All upplysning är inte av godo

Sonen var hemma hos en kompis och lekte igår. Och kom hem med en katalog från Teknikmagasinet, som kompisen i sin vänlighet donerat till honom.

Som tur är, har han varit fullt upptagen med olika gadgets, och inte hunnit bläddra hela. Och som tur är, blev den kvar i vardagsrummet när han lagt sig, så jag kunde riva ur några väl valda sidor.

Jag vill nämligen förskräckligt ogärna behöva förklara helsidan med bilder av olika, mer eller mindre färgglada, mer eller mindre naturtrogna, dildosar.

Jag vill ännu mera ogärna behöva förklara vad de egentligen menar med säljtexten till sexdockan Jezebel.

Utbildning och upplysning kan gå för långt.

Upptäcktsresande utan att lämna hemmet

Jag städade hemma igår. Och vet ni, jag gjorde den mest häpnadsväckande upptäckt:

Jag har -håll i er nu- ett golv i min lägenhet! I kid you not! Under alla kartonger, kassar och osorterade skor som ligger liksom lite modern-konst-aktigt utspridda överallt, så fanns det ett golv. I alla rum, faktiskt.
Jag menar, varför lägga tid och pengar på polarexpeditioner? Det finns en värld att utforska utan att ens öppna ytterdörren.

Och kanske, bara kanske, ryktet talar sant. Det kanske, under gigantohögen ren tvätt på storebrors rum, finns detta mytomspunna objekt som de gamla i stammen kallar ett skrivbord.

Men det måste ju vara en gammal amsaga. Nåt sånt har ingen sett i verkligheten. Lika bra att låta tvätten ligga så slipper man bli besviken.

Skolan och genuspedagogiken

 

 

 

 

Jag beklagar att bilden är på fel ledd, lyckades inte vända den.

Hursomhelst, detta papper har sonen haft som uppgift att fylla i under första klass i skolan.

Och jag blir så trött.

Här har skolan haft ett gyllene tillfälle att få barnen att reflektera. Diskutera vad som är en familj. Vilka kan ingå? Hur kan en familj se ut? Måste man alltid ha blodsband? Kan en vän vara familj? Det finns hur mycket som helst att prata om där. Tvinga barnen att tänka efter. Att motivera sig. Kanske rentav tänka om?

Istället lär man barnen:

1) En familj består av mamma-pappa-barn. Ensamstående föräldrar och samkönade par göre sig icke besvär. De må ha barn, men de är ingen familj.

2) Denna mamma och pappa som ju måste tillhandahållas för att det ska vara tal om en familj, bor tillsammans. Man kan alltså inte ingå i en familj om ens föräldrar är skilda. Och styvfamiljer må existera, men familjer är de då rakt inte.

Man kunde gjort något så bra av detta. Man kunde fått en klass som reflekterat, tänkt efter, diskuterat. Som vidgat sina vyer, utanför den mycket lilla by med mycket få främmande fåglar som vi lever i.

Istället lär man barnen redan vid sju års ålder ett strikt heteronormativt familjebegrepp, där man dessutom utesluter alla skilsmässofamiljer.

Bra där, skolan. Verkligen.

Skolstart

När storebror började i skolans sexårsklass för två år sedan, var jag inte där. Det föll mig inte in. Han var ju väl inskolad på fritids, och skolsalen ligger rent bokstavligen mittemot fritidsrummet. För mig var det ingen grej alls. För honom var det jättestort, visade det sig. Han var orolig, rädd att gå fel, rentav ångestfylld i sin skräck att göra något fel. Och jag, som var fullbokad direkt från morgonen på jobb, kunde inte ta ledigt.

Nu var det lillasysters tur. Och vis av skadan har jag tagit ledigt. Hela första veckan har jag tagit ledigt i min iver att överkompensera för tidigare brister.

Och det blev som första skolstarten även för mig. Skolgården full av barn och, till min förvåning, även föräldrar. Det är tydligen så att man ska följa sina barn första dagen.

Lillasyster, som är jordens kaxigaste tjej annars, gömde sig bakom mina byxben. Kompisen I, som i vanliga fall är en tjej med skinn på näsan även hon, stod bredvid med darrande underläpp och nervositet i ögonen. Båda två behövde kramas en stund, där på skolgården medan vi väntade på att klockan skulle ringa in. Runt omkring spralliga och skraja barn, om vartannat.

Väl inne i skolan, skulle barnen ställa upp sig klassvis och gå i gemensam tropp över skolgården till matsalen för storsamling. Barnen puffades och knuffades, oroliga att hamna sist, eller bli ensamma. Tills sist puffade de in sig i ledet, fem i bredd, hand i hand.

De stora, små sexåringarna.

En högst oförstående mor

Mormor och morfar kom och hälsade på idag. Det var flera veckor sedan vi träffades och barnen blev rent yra av glädje. Ännu bättre blev det när vi valde att gå en promenad och barnen fick cykla.

Lyckan varade ända tills lillasyster (som alldeles nyligen lärde sig cykla utan stödhjul) bestämde sig för att stila lite. Hon tog sats och cyklade allt vad de små benen kunde trampa, rakt mot morfar. Kollisionskursen upptäcktes av båda parter i absolut sista sekund. Morfar och barnbarn slängde sig paniskt åt varsitt håll.
Den nyvunna cykelförmågan räckte förstås inte till för en sådan manöver. Lilltösen vurpade. Riktigt ordentligt också. Blod på både knän och armbåge. Värst var dock att hjälmen, som aldrig varit helt exakt i passformen, kasade bakåt så hela främre delen av skallen var helt oskyddad. Rena turen gjorde att hon aldrig var i backen med huvudet, men det var änglavakt snarare än skicklighet som garanterade det. Och nu har vi visserligen såväl min morfar som hennes egen ena morfar däruppe och håller ett öga på oss, men det är ändå bara so much de kan göra. Man måste göra vad man kan själv härnere också.
Så den morfar som finns kvar hos oss, plockade upp bollen, och bestämde på stående fot att nu åker vi till cykelaffären i stan och inhandlar en utprovad hjälm till ungen, en som sitter som den ska. Inga budgethjälmar till hans barnbarn. Särskilt inte ett så galet barnbarn som lillasyster. Mormor var med på noterna, och så var det bestämt.

Men lillasyster själv hade lite andra planer. Gjord av stenhårt virke som hon är, krävde hon att få cykla klart först. En cykelpromenad var hon lovad, och en cykelpromenad ville hon ha. Det är oftast lättare att låta henne få som hon vill i de fall man inte måste säga nej. Så okej, vi fick väl gå med på det då.
Nu är det en gång för alla så med lillasyster att hon bara måste flytta alla gränser som finns att flytta. Säger man nej blir hon arg. Säger man ja, så måste hon pusha och se hur långt hon kan driva innan man till sist säger nej.
Så när hon fick ja till att cykla mera, ville hon genast att jag skulle springa upp till lägenheten först och hämta plåster till det lätt blödande knät.
Ungefär där fick jag nog. Satte ner foten och gjorde klart att unga fröken fick allt vackert ta och välja: Antingen cykla mera nu, eller blir omplåstrad nu och i så fall vara färdigcyklad.

Lillasyster insåg att hon inte skulle kunna komma längre nu. Hon satte sig på cykeln. Såg ner mot den halvt stelnade bloddroppen mitt på knäskålen. Snörvlade lite. Blängde på mig: -Okej då, mamma! Men klaga inte sedan när jag förblöder!

Men tänk själv då för fan!

Och apropå att jag då alltså tvättat.

Om jag nu tömmer luddfiltret i torktumlaren. Tömmer kondensvattenfacket. Lyfter över den blöta tvätten från tvättmaskinen till tumlaren. Stänger dörren.

Då tycker jag att det är ganska uppenbart vad jag vill ska hända.

Om jag då kommer tillbaka fem timmar senare, och fanskapet fortfarande inte dragit igång bara för att jag inte tryckt på knappen som säger att den ska göra det. Då tycker jag faktiskt inte att det är bara mitt fel. Lite egen initiativförmåga ska man faktiskt kunna begära för de pengarna.

En god liten hausfrau

Det blir rent anmärkningsvärt mycket tvätt när man är bortrest en vecka. Och det är rent anmärkningsvärt hur ovilliga ouppackade flyttlådor är att packa upp sig själva medan man är bortrest. Och ännu mera anmärkningsvärt hur barnen kan arbeta upp ett sådant sömnunderskott under veckan borta, men sedan lika förbaskat vara fullständigt omöjliga att lägga på kvällen.

Då kan man tänka sig att man ligger lågt, håller sig hemma och försöker hinna ikapp med sömn och hushållsbestyr. Och det var också planen. Men si, det blir sällan som man tänkt sig. Istället blev det otippat mycket umgänge med vännerna, ännu större sömnunderskott och fortfarande inte uppackat tre dagar efter hemkomst.

Men idag, då jäklar. Då vaknade den lilla hausfraun som döljer sig nånstans där inom mig. Barnen fick inte bara hemlagad mat, vi åt också tillsammans istället för att de fick sitt framför Bolibompa medan jag åt senare, som det alltför ofta blivit sista tiden. Jag har tvättat, packat upp flera kartonger, promenerat med barnen medan lillasyster övat på att cykla. Sorterat, fixat, donat. Till och med stukat lilltån blåröd och svullen, vilket innebär att jag inte bara är en perfekt liten hemmafru, jag är dessutom en tvättäkta martyr. Det blir liksom inte bättre....

Misslyckad sensmoral

Lillasyster vill absolut titta på film innan hon somnar. Jag säger nej, de ska visserligen vara lediga imorgon, men jag jobbar och vill gärna att de ska somna i rimlig tid. Lillasyster bryter ihop. Efter en stunds diskussion (läs: högljutt grälande) suckar jag:
-Lillasyster, kommer du ihåg vad en kompromiss är?
Hon: -Jaa, det betyder att du får lite som du vill och jag får lite som jag vill.
Jag: -Just det. Om vi gör så att du får inte se en hel film som du vill, men om du och storebror ser till att borsta tänderna och bli klara direkt, så får ni sedan se två avsnitt av julkalendern på dvd som ni gillar, vad säger du om det?
Hon, glatt studsande bort mot övervåningen där storebror är. Ropar uppåt med självebelåtet tonfall: -Storebror, vet du vad? Vi får se på tv! Det har jag tjatat till mig.

Det var inte det budskapet jag ville förmedla...

Den visste var den tog

Jag är fräck nog att be lillasyster städa sitt rum. Detta nekas, högljutt och bestämt. Jag framhärdar. Hon upplöses i okontaktbar vrede. Jag framhärdar ändå. Och lägger, i en paus mellan skriken, till att det nog kan tänkas vara så att det inte blir vare sig tv eller dator innan rummet är framkomligt.

Detta blir droppen för den lilla ilskna våta pölen som skriker sig svettig på golvet. Hon reser sig. Spänner ögonen i mig: -Du är en kärring!
Sedan klampar hon bort mot trappan. Kvar står jag och biter mig i kinderna för att inte le åt den sprillans nya förolämpning hon tydligen bestämt sig för är det värsta hon kan kalla mig. Alldeles innan hon försvinner utom synhåll vänder hon sig om och väser: -En gammal kärring!

Ouch.

Förtydligande

Jag tror att jag kanske ska utveckla resonemanget från förra inlägget litegrann:

Dels har jag helt klart för mig att alla föräldrar inte fungerar så väl som de borde. Om barnen har exempelvis en sämre fungerande mor, blir det för dem givetvis ett bättre alternativ att bo varannan vecka hos sin bättre fungerande far, än att visserligen bo på ett ställe, men i gengäld inte ha det bra där.

Dels förstår jag till fullo att man inte vill avstå från att ha ett vardagsliv med sina barn. Jag förstår också att man kan anse att det faktiskt är det bästa för barnen, och att det är sämre att bo hos bara den ena föräldern. Jag bara råkar tro något annat själv. Det allra bästa, enligt min uppfattning, är om föräldrarna håller sams och bor i samma samhälle, helst på gångavstånd från varandra så barnen kan gå fritt emellan dem. Då kan barnen ha en fast punkt, ett stabilt hem, men ändå fri tillgång till båda föräldrarna.

Jag ville nog egentligen bara utrycka min frustration över de vuxnas sätt att förutsätta att barn ska anpassa sig efter vadhelst vi vuxna beslutar, oavsett vad som kanske egentligen hade legat i barnets bästa intresse, och över vuxnas sätt att inför oss själva och varandra rättfärdiga allt vi gör med att "barn är så anpassningsbara".

Anpassliga barn?

Det senaste året har varit svårt för barnen. Först en skilsmässa, sedan sålde vi huset och nu bor de i en lägenhet. Utan pappa, hund, katter, trädgård, studsmatta etc.

Främst storebror har svårt att finna sig tillrätta i det nya livet. Han är omväxlande rasande arg på mig för att jag flyttat familjen från huset, på sin pappa för att det var han som ville skiljas, och omväxlande förtvivlat ledsen.

Och då tänker jag på alla plattityder man får av folk. "De anpassar sig fort." "Barn har så lätt att anpassa sig". Samma plattityder som jag själv, gud hjälpe mig, säkert hävt ur mig till andra i samma eller liknande situation.

Och jag tror numera inte alls att det är så. Idag vet vi så mycket om barns behov av stabilitet, rutiner och förutsägbarhet i tillvaron. Ändå tror vi vuxna att vi kan vända deras liv upp-och-ner när det passar oss, och så ska de bara anpassa sig. Det funkar inte så. Människor kan anpassa sig efter nästan vad som helst. Se bara på Ingrid Betancourt. Sex år tror jag det var som hon var fånge hos Farc-gerillan och stod fastkedjad vid ett träd mest hela den tiden. Eftersom hon kom därifrån utan att vara helt sinnesrubbad, så måste hon ha anpassat sig. Det betyder inte att hon gillade det. Man kan anpassa sig till nästan vad som helst, det gäller givetvis barn också. Men påtvingad anpassning, grundad på att man inte har något val, är inte detsamma som att man trivs.

Jag skulle önska att vuxna kunde kosta på sig att se sina barn mer när de fattar beslut om saker som river upp hela deras liv. Ibland måste man flytta. Ibland är en skilsmässa det enda rätta. Men alltför ofta gör vi bara det vi själva vill, det vi upplever oss behöva, utan att särskilt mycket reflektera över vad barnen behöver. Kanske kunde man kämpat ett tag till, med äktenskapet som skaver just nu, med jobbet där man inte trivs, men där ett nytt jobb skulle kräva en flytt? Men vi gör det vi vill. För barn är ju så anpassningsbara.

Jag är så tacksam att min exman kunde sätta barnen före sig själv. Inte i skilsmässobeslutet, där är jag ledsen att behöva säga att han bara tänkte på sig själv, men sedan. Han har inte propsat på varannanveckasboende för barnen. Och det är jag så glad för. För (och nu får jag halva Sverige på mig) jag tror inte på att barn ska ha två hem. Skulle du själv vilja bo på två adresser och flytta vareviga vecka? Nej, just det. Barn behöver samma sak som vuxna - en trygg plats de kan kalla sin egen, där de hör hemma. Att inte leva i kappsäck. Det är få vuxna veckopendlare som trivs med det livet. Ändå begär vi det av våra barn.
Och jag vill vara tydlig - jag är ingen ädel människa. Hade exmaken krävt varannanveckasboende, hade jag gått med på det. För jag hade inte kunnat avstå från barnen. I det läget hade jag satt mitt behov av att ha dem hos mig framför deras behov av stabilitet. Jag är inte stolt över det, men så är det. Därför kritiserar jag heller inte andra föräldrar som gör samma sak. Jag säger bara att man inte ska lura sig själv till att man gör det för barnens skull. Man gör det för sin egen. Och jag hade också gjort det. Men exmaken gjorde det inte. Han satte barnen före sig själv, trots det pris han får betala för det.
Och det kommer jag att vara tacksam för till den dag jag dör.

Oväntad allergi

Som de flesta familjer har vi allergier i familjen. I vårt fall yttrar det sig i att lillasyster inte tål spannmål. Ursprungligen tålde hon inte heller mjölk, men numera är det bara spannmål hon måste avstå från.
Nu i veckan upptäckte vi en till.

Det är nämligen så här att barnens fritids är bra på många sätt. Där en del fritids är ren förvaring, har vårt fritids aktiviteter med barnen. De får göra keramik, tova, spela pingis, ha gympaskoj med mera. Allt det är mycket bra, och ger naturligtvis en bra kvalitet till verksamheten. Men det som de däremot inte klarar av alls är den ordningsuppehållande biten av verksamheten. Om ett barn gör något förbjudet, så säger en vuxen till. Men sedan bryr man sig inte om att följa upp, utan barnet ifråga kan helt lugnt fortsätta med det hen höll på med utan att personalen vidare åtgärdar saken.
Ytterligare ett sätt denna brist yttrar sig på, är att man inte vill tjata på barnen. Och det är inget jag hittar på. När jag bad dem att ha som rutin att barnen alltid ska tvätta händerna när de kommer in efter att ha lekt utomhus, fick jag svaret att det kunde de inte ha, eftersom personalen då skulle vara tvungna att tjata på barnen. Tjena, liksom... Barn och tjat är oskiljbara såvitt jag kunnat konstatera, men vad vet jag.

Hur som haver fick denna antitjatpolitik till följd att ingen följde upp att barnen efterföljde uppmaningen att smörja in sig med solskydd i onsdags när de skulle få springa i kalsonger/trosor i vattenspridaren i det gassande solljuset. En åttaåring med intensiv lust att hinna med polarna ut, stannar inte upp vid hyllan där faktor 30-krämen mamma skickat med ligger. Och även om han gjort det, når han inte att smörja sin egen rygg. Och om sedan åttaåringen ifråga är rödhårig och så vitskinnad att man kan bli snöblind av att titta för länge på honom i solljus, så kan man räkna ut resten med en mindre ädel kroppsdel.

Ungen brände sig. Vilket han aldrig någonsin tidigare gjort, eftersom hans mamma är fanatisk med solskyddet. Så ingen av oss var beredd på reaktionen. Samma dag gjorde det förstås ont. Lite Alvedon och en sval dusch innan sängdags, dämpade det rätt så bra ändå.

Men dagen efter. Herregud. På kvällen började det klia. En dos Tavegyl, och ungen somnade. Fram till klockan ett. För då gick effekten ur. Sedan gick resten av natten åt att klia, gråta och vrida sig i sängen. Alvedon, kortisonkräm, inget hjälpte. Till sist slumrade han med en blöt kökshandduk på ryggen. Men även i sömnen slängde han sig hit och dit och kliade. Så dagen efter, när ingen av oss sovit just något alls, fick han följa med mig till jobb. Där fick han mer antihistamin, och ryggen smordes in med bedövningssalva. Och inte heller det hjälpte. När han till sist gråtit hela förmiddagen så det ekade över vårdcentralen, fick han en ordentlig stötdos kortison, och då sänkte sig äntligen lugnet.

Tills senare på kvällen, när klådan och därmed förtvivlan återvände. Ny kortisondos (tack gode gud för läkemedelsförrådet på jobb och en generös kollega! Ja, det är okej, vi skickar med en ny dos med "vanliga" patienter också om det behövs). Och ännu mera antihistamin både på kvällen och mitt i natten till idag. Plus en starkare kortisonsalva både på kvällen och under natten.

Nu verkar det hela ha lugnat sig, även om han då och då ängsligt tror att klådan är på väg tillbaka, och även om han är så utmattad att han gråter och bråkar för allt, och jag är så utmattad att jag inte riktigt kan hantera det.

Det märkliga är att under hela denna plåga, fick han aldrig några eksem eller utslag. Bara denna vidriga klåda. Och läkaren som tittade på honom sa att man kan få en allergisk reaktion i huden av sol, även utan eksem.

Vi har alltså inte bara en allergiker i familjen, utan två. Vilket vi blev varse tack vare fritids. Tack så jävla mycket för det.

Regn och barn

Det har, som ni kanske noterat, regnat. Ganska mycket, faktiskt. Sådär mycket att jag är ganska glad att jag inte längre äger ett hus och därmed inte längre behöver oroa mig för översvämningar. Och då hade vi ändå ett hus utan källare.

Dagen efter det stora regnet går barnen ut på gården för att leka. En stund senare tittar jag ut genom fönstret. Och får se lillasyster, naken sånär som på trosorna, hoppa i en vattenpöl, kläderna i en hög på den blöta marken bredvid. Storebror ligger raklång i vattenpölen bredvid, fullt påklädd i jeans och långärmad tröja. Båda barnen gapskrattar medan de häller sandbemängt regnvatten ur hinkar över sina huvuden.

Någon halvtimme senare. Barnen har kommit in. Huttrande, med blå läppar. Storebror, aningen ängslig, märkt av eftertankens kranka blekhet: -Mamma, är du arg?

Jag transporteras på ett ögonblick sisådär trettio år bakåt i tiden. Minns hur jag själv en gång sprang barfota med kläder på genom sommarregnet. Hur roligt det var. Hur lycklig jag var där, blöt och kall.

Så jag suckar lite, och ger det enda svar som är möjligt att ge:
-Nej, älskling. Självklart är jag inte arg.

Ett nytt liv

På lördag går flyttlasset. Redan när exmaken flyttade ut förra sommaren var det egentligen uppenbart att jag inte skulle kunna behålla huset själv. Av flera skäl. Dels är jag inte ett dugg händig, vilket man behöver vara. Dels har jag inte styrka och ork i kroppen att klara det fysiska arbetet med ett hus. Dels tjänar jag inte så bra att det är ekonomiskt möjligt att behålla det.

Så nu är huset sålt. Med förlust, det får exmaken och jag nöta med ett antal år framåt. En bostadsrätt i samma samhälle är inköpt istället. Studsmattan är bortskänkt till goda vänner, så barnen kan få studsa ibland i alla fall. Katterna har fått flytta till samma vänner.

Och det är många som genom de senaste tio åren hört mig säga att jag inte kan tänka mig att bo i lägenhet igen. Det kan jag fortfarande inte. Men det är inte alltid man får bestämma sådant själv.

Barnen är ledsna. Arga. På mig. Det är mitt fel att vi ska flytta, jag som bestämt det, jag som drivit igenom det. Mer ser de inte. De förlorar sin gräsmatta, sin studsmatta. Hallonen, rabarberna, smultronen. Katterna. Altanen, den kommer jag att sakna mest. Alla dessa sommardagar vi bott därute, alla sommarkvällar vi suttit där och grillat till sena kvällen.

Det blir ett nytt liv. Men vi stannar kvar i samhället. Barnen får behålla sitt sociala sammanhang, sina vänner. Det får jag också. Vi flyttar till en stor lägenhet, en femma på 110 kvadrat, det hade vi aldrig haft råd med inne i stan. Vi kommer få bättre ekonomi. Kanske inte egentligen så stor skillnad, inte med de skulder vi släpar med oss, men stabilare, mindre utsatt. Vi kommer säkert kunna göra saker som vi idag inte har råd med. Hoppas jag. Framförallt slipper vi en panikflytt när huset måste renoveras och vi inte har pengar till det. Nu kunde jag vänta in en bra lägenhet och välja själv när flytten skulle ske.

Jag hade trott att jag skulle få åldras i det här huset. Det blev inte som jag tänkte mig och drömde om. Men det kan bli bra ändå. Vi får se till att det blir bra ändå.

När man byter upp sig

Varje år i maj har vårdcentralen planeringsdagar. Oftast åker vi iväg någonstans, den gång vi stannade på plats slog det inte helt väl ut. Man blir liksom inte ostörd om man finns till hands för att bli störd. Förra året var vi ute i skärgården på ett vandrarhem. Trevligt, extremt vackert, men tveksam komfort. Fyra timmar enkel resa, utedass, tunna madrasser i våningssängar och man fick ta med och laga maten själv.

Men i år. I år. Vi åkte till ett ljuvligt vackert hotell vid en insjö. Dubbelrum med mjuka sköna sängar, dusch och toalett på varje rum. Vedeldad bastu, bubbelpool. Samt en tempererad utepool och så förstås sjön. Tvårätters luncher, trerätters middag. Underbar hotellfrukost. Två övernattningar, för att vi inte skulle vara för utmattade när konferensen började på torsdagen åkte vi dit redan på onsdagen.

Och vädret, detta ljuvliga majväder vi haft! Jag badade ute i sjön - jag! Världens största badkruka. Visserligen efter ett par glas vin, men ändå. (Det hela övergick i en tävling mellan mig och kollegan, där hon gjorde volter ner i vattnet och jag dök uppifrån sittbänken på bryggan. Jag vill gärna tro att jag vann). När det var dags för grupparbete förflyttades detta omedelbart ut på gräsmattan under den skuggande björken, Dagens dito startade där, men sedan tyckte chefen att man ju kan prata lika bra på en poolkant (japp, jag har världens sannolikt bästa chef), så förhandlingarna förflyttades från liggande position på varsin filt på gräset till poolen.

Och ja, allt detta skedde på skattemedel. Men ja, vi har faktiskt arbetat och vi har faktiskt utvecklat verksamheten. Och jäklar, vilken vikänsla sådana här utflykter ger personalgruppen!

Solbränd, nybadad, utmattad. Och mycket mycket nöjd, mycket mycket taggad för arbetet. Det är jag det.

Sportsligt

Alltså, jag är inte särskilt sportintresserad. Hade inte storebror insisterat på att få se hockeyn ett tag innan godnattdags, hade jag aldrig ens slagit igång tv:n. Så visst, jag kan ha missuppfattat allt.

Men, ändå. Är det verkligen meningen att spelarna rätt vad det är ska slänga ifrån sig klubborna på isen, dra av sig handskarna och börja slå på varandra?

Men Gud vad trevligt det var medan det varade!

Ni vet när man har lite godis hemma, men inte sådär så att det egentligen räcker till mer än en? Ni vet hur man då gömmer undan det tills ungarna sover, och så äter man sedan upp alltihop själv?

Det tricket funkar bara så länge ungarna faktiskt somnar innan man själv måste ge upp och gå och lägga sig.

Allting går att sälja med mördande reklam

Igår kväll. Storebror fick vara uppe extra länge och titta på Let´s Dance. Så blev det reklampaus. Ännu en av ICA:s långkörare med ICA-Stig och gänget. I det aktuella avsnittet handlar det om att ICA har startat något slags grillskola. Stig ska svara på frågor om hur man grillar bäst. Men alla frågor han hittar handlar bara om den unga snygga medarbetaren Cindy. "Är Cindy singel?". "Vilket är Cindys telefonnummer?", ja ni fattar.
Till sist utbrister Stig med en lättad suck: "Äntligen! En fråga om att grilla! 'Gillar Cindy välhängt kött?´ Pah! Klart hon gör!"

Och sedan blev storebror jättesur när jag vägrade förklara varför jag höll på att skratta ihjäl mig.

Det är rätt. Håll det på en need to know-nivå

Lillasyster har hållit sig vaken tills också jag går och lägger mig. Vi ligger tillsammans och myser, hon på min arm. Vi pratar lite ditt och datt, om dagen som varit och om allt vi kommer att tänka på. Så kommer det:

-Mamma, jag är kär i M.
-Är du, älskling?
-Jaaa. Jag ska gifta mig med honom. Fast jag väntar med att berätta det för honom tills vi är vuxna.

Det är rätt. Stressa inte upp honom i onödan. De är ju så känsliga, de små liven. Need to know basis. At all times.

Änglars vardag

Lillasyster, vid frukostbordet: -Mamma, du vet morfar som är död? Det är synd om honom som måste flyga hela tiden.

Jag, lätt konfunderad: -Hurdå menar du?

Lillasyster: -Jo, men han är ju en ängel nu. De måste flyga hela tiden, det är så. Jag tror han har trillat och slagit sig två gånger.

Jag: -Tror du verkligen det? Jag tror inte man kan göra sig illa när man är en ängel.

Hon: -Jo, det kan man. Men morfar brukar leka med barnen i himlen. Han leker med dem när han inte är hos oss och kollar hur vi har det.

Ja, kanske det. Bättre lekkamrat än vår busmorfar kan de inte få medan de väntar på sina egna kära, barnen i himlen.

Magiska underkläder

"The ultimate control bodyshaper. Makes you feel slimmer, sleeker and confident"

Det stämmer säkert. Men bara om man kan FÅ FANSKAPET PÅ SIG!

Don efter person

Det är dags för nya glasögon. Jag har lånat hem två bågar, som jag provar inför alla som kommer i närheten och ber om råd.

Och jag tror faktiskt inte att jag vill veta vad det säger om mig som mor att den båge som båda mina barn tycker att jag passar bäst i är den båge som tre olika personer tycker att jag ser arg ut i.

Hemmets diktatur

Barnen har varit på kvällsgympa. De är mycket mycket trötta. De är helt ointresserade av att duscha innan sänggåendet. Deras mamma, å andra sidan, är mycket intresserad av att de ska göra just detta.

Storebror slänger sig i soffan. Han huffar och puffar en stund. Fräser sedan surt: -Är inte det här en demokrati eller?
Jag svarar blitt: -Nix, det här en en diktatur, inget att diskutera.
Han, efter ytterligare en stunds huffande och puffande: -Men om det här är en diktatur, då vill jag vara diktator!

Dagen efter berättar jag detta för kollegan. Hon föreslår att jag ska testa att låta barnen vara diktator varsin dag, och se vad de bestämmer. Jag funderar på saken. Bestämmer mig för att skicka upp en försiktig testballong:
-Storebror, om du fick vara diktator för en dag, vad skulle du bestämma då?
Blixtsnabbt kommer svaret, utan en sekunds tvekan: -Då skulle jag bestämma att lillasyster är min slav!

Crash and burn för den ballongen...

Helgfacit

Barnkalas utomhus. Tjugo sockerspeedade ungar och en öppen eld. Och ingen unge tog eld.

Jag skulle vilja påstå att helgen slutade på plus.

Professionell ut i fingerspetsarna

Onsdag förmiddag. Jag och två mammor i väntrummet på bvc. Mamma 1 har en bebis och en treårig flicka med sig. Mamma 2 har en bebis i famnen.

Mamma 1 (med lätt stressad ton): -Vill ni verkligen ha en stor spindel i soffan?
Jag (med tre snabba steg bort från soffan och klart uppstressad röst): -Nej, verkligen inte!! Men JAG tänker INTE ta bort den!
Mamma 1 (med lätt hysterisk röst och smått stirrig blick): -Ja, JAG tänker INTE heller ta bort den!
Treåriga dottern (lätt ängsligt): -Mamma, är den farlig?
Jag och Mamma 1 i kör (fortfarande med hysteriska röster och stirriga blickar):
-Neeej då, inte alls! Men JAG tänker INTE ta bort den!!

Dödläge. Då suckar Mamma 2 djupt: -Ge mig ett papper så tar jag bort den.

Sansad, förtroendeingivande och professionell. Det är jag det.

Melodifestivalen

Storebrors favorit hittills i mellon har varit Sean Banan. Helt naturligt och rimligt med tanke på att han är sju år.

Men nu. Nu är han själaglad över att Björn Ranelid gick direkt till Globen. Han tycker det var kvällens överlägset bästa låt.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till det.

En sexårings glasklara logik

Lillasyster har straffat ut sig. En hel promenad har hon skrikit, sparkat, slagit och bitit för att hon inte fått som hon velat. Promenaden skulle tagit max en timme, den tog två timmar. Alltså dras en förmån in då vi kommer hem.

Jag: -Så blir det när du slår och sparkar mig.
Lillasyster: -Men det gjorde jag för att du var DUM!
Jag: -Ja, men du gjorde ju likadant mot pappa.
Lillasyster. -Ja, för att han också är DUM!!
Jag: -Jamen, får vi slå och sparka dig när vi tycker att du är dum då?
Lillasyster, med eftertryck och känsla: -NEJ! För ni är större och vet bättre!

Spontant tror jag att hon ska vara ganska tacksam för det.

Bekymmer

Lillasyster är bjuden på gossen L:s kalas. L som är handlöst förälskad i henne, och inget hellre vill än att få gifta sig med henne.

Jag: -Älskling, vilken klänning vill du ha på L:s kalas?
Lillasyster: -Den långa rosa, för när jag har den på dagis tycker L om det. Då drar han alltid sin stol närmare mig. Det är jättejobbigt!
Jag: -Men är det jobbigt, tycker du? Han tycker ju så mycket om dig.
Lillsyster, sammanbitet: -Jag måste gifta mig med honom, och jag vill inte det!
Jag: -Men kära nån, varför måste du det?
Lillasyster: -För jag kommer aldrig hitta nån annan kille.

Det visar sig att lillasyster är helt övertygad om att hon måste gifta sig med en kille som är ett år yngre än hon, eftersom hennes pappa är drygt ett år yngre än jag, och av kullen -07, är det tydligen L som står till buds. Och eftersom hon inte älskar honom, känns det förstås hårt att tvingas gifta sig med honom, hur snäll och rar han än är.
Min försäkran att hennes liv kommer fyllas med allehanda personer, både killar och tjejer, när hon blir större och byter skola och lär känna nya personer, ger hon inte mycket för:
-Mamma, jag vill inte gifta mig med någon jag inte känner.

Det kan man ju förstå. Livet är hårt när man är sex år.

Men det går ju att leva på nudlar

Jamen, varför inte. Jag drar runt huset och barnen själv (med minimiunderhåll via FK eftersom exmaken inte tjänar tillräckligt för att själv pröjsa för barnen).
Det har nyss varit jul. Och lillasyster fyller år i januari. Jag har varit föräldraledig på jullovet, med ty åtföljande löneavdrag.

Så varför inte? Försäkringskassan slår till och betalar ut fyra halvdagars ersättning. Generösa som de är.

Det är bara det att jag ansökt om (och haft löneavdrag för) sex HELdagar. Och en halvdag.

Men vem räknar?

Visdomsord

Jag skulle vaccinera ett barn på jobb igår. En extravaccination, med ett slags vaccin som vi normalt sett inte har hemma. Jag hade sett att vi hade en dos hemma för ett tag sen, och sedan inte tänkt mer på det. Det visade sig att det dosen var beställd till ett annat barn, och den hade hunnit användas när jag sedan kom igår och trodde att jag skulle ta den. Då stod redan barnet och hennes mamma i väntrummet. Mor hade tagit ledigt från skolan, barnet från dagis, bara för att komma till mig för att vaccineras. Med ett vaccin som inte fanns. Vilket jag naturligtvis borde ha kollat några dagar i förväg, och sedan beställt en ny dos när det nu inte fanns något.

Det är såklart helt oacceptabelt att slarva så. Det är respektlöst mot barnet som var rädd, och som nu måste oroa sig en vecka till innan det blir dags på riktigt. Det är respektlöst mot modern som tagit ledigt från sin utbildning helt i onödan, och dessutom måste göra om det om en vecka igen. Jag borde ha kollat kylen i god tid när det handlade om ett specialvaccin. Det finns inga ursäkter.

Det enda jag kunde göra var förstås att uttrycka min ledsenhet över det inträffade, och be om ursäkt på ett uppriktigt och ärligt sätt. Vilket jag gjorde. Eftertryckligt. Ja, så generad var jag över det som hänt att jag liksom inte kunde sluta be om ursäkt, allt mer osammanhängande för varje gång.
Till sist höll modern upp en hand för att stoppa mig. Hon log och höll upp ett finger: -Det gör ingenting. Varje dag, något inte perfekt.

Och det var så fruktansvärt bra sagt. Jag tror att det ska bli mitt motto i livet. Varje dag, något inte perfekt. Varje dag, utan undantag, kommer något att skita sig. Ibland är det ens eget fel, ibland inte. Oavsett vilket, så kommer varje dag något att inte bli som man själv vill, eller som det borde bli. Så ser livet ut.

Och det gör inget.

Aggressiv

OK. Jag har nu suttit närmare en halvtimme i kö till Vattenfall. Jag har successivt kämpat mig fram i kön. Från plats 29 till plats 4.

Därför undrar jag hur i självaste glödheta helvetet det gick till att jag nu plötsligt informeras om att min plats i kön är TJUGOSJU???

Jag tycker mycket mycket synd om den stackars handläggare som får mig i örat om en halvtimme eller så. Mycket synd.

Svart pedagogik

Kompisen blev häromdagen hemringd från dagis. Hennes lilla tös, jämngammal med lillasyster (dvs fem år), var ledsen. Man kan tycka att det bör ingå i en förskolas arbete att kunna hantera att friska barn är ledsna, men tydligen inte. Då ringer man tydligen mamman och ber henne hämta sitt fullt friska barn. Kompisen hade inte tid, men som tur var kunde barnets mormor rycka in.

När mormor så står där i dagisfarstun med sitt snörvliga lilla barnbarn, kommer en ur personalen in. Hon sätter sig på huk framför tösabiten. Tar henne om axlarna. Etablerar ögonkontakt. Säger allvarligt: -Du får inte vara ledsen på förskolan! Det smittar av sig på de andra barnen.

Så fostras ännu en generation av tysta, duktiga flickor. Med minimal självkänsla men desto större magsår.

Och personalen ifråga ska vara mycket mycket tacksam att det inte var lillasyster hon sa så till. För jag hade, för att citera den eminente Fredrik Backman, gått helt jävla Anna Odell på henne.

Snott från Gnestakänslan

Bättre kan det nog inte sammanfattas, tror jag.

Där fick jag

Lillasyster är arg på sin mamma.

Upprört talar hon om: -Du är dum! Allt är ditt fel!

Jag berättar för henne att när hon är stor och själv är mamma, kommer hennes barn att tycka att allt är hennes fel också, för så funkar det.

Lillasyster tänker efter ett ögonblick. Rätar sedan på sig. Spänner ögonen i mig och meddelar värdigt: -Nä. Det kommer de inte alls. För jag tänker bli en snäll mamma.

Till min medtrafikant imorse

Alltså, jag fattar. Man ska vara försiktig när det är halt ute. Faktum är att jag inte bara fattar, jag håller med. Helhjärtat. Jag tar själv ner hastigheten radikalt när det är halkigt väglag.

Så, ja, jag sympatiserar. Men, alltså. Seriöst. Femtio??

Hade det inte varit enklare att bara promenera till jobb?

Äktenskapstycke

Barnen födda -05 har börjat skolan i höst. Vilket innebär att barnen födda -07 har fått börja på storbarnsavdelningen på dagis. Lillasyster är född -06, så hon har fått byta kompisar i år.

Ett av de nya barnen är gossen L. I veckan stötte jag ihop med hans mor på morgonen. Jag stannade och frågade hur han trivs på nya avdelningen. Fick svaret att han trivs alldeles utmärkt. Den huvudsakliga anledningen till detta är tydligen lillasyster. För L tänker gifta sig med henne.

När han berättade den glada nyheten för sina föräldrar lade han till: -Fast jag vet inte var vi ska bo. Det är det bäst att lillasyster får bestämma. För hon blir så arg annars.

Och jag tänker att ett äktenskap där den manliga parten redan vid fyra års ålder visar på sådan djupgående insikt i sin hustrus sinnelag, det kan inte bli annat än starkt och bra.

Eller som den unge mannens mor förnöjt konstaterade: -Jag tycker jag har lyckats bra med honom.

Jag är böjd att hålla med.

Lugn helg

Idag lördag har jag:
Burit in ved, dammsugit hela huset, våttorkat hela huset, kört iväg återvinningen, krattat och burit iväg löv, bäddat rent i min säng, tvättat bilen, lagt i en maskin tvätt.

Imorgon ska jag:
Tvätta mer, bädda rent i barnens sängar, städa toaletterna.

Det är så himla härligt att det varje vecka blir helg, så man får vila från alla krav och måsten på arbetsplatsen.

Givetjävlavis

När man då har en sådan skitdag. När precis allt gått fel, allt och lite till. Då ska man INTE först sätta på en kastrull med ägg och sedan gå till datorn för att skriva ett självömkande inlägg medan den kokar upp.

För då glömmer man istället bort att den ens existerar, och så fastnar man framför datorn. I 20 minuter.

Men gröna ägg går att äta de också.

Jävla skitdag

Ni vet när man har en sån där dag när allt bara blir fel. Man vaknar på fel sida, och sedan fortsätter hela dagen så. Man är sur och otrevlig. Snäser åt barnen, ja skriker åt dem också vad det beträffar. Man vill bara vara ifred, men får inte det eftersom barnen kräver sitt, och så blir man bara allt argare och allt otrevligare. Och inget av det är de stackars oskyldiga barnens fel.

Sådana dagar.

Det är då man blir lite extra förbannad på att man numera är ensamstående. När ingen avlastning kommer in genom dörren framåt kvällen.

Inte för att det gjorde det så ofta annars heller, iofs, men chansen fanns iaf. Då.

Pendla åt rätt håll

Jag pendlar tre mil till mitt arbete. Under tiden lyssnar jag på radion. Med jämna mellanrum har de trafikinformation i den. Och det måste vara tröstlöst att sitta i bilen på väg in till Stockholm och höra hur radioprataren beskriver infarten till Hufvudstaden som "i princip en parkeringsplats", det måste det ju.

Tur att jag inte åker åt det hållet.

Thinking outside the box

Jag ringer vännen M. Hennes lille A, nästan fyra år, far runt i bakgrunden. Det är långt efter läggdags, men han lever rövare som en Duracellkanin på uppåttjack. M suckar över hur svårt det är att få honom att varva ner när han hunnit bli så övertrött.

Och alla som har barn vet samma sak: när barn är sådär övertrötta och ohanterliga, oavsett om de är spädbarn eller lite större, så gäller det att vänta tills de av en eller annan anledning blir ledsna. För gråtande barn tar bröstet eller flaskan, om de är så små, eller sitter i knät och blir tröstade om de är större. Och då känner de att de är trötta, och så kan de somna. Det här är basic föräldrakunskap, som förstås även M känner till.

Så därför tycker jag faktiskt att det var en väldig överreaktion på mitt konstruktiva förslag på hur man kan korta ner den där processen. Vadå "säger ni sådär på bvc, eller??". Nämen, var vaken då, tjurskalle.

Det hade garanterat funkat att lägga krokben för honom.

Vissa människor är bara så himla inskränkta.

Stavningskontroll

Jag sitter och skriver ett mess till en kompis. Och jag skulle så himla gärna vilja veta hur den som konstruerat stavningskontrollen i Iphones tänkte när han valde att radera "hudproblem" och som ersättning föreslå "judisk lem".

Väldig gärna skulle jag vilja veta det.

När barnen betalar den vuxnes pris

Snart-ex-maken är här för att hämta barnen. De plockar ihop de det ska ha med sig. Plötsligt avbryter storebror packandet. Tittar på mig med ledsna ögon och suckar djupt: -Mamma, jag önskar så att det hade gått att packa ner dig också i väskan!

Ibland hatar jag min snart-ex-make. With a passion.

Gud har taskigt sinne för humor

Hördu, Gud.

Okej att du tycker att det är kul att skämta lite. Och att du tydligen tycker det är höjden av humor att se mänskliga kroppar i förfall på väg mot ålderdomen och graven. Men det räcker så. Enough!

Om jag råkar ha det dåliga omdömet att dricka en kopp te senare än klockan nio på kvällen, så är inte det en inbjudan att gnugga in eländet. Och ja, jag fattar humorn i att gårdagskvällen inledde natten till min födelsedag. Och ja, jag fattar grejen med att illustrera hur jag idag tog ytterligare ett stormsteg mot att bli en liten åldrig kissetant genom att tvinga mig att kissa tre gånger inatt efter den där jäkla tekoppen.

Jag fattar. Men det är illa nog att bli äldre ÖVERHUVUDTAGET!!

Sluta hamra in budskapet, jag är varken döv eller dum. Bara gammal och kissnödig. Och väldigt trött.

Man kan bli rädd att somna för mindre

Vi har en studsmatta i trädgården. En studsmatta som under sig har en imponerande odling brännässlor. Vi talar nässlor av en sådan kaliber att kusin J en gång nällade sig rätt igenom studsmattan när hon hoppade. Maken har ett flertal gånger de senaste två-tre åren lovat ta bort dem. Och i rättvisans namn också gjort det. Med gräsklipparen. De bryr sig inte så mycket om det kan jag säga, de växer bara upp igen.

Så nu, när maken flyttat ut, tog jag saken i egna händer. En spade, undan med studsmattan, och så gräva. Och då visar sig nässlornas sanna natur. Maskrosor kör hela den där ensam-är-stark-grejen. De har en enda rot. Kraftig och lång, svårgrävd som rackarns. Men fortfarande bara en enda. När man väl kämpat upp den är också hela plantan borta.
Nässlor däremot. Gräver du upp en liten oskyldig femcentimetersplanta, så visar det sig att under markytan har den ett rotsystem som en gammal ek skulle avundas. Den kör helt enkelt maffiastilen. Hela släkten är med, och de sitter ihop med ett så intrikat, djupgående och kraftigt system att det är i princip omöjligt att bli av med dem, hur man än försöker.

Jag hade hela familjen Corleone under min studsmatta. Och det tog mig hela förmiddagen att få bort dem.
Om de nu är borta.

Jag kommer vakna med ett hästhuvud i sängen. Ett hästhuvud gjort av brännässlor.

När man arbetar med ett geni

Som jag sagt tidigare arbetar jag på bvc. Vilket är världens bästa jobb. Snusa på bebisar och få betalt för det, liksom. Men känslan inför att själv vara bvc-sköterska är mer blandad. Vissa dagar känner man sig smått som en bedragare. Vem är jag att ge andra råd, när jag inte kan kontrollera mina egna? Men se, då kommer den andra sidan av myntet fram: löneförmånssidan. Jag har nämligen tillgång till käraste kollegan B. Som är den klokaste jag vet. Som har mer respekt för barn än någon jag någonsin träffat. Som alltid ser barnets perspektiv och lyfter det så föräldrarna också kan se det. Som är min förebild i nästan allt, såväl som kollega som mamma.
Och henne kan jag få råd av. Varje dag. Alldeles gratis.

Så när kvällarna här ballar ur mer och mer för varje dag, då är det henne jag frågar vad jag ska göra. Vilket jag gjorde igår. Hon undrade om jag verkligen måste natta barnen. Om de inte kan få styra mer själva. Om jag inte kan låta dem vara på sina respektive rum efter ett bestämt klockslag. Säga att nu är det vuxentid, ni får inte vara med mamma nu, och ni får inte leka med varandra, men ni får roa er själva på era egna rum. Rita, leka med dockor, bygga lego, läsa. Vad ni vill, bara ni gör det ensamma och på era rum.
Hon tyckte att de kan få det spelrummet, och så får de själva bestämma när de ska sova.

Och jag var tveksam. Såg för mig hur envisa lillasyster skulle hålla sig vaken till tio-elvatiden på ren tjurighet och hur sedan morgnarna skulle bli värre än kvällarna någonsin varit. Hur de skulle bli mer och mer sömndepriverade för varje dag, och det i slutändan bara skulle bli värre än det redan var. Men sen kom jag på att det redan var så illa att det nog inte kunde bli sådär himla mycket värre. Och att jag ju alltid kan ta tillbaka och återinföra bestämd släcktid om det inte funkar.

Så jag provade igår. Storebror låg och läste en stund, och somnade sedan. Lillasyster lekte med dockor. Och halvnio plockade hon av sig själv undan varenda pinal hon lekt med, kröp ner under täcket och somnade som en sten.

Så då provade jag idag med. Och lillasyster ritade lugnt på sitt rum en halvtimme, städade sedan undan allt efter sig, lade sig och somnade. Utan minsta bråk. Och inte alls för sent. Senare än jag hade valt, ja. Men tidigare än om vi bråkat oss igenom kvällen som vi brukar.

Jag arbetar med ett geni. I worship at her feet.


Tillägg:
Givetvis nattar jag mina barn. Vi har pyjamasmys med sagoläsning i soffan om kvällarna. Men sedan, när jag tidigare krävde att de skulle ligga i sängen och försöka sova, får de istället bestämma själva när de ska lägga sig, under ovan beskrivna förutsättningar. Men det var fel att skriva att jag inte skulle natta dem, för det gör jag. Såklart.

Ändrade planer

Lillasyster är arg på sin mamma. Som varje kväll, kvällarna här är just nu vidriga, med bråk, skrik och gråt varendaste kväll.
Hon är arg. Så hon reser sig ur sängen, tar kudden i ena handen, gosekaninen i den andra. Meddelar: -Nu rymmer jag!

Hon går till dörren. Öppnar den. Ser ut i mörkret, kylan och ösregnet. Stänger dörren igen, och meddelar, med värdighet i varje centimeter av sin lilla kropp: -Jag rymmer imorgon.

Wordfeud

OK, jag erkänner. Jag var sannolikt sist i världen att upptäcka wordfeud. Det är ju hur kul som helst!

Men alltså, seriöst. Vem har bestämt vilka ord som godkänns? Här skriver jag ett helt oskyldigt ÅT. Ni vet, som i "han fixade det ÅT henne". Oskyldigt, rent, vackert. Och vad händer? Jo, en skamlös medbloggare, som här ska förbli namnlös, väljer att göra onämnbara saker med ett K mot mitt oskyldiga ÅT.

Och jag som trodde detta var ett familjespel. Jag är chockerad och upprörd.

Inget bästa-mamma-pris i år heller, alltså

Storebror har en tid klagat över diverse krämpor. Först var det illamående, såpass att jag blev hemringd från jobb, men utan att det blev något av det. Sedan, parallellt med att illamåendet stannade kvar, började han klaga över värk i armbågar och knäleder, ryggen och magen. Samtidigt har han varit allt mer svajig i humöret, med ilskeattacker och tröstlös gråt om vartannat.

Och med tanke på allt som hänt, och hur ledsen han varit över separationen, trodde jag att det hela var psykosomatiskt. Så jag gjorde ingenting. Ända tills en av läkarna på jobb sa till mig: -Psykosomatiskt värk hos barn sätter sig i huvud och mage. Inte i leder. Är du säker på att han inte har borrelia?

Och det var jag förstås inte. Fästingar älskar honom, han har säkert haft minst tio i år. Så jag tog med ungen till jobb, såg till att få prover tagna, och en vecka senare kom svaret. Gränsvärdet på borreliaantikropparna går vid 22. Storebrors antikroppstitrar ligger på över 200. Läkaren började prata om akutremiss till infektionen för ryggmärgsprov, vilket fick mammans underläpp att darra betänkligt, men ett samtal till bakjouren på barnkliniken ledde till en antibiotikakur utan föregående ryggmärgsprov, gudskelov.

Ungen har borrelia så det bara sjunger om det. Och jag är världens sämsta mamma.

Bättre än hedersord

Lillasyster har varit nedsövd idag. Inget allvarligt, bara en tiominutersnarkos för att plocka bort hennes rör i örat. Men sedan sov hon ju liksom vidare en rätt så bra stund. Och var lite ostadig på benen så hon fick ligga och vila ett bra tag efter det.
Vilket nu lett till en kväll när hon inte kan somna. Regeln är att tv i sängen bara är tillåtet fredag-lördag, när man har sovmorgon dagen efter. Idag har jag dock valt att ge vika, eftersom läget är speciellt. Och för att jag själv inte får ens en sekunds ro annars. Innan jag satte på filmen spände jag dock ögonen i lillasyster och försäkrade mig om att hon förstår att detta är ett undantag. Inget tjat imorgon kväll!

Varpå lillasyster tittade mig i ögonen och med sin mjukaste röst försäkrade: -Nejdå mamma. Jag lovar. På kärleksord!

Ibland kommer jag ihåg varför jag älskar det där lilla monstret.

Storebrors ekonomiska logik

Storebror har tagit separationen hårt. Faktum är att han är den som tagit den hårdast. Vilket inte är helt otippat, han är känsligare än resten av oss andra tillsammans. Som en uppmuntran, eller lite hjälp att skingra tankarna, gick mormor och morfar in och sponsrade båda barnen med något som iaf storebror längtat efter i minst två år: varsitt Nintendo DS. Och i storebrors fall inte bara det. Medan lillasyster fick nöja sig med ett begagnat av äldsta modellen, fick storebror i kraft av sin framskridna ålder och värdighet ett sprillans nytt. Ett sprillans nytt 3DS, no less.

Detta, mitt herrskap, är lycka för en sjuåring som längtat och trängtat som bara en sjuåring kan.

Motprestationen är att vare sig han eller lillasyster kommer få någon månadspeng från mormor och morfar på ett helt år. De har 50 kronor var i månaden. Vilket även sammanlagt på ett år blir avsevärt mindre än 3DS:en kostade.

På väg hem suckade storebror lycksaligt i baksätet. -Mamma, tänk att jag fick ett 3DS! Och alldeles gratis också!!

Jag: -Nja, helt gratis var det ju inte. Du kommer ju inte få någon månadspeng på ett år, det kommer du väl ihåg?

Storebror: -Men mamma, jag får ju månadspengen också gratis. Så då är ju 3DS:et gratis också!

Säg emot det, den som kan.

Regelverket har ändrats, tydligen

Min soon-to-be ex-man hade lite annat att pyssla med innan han kunde hämta barnen för hans helg i fredags. Eftersom logistiken funkade bäst så, bestämde vi att han skulle komma till oss sent på fredagskvällen och sova över, så han och barnen sedan kunde åka direkt på morgonen. Detta fick min käre far nys om. Uppbragt utbrast han "Men herregud, ÄR ni skilda eller??"

Vilket känns aningen....tja, överdrivet kanske är bäst ord, med tanke på att han själv är far till ett barn som kom till under betänketiden efter hans egen separation.

Det är alltid skönt att veta att ens dagars ömma upphov inte lider av dubbelmoral i alla fall.

Man kan faktiskt vara FÖR osentimental!

Lillasyster, efter att vi träffat en bebis på dagis: -Mamma, jag vill att vi ska ha en ny bebis.
Jag, resonerande: -Men älskling, nu när pappa flyttat blir det ju jätteknepigt med flera bebisar,
Lillasyster, helt oberörd: -Då får du skaffa en ny pappa då.
Storebror, mycket upprörd: -Men pappa är ju fortfarande vår pappa! Det kommer han ju alltid att vara!
Lillasyster, fortfarande iskallt oberörd: -Då får vi ha en gammelpappa och en ny pappa då.

Så hädanefter tänker jag aldrig lämna hemmet ensam mer än max en kvart i taget. Man vet aldrig när låset är utbytt och en ny mamma installerad när man kommer tillbaka annars. Man ska inte tro att man är nåt eller så.

Söndagsfrukost

En kopp grönt te.
Ägg, bacon.
Och smörstekta kantareller.

Nämen, jag är inte kräsen. Det får duga.

Vuxen i förtid

När storebror var ungefär tre år älskade han Emil i Lönneberga passionerat. Den perioden gick dock över, och när vi var på Astrid Lindgrens Värld nu i sommar, var det under våldsamma protester han lät sig släpas med till Katthult. Där han blev lika passionerat förälskad som någonsin när han var tre, och efter hemkomsten var det Emil i dvd-spelaren för hela slanten.

Senare, på Muminvärlden, återupptäckte han även Mumin, som också de varit sorgligt övergivna länge. Han for runt över hela stället med en iver och en energi som om han fått partypulver från Colombia till frukost istället för torra frallor. När han uppsökte bänken där hans ömma moder vilade sina trötta gamla ben för att ta en kortare paus, förundrades han själv hur hans sinnelag förändrats:

-Mamma, det är så konstigt! Först gillade jag inte varken Emil eller Mumin, men nu ÄLSKAR jag dem igen!

Eftertänksam paus, varpå han vände sig mot mig, strålande av häpen glädje, och utbrast: -Mamma! Det är precis som om jag blivit ett litet barn igen!

Nämnde jag att killen är sju? År alltså, inte decennier.

I´m such a daredevil

Man ändrar mycket i sitt liv när man får barn. En av alla saker som ändras är perspektiven. Man kan liksom inte längre leva farligt med sena kvällar och vilt leverne (om man nu nånsin gjort det). Nån måste ju vara hemma i TV-soffan om barnen skulle vakna.

Så man får skaffa sig sina kickar där man kan hitta dem.

Som när man är stenförkyld. Med helt igensatta bihålor. Täppt näsa. Och - inte minst - hosta. Om man då väljer att flourskölja sittande vid datorn, med munnen rakt över tangentbordet, då känner man faran kittla ryggraden, vill jag lova.

Eller känslan av att på morgonen, i dimma, på viltrika vägar, köra med bensinmätaren så långt i botten att man kör mer på bensinångor än på bensin, ända till närmaste mack.

Livin´ on the edge, liksom. Parent style.

När livet förändras

Jaha. I förrgår var det makens och min bröllopsdag. Och idag flyttade han ut.


Ja, inte utan att förvarna först förstås, jag har vetat i två månader att han skulle det, men flytten blev inte av förrän idag. Oklart varför han gjorde det, dock. De förklaringar han hittills presterat är:

1) Det är svårt att vara förälder. (No shit, Sherlock, liksom)

2) Han borde aldrig ha skaffat familj från början. (Man skulle kunna tycka att det är sisådär sju år försent att komma på det nu, men vad vet jag)

3) Han vill börja om. (Hur man nu gör det när man redan har familj. De försvinner inte, precis)

Mer än så har han på två månader inte kunnat åstadkomma som förklaring. Till barnen har han inte förklarat alls. Han tyckte istället att det var en bra idé att säga rakt ut till dem att han inte vet varför han ska flytta, han bara ska det. Jamen, dåså, då vet de.

Hursomhelst, förutom att jag är jävligt förbannad på honom just nu, och att jag tror att han kommer att den bittra vägen upptäcka att det där med att börja om inte var så himla lätt eller kul precis, så skils vi inte som ovänner. Vi är överens om det mesta. Ja, utom det då att jag tycker att man har en förbannad skyldighet att i alla fall försöka med familjerådgivning innan man river upp en familj, medan han tycker det är okej att gå utan ens en förklaring till barnen. Men bortsett från det då. Barnen stannar hos mig, hade vi inte varit överens om det hade vi inte varit överens om något alls. Jag hade aldrig accepterat ett varannanveckas-boende. De ska till honom varannan helg, det är illa nog. (Nej, han är ingen dålig pappa. Men barnen ska ha stabilitet och veta var de bor och hör hemma, och jag klarar inte heller att vara utan dem.)

Så så ser det ut här. Och det kommer bli bra. Det är inte jag som ikväll sitter i en liten etta hyrd i andra hand utan vare sig barn eller hund. Jag kommer klara mig fint. Och det kommer barnen också.

Yrkesval: Kändis

Den lokala blaskan har en fototävling under sommaren. Varje vecka är det ett nytt tema. Den här veckan är temat porträtt. Morfar har skickat in en bild vardera på sina barnbarn. Flickbarnbarnen, alltså. Varje antydan om att pojkarna inte fick vara med därför att de inte är näpna små flickebarn, avvisades kategoriskt och med eftertryck. Anledningen uppgavs istället vara att det på 7 respektive 8 år inte tagits en enda bild av någon av pojkarna av den kvaliteten att den skulle gå att tävla med. Välj själva vilken förklaring som känns mest sannolik...

Hur som helst, varje dag publiceras tre av insända bilder i papperstidningen. Oklart om dessa bilder slumpas fram eller aktivt väljs ut. Oklart därför också hurpass mallig man har rätt att vara om ens bild blir publicerad. Men igår var i alla fall bilden av lillasyster med i tidningen. Jättekul, såklart. Det tyckte förstås lillasyster också. Så kul att hon reagerade med att spontant börja slå med knytnävarna i luften medan hon skrek "Hurra, jag är en kändis, jag är en kändis!!".

Varpå mamman lika spontant började planera för en flytt till en liten lerhydda på den afrikanska landsbygden där varken TV eller internet finns. Ända tills jag kom ihåg min intensiva aversion mot utedass. Och insåg att det knappast finns inomhusbadrum i primitiva lerhyddor i Afrika. Så de planerna fick skrinläggas.

Istället planerar jag för att Idol, Big Brother och alla liknande program ska vara nedlagda när lillasyster blir gammal nog att söka.
Så kom igen nu. Nu slutar vi titta på sånt, okej?

Dagens ord

Lillasyster har lärt sig ett nytt ord. Ett som hon använder. Frekvent, gärna och i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Allra helst när hon är arg, och då förstås riktat till den stackars sate som ilskan för ögonblicket riktar sig mot. Även om det kan svänga snabbt, så vi har alla hört det om oss själva här hemma. Ordet? "Skitstövel".

Och det har hon inte lärt sig av något ouppfostrat äldre barn på dagis minsann. Inte av något äldre ouppfostrat barn här hemma heller för den delen. Inte ens av någon mer eller mindre bristfälligt uppfostrad vuxen. Nej, för det lilla ordet har min lilla juvel lärt sig av Ronja Rövardotter och ingen annan.

Hon var en riktig folkbildare, den där Lindgrenskan.

Ålderstecken

Som de flesta säkert noterat, brukar shampooflaskor och balsamditon ha lite olika design. Ofta är shampooflaskan lite bulligare, och balsamflaskan lite slimmare i formen. Piece of cake att ta rätt.

Men. När man står i duschen, drypande våt, givetvis utan sina glasögon. När man då upptäcker att den nya sortens shampoo/balsam har samma form på flaskorna. Att skillnaden istället ligger i färgen på flaskan. När man inser att man inte har den blekaste susning om vilken flaskjävel som har vilket innehåll. När man upptäcker att synen utan att man märkt det tydligen försämrats till den grad att det är omöjligt att tyda texten på sagda flaskjävlar, och att man därför inte har någon som helst möjlighet att veta vilken man ska börja ta ur.

Då kan det tänkas att man känner sig väldigt gammal. Det kan det tänkas.

Sanningssägare

Barnen och jag har tillbringat den sedvanliga semesterveckan i Småland. Och lillasyster har passat på att slå personligt rekord genom att bli borttappad två gånger på två dagar inne på Astrid Lindgrens Värld. Jag ska börja ha koppel på henne.

Hursomhelst. Storebror och jag var ute och promenerade en dag i det lilla samhälle där barnens mormor bor. Vi pratade om att vi älskar att vara i Småland. Jag sa att jag skulle kunna bo där, men vi enades ändå om att vi har för mycket som håller oss kvar i Sörmland för att en flytt ska kännas rimlig.

Jag: -Men du, när vi blir rika, DÅ kan vi ju kanske köpa en sommarstuga här!

Storebror, med överseende i blicken och en inte alls särskilt behaglig anstrykning av medlidande i rösten: -Mamma. Vi kommer ALDRIG att bli rika.

Ska man verkligen vara så realistisk vid sju års ålder?

Raising Psycho

Jamen, jag vet inte.






Räcker det med BUP tror ni? Eller bör jag reservera en sån där trevlig madrasserad cell åt henne på en gång?

Men hon är inte envis alls

Torsdag morgon. Lillasyster hittar ett par skor hon absolut vill ha på sig på dagis. Skorna är i storlek 29. Lillasyster har storlek 28. Jag försöker förklara att skorna är för stora, och att hon kommer få jätteont i fötterna av dem. Lillasyster hävdar bestämt att de passar utmärkt och att hon inte alls får ont. Jag säger att det beror på att hon hittills gått ca två meter i dem, men att de kommer att börja göra ont när hon haft dem ett tag. Lillasyster vägrar acceptera detta. Diskussionen drar ut på tiden, och storebror har en frukosttid på fritids att passa.

Så hon får väl gå till dagis i de förbaskade skorna då. När jag lämnar förklarar jag läget för fröken. Jag lämnar medvetet inte med skor som passar, för jag tycker att lillasyster är stor nog att faktiskt ta konsekvenserna av sitt eget beslut (iaf när konsekvenserna, som i det här fallet, är helt ofarliga).
Efter dagis blir lillasyster hämtad hem till en kompis. Eftersom jag själv har migränkänning och tar en Imigran direkt jag kommer hem och därmed behöver lägga mig en stund, är svågern snäll och hämtar henne från kompisen åt mig. Han hämtar till fots. När de kommer hem berättar han att lillasyster gått barfota hela vägen hem, men att han egentligen inte får tala om det för mig.

Jag: -Älskling, hur gick det med skorna idag?
Lillasyster, helt oberört: -Bra.
Jag: -Fick du inte ont av dem då?
Lillasyster: -Nej då, det gick bra.
Jag: -Så då vill du ha dem imorgon också då?
Lillasyster, fortfarande likgiltigt: -Nej, jag tror inte det.
Jag: -Men varför då?
Lillasyster: -Nej, jag känner inte för det, bara.

Jag har forfarande, tre dagar senare, inte fått ungen att erkänna att skorna gjorde ont. Jag ser fram emot hennes tonår. Verkligen.

Vi är tydligen rikare än jag vet om

Tisdag kväll. Maken är iväg på den vanliga tisdagsdansen (han älskar att dansa, jag avskyr det. Dealen är att jag tjafsar inte om att han drar iväg och gör det, han tjafsar inte om att jag vägrar följa med). Jag tänker att jag kanske ska ta och tvätta lite, som en god liten hausfrau. Han har tre par arbetsbyxor som hänger i hallen och luktar sådär härligt manligt svettigt. Så jag plockar ner dem och börjar tömma byxfickorna. Alla miljoners miljarders fickor som arbetsbyxor har. Hundbajspåsar, papperslappar, allmänt skräp.
Och så längst ner i en av fickorna, hopknölad till en liten bit bara, ack så lätt att missa. En tusenlapp.

Maken tycker tydligen att vi har mycket mycket mer pengar än jag tror att vi har. En söndertvättad tusenlapp hit eller dit, liksom.

Snille.

Pappans gener - märkligt nog dominanta, tydligen

Lillasyster och jag sitter och spelar spel. Vi spelar ett Fem Myror-spel som går ut på att lära sig läsa. Jag håller upp ett kort som det står SNIGEL på. Hon ljudar fram varje bokstav för sig. S-N-I-G-E-L. Helt korrekt. Så blir det dags att få ihop de ljudade bokstäverna till ett helt ord. Hon ser upp från kortet och säger förhoppningsfullt: -Mus?

Men hon är söt i alla fall. Det kommer man långt på.

Vad kan det vara?

Jag har en liten, gnagande känsla av att det är något jag glömt. Något jag borde gjort. Något jag brukar göra, men inte fixat på ett tag. Något....något....

Semester från semestern, tack

Jag har nu haft en veckas semester. Eller egentligen fyra dagar, för igår jobbade jag.

Fredag kväll, efter skolavslutningen, hade vi gäster. Det blev sent.

Lördag var vi och badade.

Måndag var vi på Kolmården.

Tisdag gjorde vi utflykt med mormor och morfar.

Onsdag var vi på Kolmården igen (har man årskort så har man)

Torsdag jobbade jag som sjukvårdare på Olympic Day. Barnen var där med mormor och morfar. Superkul, verkligen en once in a lifetime-grej! Storebror som hade åldern inne fick prova diverse sporter och mingla runt bland olympiska stjärnor. Just nu har jag som skrivbordsbild på datorn ett foto av båda barnen tillsammans med Stefan Holm. Det är stort, även för en sport-ointresserad som jag.

Fredag, idag, var vi på teater. Alfons Åberg. Den som har chansen, gå och se den, den är ute på folkparksturné runt landet i sommar! Fantastisk liten föreställning!

En fantastisk vecka. Men herregud, kan man få börja jobba igen innan jag blir utbränd, tack?

Att tolka lagen

Hörni, det här med att lagen säger att man inte får slå sina barn, det är väl egentligen mer att se som en rekommendation? Det gäller väl inte när de är riktigt jävla odrägliga?

För det kan aldrig vara meningen att man ska behöva lägga energi på att resonera med dem? Herregud, vem orkar det efter en hård arbetsvecka? Det måste vara en rekommendation. Men om, säger OM, det nu inte är det, är det nån som vet vad lagen säger om att bygga en Fritzlkällare?

När man är alldeles för trött (eller möjligen semidement)

Jag var på tjänsteresa torsdag/fredag. Långt ute i skärgården på en ö bodde vi hela gänget från arbetsplatsen. På ett vandrarhem helt utan komfort. Ytterligt vackert, väldigt obekvämt, dessutom väldigt intensivt. Lägg en lång resa (nästan fyra timmar enkel resa) på det, så var jag mycket mycket trött igår kväll när jag till sist kom hem.
Trots det var klockan nästan elva innan jag lyckades ta mig i säng. Jag klädde av mig, vacklade iväg till toa, dumpade av strumporna i tvättkorgen på vägen, och kvällskissade. Reste mig upp, vände mig om för att spola. Råkade kasta en blick nedåt toastolen.

Och upptäckte att det inte alls var tvättkorgen jag släppt ner strumporna i. Lovely.

Hustru med stenhjärta

Maken sitter vid frukostbordet. Ser mycket eländig ut. Jag frågar hur det är med honom, med min bästa väna lilla hustruröst.

Han: -Jag känner mig jättesjuk. Jag har så ont i huvudet, och så har jag feber också, jag fryser så jag skakar.
Jag, lätt bekymrat: -Nämen, hur mycket då?
Han, ännu ynkligare: -Nästan 38 grader.

Och där slutade jag lyssna och började koka mig en kopp te istället.

Missvisande logik

Storebror, medan jag donar i köket, apropå ingenting: -Mamma, vem kommer att dö först, tror du, du eller pappa?

Jag, lite ställd: -Jaadu....det kan man ju aldrig veta förstås.

Storebror, sakligt: -Jag tror du kommer dö först. För du är ju äldre än pappa.

Femton månader äldre för att vara exakt. Ouppfostrade skitunge.

Originell shopping

Jag har länge velat ha en sweatshirtjacka. Ni vet en sån där tröja med huva och dragkedja fram som blir som en korsning mellan en kofta och en jacka. Ett av världens mest praktiska plagg. Varm och mjuk kofta inomhus kalla vinterkvällar, lagom tunn jacka svala sommarditon.

Så idag åkte barnen och jag till Stadium Outlet i jakt på en sådan. Och tydligen är det helt andra kriterier som avgör kläders köpvänlighet än jag trott i alla år. För storebror insisterade på att provkrama mig i varje jacka jag provade. Och sedan tjatade han igenom att jag köpte den som han tyckt var skönast att krama.

Så kan man också välja kläder.

Stating the obvious

Vi var på betessläpp idag. Alltid lika trevligt, och särskilt när det som idag är varmt och skönt. Förutom de glada kossorna bjöds på muntrationer som åka i höskrinda efter traktor, åka häst och vagn, hälsa på smådjuren i stallarna och fika. Allt man kan behöva.

Och så Nassim al Fakir. Bolibompaledaren medverkade i en direktsändning i TV4:s morgonprogram (finns att se på deras hemsida). Han bestämde sig för att springa framför korna på väg nerför backen till hagen. Medan han sprang hade han mikrofonen på sig, och i inslaget hör man hur han frågar mannen han sprang tillsammans med om det är något särskilt han bör göra (frågan ställs springande i full fart). Han får det något torra svaret: -Ja, du bör springa något fortare än korna.

Gud så enkelt livet kan vara. Tänk all möda jag lagt på åratal på högskola. All energi lärarna lagt på att göra mig och kollegorna till fullfjädrade sjuksköterskor. När allt de behövt göra varit att helt enkelt säga -Ni bör undvika att ta livet av någon.

Förspillda år. Tänk vad jag kunde gjort istället.

Vulkantrakter

Tänk att jag har bott i Sverige hela mitt liv utan att veta att vi har en aktiv vulkan här i trakterna.
För aska från en vulkan är ENDA tänkbara förklaringen till de vita flingor som flög i luften imorse. All annan förklaring (baserat på att det bara var 2 plusgrader t ex) är helt otänkbar. Helt. Det är maj nu. MAJ. Vårmånad. Vår och värme. Inget annat.
Frågor på det?

Vuxenansvar

Ju äldre mina barn blir desto jobbigare blir det att gå på sociala tillställningar med dem. Det beror inte på dem, utan på att alla kompisars barn också blir äldre i samma takt som mina. Och då inträffar något märkligt med föräldrarna. De liksom släpper greppet helt. Föräldrar till barn under 2-3 år springer efter, har koll, vet var deras barn är och vad de gör. Efter den åldern verkar någon magisk gräns överskridas, och därefter är det som om de vuxnas roll på sociala tillställningar bara är att umgås med varandra. Ungarna får klara sig själva. Och vad händer då? Jo, det blir den starkes värld. Störst och starkast vinner.

Ikväll var jag på valborgsgrillning med ett stort kompisgäng. Jättekul. Om det inte vore för att jag springer runt som en jäkla beskäftig skvallerkärring och håller styr på allas barn. Och nej, det är inte mitt ansvar. Men jag bara kan inte acceptera att barn ska få vara taskiga mot varandra bara för att de inte är mina. Eller ledsna. Eller något annat som kräver ett vuxet ingripande. Vi var minst 15 vuxna där ikväll. Ändå var det bara jag som hörde när värdens son skrek på hjälp. Bara jag som reagerade när ett annat barn sparkade flera av kompisarna. Bara jag som hörde när lillasyster var ledsen. Alldeles för sent hörde jag det, hon hade hunnit bli hysterisk av förtvivlan, och ingen av de 7-8 vuxna som stod enormt mycket närmare henne än jag hade ens noterat att det hördes barnagråt.
Det är som om de vuxna inbillar sig att bara för att det är fest så ska barnen kunna sköta sig själva. De vuxnas socialiserande blir viktigare än föräldratillsynen. De får klara sig. De kan väl själva säga till om det är något. Men det kan de inte alltid. Om något barn dominerar på ett oschysst sätt, kanske den yngre och mindre med mindre status i gruppen inte riktigt klarar att själv bryta sig loss och gå till en vuxen, bli skvallerbyttan. Om leken är intensiv, kanske inget barn riktigt kan slita sig för att hämta hjälp till kamraten som är ledsen och behöver tröst. Barn behöver vuxen närvaro. Vuxna ögon som ser, vuxna händer som griper in, utan att barnen själva ber om det.

Jag är innerligt trött på att gå på tillställningar och vara den enda vuxna som ser barnen.

Förtydligande dagen efter: Det är inte så att jag tycker att de här föräldrarna är dåliga föräldrar. Det här är människor jag umgås med och tycker om. Det är bara det att vi har mycket olika syn på barns utveckling och behov. De har en uppfattning om att barn ska kunna ta ett ansvar som jag inte tycker att de kan. Och när uppfattningarna krockar, och jag inte kan låta saken bero för att det känns för viktigt för mig, då känner jag mig (och upplevs säkert också) som en tjatig besserwisserkärring som lägger mig i överallt. Men jag vet hur dynamiken i en barngrupp där ingen vuxen lägger sig i kan se ut. Jag har varit utsatt för det själv när jag var barn i en period då barnen fick sköta sig själva ännu mer än nu. Jag tycker inte att barn ska utsättas för det. Och jag absolut vägrar acceptera att mina barn sätts i den situationen. Så när andra vuxna lär barnen att inte "skvallra", lär jag mina att jag kommer om de kallar på mig. Och jag går dit om något annat barn antingen ser ut att behöva hjälp, eller gör något som inte är okej. Jag tror inte att de andra bryr sig mindre om sina barn än jag. De bara tycker att barn klarar saker som jag inte tycker att de ska behöva klara själva. Och när uppfattningarna krockar känner jag mig som en jobbig tjatmaja. Vilket liksom lägger sordin på stämningen lite smått.

Allt har sin tid

Storebror är inne i en hysteriskt närhetstörstande fas. Det ska gosas. Och kramas. Och kelas. Och sittas i knä. Och vara nära, nära, nära intill. Allt det där är givetvis alldeles underbart.

Det är dock avsevärt mycket mera underbart klockan fyra på eftermiddagen än det är klockan fyra på morgonen.

Timing is everything.

Att göra skillnad - storebrors brev till ICA Maxi

I flera dagar har ICA Maxi försökt ringa oss, men utan att nå oss. Idag fick vi till sist kontakt. Det var chefen för leksaksavdelningen som ringde. Hon berättade att hon aldrig ens reflekterat över tjej- och killskyltarna som storebror upprörts över. Hon berättade också att redan samma dag som hon fick storebrors brev gick hon ut på avdelningen och plockade ner skyltarna, och satte upp andra, improviserade. Sedan mailade hon ICA Maxi centralt i Stockholm, dels för att beställa nya skyltar, dels för att berätta om brevet storebror skickat. Resultatet: just nu ser det ut som om alla ICA Maxi i hela Sverige kommer ändra sitt sätt att skylta leksaker. Allt tack vare storebror.

Idag ska vi äta tårta här hemma.

Innovativt språk

Lillasyster råkar sätta sig litet illa. Hon viker in foten under sig och råkar därmed sparka sig själv i snippan. Gråt och tandagnisslan, förstås. En liten stund senare kommer hon igen: -Mamma, det gör fortfarande ont. Och så är det obekvämt. Skinkorna sitter ihop!
Jag tittar på henne, lätt förvirrad. Förstår inte riktigt vad hennes skinkor har med saken att göra. Hon suckar lite irriterat. Förtydligar: -Ja, skinkorna sitter ihop. Mina snippskinkor!

Undrar när det ordet kommer in i SAOL?

Jag är så stolt

Storebror, vid matbordet, upprörd: -Vet du vad jag tycker är dumt mamma? Jag tycker att det är dumt att ICA Maxi har skyltar där det står att leksaker är kill- eller tjejleksaker! Får man inte leka med vad man vill eller??

Så vi pratade lite konsumentkunskap. Och efter maten gick vi till datorn, där han dikterade följande brev till ICA Maxi:s VD:

Hej, jag heter XX och är sju år.
Jag skriver för att jag tycker det är dåligt att ni har satt upp två olika skyltar på ICA Maxi där det står Tjejleksaker och Kill-leksaker. T ex om jag gillar Barbiedockor, skulle inte jag få köpa en då? Om en kille står och vill välja en docka och det kommer några andra barn dit, då kanske han känner sig fånig om det står att det är en tjejleksak han ska köpa. Då kanske han inte vågar köpa den, fast han vill.
Jag tycker att det vore bättre om ni blandar ihop alla leksaker och sätter upp en ny skylt där det bara står Leksaker. Man borde få leka med vad man vill både om man är kille och om man är tjej.
(Min mamma har hjälpt mig skriva, men det är jag som bestämt vad det ska stå).

Hälsningar, (handskriven signatur och adress)


Min son, genuskämpen.

Discokulan

Det inte svårt att se vilken unge som är vår i myllret på dagisgården. Det är den som man måste ha solglasögon för att kunna titta på.

Inredning enligt lillasyster

Vi är så himla genus-pk i inredning av lillasysters rum.



Not. Det kan aldrig bli för mycket rosa.

Ett år

För ett år sedan igår satt jag vid en dödsbädd. För ett år sedan förlorade jag en förälder. För ett år sedan förändrades livet mer än det förändrats någon gång förut, utom då barnen föddes. Och den här gången var det en negativ förändring. För ett år sedan blev det försent för så mycket. Så mycket jag hade velat säga, göra, låta mina barn uppleva.

Och under det år som gått, har tomrummet inte krympt alls. Tiden har inte läkt några sår. Inte ännu. Inte alls. Och det förvånar mig. Jag är en praktiskt lagd person. Krass, pragmatisk. Jag tar saker som de är. Såpass att en väninna en gång frustrerat utbrast att jag är urtråkig att handla kläder med, eftersom jag tittar på tvättråden innan jag ens provar ett plagg. Jag hade trott att en så praktiskt lagd människa skulle se den krassa verkligheten även i det här. Se att min far var 86 år gammal. Att han hade drabbats av en demens som han själv aldrig hade velat fortsätta leva med när den förvärrats. Att han själv ville få dö hemma i sin egen säng, med sin hustru vid sin sida, precis som det också blev. Att han var gammal, redo att dö, och fick precis den död han själv önskade. Jag hade trott att allt det där skulle hjälpa. Det gör det inte.

Under ett års tid är det inte många kvällar jag inte tänkt på min far innan jag somnat. Saknaden är lika stor, sorgen likaså. Tomrummet alltför monumentalt att ta in.

För ett år sedan igår förändrades världen.

Vad var det jag sa?

Det var det, det. Maken åkte just iväg, kommer hem på måndag. Och storebror har nästan 40 graders feber.
Vad var det jag sa?

Överraskning?

Mensådärja. Då har maken bokat in en körning igen, från torsdag till måndag. Så nu väntar jag bara på att det ska bryta ut. Undrar vad det blir den här gången? Magsjuka? Halsfluss? En liten släng av böldpest kanske? Lite tyfus, perchance?

Spänningen är olidlig.

Födelsedag, men inte som planerat

Storebror är sju idag. Stor kille. Börja skolan på riktigt-stor. Det är liksom en alldeles speciell födelsedag att fylla sju. Precis som ett är. Och fem. Och tio, tretton, alla de där som liksom signalerar något nytt. Att fylla jämnt, eller halvjämnt. Att fylla tonåring. Eller att fylla skolplikt.

Så idag var en stor dag, både för att det är födelsedag i största allmänhet, och för att det var sjuårsdag.

Därför firade vi ordentligt. Först började lillasyster med att i två dagar kissa på sig flera gånger om dagen. Och kissa i sängen. Sedan inledde hon födelsedagen med att vakna med 39,5 graders feber. Och ha så ont när hon kissade att hon fick stå i duschen som en nyförlöst kvinna och duscha underlivet medan hon kissade för att lindra smärtan. Så efter presentutdelandet blev det barnvakt för storebror och en tur till vårdcentralen för lillasyster och mig.
Därefter svalde lillasyster snällt penicillinet, som smakade mycket illa. Såpass illa att hon inom tio sekunder kräktes upp det över hela köksgolvet.
Så sedan fick jag jaga rätt på läkaren per telefon och åka till stan för att köpa nytt sorts penicillin.

Och sedan började storebror hosta ännu mer än han redan gjort de senaste dagarna, vilket inte säger lite. Hård, smärtsam hosta. Vilket satte sig på humöret, om man säger så. Lite lätt grinigt blev det.

Och eftersom storebrors födelsedag också är makens och min förlovningsdag, passade vi på att gräla också.

Nu tänkte jag gå och lägga mig, innan jag råkar bränna ner huset också. Bara för att avrunda dagen, liksom.

Så illa tajmat

Storebror har influensa. Och därmed sannolikt svininfluensa, eftersom den såvitt jag vet är den enda som går på grundfriska barn. Nu har jag inte tagit honom till läkare, jag leker doktor och ställer diagnos själv, med god hjälp av erfarna kollegan jag ringde och bad om råd igår eftermiddag. När storebror vaknade med feberdimmig hjärna och hallucinerade. Very scary. Han insjuknade urakut igår, gick från att vara frisk till att inte orka stå upprätt på bara några minuter. Han har hög feber, djup skrällig hosta och ordentligt nedsatt allmäntillstånd. Han har däremot ingen snuva och bara halsont precis när han hostar. Dessutom har han ont i benen och magen. Låter som influensa och inget annat än influensa i mina öron. Och influensa brukar ta ett tag att friskna till från, även för barn.

Så därför känns det ju extra bra att storebror fyller år i övermorgon. Att han har ett hett efterlängtat barnkalas på lördag. Där jag bokat gympasalen och bjudit in 24 ungar utöver mina egna. Så. Jävla. Illa. Tajmat.

Uppdatering:
Har pratat med kompis i byn nu. Båda hennes ligger i samma sjuka, och tydligen har hälften av byns ungar smittats. Vilket förstås utesluter svinis, det känns osannolikt att just lilla byn här skulle få ett massivt utbrott... Samtidigt är det här definitivt ingen vanlig förkylning. Märklich.
Och tajmingen är lika dålig oavsett.

När det blir fel

Storebror har sovit oroligt inatt. På morgonen hostade han ett par gånger, och valde att ta en puff Bricanyl innan han åkte till skolan. Vi funderade inte så mycket mer på det, det är fuktigt i luften, så det kändes ganska givet att hans luftrör skulle spöka lite.
Några timmar senare ringde P från fritids och meddelade att han kändes lite varm och var hängig, och kunde jag komma och hämta? En stund senare hämtade jag ett stycke brännhet kamin till barn. Jag var i valet och kvalet hur jag skulle göra med lillasyster, men valde till sist att hämta henne också, klockan var ändå nästan ett, och hon hade varit på dagis sedan sju imorse, och mår nog också bra av lite lugn och ro.
Det var bara det att det tyckte inte hon. Hon ville stanna och leka ett tag till. Så jag frågade I, som hade hand om henne, om de hade bemanning så att det var okej att hon stannade ett tag till. Vilket hon faktiskt har rätt till, när jag inte är ledig utan vabbar för storebror. I sa att visst var de fullbemannade, men så log hon lite sådär som man inte vill att någon ska le mot en, och tillade att "ja, men nu har ju du kommit för att hämta henne, gör du inte det så får ju hon bestämma".
Så jag tog mitt barn och lommade hem. Tillstukad, lite skamsen. Med en känsla av att vara en förälder som inte förmår sätta gränser för sitt barn, som inte riktigt klarar det där med uppfostran.

Men nu har jag varit hemma en stund. Och nu känner jag mer och mer - är det ett självändamål att barn inte ska få bestämma? Var inte det här egentligen ett ypperligt tillfälle för lillasyster att få bestämma, att få känna att hon själv kan påverka sitt liv och fatta egna beslut? Varför skulle jag bestämma över henne bara för att bestämma? Vart tog barns rätt till medbestämmande och inflytande vägen? Hon är inte sjuk, varför ska då hon tvingas hem och sitta och ha tråkigt med en sjuk och grinig storebror?

Det här blev inte alls bra.

Utklassad

Vi sitter och tittar på det nya programmet, där femteklassare tävlar mot vuxna i allmänbildning. Det svaras på frågor i alla möjliga skolämnen. Plötsligt säger storebror fundersamt: -Mamma, om allt är något, då måste ingenting också vara något, eller hur?

Jag kan inte matcha det barnets tankedjup. Och han är bara (nästan) sju.

Och mera goda nyheter

Bara för att pigga upp tillvaron lite mer, såhär när vintern så snällt kommit tillbaka precis när vårkänslorna hunnit vakna till på allvar:

Jag har bläddrat i en kalender för 2011.

1 maj är på en söndag.

Julafton och juldagen är på fredag-lördag.

Nyårshelgen är också fredag-lördag.

Vi får alltså en enda extra ledig dag på hela jul/nyårsblocket.

Och vintern tar ALDRIG slut.

Årstidsväxlingar

Det var den våren det. Kort, men vacker. Årstiderna varar inte så länge nuförtiden. Utom vintern, den har liksom tagit över minst 9 av årets månader. 2,5 regnar det sedan. Men de där sista två veckorna, gud vad de är härliga! För dem som lyckas pricka in just dem för sin semester vill säga, vi andra svär mest åt dem.

Men som sagt, våren, den kom och gick. Men fin var den, håll med om det! Jag hann se vintergäck. Och små gröna skott av både snödroppe och påsklilja. De är förstås begravda djupt under snön igen nu, frid över deras minne, och kommer aldrig mer bli sig lika, men de var vackra. Den lilla stund de fick synas var de så himla fina.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag hade tänkt att åka till stan imorgon och köpa vårskor till barnen. Det var ju tur att jag inte hann slösa pengar på det. För de kommer gå i vinterskor resten av livet. Vintern tar aldrig slut!!

Jag ska sluta göra tester

Barnens Bokklubb har också ett webbtest. Där kan man få veta vilken av Sven Nordquists bokkaraktärer man är mest lik. En väninna blev Mamma Mu. Väldigt godkänt, hon är en mysig och godhjärtad varelse som njuter av livet och tar det mesta med ro.
En annan väninna blev en muckla. Också okej. Filuriga och hjälpsamma små varelser.

Jag då? Jag är tydligen gubben Pettson. En grinig jävel som mest går runt och surar i djup osocial tjurig ensamhet. Jamen, tack då.

Jag ska sluta göra webbtester.

Ja, vad tror de?

Jag gjorde just ett ur Expressens outtömliga förråd av webbtester. Den här gången handlade det om huruvida man är stressad eller ej. För det första vill jag bara vända mig emot testets upplägg. Svarar man sanningsenligt på alla frågorna, får man lätt känslan av att vara en usel och otrevlig person. Och det drar inte ner stressnivåerna i kroppen. Kontraproduktivt är vad det är. Att bli irriterad på att stå i kö/idioter i trafiken/folk som står och såsar istället för att få nåt gjort/folk som fumlar och velar, det är inte tecken på stress. Det är att vara normal. Och sedan pratar vi inte mer om det.

Sedan undrar jag lite lätt över vilken kategor människor de vänder sig till. En av frågorna lyder: Gör du ofta mer än en sak samtidigt?

Privat är jag småbarnsmor. Yrkesmässigt är jag sjuksköterska. I rest my case.

För övrigt är jag uppe i nästan 55 flextimmar nu. Och flexbrytet är om en månad. Då försvinner alla timmar som överskjuter 20. Utan att man får betalt för dem. Det är så härligt att vara offentliganställd.

Grillsäsong!

Äntligen! Vår i luften, plusgrader, strålande sol.

Och korvgrillning på altanen. Nu har det vänt.

Ljuvliga barnkläder

Var på klädvisning idag. Hos en fembarnsmamma, som syr barnkläder. Japp, ni ser rätt. Fem barn, och ändå hinner hon sy kläder. Fantastiska sådana. Och inte särskilt dyra alls. Snäppet över Hennes och Lindex, men ljusår snyggare och mer unika och personliga. Hon funderar på att satsa på skrädderiet helt och avstå från sitt "vanliga" jobb. Jag tror på henne. Titta gärna in! (Nej, jag känner henne inte privat. Och jag får inte rabatt. Jag bara tycker kläderna är så urfina att jag vill sprida budskapet).

www.mysmalva.blogspot.com

Oh so charming

Storebror å sin sida är med sina nästan sju år mitt i det som så vackert brukar kallas Lilla tonåren.

Vilket yttrar sig i att han, vid varje tillrättavisning, suckar, himlar med ögonen och utbrister: -Ameh, spela roll!

När han inte informerar mig (när jag försökt sjunga eller nåt annat pinsamt) om att: -Mamma, du suger fett!
Vilket jag inte alls gör. Om jag gjort det, skulle jag inte se ut som jag gör. Snutiga unge.

Att tävla i kärlek

Lillasyster och jag myser. Jag håller om henne. Pussar henne på håret och säger: -Jag älskar dig. Mest i hela världen älskar jag dig. Till månen och tillbaka älskar jag dig.

Hon behöver ingen betänketid. Hon kontrar blixtsnabbt: -Och jag älskar dig ända till Superhjältejul och tillbaka. Det är längre!

Min dotters kärlek för mig är alltså baserad på en julkalender. Och dessutom högeligen kompetetiv. Men hon älskar mig i alla fall.

Lite droger kan aldrig vara fel

Lillasyster har i det närmaste dagligen klagat över huvudvärk i över en månad. Femåriga flickor ska inte ha huvudvärk. Så jag tog henne till ögonkliniken, som frikände. Jaja, tänkte jag, hon äter lite knackigt och vägrar somna på kvällarna, klart hon blir kinkig då. Hon är ju förkyld också. Sedan tänkte jag ett varv till. Hon har varit stentäppt i näsan i två månader. Minst. Utan hosta, feber eller snor. Men med kliande öron och ögon. Så beter sig inte en vanlig förkylning. I minst två månader, utan att någon reagerat. Jag är en sådan god god sjuksköterskemor. Skomakarens barn....

Så idag tog jag henne till doktorn. Som konstaterade det jag redan räknat ut: ungen är med största sannolikhet allergisk mot något. Och med två katter och en hund i huset, ridlektioner varje vecka och lata usla föräldrar som dammsuger på sin höjd en gång i veckan och ganska halvhjärtat, så kan det vara allt möjligt som stör den lilla näsan.
Hursomhelst ska hon inte utredas nu, utan hon ska få medicin i tre veckor och sedan pratar vi vidare, doktorn och jag. Vi träffas varje dag i fikarummet, så den utvärderingen blir inte svår att få till.

Under samtalet innan undersökningen konstaterade jag att hon inte sover som hon borde. Han undrade varför hon inte gör det, och jag förtydligade att hon sover mycket bra när hon väl somnat, men att det tar två timmar att natta henne eftersom hon vägrar släppa taget och somna om kvällarna. När han skrev ut Tavegyl blinkade han lite konspiratoriskt till mig och kommenterade att "det kommer göra att hon somnar lättare också, hehe". Vilket är alldeles sant (för den som inte vet är Tavegyl lite lätt lugnande också).

Och det är ju bara bra. Så länge det inte blir som i somras. När hon fick en slurk Tavegyl ett par kvällar när myggen ätit upp henne alldeles. Och när jag då talade om att det skulle bli lättare för henne att somna också med klimedicinen i kroppen. Och när hon efter ett par kvällar kom och bad om sin sovmedicin.

Vissa konversationer med barnen är man glad att socialen inte bevittnar.

Så nu måste vi hitta en ny kyrka att gå till

Storebror och jag gick i kyrkan idag. Lillasyster skulle ha följt med, men bestämde sig i sista minuten för att det var mer prioriterat att ligga på golvet och skrika huvudet av sig för att hon inte fick gå ut i 13 minusgrader iklädd klänning. Alltså blev det storebror och jag. Det råkade vara mässa, vilket betyder nattvard. Storebror fick följa med fram. I min värld får inte små barn nattvarden, jag fick en gång i världen lära mig att man bör vara konfirmerad för det, så att man vet vad det är man tar emot. Alltså markerade inte jag på något sätt, utan förutsatte att han bara skulle bli välsignad. Och blev helt överrumplad av att han också fick nattvarden. Han tyckte inte att det var gott. Inte alls, faktiskt. Han var ganska tydlig med exakt hur äckligt det var, där framme vid altaret.
Väl tillbaka på vår plats, sa han högt och tydligt: -Mamma, det kanske hade varit godare om det varit öl!

Det kommer bli jättejobbigt för oss att börja pendla very far away varje gång vi känner för en familjegudstjänst.

Det är ingen större skillnad

Lördagkväll. Melodifestivalen. Fyra skålar med olika sorters snacks (mot i normala fall en skål popcorn). Fem övertrötta barn.

Någon som sett en naturfilm om hajar, där de visar hur en feeding frenzy ser ut?

Makens känsla för timing

Säga vad man vill om min man, men han vet hur man planerar. Således bokade han in en helgkörning just den helg lillasyster ska på barnkalas på lördagen, och jag har utbildning hela söndagen och han annars hade varit ensam med huliganerna. Därefter gav han sig av i godan ro vid halvtio igår kväll.

Och kvart i tio spydde storebror ner hela sin säng.