Generationsklyfta

Dagis är stängt idag. Jag har därför tagit ledigt. Eftersom barnen och jag kommit överens om en utflykt till Tekniska museet i Stockholm, måste jag ändå stiga upp i tid. Van som jag är att bara vara hemma helger, tror jag att ingen annan är ute halv åtta på morgonen. Jag drar alltså bara på mig ett par säckiga mysbyxor och en fleecejacka över nattlinnet och traskar ut med hunden. När jag passerar busshållplatsen på andra sidan vägen blir jag varse mitt misstag. För där sitter valda delar av byns tonåringar och väntar på skolbussen. Och käre Gud, föraktet i deras unga ögon när de tar in min medelålders uppenbarelse. De sveper med blicken från det fortfarande sömnrufsiga håret, över de i fritt fall gungande brösten innanför vad som alldeles uppenbart är ett nattlinne och vidare förbi de icke kontrollerade bilringarna och de inte hundraprocentigt rena mysisarna till träskorna i storlek 41 som jag går barfota i. Deras blickar sveper tillbaka upp och med inövade uttråkade ansiktsuttryck och rent förakt i blicken gör de utan ett ord klart för mig hur sunkig och pinsam jag är.
För ett ögonblick hajar jag till. Skäms. Ser mig själv med deras ögon. Sedan ser jag dem med mina ögon. Ser deras ängsliga behov av att vara tillräckligt inne, tillräckligt coola. Deras leda vid skolan (givetvis inte alla, men tillräckligt många). Deras osäkerhet inför vad framtiden bär med sig för dem. Jag har min utbildning. Ett jobb som jag älskar, med fast anställning och en lön jag kan leva på, en lön som t om är schysst med landstingsmått mätt. Jag bor i det hus jag drömde om att få äga i nästan två år innan det blev till salu. Jag är gift med en man jag älskar. Jag har två barn som jag älskar mer än allt i hela världen. Två fina barn, begåvade, vackra, socialt begåvade barn.
Mitt urskuldande, generade leende byts ut mot ett mer självbelåtet. Må vara att de är yngre, snyggare och coolare än jag. Må vara att jag är närmare döden än de. Men jag skulle aldrig vilja byta med dem.