När livet förändras

Jaha. I förrgår var det makens och min bröllopsdag. Och idag flyttade han ut.


Ja, inte utan att förvarna först förstås, jag har vetat i två månader att han skulle det, men flytten blev inte av förrän idag. Oklart varför han gjorde det, dock. De förklaringar han hittills presterat är:

1) Det är svårt att vara förälder. (No shit, Sherlock, liksom)

2) Han borde aldrig ha skaffat familj från början. (Man skulle kunna tycka att det är sisådär sju år försent att komma på det nu, men vad vet jag)

3) Han vill börja om. (Hur man nu gör det när man redan har familj. De försvinner inte, precis)

Mer än så har han på två månader inte kunnat åstadkomma som förklaring. Till barnen har han inte förklarat alls. Han tyckte istället att det var en bra idé att säga rakt ut till dem att han inte vet varför han ska flytta, han bara ska det. Jamen, dåså, då vet de.

Hursomhelst, förutom att jag är jävligt förbannad på honom just nu, och att jag tror att han kommer att den bittra vägen upptäcka att det där med att börja om inte var så himla lätt eller kul precis, så skils vi inte som ovänner. Vi är överens om det mesta. Ja, utom det då att jag tycker att man har en förbannad skyldighet att i alla fall försöka med familjerådgivning innan man river upp en familj, medan han tycker det är okej att gå utan ens en förklaring till barnen. Men bortsett från det då. Barnen stannar hos mig, hade vi inte varit överens om det hade vi inte varit överens om något alls. Jag hade aldrig accepterat ett varannanveckas-boende. De ska till honom varannan helg, det är illa nog. (Nej, han är ingen dålig pappa. Men barnen ska ha stabilitet och veta var de bor och hör hemma, och jag klarar inte heller att vara utan dem.)

Så så ser det ut här. Och det kommer bli bra. Det är inte jag som ikväll sitter i en liten etta hyrd i andra hand utan vare sig barn eller hund. Jag kommer klara mig fint. Och det kommer barnen också.