När det blir fel

Storebror har sovit oroligt inatt. På morgonen hostade han ett par gånger, och valde att ta en puff Bricanyl innan han åkte till skolan. Vi funderade inte så mycket mer på det, det är fuktigt i luften, så det kändes ganska givet att hans luftrör skulle spöka lite.
Några timmar senare ringde P från fritids och meddelade att han kändes lite varm och var hängig, och kunde jag komma och hämta? En stund senare hämtade jag ett stycke brännhet kamin till barn. Jag var i valet och kvalet hur jag skulle göra med lillasyster, men valde till sist att hämta henne också, klockan var ändå nästan ett, och hon hade varit på dagis sedan sju imorse, och mår nog också bra av lite lugn och ro.
Det var bara det att det tyckte inte hon. Hon ville stanna och leka ett tag till. Så jag frågade I, som hade hand om henne, om de hade bemanning så att det var okej att hon stannade ett tag till. Vilket hon faktiskt har rätt till, när jag inte är ledig utan vabbar för storebror. I sa att visst var de fullbemannade, men så log hon lite sådär som man inte vill att någon ska le mot en, och tillade att "ja, men nu har ju du kommit för att hämta henne, gör du inte det så får ju hon bestämma".
Så jag tog mitt barn och lommade hem. Tillstukad, lite skamsen. Med en känsla av att vara en förälder som inte förmår sätta gränser för sitt barn, som inte riktigt klarar det där med uppfostran.

Men nu har jag varit hemma en stund. Och nu känner jag mer och mer - är det ett självändamål att barn inte ska få bestämma? Var inte det här egentligen ett ypperligt tillfälle för lillasyster att få bestämma, att få känna att hon själv kan påverka sitt liv och fatta egna beslut? Varför skulle jag bestämma över henne bara för att bestämma? Vart tog barns rätt till medbestämmande och inflytande vägen? Hon är inte sjuk, varför ska då hon tvingas hem och sitta och ha tråkigt med en sjuk och grinig storebror?

Det här blev inte alls bra.