Barnen har hela sina liv, ända fram tills för drygt tre månader sedan bott i hus. De är alltså inte vana vid det där med att ta hänsyn till grannar. Dessutom är de i en ålder där deras huvudsakliga hobby är att jävlas så mycket som möjligt med den andra. Och båda är de argsinta som mutantgetingarna i Hunger Games.
Det är alltså ganska livat hemma hos oss både nu och då. Och eftersom barnen har ärvt det där humöret någonstans ifrån, så händer det både nu och då att jag inte heller har den alldeles lugna och lågmälda rösten när jag ber dem sluta bråka med varandra.
Det hörs kort sagt att vi bor här.
I helgen var vi alla tre i toppform. Vi var ganska arga ganska länge, först barnen på varandra och sedan jag på dem för att de vägrade sluta jävlas med varandra och sluta skrika på varandra.
Därefter skulle vi äta middag. Storebror skulle hjälpa mig duka. I sitt uppretade tillstånd slet han upp överskåpet där tallrikarna står. Med såpass mycket fart och schwung slet han upp dörren att han drämde hörnet rakt i pannan på sig själv.
Därefter passade lillasyster på när jag vände ryggen till att dra tag i ugnsformen. Den synnerligen varma ugnsformen som jg just tagit ur ugnen och uttryckligen sagt åt dem att inte röra innan jag kom till bordet och hjälpte dem.
Sammanfattningsvis var det alltså så att först skreks det argt från vår lägenhet, och därefter skrek båda barnen AJAJAJAJ jättehögt med en liten stunds mellanrum.
Såatte. Jag blir faktiskt nästan liten smått besviken på mina grannars bristande civilkurage om inte socialtjänsten snart kommer och knackar på dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar