Snackis på Aftonbladet - handikappade barn

Du anonyme kommenterare som endast vill läsa lättsamma inlägg, du kanske ska klicka dig vidare. Ni andra:
Idag har Aftonbladet flera artiklar om barn med Downs syndrom. En mamma med ett Downsbarn uttrycker sin glädje över att inte haft möjligheten att välja bort sin son (hon gjorde inget test), och dagens omröstning gäller om man skulle ha övervägt abort om man fått veta att barnet hade Downs. Endast 13% har svarat nej. Jag tillhör dem. Filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö har skrivit en artikel där han menar att det är helt rimligt att vilja ha friska barn, och där han anser att problemet med fosterdiagnostik snarast är att den inte är mera utbyggd. Jag kan på sätt och vis se hans poäng: han menar att det ska vara individens val att veta/inte veta, föda/inte föda. Men jag vill inte ha ett sådant samhälle.
Ja, jag ville ha friska barn. Ja, jag är djupt och innerligt tacksam att båda mina barn är välskapta och friska. Livet blir så oändligt mycket lättare då, för dem lika väl som för mig. Men - hade något av dem visat sig vara handikappat, så hade jag älskat dem lika mycket för det. Kanske rentav mer (om det nu är möjligt), just för att totalt beroende föder en total kärlek - en omhändertagande, beskyddande kärlek som friska barn endast behöver den allra första tiden. Den där allomfattande kärleken som är nödvändig allra först, men som det sedan är lika nödvändigt att låta svalna en aning, för att tillåta barnets frigörelse. En frigörelse som inte är lika möjlig för ett barn med Downs, vilket tillåter den allra intensivaste, mest beskyddande kärleken att leva kvar, i högre grad åtminstone, inte helt, även ett Downsbarn har givetvis behov att ett eget liv och ett egen integritet, en viss frigörelse.
Jag läste en gång en intervju med mamman till ett handikappat barn. Hon sa att när alla andra måste släppa taget om sina barn, så skulle hon för alltid vara mamma. Hennes son skulle aldrig kunna bli självständig, aldrig kunna ha ett eget hem. Och i det låg inte bara sorg, utan också en varm känsla av att för alltid få vara mamma, för alltid vara behövd och älskad.
Ja, det är en sorg att få ett handikappat barn. Men kanske också en glädje. En glädje, inte för det barn man fantiserade om, utan det barn man fick.
Ja, jag är tacksam för att jag själv bara har friska barn.
Nej, jag skulle inte göra abort om jag fick veta att jag bar på ett barn med Downs syndrom. Och den utveckling som jag ser idag, där det ses som allt mer självklart att barn med Downs aborteras, den skrämmer mig.