I nöden prövas vännen

Och eftersom det inte bara är synd om mig, eller nattsvart elände, så är det faktiskt också så att den nuvarande misären är direkt egostärkande.
Det visar sig att jag har folk runt mig som verkligen bryr sig. Inte bara tycker synd om i ord, utan faktiskt är villiga att agera också.

Där finns vännen i Skåne, som själv har det så fruktansvärt slitigt och jobbigt just nu, men som ändå tar sig tid och energi att ringa och stötta mig.
Där finns klippan till granne, som låter mig duscha hemma hos honom, och som ställer upp och släpper in hanverkare och besiktningsmän och ser till att jag kan sköta mitt jobb och ändå få skadan bedömd och fixad.
Där finns hundens dagmatte, som låter mig använda hennes badrum till att bada hunden som givetvis passade på att behöva ett bad just nu.
Där finns de synnerligen godhjärtade vännerna som upplåter sitt eget hem till mig och mina barn, väl vetande att de kan vara fast med oss i månader i värsta fall. Gudskelov att försäkringsbolaget ställer upp och betalar hyra för ett ersättningsboende, så de iaf får någon kompensation för det massiva ingreppet i deras privatliv.
Där finns de andra vännerna, som utan att tveka upplåter sin dusch åt mig och barnen närhelst vi behöver den om grannen inte finns tillgänglig, och som erbjuder middagssällskap om mitt kök är oanvändbart.
Där finns kollegan/vännen, som erbjuder mig att bo några nätter hos henne om det behövs.
Där finns mormor och morfar som lovat ta barnen någon vecka när de kommit hem från Öland, där de just nu är, så att barnen får lite kul också och pressen på mig lättar lite.
Och så exmaken förstås. Som alltid finns där. Som bär, kör, lagar och allt annat jag kan tänkas behöva hjälp med.

Det är vid närmare eftertanke inte alls särskilt synd om mig. Knöligt och opraktiskt, javisst. Men med de vänner jag har, så är det faktiskt väldigt lite synd om mig.

Vilket inte hindrar att jag tänker beklaga mig energiskt genom hela denna besvärliga process.
Så det så.