Ibland känner jag mig som en riktigt riktigt god mor. De där gångerna när tålamodet håller även för den femtioelfte provokationen. När man tillbringat en dag med att läsa sjuttielva sagor och spela lika många spel, utan att alltför ofta snegla längtande mot datorn eller boken istället. De där dagarna när man liksom ger sig tid och utrymme att faktiskt njuta av de där små monstren man satt till världen.
Igår var en sådan dag. Och kanske kan trenden hålla i sig en dag till? Potentialen finns. Morgonen inleddes nämligen bra. Först det obligatoriska myset i mammas och pappas säng, med två små sömnrufsiga barn som trängs om bästa platsen närmast. Sedan barnens favorit. Pannkaksfrukost. Japp. Jag ställde mig och stekte pannkakor till frukost. Med jordgubbar till. Årets första. Förvisso inte svenska, men anmärkningsvärt söta och goda ändå, inte det vanliga blasket som de första importerade brukar vara. Visserligen slutade det med att maken stod vid stekpannan, men det var min idé, så jag får poängen. Tycker jag.
Eftersom maken jobbat borta mycket, och jag haft huvudansvaret för kidsen länge nu, har de börjat med den klassiska olåten: -Iiiinte pappa!! Maaaaammmaaaa skaaaaa! så fort något ska ske. Alltså är det dags för lite quality time pappa-barn. Därför fick fadern ta med sig telningarna på veckans Knytte. Ryggan packades, matsäck (jordgubbar - tror ni mina ungar kommer vara kung i skogen eller!), sittunderlägg, våtservetter, ombyte till lilltjejen ifall det händer en olycka, och så gav de sig iväg. Och jag blir så vemodig där jag står på verandan och ser dem traska till bilen glada i hågen. Jag vill ju att de ska stå lika nära sin pappa som mig. Men ändå. Jag vill ju själv vara med och se deras ögon glittra när de har roligt! Jag vill inte riktigt att de ska klara sig utan mig. Inte ännu. Inte på länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar