Min far är fortfarande stabil. Med det menas att han dagtid fortfarande fungerar. Han äter, om än mycket litet, han pratar med mamma, han sitter uppe korta stunder. Nattetid är det sämre. Då har han mycket ansträngd andning, med långa andningsuppehåll. Då är han förvirrad, ser saker som inte finns, plockar i luften efter sådant som bara han kan se. Nattetid är det uppenbart att han inte har långt kvar. Ännu vill mamma helst ta hand om honom själv. Han har det bäst så. Han mår bäst med bara de två där, i lugn och ro, så som det alltid brukar vara. När det går så långt att mamma tror slutet är nära, då kommer hon ringa efter mig och mina systrar. Eller om hon känner att hon inte längre klarar det själv, då ringer hon efter mig, så kan jag hjälpa henne. Mig, därför att jag har den yrkesmässiga kompetensen att ge vård i hemmet. Vilket är både en välsignelse och en förbannelse. Jag vill vara där och få vårda honom till slutet, så som han så många gånger tagit hand om mig på tusen och ett sätt i hela mitt liv. Jag vill samtidigt, just för att han är så ohyggligt viktig för mig, stanna här tills det är över och slippa se honom sådan han är nu, sådan han kommer bli innan det är över.
Jag vill under inga omständigheter i den första råa sorgen tvingas ut i affärer. Och eftersom jag är för tjock för alla mina snyggkläder, måste jag köpa något nytt att ha på begravningen. Slutet kan komma om en vecka, men det kan också komma inatt. Därför åkte jag till stan igår. Mitt under påskhelgen, i strålande vacker vårsol, gick jag och handlade inför döden. Jag provade kläder fina nog att gå på kalas i, kläder jag normalt sett hade glatt mig över, som jag normalt sett inte hade köpt om jag inte varit bjuden på fest. Men jag provade dem inte inför någon fest. Jag provade dem inför min fars begravning. Den begravning jag mot allt förnuft och mot alla naturlagar någonstans i mitt innersta hjärta hoppats slippa gå på. Den begravning som kommer bli det tyngsta jag hittills genomlevat. Aldrig har en shoppingrunda varit svartare.
Åh, tungt. Jag kan inte sätta ord på vad jag tänker. Bara ge dig en kram.
SvaraRadera(((((Håller om)))))
SvaraRaderaJag finns här, om du vill. (malde57@gmail.com)
Kommer ihåg den som om den vore igår. Begravningen av min Pappa för över 16 år sedan...
Tack! Jag har varit på några begravningar under årens lopp. En av dem var svårare än de andra, när jag var tolv år och min morfar dog. Den gången var det min far som stod för styrkan och tryggheten. Ännu tjugofyra år senare har jag kvar tygnäsduken han räckte mig där i kyrkbänken när jag var ledsen. Vem ska vara tryggheten den här gången, när det är tryggheten i våra liv som ska begravas?
SvaraRaderaTrygghet är något vi får av våra föräldrar när vi är små, något vi ger våra barn när de är små och något vi får av våra barn när vi är gamla. Under en period i livet tillhör vi den trygghetsbärande generationen vi ger både uppåt och neråt. Styrkan att klara det har vi fått av våra föräldrar. Du kommer att klara det också. Du är stark och duktig.
SvaraRaderaKram från moster