ringa någon. Men vem? Vaktmästaren såklart! Han svarar alltid, oavsett om han är i tjänst eller ej, och han är dessutom god som guld. Klart han kommer! Men han svarade inte. Första gången det hänt. Kompisen/kollegan P då? Hon låg i migrän, meddelade hennes man. Och jag hörde flinet i rösten. Ingen kvar att ringa.
Man skulle kunna tro att anledningen att jag inte ringde maken vore hänsyn och sinne för proportioner, med tanke på att han var ensam med barnen, sannolikt hade hunnit börja med middagen och vi skulle ha gäster. Men då skulle man tro fel. För anledningen att jag inte ringde honom var att det skulle ta honom minst en trekvart att komma. Och en spindel hinner långt på en trekvart.
Till sist ringde jag hemtjänsten. Fick prata med en kille som jag aldrig jobbat med. Det kändes ju inte ett dugg dumt. Han lovade komma direkt. Med en suck i rösten över löjliga fruntimmer lovade han det. Och när räddningen var i sikte brast det. Jag började stortjuta. Märkligt det där. Jag gråter sällan när jag är ledsen. Men jag tar ofelbart till lipen så fort jag blir riktigt rädd. Dumt. Så när den främmande räddande ängeln kom, stod jag där med tårstrimmiga kinder och gråtsnorig näsa. Det känns alltid bra att göra ett stabilt, professionellt och förtroendeingivande intryck direkt med folk man jobbar med.
Jag är inte säker på om jag älskar honom för att han räddade mig, eller om jag hatar en man som är kapabel att lyfta en spindel stor som en handflata med bara händerna.
Men jag behöver i alla fall inte säga upp mig längre. Och jag måst verkligen lägga in om att slippa jobba helg. Av hälsoskäl.

Reklamation

Okej. Nu har vi köpt en egen crosstrainer. Maken satte ihop den ikväll. Så när han gick ut med hunden, passade jag på att byta om och inviga maskinen. Och nu är det dags att reklamera eländet. För jag trampade i tjugofem minuter. Och jag är fortfarande fet. Dessutom blev jag trött. Skitmaskin.

Rumpchock på City Gross

Lillasyster hade läkartid igår, för att kolla sina öron, öronbarn med rör som hon är. Först var det hörselkoll. Och hon hör alldeles utmärkt. Även om hennes föräldrar tvivlar på det ibland. Men det var inte alldeles enkelt att få fram detta resultat. Inte för att inte lillasyster samarbetade, för det gjorde hon. Det gör hon alltid. Hon måste vara världens mest lättundersökta unge. Nej, problemet var istället att det var alldeles för kul. Hörseltestet gick till så att hon fick en korg med trägubbar, och ett par lurar över öronen. Sedan pep det i lurarna, och varje gång det pep skulle hon lyfta en gubbe ur korgen. Efter ett par pip blev lillasyster mera upptagen av att förklara gubbarnas inbördes förhållande till varandra. Vem som var pappa till vem. Vilken av dem som var mamman, och vilka som var syskon. Inte lätt att höra några pip då. När audionomen återfört henne till ordningen, så hörde hon så bra så.
Efter kollen gjorde jag som alla som bor ett par mil utanför närmsta stad gör - jag passade på att veckohandla när jag ändå var i stan. Halvvägs genom handlingen bajsade lillasyster i den blöja hon fortfarande har när vi är iväg. För-säkerhets-skull-blöjan. Vagnen var full av varor. Vad göra? Jo, parkera den bredvid legot, och hota storebror med onämnbara straff om han rörde sig ur fläcken från legohyllan. Och sedan springa i full fart till kundtoan. Gott så. Men där uppenbarar sig nästa problem. Extrablöjan låg kvar i bilen. Och jag hade missat att sätta trosor ovanpå blöjan. Storebror var ensam i stora affären. En bit ut till bilen på parkeringen. Lillasyster väldigt trött.
Jag erkänner att den lösning jag valde kanske inte var det allra bästa. Eller den allra mest genomtänkta. Jag tryckte ner lillayster i kundvagnen nakenstjärt. Och arrangerade klänningen så diskret som möjligt över knäna på henne så det inte skulle synas. Vilket hon sedan förstörde genom att varannan meter halvgråtande utbrista -Jag flysel om min lumpa!
Siste delen av veckohandlandet gick väldigt fort. Och nu vet jag inte vad som oroar mig mest:
1) Tanken på alla små oskyldiga barn som kommer att intet ont anande slå sig ner där min lilla snuskunge senast suttit som Gud skapade henne.
2) Tanken på alla hemska små snuskungar som kladdat runt med Gud vet vilka vidriga baskelusker där sedan min lilla oskyldiga lillasyster satt som Gud skapade henne, så deras baciller hade fritt spelrum till hennes känsligare delar.

Jag måste verkligen undersöka möjligheterna att internethandla mat.

Barbamobil

Idag var vi och handlade, barnen och jag. På väg ut fanns sådana där hemska automater med diverse små skräpleksaker i plastkulor som förmodligen är värda mer än skräpet i den. Nåväl. En av dem hade mobilsmycken med Barbafamiljen. Då vaknade ha-galenskapen hos mig. En sån måste jag ha. Så jag förklarade nogsamt för juvelerna att denna gång var det mammas tur att få en grej. Jaaadå, det var de helt med på. Så i med tian, skruva på handtaget. Ut kom en stor plastkula med ett litet mobilsmycke. Jag hade siktat på Barbamamma. Fick Barbabok. Kan ju iofs vara passande. Sedan fick ungarna varsitt psykbryt för att inte de också fick. De har inte ens några mobiler att hänga smyckena i. Om man inte räknar lillasysters illrosa plastmobil med Hello Kitty på. Det gör hon. Stenhårt. Det gör inte jag. Och det är jag som håller i plånboken. Men min mobil blev fin.

Dämpad åldersnoja

Äntligen, äntligen, äntligen! Efter minst tre års oavbruten åldernoja och ångest inför att obevekligt närma sig 40, så är jag plötsligt nöjd med att vara med betryggande marginal på fel sida 30. Detta efter att ha läst en intervju med en person från Smittskyddsinstitutet som förklarade att svininfluensan främst smittar personer under 30. Den där svininfluensan, den är kanske inte så dum i alla fall?

Vikt. Igen.

Jaha. Nu är resultatet av semestern här. Den där semestern när jag skulle bli smal, vacker och tålmodig. Får man reklamera en semester? Facit är 2 kilo upp. Resten tänker jag inte ens kommentera.
Jag funderar på att ta mig till något ställe på jorden där kannibalism fortfarande praktiseras. Jag skulle räcka till en festmåltid åt en hel by. Och man vill ju ogärna se något resursslöseri, så här i lågkonjunktur.

Att varna eller inte varna

Systern hade kräftskiva i lördags. Jag hade på mig min nya tunikablus. Den är urringad. Väldigt urringad. Såpass urringad att jag varit tvungen att köpa ett linne att ha under den. Även linnet har en tämligen generös ringning, men det är i alla fall anständigt. Om man justerar axelbanden, vill säga. Det gjorde inte jag. Och när jag väl upptäckte det, var jag sen och stressad, så jag krängde inte av mig alltihop igen, utan stramade bara åt linnet bak i ryggen och tyckte att det räckte. Jajamensan, visst gjorde det det. Under förutsättning att planen hela tiden var att flasha tuttarna, så räckte det alldeles utmärkt. För i takt med att snapsarna slank ner (varför då? Jag gillar ju inte ens snaps!!) så slank kollen ut. Så när jag kom hem och skulle klä av mig dagens paltor, upptäckte jag att linnet inte alls satt där det satt när kvällen började. Dagen efter konfronterade jag systern med detta. Hennes försvar? "Ja, jag såg det, men jag tänkte att du hade ju en snygg BH på dig, så det gjorde ju inget".
Nästa gång hon har fest ska jag strunta i att klä på mig alls. Verkar enklast så.

När storebror hittar på små sånger

Vi sitter i soffan, storebror och jag. Han tittar på Bolibompa, jag läser en bok. Han ligger med huvudet vilande på min höft. Småsjunger liksom lite sådär ostrukturerat som barn gör när de improviserar litegrann. Plötsligt hör jag brottstycken av vad han ligger och trallar. Jag hör inte allt. Min hjärna går i strejk efter orden "mammas tjocka mage".
Jahapp. Inga julklappar i år heller, alltså.

Förvirrad syster

Jag pratar med min syster i telefon. Det har vi gjort en bra stund, när jag plötsligt hör hur hon börjar stöka med något i bakgrunden. Irriterat muttrar hon för sig själv: -Var tusan har jag lagt telefonen nu då?
Och jag säger det jag säger enbart för att det är ett sådant alldeles oemotståndligt tillfälle att göra mig lite rolig. Bara därför. För självklart utgår jag från att det är mobilen hon letar efter. Så jag säger, lite torrt: -Den sitter mot ditt öra.
Och i den bråkdels sekund som det blir dödstyst i luren begriper jag. Det här kommer hon få höra. Länge.

När storebror älskar sin lillasyster

Lillasyster har en gosekanin. Hon fick den när hon döptes. Då var den större än hon. En lång sak, med långa mjuka öron. Mjuk och gosig hela den. Den sover hon med. Har med sig om vi reser bort.
En dag kom storebror hem från dagis med ett märkligt papper. Rektangulärt, med två avlånga rektanglar fastsatta i de övre hörnen. Jag vände och vred på det. Kunde inte klura ut vad det var. Tills storebror förklarade att det är lillasysters kanin i pappersform han hade knåpat ihop.
Han tittade allvarligt på mig: -Nu kan lillasyster alltid ha sin kanin med sig.
Han sträckte sig fram, tog i mitt halsband, det som jag nästan alltid bär. Det där barnens namn är graverade. Fortsatte: -Nu kan hon alltid ha kaninen med sig, precis som du alltid har oss med dig, även när vi inte är tillsammans.

Ibland tror jag faktiskt att det trots allt finns hopp för den gossen.

Tja, en överraskning kan se ut på många sätt

Lillasyster har ätit frukost. Hon blir utskickad att sanera sig. Kommer tillbaka, glatt skuttandes. Visar stolt upp sina skinande rena, fortfarande drypande våta små händer. Jag frågar: -Har du tvättat ansiktet då? Hon svarar: -Det äl en övellaskning!
Finurligt, förtjust leende över sin klurighet. Med gröt runt hela munnen och kaviar på nästippen.
Överraskningar kan se ut på alla möjliga sätt....

Ren dotter

Lillasyster vill ha en balja vatten på altanen. Det får hon, såhär i brittsommarvärmen. En ganska liten balja väljer hon, en sån där som man egentligen förvarar grejor i, kanske 3,5x3 dm. Hon har hittat en tvättsvamp, och säger att hon vill tvätta utemöblerna. Helt okej det med, bara hon avstår från just den stol jag sitter i. Efter någon minut lyfter jag blicken ur min bok. Då sitter tjejen nakenfis nedklämd i baljan. Med lödder. Massor av lödder. Den där svampen var ingen vanlig svamp. Det var en biltvättsvamp. Förpreparerad med bilschampoo. Vaxbilschampoo.

Dagens konfliktämne avklarat

Lillasyster vill välja kläder själv. Hon har tömt hela sin låda med kjolar och klänningar. Hela sin välfyllda låda. Plaggen har hon brett ut på golvet bredvid varandra. Hela vägen ut genom större delen av hallen sträcker de sig. Hon har fått lov att göra detta, på villkor att hon också lägger tillbaka alla plagg hon inte ska ha på sig i lådan. Det har hon högtidligt lovat.
Handen upp alla som tror att det kommer att funka?

Herredumilde, ska man nu behöva tänka på DET också!

Jag har gått runt och gäspat som en tok dagarna igenom i flera dagar nu. Varit håglös och sliten. Imorse var jag TRÖTT. Så makalöst trött att jag knappt tog mig ur sängen. Sådär alldeles oerhört trött att det kändes som en väldigt bra idé att strunta i frukosten. Jag hade ändå bara somnat om med ansiktet i filmjölken. Och då hade jag varit tvungen att duscha. Det hade jag aldrig orkat. Och kommer jag till jobb med filmjölk i ansiktet så kanske jag får löneavdrag för matrast hela dagen. Det går ju inte. Så det fick bli frukostlöst idag. Fast jag klarar mig inte utan frukost, så jag tog svängen förbi macken efter att ha lämnat ungarna på dagis. Men de hade inga mackor, för leveransen kommer inte förrän halv åtta. Vid det här laget var jag ganska hungrig. Så jag började rota runt i bilen och hittade en påse godis som låg kvar sedan semesterkörandet. Och i väskan låg en halv chokladkaka sedan jag jobbade helg, jo för då får man faktiskt tröstäta. Kalorier intagna när man jobbar helg räknas inte. Så det så.
Hur som haver, detta var det enda som stod till buds, och nu var jag verkligt hungrig. Så jag åt godis och choklad klockan sju på morgonen. I bilen på väg till jobb. Och plötsligt slog det mig: Tänk om den där älgen valt just det ögonblicket att skutta fram igen? Och jag krockat den här gången? Så ambulansen hade fått rycka ut. Jag kan se det för mig. Jag med choklad utsmetat över hela ansiktet och upptryckt i näsan av krockkudden. Godiset på passagerarsätet. Klockan sju på morgonen. Jag ser för mig hur ambulansarna tittar på mig. Sedan på godiset. Sedan på varandra. Sedan på mig igen. Och sedan börjar gapskratta och repetera hur de ska berätta detta vid fikarasten tillbaka på stationen. Alltmedan jag förblöder vid deras fötter. Med choklad upptryckt i näsan.
Jag hade varit tvungen att lämna landet sedan, om jag nu till äventyrs överlevt själva krocken. Note to self: masa dig upp och ÄT FRUKOST hädanefter. Det är inte värt skammen som kan bli konsekvensen av att låta bli.

Varför jag var så trött? Det tog hela veckan, men till sist kom jag på det: Jag har jobbat nio dagar av de senaste tio. Säga vad man vill om mig, men fattar fort, det gör jag i alla fall inte.

Nya definitioner

Man ändrar sina referenser när man blir förälder. Livet får helt ny mening. Men inte bara livet. Även språket genomgår en metamorfos. Orden får en helt annan betydelse än de tidigare haft. Småbarnsförälderns version av att vara dödsföraktande är till exempel att först ge lillasyster två flaskor välling på raken, och sedan låta henne sova utan blöja.

Dygnsrytm

Klockan är kvart över två på natten. Storebror kommer tassandes. Hejdar sig i dörröppningen till sovrummet. Spänner ögonen i oss: -Va? Sover ni? Det är ju morgon!

Detta är samma barn som måste tvångsväckas och halvsovande släpas till dagis varje morgon....

Säsongsskifte

Nog för att det är bra att vara förutseende. Och nog för att jag sparar mycket pengar genom att veta vad som finns hemma och därmed kunna utnyttja extrapriser och begagnatfynd. Men det känns ändå sorgligt att ha bett maken ta ner kartongen med vinterkläder och stövlar från vinden för inventering inför eventuella inköp.
Vart tog sommaren vägen? Och varför är jag fetare och tröttare än någonsin? Och varför skriker jag fortfarande på mina barn? Det var ju den här sommaren jag skulle bliutviladblienperfektmammatränavarjedaggånermassorivikthaettspännandesexlivläsamassoravböckerstädahelahusetorganiseraallavårasakerlagaallmatsjälvbadavarjevarmdagvarautejämt...ha ett perfekt liv!
Det blev inte riktigt så. Det blev mera same same, liksom. Oh well. Vad är väl en bal på slottet?

Nära döden-upplevelse igen

Vi har lånat systerns crosstrainer. Helt enkelt för att jag är dödens trött på alla årskort och träningsmackagrunter som inhandlas för dyra pengar och sedan aldrig används. Så nu tänkte jag låna den ett tag, och sedan utvärdera om vi också ska köpa en. Sagt och gjort. Träningskläder på. Ett Vänner-avsnitt i dvd:n. Och så trampa på. Ett Vänner-avsnitt är 22 minuter långt. Jag trampade 15 av dem.
Jag tar nog hellre en dust med älgen igen.

Nära döden-upplevelse

Det är tidigt på morgonen. Jag jobbar helg, och är nog den enda i hela världen som är uppe klockan sju en lördagsmorgon. Ja, jag och lillasyster då, fast hon sitter hemma i soffan med en vällingflaska och tittar på Dora Utforskaren. Jag sitter i bilen på väg till jobb.
Jag kör inte fort. Annars har jag en tendens att göra det, men inte här. Inte på den här vägen. Inte så här dags på morgonen. Jag vet alldeles för väl hur mycket vilt här finns. Så jag kör kanske 80 på 90-vägen. Ändå hinner jag inte med när älgen kommer. Den kommer från vänster upp på vägen. Och den går inte särskilt fort, inte som rådjur gör. Den går inte så fort, och jag kör inte så fort, och ändå händer allt så fort. Jag ser att den inte kommer att hinna över. Och jag ser att jag inte kommer hinna bromsa. Men jag bromsar förstås ändå. Hårt bromsar jag, så hårt jag vågar utan att tappa kontrollen över bilen. Och jag tänker på vad mamma alltid brukar säga, att man aldrig ska gira eftersom älgar ofta vänder och springer tillbaka andra hållet igen. Så jag girar inte. Men jag har ingenstans att ta vägen, för dikena är så djupa och just då hejdar sig älgen och börjar vända om, precis som mamma sagt att de gör, men så ändrar den sig och fortsätter istället, och jag hinner tänka att nu dör jag, för man dör om man krockar med en gigantisk älg, och så girar jag i alla fall, runt älgens rumpa, och så är den över på andra sidan vägen och försvinner in i skogen. Kvar på vägen står jag i min bil. Utan en skråma sitter jag där och skakar bakom ratten.
Så jag ringer hem. Gråter i telefonen så jag knappt kan prata. Maken tror att jag håller på att dö. Allra minst. Jag lyckas få fram något om en älg. Han blir jätteorolig. Frågar om jag kört på den. Jag lyckas hulka fram ett nej. Han frågar om jag kört i diket när jag väjt för den. Jag gråthickar fram ett nej igen. Då blir han tyst. Och jag hör hur han tänker att han undrar varför jag ringer hem kvart över sju på morgonen och ylar om att absolut ingenting har hänt. Men han säger inget. Han lyssnar tills jag lugnat mig. Sedan kör jag vidare till jobbet. Utan en skråma på vare sig mig eller bilen. Men jag mår illa när jag passerar det stället på vägen hem igen.

Mänsklighetens början

Storebror, med ett paket mjölk i handen: -Mamma, hur blir det kobebisar?
Jag: -Jo men det vet du ju - en komamma och en kopappa träffas, och så blir det en bebis i komammans mage. Det behövs ju ett pappafrö och ett mammaägg för att det ska bli en bebis vet du ju.
Storebror: -Jaaa. Men mamma, för länge länge sen, innan det fanns några människor, när ingen mamma och pappa kunde träffas, hur blev det bebisar då? Hur blev det de första människorna?
Jag: -Ehh, jo du förstår att....alltså en del tror....jo så här var det.....för länge sen......ehhm...vill du ha en glass?

Kalasplanering

Jag har hittat sådana där små djur ni vet. Sådana där i något slags mjuk gummi, i grälla färger som vi använder på jobb att ge barnen när de fått en spruta eller tagit ett prov. Sådana. De fanns i en leksaksaffär för bara ett par kronor styck, och jag köpte raskt ett trettiotal så är godispåspresenterna fixade till båda barnens födelsedagskalas. (När, och varför i hela friden började man med presenter i godispåsarna? Vad är det för fel på godis, bara godis??)
Storebror inspekterar dem. Det är dinosaurier. Nu råkar han veta att i lådan bredvid låg det spindlar istället. Och tre centimeter stora dinosaurier är väldigt små. Men tre centimeter stora spindlar är väldigt väldigt stora. Även om de är i lila eller neonrosa gummi. Så dem köpte inte jag. Storebror vet dock att de finns.

Storebror: -Vet du mamma, jag ville egentligen hellre ha spindlarna.
Jag: -Men älskling, jag tyckte faktiskt att de var lite läskiga.
Storebror: -Då kanske du helt enkelt inte ska gå på mitt kalas då.
Jag, när jag har hämtat mig från chocken mycket nog för att kunna tala igen: -Jaha, men då kanske jag inte heller tänker ordna ditt kalas, om jag inte ska få komma på det. Då får pappa fixa med inbjudan, godispåsar, tårta och allting.
Storebror, irriterat: -Jamen du FÅR väl komma då! Men skyll inte på mig om du blir skrämd!

Tänk vad besviken han kommer bli när han öppnar sin påse, då i mars när det är dags.

Sömnlöshet

Jag sover djupt när lillasyster kommer tassandes, vid kvart i ett. Hon vill ha en flaska. Jag vet bättre än att mucka gräl mitt i natten, så jag går upp och gör en. Lägger henne med den i hennes egen säng igen. Går och lägger mig. Somnar om direkt. Tre timmar senare, vid fyra, vaknar jag av att hon panikgråter i sitt rum. Jag rusar dit. Möts av en halvvaken lillasyster, mitt i en mardröm. Jag sätter mig på sängkanten. Tar upp henne i famnen. Vyssar, tröstar. Bär henne med mig till vår säng. Hon klänger sig fast vid mig som en liten apunge. Vi lägger oss tillsammans. Hon ligger tätt intill, nära. Hon somnar om nästan direkt. Trygg hos mamma och pappa. Jag ligger länge vaken, med ansiktet mot hennes svettrufsiga hår och känner tyngden av hennes lilla varma kropp på min arm. Förundras över hur man kan vara så trött att man mår illa, och ändå aldrig vilja somna ifrån nuet.

Det avgör saken

Storebror håller på att göra sig i ordning för sängen. Jag frågar vad han ska göra på dagis imorgon. Han svarar: -Jag ska vara hemma. Och titta på Nickelodeon. Och äta popcorn. Och borsta tänderna.
Det avgör saken. Mitt barn vill frivilligt borsta tänderna. Jag har inte tid att jobba imorgon. Jag måste gripa tillfället när mitt barn på eget initiativ vill göra detta annars så förhatliga. Får man vabba för tandborstning?

Men det STÅR faktiskt i boken!

Lillasyster: -Pappa ska inte göla välling! Maaaammaaaaa skaaaa!!!
Jag: -Att du alltid ska bråka om det här! Jag är så trött på allt detta bråk! Nu låter du pappa göra vällingen, annars får du vara utan, och hör sen!

Storebror (för femtioelfte gången, kommer ut ur sovrummet): -Jag kan inte sova! Får jag vara uppe?
Jag: -Nej! Varför ska du jämt härja när du ska sova? Nu går du och lägger dig på en gång, och du kommer inte upp igen!

Jag är ganska säker på att ungefär just precis detta står i mina nya barnuppfostringsböcker. Visserligen som exempel på sådant man absolut inte ska säga till sina barn. Men nu tycker jag att vi ska fokusera på det positiva. Det står faktiskt i boken!

Komplimanger från en femåring

Vi håller som sagt var på att möblera om hela kåken denna sommarens enda (nästan) värmebölja. Andra värmebölja av två, iaf. Jag har lugg. Detta blir aningens svettigt, så efter några eländiga timmar tröttnar jag, och sätter helt sonika upp luggen i en tofs rakt upp. Storebror ser mig gå runt i denna föga klädsamma frisyr hela dagen. Han begrundar sin mor. Till sist kommer det: -Mamma. När du har håret sådär, i en tofs i pannan sådär. Då ser du ut precis som en Pókemon som heter Shimshar. Det är en ap-Pókemon. En apa.

Jahadu. Men imorgon är det jag som väcker dig klockan sex och skickar dig till dagis. Så det så.

Hur tänkte vi här?

Årets varmaste dag (känns det som). Då möblerar vi om HELA jäkla huset. Genomtänkt det där. Verkligen genomtänkt.

Varför, varför, varför??

I ljuset av mitt tidigare inlägg där jag bekände min skam över mitt konsumerande, så känns det lite extra bra att kunna meddela att jag idag gjort av med mer pengar än jag tänker erkänna på IKEA. Barnen ska få egna rum. Hittills har de delat ett sovrum och ett lekrum. Nu ska de istället ha varsitt eget rum. Detta hade jag inte tänkt genomföra förrän om ett par år, men behovet kändes plötsligt stort. Jag misstänker nämligen att en hel del konflikter beror på dels att storebror inte har någonstans att gå iväg, drämma igen dörren och få vara arg och frustrerad ifred. Dels på att barnen sinsemellan är så fruktansvärt olika att de kan behöva få ha egna sfärer som de får styra med själva utan att den andra får lägga sig i. Dock har vi haft ett allvarsamt samtal om hur de inte får sätta i system att stänga ute varandra, och om hur de måste få vara i varandras rum, eftersom de har så många gemensamma leksaker som kommer delas upp mellan rummen.

Alltså. Idag tog maken ledigt (läs: har jobbat nästan dygnet runt resten av veckas istället), och vi åkte till paradiset: IKEA. Jag älskar IKEA. Även om just garderober kanske inte är favvoinköpet. Det blev, förutom varsin garderob, också skrivbord till juvelerna. Och på fyndet. Vad hittade inte min make där till mig? Om inte den möbel jag suktat efter sedan storebror föddes för dryga fem år sedan, men varit för snål för: Hemnes dagbädd! Denna ljuva dröm för ett flickrum (fast innan lillasysters födelse var jag fast besluten att tvinga på storebror den istället, för jag bara MÅSTE ha den i mitt liv!). Den stod där. Ett skyltex. Lite smutsig, aningen avskavd färg långt nere i ena hörnet. Till halva priset. Me SO happy!!

Sedan kom vi hem. Och började rodda i möbelflytten. Vårt sovrum ska bli lillasysters rum. Lekrummet ska bli vårt sovrum. Storebror ska få det som varit barnens sovrum. Varenda jäkla möbel ska asas runt i hela huset. Och vi har fyra, säger fyra, sprängfulla bokhyllor bara i sovrummet. Tre i barnrummet. Varför, åh varför ska jag vara sorten som vill äga och läsa om böcker??

Jag måste ha mer semester!

Nu. Äntligen. Efter fyra veckors semester, inne på den femte. Nu äntligen börjar jag göra det där jag borde ha gjort från början, men inte orkade. Nu börjar jag vända skutan. Storebror är inne i en urjobbig utvecklingsfas. Urjobbig för alla, och mest för honom själv. Utbrott, skrik, bråk, konflikter. Och nu, denna veckan, har jag äntligen börjat reda i det. Fundera på vilket slags förälder jag vill vara. Prata med maken om det. Beställa böcker i ämnet, börja läsa dem. Läser just nu "Fem gånger mer kärlek" och sitter och nickar mest hela tiden. Läser högt för maken. Svär på att så här, just så här ska jag bemöta barnen hädanefter.
Och jag har också börjat. Börjat låta dem hjälpa till i köket varannan dag. Börjat spela spel med dem varje dag. Börjat medvetet jaga allt positivt att förstärka och berömma, hur litet det än må vara. Börjat medvetet jobba på att inte låta mig provoceras till ett hetsigt svar, även när barnen är oerhört provocerande. Börjat undvika att mucka gräl med barnen, eller låta dem mucka gräl med mig.
Och det ger resultat. På bara några få dagar har konflikterna radikalt minskats, och de leker klart bättre själva.
Men det tar tid. Och kräver energi. Jag har inte TID att jobba just nu!

Vad har jag skapat?

Jag går min sedvanliga kvällsrunda med saltkaret för att efter bästa förmåga utrota mördarsniglarna. Med mig har jag lillasyster. Hon inleder med att för varje snigel vi hittar och saltar gå ner så djupt i basen hon kan och skrika -DÖÖÖÖÖ!
Vackert så. Sedan fortsätter hon, när vi hittar en stor snigel: -Det däl äl mamman.
Vi hittar en ännu större: -Det däl äl pappan.
Ett par mindre: -Det däl äl bebisen. Och det däl äl stolasystel.
Vi går vidare, hittar flera: -Däl äl molmol. Och molfal.

Vi har alltså på egen hand utplånat en hel släkt ikväll. Och lillasyster är så glad att hon kvittrar över detta faktum. Jag är inte helt säker på om jag borde bli rädd eller inte.

Sommarkväll

Maken sover borta inatt. Det är bara barnen och jag. Vi har umgåtts hela dagen. Vi har spelat Piratspelet minst en triljard gånger. Den försvunna diamanten en gång. Läst två kapitel i nya boken. Storebror har fått tvätta en maskin tvätt nästan helt själv. Lillasyster har fått koka ris och duka bordet. Vi har haft kafferep med sandtårta i lekstugan. Nu sover lillasyster bredvid mig i soffan. Storebror sover i föräldrasängen, där han ska få sova hela natten.
Livet är väldigt väldigt bra.

Japp, puckomamman, det är jag det!

Hemma igen. Doktorn kastade en blick på lillasysters armar och konstaterade att vänsterarmen drabbats av så kallad piglux. Det vill säga, att armen var ur led i höjd med armbågen. Den högra armen, den som storebror dragit i, var däremot helt okej, hon har nog bara inte vågat använda den av bara farten.
Vi kan alltså konstatera att armen verkligen var skadad, och vidare att a) det var jag som åsamkat henne skadan, samt b) att jag sedan dessutom tvingade henne att gå med en skadad arm sedan i lördags kväll. Nu är det måndag. För jag tyckte inte att hon hade tillräckligt ont för att det skulle vara rimligt att det var en luxation. Trots att jag vet att ungen har Sveriges högsta smärttröskel. Jag har sett henne ha dubbelsidig öroninflammation, och det enda hon markerat det med är att klia sig lite på örsnibben. Ändå tyckte jag att jag kunde avstå från att söka vård, för hon hade inte tillräckligt ont. Känns ju sådär just nu. Känns som läge för en socanmälan just nu.
Lillasyster har så hög smärttröskel att hon inte sade ett pip ens när doktorn drog armen rätt igen. Mamman däremot fick gå ut och gråta en liten skvätt på kollegan P:s axel.
Lillasyster är nu nöjd och belåten, och använder båda armarna helt obehindrat igen. Modern lovar och svär att alltid alltid ta sina barn på allvar hädanefter.

Puckomamman

Lillasyster gjorde illa sig i vänsterarmen i lördags. Jag höll henne i handen för att vi skulle gå in, när hon plötsligt stannade och drog bakåt. Sedan dess vill hon inte använda den armen. Den är inte svullen, och hon kan böja i alla leder, så jag kan inte se hur den skulle kunna vara skadad egentligen, men hon använder den inte, och gråter om jag tar i den, även om hon sover djupt när jag gör det.
Det kan man tycka är illa nog. Men då känner man inte vår lillasyster. Nej, för hon kan värre. Igår skulle storebror hjälpa henne upp i en vuxensäng. Då tog han tag i andra armen och drog. Och då gick jorden under. Lillasyster skrek som om armen var av. Återigen - ingen svullnad, alla leder är böjbara. Men lillasyster beter sig nu som om hon de facto inte har några armar alls. Inatt har hon legat platt på rygg, och varje gång hon vaknat till har hon gråtit förtvivlat. Hon vägrar röra sina armar en millimeter, och jag får inte heller ta i dem. Jag har fått hålla flaskan åt henne så hon kunnat få i sig sin välling, för själv vågar hon inte ens försöka.
Så nu har vi en läkartid bokad om en timme. Och det finns två alternativ: Antingen är jag en puckomamma som tvingat mitt barn att gå i nästan två dygn med en skadad arm utan att söka vård. Eller så är jag en hysterisk puckomamma som inte fattar när ungen filmar och ställer motkrav istället för att serva med allt. Hålla nappflaskan, herregud, och vad gör en tre-och-ett-halvtåring med en nappflaska alls, förresten?
Oavsett vilket alternativ det blir, så är jag en puckomamma. Det är alltid bra att börja sin vecka på ett positivt sätt.

Vad magen kan berätta

Vi sitter vid middagsbordet. Lillasyster har ätit två små minimala tuggor. Sedan förkunnar hon att hon är så mätt så mätt så. Det ska inte vara mer mat där, inte. En stund senare kommer hon. Ber om en glass. Jag tittar allvarligt på henne. Säger: -Men om du är så mätt att du inte kunde äta någon mat, så kan du ju inte orka med någon glass heller.
Lillasyster tittar tillbaka. Lika allvarligt. -Så sägel inte min mage!

Ekonomi

Jag läser Expressens artikelserie om fattiga barn. Inte fattiga barn i Afrika eller något annat u-landsområde. Nej, fattiga barn här. I Sverige. I ett av världens rikaste länder. Här finns de. Mitt ibland oss finns det barn som lever i en verklighet vi andra har svårt att föreställa oss. Barn som måste se till att äta sig mätta i skolan, för hemma får de bara fil till middag, för föräldrarna har inte råd att köpa riktig mat. Barn, där hushållets samlade inkomst efter boende är socialnormens 3680 kronor i månaden. Det ska räcka till allt. El, mat, hygien, kläder. Allt. Undrar om de barnen får några julklappar? Firar några födelsedagar? När jag gick praktik hos en skolsköterska för något år sedan berättade hon att hon har några tjejer som kommer till henne för att få mensskydd. Deras föräldrar har inte råd. Dessa barn finns här. I vårt land. Samma land där 30% av all mat som köps kastas bort, för att den inte äts upp i tid, eller för att datumet gått ut och vi kastar den utan att ens lukta på den. Jag skäms. Skäms när jag tänker på alla pengar jag lagt på den här semestern. Alla onödiga saker jag köpt till mina barn. Leksaker, kläder, McDonaldsmat. Handlat. Köpt. Konsumerat. Till barn som redan har mer leksaker än de någonsin leker med.

Och jag tänker. Vi har det bra. Inte är vi rika inte. Inte med "normala" mått mätt i alla fall. Men vår ekonomi går ihop. Och vi har råd att köpa leksaker, mat och kläder till våra barn. Råd att fira födelsedagar och jul. Pengarna räcker inte till någon utlandssemester, men de räcker till att hyra en stuga på Öland. Vi får ihop det, och har det bra. Ett av reportagen i artikelserien handlar om hur en ensamstående mamma inte kan köpa de kläder som just nu är rätt i barnens värld till sina barn. Det får mig att fundera. Jag minns min egen barndom. Inte heller jag hade rätt kläder. Delvis berodde det på att min mamma inte förstod hur förtvivlat viktigt det är att passa in för ett barn. Hon tyckte det var märkeshysteri, och vägrade, som en ren markering, betala extra för det som hon såg som trams och löjligt. Att vi blev retade i skolan för att vi var så fel klädda, kunde hon inte se. Delvis var det det. Men delvis också att jag inte växte upp i någon köpstark familj. Sjukpensionerad styvfar, underbetald lärare till mor. Även vi hade mat på bordet och tak över huvudet. Vi levde inte i någon som helst fattigdom. Men vi var heller inte välbeställda. Och vi var tre barn. Och det är här mina funderingar kommer in. Till och från längtar jag fortfarande efter ett tredje barn. Maken är mer tveksam, han tror inte att vi kommer orka ett barn till. Det kan ligga något i det också. Men jag tänker också materialistiskt. Jag vill ge mina barn allt de behöver. Inte nödvändigtvis lyx och överflöd. Snajdiga utlandssemestrar och skidresor blir det nog inte tal om här heller. Men jag vill kunna hyra en stuga på Öland. Kunna ta barnen på McDonalds och bio utan att räkna efter först. Och jag vill kunna köpa de kläder som är inne när mina barn går i skolan. Även om de kostar lite mer. Jag vill att barnen ska få välja fritidsaktivitet med hjärtat och viljan, inte med mammas plånbok. Går det om vi har ett barn till? Om vi ökar dagens utgiftsbas med femtio procent till?
Är det cyniskt och kallt att välja bort ett barn till av ekonomiska skäl? Eller är det tvärtom vettigt och sunt? Är det verkligen bara kärlek som behövs? Eller måste det till pengar också?