Slutet på en era

Så var det då dags. Efter femton år. Sista avsnittet av Cityakuten. Det känns som om jag vuxit upp med den serien. Jag minns fortfarande avsnittet där en kvinna dör under förlossningen under extremt dramatiska former. Jag såg det ensam. Kunde inte andas. Satt uppkrupen i soffan, hårt kramande en kudde, vågade knappt blinka, så spännande var det. När det var slut ringde jag min dåvarande bästa vän. Upprepade gång på gång "Jag ska aldrig föda barn, jag ska aldrig föda barn, jagskaaldrigfödabarnjagskaaldrigfödabarnjagskaaldrig" Jag tror inte hon hörde mig. Hon var för upptagen av att i andra änden av telefonen upprepa "Jag ska aldrig jobba på akuten, jag ska aldrig jobba på akuten, jagskaaldrigjobbapåakutenjagskaaldrigjobbapåakutenjagskaaldrig" Vi höll det löftet båda två. Om inte hon radikalt ändrat karriär på de fyra år som gått sedan vi tappade kontakten, så har hon mycket riktigt aldrig jobbat på akuten. Och jag har heller inte fött barn. Båda mina är snittade. Dock inte på grund av Cityakuten, bäst att tillägga.

Så många minnen. Så många situationer kopplade till serien. Vänner jag sett avsnitt tillsammans med. Situationer i livet jag varit i när jag tröstat mig med serien, fördrivit tid till den, haft roligt med den. De senaste fem åren eller så har jag inte ens följt den. I perioder har jag inte haft trean, i perioder har jag inte orkat vara uppe till tio om kvällarna. Ändå känns den lika hemtam som någonsin. Jag gillar serier. Ser hellre serier än filmer. Men ingen serie, utom möjligen Vänner, har jag en sådan relation till som Cityakuten.

Jag kommer sakna den. Nu väntar jag bara på samlingsboxen. Sedan ska maken, som bleknar av att se blod från ett skrapsår, få tvinga sig igenom femton års sjukhusserie. Det ser jag fram emot.