Jag är lite smått utsliten. Har varit lite för mycket på sistone. Och med "på sistone" menar jag de senaste tre åren eller så. Så jag är hemma från jobb ett par dagar och sover ikapp. Och med "sova ikapp" menar jag sova sisådär 15-16 timmar per dygn. Minst. Gärna mer.
För att kunna göra detta har jag gjort det jag normalt sett aldrig nånsin gör; jag har stängt av ljudet på min mobil. Eftersom jag normalt sett aldrig gör det, räckte två dagars radiotystnad för att käraste S skulle bli orolig för mitt liv och min hälsa, varpå hon helt sonika knallade hit och lutade sig mot ringklockan till jag var tvungen att kliva ur sängen och öppna dörren för att få tyst på oljudet.
Som ren bestraffning för att jag varit fräck nog att vara levande trots att jag inte svarar på sms, tvingade S ut mig på en långpromenad. Hon är brutal, den kvinnan. Man bör hålla sig på rätt sida om henne. Alla dagar i veckan faktiskt.
På sagda promenad passerade vi skolan. Och eftersom klockan vid det laget var strax efter två på eftermiddagen, kändes det som en god idé att gå in, leta rätt på de små änglarna vi satt till världen, och tala om för dem att de var varmt välkomna hem.
Varpå lillasyster tittade mig rakt in i ögonen och med iskall likgiltighet i rösten och totalt oförstående i blicken frågade: -Varför då??
En gång i världen gick hela hennes värld i bitar om jag bara lämnade rummet utan henne....
Men herregud så dramatisk man kan vara då.. Det är ju inte så att jag brutit mig in och hällt en hink isvatten över dig precis.. Det hade faktiskt dröjt ända tills imorgon eller så..
SvaraRadera