Om man haft en relation av något slag, oavsett om det är en vän eller ett kärleksintresse (och en intensiv vänskap är faktiskt egentligen samma sak som en kärlek), och så tar den slut. Och den slutar illa. Om då relationen ifråga inneburit en hel del drama. Tagit mycket energi. Gjort att man gått på tårna mest hela tiden. Trängt ut andra relationer, åtminstone mentalt, ibland tidsmässigt också.
Om man sedan märker att tiden efter slutet är mycket lugnare. Att man, trots saknaden, är mer harmonisk och lugn inombords. Mer här och nu.
Om man sedan får en snabb skymt av personen. Och den snabba skymten räcker för att hela hjärtat ska knyta ihop sig av saknad och längtan, och man inser att man fortfarande känner lika starkt för henne.
Ska man då vara lättad över att en resurskrävande relation är slut innan man blev riktigt bränd, eller ska man sörja den man saknar?
Det har hänt mig ett par gånger i livet, och jag har fortfarande inget svar på den frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar