Dottern och jag duschade ihop idag. Som alltid såg hon ärret efter kejsarsnitten, som såväl hon som storebror gjort entré genom. Jag berättade, som alltid: -Där kom du och L ut. Doktorn öppnade en lucka och lyfte ut er.
Glad i hågen svarade hon: -Och jag kom in i din mage där! -Nej, sa jag -Du kom inte in där. -Var kom jag in då?
Jag vet att man ska svara på just precis det barnen frågar om, just då de frågar, varken mer eller mindre. Storebror har också helt klart för sig hur det funkar med snoppar och snippor och hur barn blir till om än inte mer i detalj. Men jag vill inte förklara för lillasyster också. Jag vill inte det. Hon är min bebis. Hon är min enda bebis. Den enda bebis jag har kvar. Och om maken får som han vill är hon också min sista bebis. Kan hon inte få vara bebis bara ett litet tag till? Tio år eller så? Tjugo på sin höjd? Är det för mycket begärt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar