Jag undrar när det började. Tiden när jag, sjuk och eländig, ändå skickar iväg maken på den fjärde helgkörningen på raken. När jag har ont i bihålorna så det sprängvärker ända ner i tänderna, söndersnuten så det kommer lika mycket blod som snor när jag snyter mig, febrig och med Ipren upp över ögonbrynen, ändå säger att "klart jag kan ta hand om barnen/storhandla julmaten/slå in klapparna/tvätta/försöka skyffla bort det värsta stöket inomhus/snöröja om det behövs, så åk du och jobba älskling, det här fixar jag!".
När började jag bete mig som en förtryckt statarhustru?
Svaret: När maken startade egen firma året innan lågkonjunkturen exploderade, och därmed hamnade utanför normala samhälleliga skyddsnät. När vi, första gången han vabbade, upptäckte att där min årslön divideras med faktiska arbetsdagar för att få fram dagsersättningen, divideras hans med 365. När det blev ekonomiskt omöjligt för honom att avstå ett jobb han lyckats få. Då förvandlades jag till statarhustru. Fast med aningens bättre och mer välisolerat boende och mat på bordet varje dag, ska tilläggas.
Tilläggas bör också att maken förmodligen lider mer av situationen än jag. Jag får åtminstone värma mig insvept i offerkoftan.
Vi får hoppas att vi går mot bättre tider rent jobbmässigt. Ha eget företag kräver alltid extra arbete från företagaren och i dagsläget ska man vara rädd om alla jobb man kan få. Så det kan kännas hopplöst med en man som jobbar helger och veckor.
SvaraRaderaFörsök, om du kan, att ändå ta det lugnt i alla måsten.
Krya på dig!
Kram
Nu kryar du på dig! Och jag hoppas verkligen att det går bra för Maken din att få jobba på. Sedan kan du försöka spara lite jobb till Maken din när han faktiskt kan vara ledig...
SvaraRaderaKram!