Torsdag morgon. Lillasyster hittar ett par skor hon absolut vill ha på sig på dagis. Skorna är i storlek 29. Lillasyster har storlek 28. Jag försöker förklara att skorna är för stora, och att hon kommer få jätteont i fötterna av dem. Lillasyster hävdar bestämt att de passar utmärkt och att hon inte alls får ont. Jag säger att det beror på att hon hittills gått ca två meter i dem, men att de kommer att börja göra ont när hon haft dem ett tag. Lillasyster vägrar acceptera detta. Diskussionen drar ut på tiden, och storebror har en frukosttid på fritids att passa.
Så hon får väl gå till dagis i de förbaskade skorna då. När jag lämnar förklarar jag läget för fröken. Jag lämnar medvetet inte med skor som passar, för jag tycker att lillasyster är stor nog att faktiskt ta konsekvenserna av sitt eget beslut (iaf när konsekvenserna, som i det här fallet, är helt ofarliga).
Efter dagis blir lillasyster hämtad hem till en kompis. Eftersom jag själv har migränkänning och tar en Imigran direkt jag kommer hem och därmed behöver lägga mig en stund, är svågern snäll och hämtar henne från kompisen åt mig. Han hämtar till fots. När de kommer hem berättar han att lillasyster gått barfota hela vägen hem, men att han egentligen inte får tala om det för mig.
Jag: -Älskling, hur gick det med skorna idag?
Lillasyster, helt oberört: -Bra.
Jag: -Fick du inte ont av dem då?
Lillasyster: -Nej då, det gick bra.
Jag: -Så då vill du ha dem imorgon också då?
Lillasyster, fortfarande likgiltigt: -Nej, jag tror inte det.
Jag: -Men varför då?
Lillasyster: -Nej, jag känner inte för det, bara.
Jag har forfarande, tre dagar senare, inte fått ungen att erkänna att skorna gjorde ont. Jag ser fram emot hennes tonår. Verkligen.
Låter som om du verkligen har något att se fram emot ;-)
SvaraRaderaJag är lättad över att Tonårsperioden i detta hushåll nästan är över.