Maken gjorde ett klipp i höstas. Han inhandlade en snöslunga för 1 500, och tänkte sälja den vidare för sisådär en tusenlapp mer. I det här huset är det hustrun som knackar tangentbord. (Maken föredrar att läsa på Blocket. I timmavis. Jag ser inte tjusningen om man ändå inte ska ha nåt, men each to his own). Alltså skulle jag lägga ut annonsen. Innan dess måste jag dock få veta lite detaljer om slungan. Sådana där oväsentligheter som märke, motor, prestanda. Sånt där. Som karlar av någon anledning frossar i. Och det tog tid, ska jag säga. I tre månaders tid bad jag ungefär två gånger i veckan maken att ta papper och penna, gå ut till slunghelv***t och skriva upp uppgifterna. Inte då. Man kan tycka att han skulle göra som jag sa bara för att slippa skavsåren i öronen, men inte då. Han väljer en annan väg. Han struntar i att topsa vaxpropparna, så är saken klar sen. Till sist var den där eländiga slungan ett sådant rött skynke för mig att jag såg för mig hur familjerätten skulle får ta ställning till sitt livs första skilmässoansökan med en snöslunga som anledning.
Då kom snön. Nu tindrar det små stjärnor i ögonen på mig varje gång jag tänker på denna välsignade slunga, och på min kloke make, som aktade sig för att göra sig av med en sådan klenod. Eller som inte fick tummarna loss. Det är en smaksak hur man ser på det.
Ibland kan det vra bra att vänta. Jag har funderat på att prata med Maken om att skaffa en snöslunga... Undrar bara var vi ska förvara den, då det är fullt i garaget av allt möjligt utom en bil...
SvaraRadera