Vuxenansvar

Ju äldre mina barn blir desto jobbigare blir det att gå på sociala tillställningar med dem. Det beror inte på dem, utan på att alla kompisars barn också blir äldre i samma takt som mina. Och då inträffar något märkligt med föräldrarna. De liksom släpper greppet helt. Föräldrar till barn under 2-3 år springer efter, har koll, vet var deras barn är och vad de gör. Efter den åldern verkar någon magisk gräns överskridas, och därefter är det som om de vuxnas roll på sociala tillställningar bara är att umgås med varandra. Ungarna får klara sig själva. Och vad händer då? Jo, det blir den starkes värld. Störst och starkast vinner.

Ikväll var jag på valborgsgrillning med ett stort kompisgäng. Jättekul. Om det inte vore för att jag springer runt som en jäkla beskäftig skvallerkärring och håller styr på allas barn. Och nej, det är inte mitt ansvar. Men jag bara kan inte acceptera att barn ska få vara taskiga mot varandra bara för att de inte är mina. Eller ledsna. Eller något annat som kräver ett vuxet ingripande. Vi var minst 15 vuxna där ikväll. Ändå var det bara jag som hörde när värdens son skrek på hjälp. Bara jag som reagerade när ett annat barn sparkade flera av kompisarna. Bara jag som hörde när lillasyster var ledsen. Alldeles för sent hörde jag det, hon hade hunnit bli hysterisk av förtvivlan, och ingen av de 7-8 vuxna som stod enormt mycket närmare henne än jag hade ens noterat att det hördes barnagråt.
Det är som om de vuxna inbillar sig att bara för att det är fest så ska barnen kunna sköta sig själva. De vuxnas socialiserande blir viktigare än föräldratillsynen. De får klara sig. De kan väl själva säga till om det är något. Men det kan de inte alltid. Om något barn dominerar på ett oschysst sätt, kanske den yngre och mindre med mindre status i gruppen inte riktigt klarar att själv bryta sig loss och gå till en vuxen, bli skvallerbyttan. Om leken är intensiv, kanske inget barn riktigt kan slita sig för att hämta hjälp till kamraten som är ledsen och behöver tröst. Barn behöver vuxen närvaro. Vuxna ögon som ser, vuxna händer som griper in, utan att barnen själva ber om det.

Jag är innerligt trött på att gå på tillställningar och vara den enda vuxna som ser barnen.

Förtydligande dagen efter: Det är inte så att jag tycker att de här föräldrarna är dåliga föräldrar. Det här är människor jag umgås med och tycker om. Det är bara det att vi har mycket olika syn på barns utveckling och behov. De har en uppfattning om att barn ska kunna ta ett ansvar som jag inte tycker att de kan. Och när uppfattningarna krockar, och jag inte kan låta saken bero för att det känns för viktigt för mig, då känner jag mig (och upplevs säkert också) som en tjatig besserwisserkärring som lägger mig i överallt. Men jag vet hur dynamiken i en barngrupp där ingen vuxen lägger sig i kan se ut. Jag har varit utsatt för det själv när jag var barn i en period då barnen fick sköta sig själva ännu mer än nu. Jag tycker inte att barn ska utsättas för det. Och jag absolut vägrar acceptera att mina barn sätts i den situationen. Så när andra vuxna lär barnen att inte "skvallra", lär jag mina att jag kommer om de kallar på mig. Och jag går dit om något annat barn antingen ser ut att behöva hjälp, eller gör något som inte är okej. Jag tror inte att de andra bryr sig mindre om sina barn än jag. De bara tycker att barn klarar saker som jag inte tycker att de ska behöva klara själva. Och när uppfattningarna krockar känner jag mig som en jobbig tjatmaja. Vilket liksom lägger sordin på stämningen lite smått.