Jag står och dukar fram inför middagen. Funderar över vad man kan tänka sig till middag resten av veckan. Suckar lite inombords över det omöjliga projektet att hitta på något som är hyfsat näringsvettigt, hyfsat snabblagat, hyfsat billigt och som båda barnen gillar. Varje dag. I bakgrunden mullrar tvättmaskinens slutcentrifugering. Ännu mer tvätt att hänga, och jag som inte vikt undan förra maskinen. Eller förrförra, vad det anbelangar.
Så hejdar sig händerna i bestickdukandet. Blicken sveper över matbordet. Fyra uppsättningar tallrikar, bestick och glas. Jag dukar till fyra. Jag har en familj. Jag äter inte ensam. Det är kanske inte roligt att laga mat varje dag. Men jag har en familj att laga mat till. Det är inte alla förunnat. Det är kanske inte roligt med miljoner små plagg att tvätta, hänga och vika in. Men jag har två små barn vars barnakroppar ska kläs i dessa små plagg varje dag. Två små barn som är mina. Som tycker att jag är bäst i hela världen. Som trängs om att sitta närmast i soffan om kvällarna. Det är en gåva och en välsignelse som inte alla får uppleva.
Jag har värk både här och där. Jag sover för lite, och för dåligt. Hälsan är det si och så med.
Men jag lever världens mest privilegierade liv.
Det var fint skrivet! Jag blir varm i hjärtat av det.
SvaraRaderaJag dukar för fem när alla är hemma. Visserligen är de stora nog att hjälpa till, men om det händer blir jag alldeles chockad.
Visst har det hänt en del saker som gör att man emellanåt önskar dem all världens väg... Men de är mina barn, även om de är 17 (snart), 18 och 20. Och jag älskar dem alla tre!