Det har regnat inatt. Vilket förstås drivit fram maskarna ur jorden. En av dem har förirrat sig ut på vår stenlagda gång. Detta ser storebror, och han uppmärksammar oss andra på det.
Jag: -Ojdå, den där är nog död, är jag rädd.
Lillasyster, indignerat: -Den äl inte alls död! Den äl min vän! Min bästa vän!
Så nu vet jag inte om jag ska vara varm i hjärtat över att jag har ett barn som ömmar för de små och svaga, eller om jag ska vara djupt orolig över att min dotters bästa vän är en daggmask. En död daggmask.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar