Om jag ser mig om bland alla människor jag känner, kvinnor och män, så hittar jag minst tre-fyra kvinnor jag lätt skulle kunna leva ihop med, men inte en enda man.
Jag har bott på studentkorridor med tolv tjejer och två killar. Visst var vi osams så det var plågsamt ibland, men jag visste alltid vad det handlade om. Med kvinnor vet man var man står nio gånger av tio. Med män bara en av tio, möjligen. Om man har tur.
Så jag skulle må bäst av att bo med en kvinna, om jag ska bo med någon annan vuxen alls. Grejen är bara att jag är väldigt straight.
Dessutom tror jag inte på passionen. Inte alls. Jag har varit passionerat förälskad två gånger i livet. Katastrof båda gångerna. En av de saker som verkligen tilltalade mig med exmaken, och som gjorde att jag alls gav mig in ett förhållande med honom från början, är att jag aldrig var himlastormande förälskad i honom. Jag älskade honom, make no mistake about that, men det var inte den stora passionen. Och det var väldigt rogivande att det inte var det. Jag ångrar inte ett ögonblick att jag gifte mig med honom. Vi hade det väldigt bra ett tag, vi älskade varandra, och vi bryr oss fortfarande mycket om varandra. Det hade inte varit så om förhållandet hade varit stormande innan det tog slut. Jag tror inte på passion, jag vill inte ha passion. Jag tror på trygghet och stabilitet.
Alltså: jag ska ha en trygg kvinnlig nära vän som sambo, men eftersom jag är straight behöver jag ha en älskare som jag inte är förälskad i och inte bor ihop med. Och alltihop behöver jag hitta i den mycket lilla, tämligen trångsynta by där såväl jag som barnen ska leva ett skvallerfritt liv.
Det känns som om det kommer bli jag och barnen framöver...
Åh jisses vad jag känner igen mig! Jag skulle gärna vilja bli kombo. <i ett tillräckligt stort ställe så att där skulle kunna flytta in en eller två män. Farao vad jag tror att det skulle vara fint för Bambi.
SvaraRadera