Det har, som ni kanske noterat, regnat. Ganska mycket, faktiskt. Sådär mycket att jag är ganska glad att jag inte längre äger ett hus och därmed inte längre behöver oroa mig för översvämningar. Och då hade vi ändå ett hus utan källare.
Dagen efter det stora regnet går barnen ut på gården för att leka. En stund senare tittar jag ut genom fönstret. Och får se lillasyster, naken sånär som på trosorna, hoppa i en vattenpöl, kläderna i en hög på den blöta marken bredvid. Storebror ligger raklång i vattenpölen bredvid, fullt påklädd i jeans och långärmad tröja. Båda barnen gapskrattar medan de häller sandbemängt regnvatten ur hinkar över sina huvuden.
Någon halvtimme senare. Barnen har kommit in. Huttrande, med blå läppar. Storebror, aningen ängslig, märkt av eftertankens kranka blekhet: -Mamma, är du arg?
Jag transporteras på ett ögonblick sisådär trettio år bakåt i tiden. Minns hur jag själv en gång sprang barfota med kläder på genom sommarregnet. Hur roligt det var. Hur lycklig jag var där, blöt och kall.
Så jag suckar lite, och ger det enda svar som är möjligt att ge:
-Nej, älskling. Självklart är jag inte arg.
