När storebror var ungefär tre år älskade han Emil i Lönneberga passionerat. Den perioden gick dock över, och när vi var på Astrid Lindgrens Värld nu i sommar, var det under våldsamma protester han lät sig släpas med till Katthult. Där han blev lika passionerat förälskad som någonsin när han var tre, och efter hemkomsten var det Emil i dvd-spelaren för hela slanten.
Senare, på Muminvärlden, återupptäckte han även Mumin, som också de varit sorgligt övergivna länge. Han for runt över hela stället med en iver och en energi som om han fått partypulver från Colombia till frukost istället för torra frallor. När han uppsökte bänken där hans ömma moder vilade sina trötta gamla ben för att ta en kortare paus, förundrades han själv hur hans sinnelag förändrats:
-Mamma, det är så konstigt! Först gillade jag inte varken Emil eller Mumin, men nu ÄLSKAR jag dem igen!
Eftertänksam paus, varpå han vände sig mot mig, strålande av häpen glädje, och utbrast: -Mamma! Det är precis som om jag blivit ett litet barn igen!
Nämnde jag att killen är sju? År alltså, inte decennier.
Hahaha! Ur barnamun kan dom mest roligaste saker hoppa!
SvaraRaderaKram
Han är underbar! Spara dessa kommentarer och ta fram dem när han är tonåring!
SvaraRaderaMå så gott