Barnen har varit på kalas idag, och har således godis, trots att det är fredag. De har dock inte ätit upp allt, och nu tycker jag och deras far att det är för sent på dagen att börja stissa upp blodsockret. Det tycker inte lillasyster. Hon klättrar upp i knät, lägger bevekande huvudet på sned, håller upp ett litet pekfinger och säger med sin lenaste röst: -En, en, en, bala en!
Modershjärtat veknar, mot bättre vetande. Jag håller också upp ett pekfinger, och säger så strängt och bestämt jag kan: -Bara EN! Väl vetande att har man vunnit en strid, så står vägen till att vinna hela kriget öppen, svarar lillasyster: -Fål jag inte två? Bala två!
Hur var det, är det konsekvent man ska vara?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar