Det senaste året har varit svårt för barnen. Först en skilsmässa, sedan sålde vi huset och nu bor de i en lägenhet. Utan pappa, hund, katter, trädgård, studsmatta etc.
Främst storebror har svårt att finna sig tillrätta i det nya livet. Han är omväxlande rasande arg på mig för att jag flyttat familjen från huset, på sin pappa för att det var han som ville skiljas, och omväxlande förtvivlat ledsen.
Och då tänker jag på alla plattityder man får av folk. "De anpassar sig fort." "Barn har så lätt att anpassa sig". Samma plattityder som jag själv, gud hjälpe mig, säkert hävt ur mig till andra i samma eller liknande situation.
Och jag tror numera inte alls att det är så. Idag vet vi så mycket om barns behov av stabilitet, rutiner och förutsägbarhet i tillvaron. Ändå tror vi vuxna att vi kan vända deras liv upp-och-ner när det passar oss, och så ska de bara anpassa sig. Det funkar inte så. Människor kan anpassa sig efter nästan vad som helst. Se bara på Ingrid Betancourt. Sex år tror jag det var som hon var fånge hos Farc-gerillan och stod fastkedjad vid ett träd mest hela den tiden. Eftersom hon kom därifrån utan att vara helt sinnesrubbad, så måste hon ha anpassat sig. Det betyder inte att hon gillade det. Man kan anpassa sig till nästan vad som helst, det gäller givetvis barn också. Men påtvingad anpassning, grundad på att man inte har något val, är inte detsamma som att man trivs.
Jag skulle önska att vuxna kunde kosta på sig att se sina barn mer när de fattar beslut om saker som river upp hela deras liv. Ibland måste man flytta. Ibland är en skilsmässa det enda rätta. Men alltför ofta gör vi bara det vi själva vill, det vi upplever oss behöva, utan att särskilt mycket reflektera över vad barnen behöver. Kanske kunde man kämpat ett tag till, med äktenskapet som skaver just nu, med jobbet där man inte trivs, men där ett nytt jobb skulle kräva en flytt? Men vi gör det vi vill. För barn är ju så anpassningsbara.
Jag är så tacksam att min exman kunde sätta barnen före sig själv. Inte i skilsmässobeslutet, där är jag ledsen att behöva säga att han bara tänkte på sig själv, men sedan. Han har inte propsat på varannanveckasboende för barnen. Och det är jag så glad för. För (och nu får jag halva Sverige på mig) jag tror inte på att barn ska ha två hem. Skulle du själv vilja bo på två adresser och flytta vareviga vecka? Nej, just det. Barn behöver samma sak som vuxna - en trygg plats de kan kalla sin egen, där de hör hemma. Att inte leva i kappsäck. Det är få vuxna veckopendlare som trivs med det livet. Ändå begär vi det av våra barn.
Och jag vill vara tydlig - jag är ingen ädel människa. Hade exmaken krävt varannanveckasboende, hade jag gått med på det. För jag hade inte kunnat avstå från barnen. I det läget hade jag satt mitt behov av att ha dem hos mig framför deras behov av stabilitet. Jag är inte stolt över det, men så är det. Därför kritiserar jag heller inte andra föräldrar som gör samma sak. Jag säger bara att man inte ska lura sig själv till att man gör det för barnens skull. Man gör det för sin egen. Och jag hade också gjort det. Men exmaken gjorde det inte. Han satte barnen före sig själv, trots det pris han får betala för det.
Och det kommer jag att vara tacksam för till den dag jag dör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar