Våra katter får inte vara inne om nätterna. Det beror inte på att vi inte vill ha dem inne. Tvärtom, hankatten brukar ligga under mitt täcke inkurad mot min mage och spinna när vi lägger oss, hur mysigt som helst. Mindre mysigt är att samma keliga kisse sedan ofelbart kommer jamandes och vill bli utsläppt klockan två på natten. Möjligen tre. Varenda natt. Och med våra nattvandrande små barn, sover vi dåligt nog ändå, utan att dessutom bli väckta av jamnissarna. Som dessutom inte ger sig förrän de fått som de vill. Alltså ingår det i kvällsritualen att hiva ut katterna. Och nej, det är inte ett dugg synd om dem i denna kyla, de har en altan med såväl väggar som tak och varma dynor att ligga på. De tycker däremot att det är alldeles oerhört synd om dem. Såpass att de blivit väldigt uppfinningsrika i sina försök att gömma sig när kvällen börjar nalkas. Igår kväll blev det 2-0 till katterna. Båda två var puts väck när det var dags för utvisning. Och mycket riktigt, inatt 02.45 kom första mjauandet. Och den stackars trötta matten fick vackla upp och släppa ut. Hussen vaknar numera inte ens, hur mycket jag än försöker vänta ut honom. Någon timme senare kom nästa. Mjau. Mjau. MJAU!! Och jag låg kvar. Envetet. Grinigt. Den här gången SKULLE banne mig maken få masa sig upp ur sängvärmen, nån rättvisa får det faktiskt vara! Till sist fattade jag att ingen make kom, och om jag ville undvika att kattkräket skulle väcka ungarna, fick jag vackert kliva upp. Sur som ättika gjorde jag så. Upp, ut med kattfan, en fot i dörren så inte kattkräk nummer ett passade på att smita in igen. Muttrande om hur maken minsann skulle få igen gick jag tillbaka till sängen. Där låg ingen make. Och klockan var kvart över sex. Han hade redan åkt till jobbet. I femton graders kyla. Medan jag låg kvar i den varma sköna sängen med storebror tätt intill att snusa på.
Vet inte om det var helt rättvist att bli sur på honom då. Men nåt har han säkert gjort för att förtjäna det. Så det så.
Gott Nytt År!
SvaraRaderaKram.