Jag är fräck nog att be lillasyster städa sitt rum. Detta nekas, högljutt och bestämt. Jag framhärdar. Hon upplöses i okontaktbar vrede. Jag framhärdar ändå. Och lägger, i en paus mellan skriken, till att det nog kan tänkas vara så att det inte blir vare sig tv eller dator innan rummet är framkomligt.
Detta blir droppen för den lilla ilskna våta pölen som skriker sig svettig på golvet. Hon reser sig. Spänner ögonen i mig: -Du är en kärring!
Sedan klampar hon bort mot trappan. Kvar står jag och biter mig i kinderna för att inte le åt den sprillans nya förolämpning hon tydligen bestämt sig för är det värsta hon kan kalla mig. Alldeles innan hon försvinner utom synhåll vänder hon sig om och väser: -En gammal kärring!
Ouch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar