När män tänker till om kvinnor

Jag hörde på radion idag att regeringen gett Karolinska institutet i uppdrag att utreda varför kvinnor som har barn är sjukare än män. Och även om en hel del har hänt på jämställdhetsfronten, kan vi nog med tanke på hur det fortfarande ser ut såväl i beslutsfattande positioner som på chefsposter på de stora lärosätena, med stor sannolikhet utgå från att det till största delen är män som formulerat hur uppdraget ska se ut.
Enligt vad jag hörde, ska man se på om kvinnor kanske har någon inneboende ohälsa som bryter ut i samband med graviditet eller barnafödande. Man ska också se om exempelvis hormoner kan spela in och ge sjukdom.

Vad man däremot, som det lät i inslaget, inte ska göra är att faktiskt se på de sannolikt mest relevanta faktorerna. Man ser till de faktorer som ligger inom kvinnan själv. Dem som ingen annan kan lastas för, eller begäras åtgärda.

Jag undrar just hur de där sjukskrivningssiffrorna skulle se ut om det inte var kvinnorna som i huvudsak tar hand om barnen. Som ser till att de har kläder i rätt storlek, anpassade efter säsong. Som ser till att presenter handlas, och kalas planeras och genomförs. Som tvättar, städar, handlar och lagar mat. Som skriver julkort, hänger gardiner och planerar vilka juldagar som ska spenderas hos vilka släktingar. Som ser till att ungarna kommer till sina aktiviteter med rätt utrustning och matsäck när det behövs. Som går på utvecklingssamtal och alla andra skolaktiviteter och dagisutflykter. Och så vidare, i all oändlighet.

Redan innan utredningen har börjat, har man alltså bestämt sig för att det är kvinnorna själva det är fel på. För då behöver man inte ändra på något, varken strukturellt i samhället, eller hos den enskilde mannen.

It´s a man´s world.