Nära döden-upplevelse

Det är tidigt på morgonen. Jag jobbar helg, och är nog den enda i hela världen som är uppe klockan sju en lördagsmorgon. Ja, jag och lillasyster då, fast hon sitter hemma i soffan med en vällingflaska och tittar på Dora Utforskaren. Jag sitter i bilen på väg till jobb.
Jag kör inte fort. Annars har jag en tendens att göra det, men inte här. Inte på den här vägen. Inte så här dags på morgonen. Jag vet alldeles för väl hur mycket vilt här finns. Så jag kör kanske 80 på 90-vägen. Ändå hinner jag inte med när älgen kommer. Den kommer från vänster upp på vägen. Och den går inte särskilt fort, inte som rådjur gör. Den går inte så fort, och jag kör inte så fort, och ändå händer allt så fort. Jag ser att den inte kommer att hinna över. Och jag ser att jag inte kommer hinna bromsa. Men jag bromsar förstås ändå. Hårt bromsar jag, så hårt jag vågar utan att tappa kontrollen över bilen. Och jag tänker på vad mamma alltid brukar säga, att man aldrig ska gira eftersom älgar ofta vänder och springer tillbaka andra hållet igen. Så jag girar inte. Men jag har ingenstans att ta vägen, för dikena är så djupa och just då hejdar sig älgen och börjar vända om, precis som mamma sagt att de gör, men så ändrar den sig och fortsätter istället, och jag hinner tänka att nu dör jag, för man dör om man krockar med en gigantisk älg, och så girar jag i alla fall, runt älgens rumpa, och så är den över på andra sidan vägen och försvinner in i skogen. Kvar på vägen står jag i min bil. Utan en skråma sitter jag där och skakar bakom ratten.
Så jag ringer hem. Gråter i telefonen så jag knappt kan prata. Maken tror att jag håller på att dö. Allra minst. Jag lyckas få fram något om en älg. Han blir jätteorolig. Frågar om jag kört på den. Jag lyckas hulka fram ett nej. Han frågar om jag kört i diket när jag väjt för den. Jag gråthickar fram ett nej igen. Då blir han tyst. Och jag hör hur han tänker att han undrar varför jag ringer hem kvart över sju på morgonen och ylar om att absolut ingenting har hänt. Men han säger inget. Han lyssnar tills jag lugnat mig. Sedan kör jag vidare till jobbet. Utan en skråma på vare sig mig eller bilen. Men jag mår illa när jag passerar det stället på vägen hem igen.