Ett nytt liv

På lördag går flyttlasset. Redan när exmaken flyttade ut förra sommaren var det egentligen uppenbart att jag inte skulle kunna behålla huset själv. Av flera skäl. Dels är jag inte ett dugg händig, vilket man behöver vara. Dels har jag inte styrka och ork i kroppen att klara det fysiska arbetet med ett hus. Dels tjänar jag inte så bra att det är ekonomiskt möjligt att behålla det.

Så nu är huset sålt. Med förlust, det får exmaken och jag nöta med ett antal år framåt. En bostadsrätt i samma samhälle är inköpt istället. Studsmattan är bortskänkt till goda vänner, så barnen kan få studsa ibland i alla fall. Katterna har fått flytta till samma vänner.

Och det är många som genom de senaste tio åren hört mig säga att jag inte kan tänka mig att bo i lägenhet igen. Det kan jag fortfarande inte. Men det är inte alltid man får bestämma sådant själv.

Barnen är ledsna. Arga. På mig. Det är mitt fel att vi ska flytta, jag som bestämt det, jag som drivit igenom det. Mer ser de inte. De förlorar sin gräsmatta, sin studsmatta. Hallonen, rabarberna, smultronen. Katterna. Altanen, den kommer jag att sakna mest. Alla dessa sommardagar vi bott därute, alla sommarkvällar vi suttit där och grillat till sena kvällen.

Det blir ett nytt liv. Men vi stannar kvar i samhället. Barnen får behålla sitt sociala sammanhang, sina vänner. Det får jag också. Vi flyttar till en stor lägenhet, en femma på 110 kvadrat, det hade vi aldrig haft råd med inne i stan. Vi kommer få bättre ekonomi. Kanske inte egentligen så stor skillnad, inte med de skulder vi släpar med oss, men stabilare, mindre utsatt. Vi kommer säkert kunna göra saker som vi idag inte har råd med. Hoppas jag. Framförallt slipper vi en panikflytt när huset måste renoveras och vi inte har pengar till det. Nu kunde jag vänta in en bra lägenhet och välja själv när flytten skulle ske.

Jag hade trott att jag skulle få åldras i det här huset. Det blev inte som jag tänkte mig och drömde om. Men det kan bli bra ändå. Vi får se till att det blir bra ändå.