fredag 4 september 2009

Cats

Systern och jag tog oss upp till Den Kungliga Hufvudstaden igår kväll och såg Cats. Jag måste säga att jag upplever det som ohyggligt provocerande att det finns människor med sådan otrolig kroppskontroll. Jag har aldrig sett dess like. Men jag förtvivlar inte. Jag kan borsta tänderna och gå på samma gång. På plan mark och om ingen stör mig. Det finns hopp för mig också.
Systern och jag ägnade pausen och stunden innan man går in åt ett nöje väl så stort som själva föreställningen: kändisspotting. Vi kom upp i tio stycken. Vi hittade fem var, så tävlingen slutade oavgjort, men hon vann på den finstilta. För hon hittade den coolaste. Anders Ekborg. Han måste vara Sveriges sexigaste man. Att spana på hans rumpa på 10 meters håll var nästan lika kul som själva föreställningen. Vilket med närmare eftertanke inte känns särskilt schysst mot artisterna på scen. Men jag spanade faktiskt bara i pausen, då FÅR man det! Det var nog min största stund i kändisspotting-världen, utom möjligen när jag var på Skansen med pappa och såg Jonas Wahlström. Jag högg tag i pappa. Pekade odiskret och väste ganska högt: -Pappa! Det är JONAS!! Pappa höll på att dö av skam. Huvudsakligen för att jag var 25 vid tillfället ifråga.
Tillbaka till Cats. I pausen fick man godis. Alla tog varsin påse och smaskade på. Alla. Utom Charlotte Perelli. Jag funderade på att gå fram och fråga om jag möjligen kunde få hennes påse om hon inte skulle ha den själv. Men hon hade nog bara tittat på mina dubbelhakor och sagt att jag fått vad jag skulle ha. Så jag lät bli.

Föreställningen då? Riktigt, riktigt bra. Vill man ha en handling att följa, då ska man nog inte välja Cats, för den har nämligen ingen. Men vill man har underhållning, sång, dans och dunder och brak, då har man kommit alldeles rätt.

Jag var hemma vid halv ett inatt. I säng vid ett. Idag känner jag mig som ett gammalt lik. Lägg till det ett våldsamt penicillinillamående (jag äter två sorter), så blir den sammntagna effekten baksmälla. Och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Det är det jag alltid har sagt, livet är ute efter mig.

3 kommentarer:

  1. Jag tycker också att Cats är bra! Har inte sett denna uppsättning, men jag såg den i London 1986, februari-mars.

    Krya på dig!

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Taskigt att behöva känna sig så UTAN att ha intagit något alkoholhaltigt!! Grattis till alla upphittade kändisar!! :o)
    Ha en skön fredagskväll!

    SvaraRadera
  3. Åja, gotta dig åt att du minsann bara tittade på Anders rumpa i pausen. Din skenheliga typ. Jag erkänner i alla fall att jag med glädje hade tittat hela tiden om han bara inte hade envisats med att sitta ner när föreställningen var igång.

    SvaraRadera