Klantskalle

När man följer sitt barn till en kompis. Och så blir man inbjuden på fika av kompisens mamma, som råkar vara ens egen kompis, och tackar glatt ja. Och sen blir man kvar rätt så länge. Och när man ska gå hem, kommer mannen i huset hem. Och han blir så besviken att han missat fikat att man stannar kvar och fikar ett varv till. Så det tar ett tag innan man är hemma igen.

Och när man sedan kommer hem möts man av vildsvinssteken man tagit fram ur frysen i akt och mening att laga till middag. Och man vet att den tar tre timmar att laga till. Och när man tittar på klockan så är den halv fem.

Känslan man får då. Den är inte odelat behaglig.

Jag behöver ju ändå gå ner i vikt

Då var räkningarna betalade och sanningen sedd i vitögat. Och jag är böjd att hålla med Lisa Ekdahl. "Inte är sanningen vacker, snarare är han grotesk, inte är sanningen ljuvlig och ren, nej snarare bitter och besk".

Men mat varje dag är överskattat.

Den mänskliga strutsen. Det är jag det.

Alltså. Så här är det. Under december har jag vabbat en del. Och varit sjuk själv i tre dagar. Så decemberlönen var inte mycket att hurra för. Inte för att en sköterskelön nånsin är det, iofs. Och det är inte jättegratis att fira jul. Och lillasyster fyller år innan nästa lön kommer.

Så det är magert. Och jag vill faktiskt hemskt gärna att både barnen och jag ska få äta under januari också. Jag är lite grinig på det viset.

Så nu tänkte jag såhär. Om jag helt enkelt struntar i att betala räkningarna det här månadsslutet. Och sedan vägrar jag helt enkelt logga in på banken den här månaden. Då märker jag inte hur pank jag faktiskt är.

Och det man inte vet om, det kan man inte hållas ansvarig för.

Eller hur?

Ett helgon är vad jag är

När man köper inte mindre än två exemplar av den bästa bok man läst på år och dar. Och sen slår man osjälviskt in BÅDA exemplaren för att ge bort i julklapp. Fast man inte äger boken själv ännu.

Då är man faktiskt själva definitionen av godhjärtad självuppoffring.

Lucia

Så har det då firats Lucia i år också. En dag för tidigt, eftersom skolan hade sitt firande idag för att inte krocka med det i kyrkan imorgon kväll. Av lite oklar anledning är det i vår skola endast sexåringarna som får gå i luciatåget, sedan får resten av lågstadiet sjunga några sånger för sig, men inte i luciatåg, eller luciasånger. Eftersom en klass i vår lilla by består av ca 10-15 barn, blir tåget lätt lite taffligt och trevande när det består av såpass få barn som dessutom bara är sex år. De är dock oerhört söta, de små liven.
I år var de faktiskt duktigare än de brukar vara. Samtliga gick hyfsat i takt med varandra. De sjöng lite tveksamt medan de gick, men när de stod stilla sjöng de allra flesta av dem. Mer eller mindre rent, mer eller mindre genomträngande, men de sjöng med allihop, vilket är mer än alla barn gör alla år. Tre lucior, en stalledräng, ett par tomtar, några pepparkaksgubbar. Och så lillasyster. Som sin vana trogen väljer något alldeles eget. Hon var tomtelucia. Med tomteklänning och tomteluva. Och en luciakrona invirad i glitter ovanpå luvan.

Söta som socker, duktiga och modiga var de.

Ärlighet varar längst

Vi är och hälsar på hos barnens mormor och morfar. Vi sitter samlade vid matbordet. Alla pratar och har trevligt, planeringen inför jul pågår för fullt.
Så vänder sig storebror till morfar:
-Morfar, när man går i trean ska man ha med sig något gammalt och visa upp i klassen. Får jag ta med dig då?

Brutal ärlighet. Det är mina barn det.

När män tänker till om kvinnor

Jag hörde på radion idag att regeringen gett Karolinska institutet i uppdrag att utreda varför kvinnor som har barn är sjukare än män. Och även om en hel del har hänt på jämställdhetsfronten, kan vi nog med tanke på hur det fortfarande ser ut såväl i beslutsfattande positioner som på chefsposter på de stora lärosätena, med stor sannolikhet utgå från att det till största delen är män som formulerat hur uppdraget ska se ut.
Enligt vad jag hörde, ska man se på om kvinnor kanske har någon inneboende ohälsa som bryter ut i samband med graviditet eller barnafödande. Man ska också se om exempelvis hormoner kan spela in och ge sjukdom.

Vad man däremot, som det lät i inslaget, inte ska göra är att faktiskt se på de sannolikt mest relevanta faktorerna. Man ser till de faktorer som ligger inom kvinnan själv. Dem som ingen annan kan lastas för, eller begäras åtgärda.

Jag undrar just hur de där sjukskrivningssiffrorna skulle se ut om det inte var kvinnorna som i huvudsak tar hand om barnen. Som ser till att de har kläder i rätt storlek, anpassade efter säsong. Som ser till att presenter handlas, och kalas planeras och genomförs. Som tvättar, städar, handlar och lagar mat. Som skriver julkort, hänger gardiner och planerar vilka juldagar som ska spenderas hos vilka släktingar. Som ser till att ungarna kommer till sina aktiviteter med rätt utrustning och matsäck när det behövs. Som går på utvecklingssamtal och alla andra skolaktiviteter och dagisutflykter. Och så vidare, i all oändlighet.

Redan innan utredningen har börjat, har man alltså bestämt sig för att det är kvinnorna själva det är fel på. För då behöver man inte ändra på något, varken strukturellt i samhället, eller hos den enskilde mannen.

It´s a man´s world.

Första advent

Ibland funkar bara allting. Som när man får en sån där stillsam myshelg utan åthävor, bara i all enkelhet.

När det är pappahelg, och eftersom storebror inte vill sova utan sin mamma just nu, så kommer istället exmaken hit, och så sover han över mellan lördag och söndag. Och så stannar han på söndagen. Och vi går till pulkabacken och åker snowracer med lillasyster medan storebror är på bowlingkalas. Och sen hjälper exmaken till med att hänga upp julstjärnor i fönstren. Och så äter vi middag tillsammans alla fyra. Och jag är så himla stolt över att vi skött skilsmässan så snyggt att exmaken kan sova här, och vi kan umgås utan bråk eller bitterhet. Att vi kan ge barnen en känsla av att vi fortfarande hör ihop och är en familj, även om vi är tydliga med att vi inte kommer att bli tillsammans igen och inte kommer att flytta ihop igen. Att vi lyckats med den balansgången. De meningsskiljaktigheter vi kan ha, håller vi långt borta från barnen.
Och så åker han hem, och barnen och jag kan kvällsmysa med Bompa själva innan läggdags.

Life is so very sweet sometimes.

Lillasysters verklighetsuppfattning. Igen.

Alltså, det här med lillasyster och hennes tveksamma grepp om livets realiteter.....

Hon och storebror i badkaret, med vatten upp till lillasysters axlar. Jag tycker att det börjar bli dags att stänga av kranen. Lillasyster protesterar.

Jag: -Men du, jag vill inte att du ska hamna under vattnet och drunkna.
Lillasyster, uppriktigt förvånad: -Men det kan jag ju inte göra! Jag kan ju simma femton simtag!

Man får hoppas att hon fortsätter vara söt, så hon hittar nån som tar hand om henne.

Och jag är inte gravid

Om man går hem på onsdagen för att man är så trött att man inte fungerar. Och så sover man i två timmar. Sen stannar man hemma på torsdagen för att man fortfarande är för trött för att kunna jobba. Och så sover man tre och en halv timme till. Sen sover man tre timmar till på fredagen. Och man somnar senast tio och sussar sött varje natt mellan dessa dagar.
Och ändå är man lika trött. Och man är inte sjuk.

Det är fan inte normalt.