Barnen har för det mesta en väldigt ålderstypisk musiksmak. Det vill säga, en salig blandning av lättnynnad dansbandsmusik (jag skyller på deras far), Eric Saade och Sean Banan (mellon är en styggelse).
Ibland förtvivlar jag om dem.
Men så visar det sig, när jag för en gångs skull får bestämma i bilen, att de även älskar och frågar efter Lars Winnerbäck.
Och då tänds ändå ett hopp om dem.
Enda problemet är väl då att Winnerbäck sjunger på svenska. Och är ganska desillusionerad i sina texter. Vilket kan leda till knepigheter i det sociala livet. Som igår kväll, när sonen plötsligt inför såväl värdpar som andra gäster plötsligt ville veta om jag tycker sängar eller sömntabletter är att föredra. Bakgrunden var följande utdrag ur Rusningstrafiken:
"allting går så fort sen nån har sagt att tid är pengar
går vi på
fast tiden är väl gratis vad jag vet
sömntabletter tycks va effektivare än sängar
sen när då
vi irrar vidare i rusningen i varsin ensamhet"
Den kopplingen gjorde förstås jag, men inte övriga, som istället bara hörde en åttaåring som frågar om hans mor anser sömntabletter vara det bästa för god sömn.
Awkward. Very awkward.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar