En orättvis värld

Vi ska börja vaccinera bvc-barnen denna vecka. Det blir nog kul. Om alla kommer handlar det om ca 500 barn som ska vaccineras på tre dagar, tre timmar per dag. Blir nog inte hysteriskt alls. Vi förväntas vaccinera 20-40 barn per timme och sköterska. Och eftersom alla vet att barn inte behöver ha tid på sig att göra läskiga saker som gör ont, så är det säkert en realistisk förväntning. Eller nåt.
Nu har landstinget i sin oändliga vishet behagat skicka ut kallelser till tisdag, onsdag, torsdag och söndag. Fast i själva verket ska vaccinationerna inte starta förrän onsdagen. Det kom alltså föräldrar med sina barn idag. De förväntade sig att få barnen vaccinerade. En inte helt ologisk förväntan, kan tyckas. Men så blev det alltså inte. Alla accepterade inte detta stillatigande. Alla förstod inte att vi som jobbar ute på fältet inte har ett smack med planerandet att göra. En pappa tyckte det var en bra idé att skälla ut min kollega för att hans barn inte fick sin spruta idag. Han påstod med bestämdhet att han minsann förlorat tusen kronor på att ta ledigt för detta. Nu är det ju så att man har rätt att vabba för alla besök på bvc, tandläkare, läkare etc som barnen ska på. Och då får man 80% av lönen. Personligen tycker jag att om man förlorar tusen kronor på att vabba en halv dag, då har man sannolikt så vansinnigt hög lön att den tusenlappen motsvarar en femma i min plånbok. Jag har svårt att fälla några tårar över det.
Jag berättade detta vid matbordet därhemma. Storebror blev upprörd:
-Förlorade han TUSEN kronor?? KAN man förlora så mycket pengar?
Jag: -Ja, det kan man, Om man är sjuk t ex, då förlorar man tusen kronor första dagen.
Storebror, mycket upprört: -Men det är ju orättvist! Om man har jobbat och jobbat och äntligen tjänat tusen kronor, då ska man inte förlora dem bara för att man blir sjuk! Det kan man ju inte hjälpa! Det är orättvist!
Japp. Det tycker jag också. Det är därför vi numera pratar om sjuknärvaro på jobbet. Undras just hur mycket samhället förlorar på den smittspridning som blir följden av det? Undras just hur mycket av vinsten med karensen som blir kvar, när priset för sjuknärvaron räknats av?

Men, i dessa vaccinationstider, vi tar det igen:
Man har rätt att ta ut VAB för alla besök till bvc, sjukvården, tandläkare etc som barnen ska till. Man har alltså rätt att ta VAB när barnen ska influensavaccineras.

Sabotör

Idag kom min födelsedagspresent från vännen P. Väldigt trevligt, jag älskar att få paket, och särskilt när man får paket i brevlådan. Jag fick boken Ketchupmamman. Eftersom hennes blogg råkar vara en av mina absoluta favoriter blev jag väldigt glad. Tack, P! Jag ringer och tackar in person i veckan, när mitt liv är så lugnt att jag kan hålla i en telefon i fem minuter utan att ha ett barn i byxbenet eller diska samtidigt.
Paketet innehöll även en chokladkaka. Jag öppnade paketet direkt jag kom hem från jobb. När jag var väldigt trött. Och innan jag hade ätit middag.
Så nu håller jag P personligt ansvarig för min misslyckade viktnedgång den här veckan. Förmodligen resten av året. Eller möjligen resten av livet. Det känns klart bättre än att behöva ta ansvar själv för mina misslyckanden.
Men barnen fick faktiskt vara med och dela. En ruta var. Av en tvåhundragramskaka. Maken fick minsann en hel rad. Jag är en god och generös mor och maka.

Stanna tiden

Mina barn är väldigt fysiska. De vill vara nära, nära. Sova på armen, sitta i knät, hålla handen. Närhetstörstande. Kärleksfulla. Men storebror pussas inte längre på munnen. Där lillasyster plutar med läpparna och ger en puss, erbjuder han kinden. Jag får så gärna pussa honom. Men inte på munnen. Jag minns inte ens när han slutade med det, men det var länge sedan. År sedan, ett eller flera, det minns jag inte.
Ännu håller han handen offentligt. Ännu kramas han inför sina kompisar. Ännu sitter han i knät vem som än ser på. Ännu är han inte rädd att visa att han älskar sin mamma, oavsett sällskap och sammanhang. Men han pussas inte längre på munnen.
Snart är mina barn stora. Tiden springer ifrån mig. Hur gör man för att stanna den?

Priset man betalar

Jag var på tjejfest igår kväll. Kom hem halv ett, somnade kanske en timme senare. Spik nykter, jag körde bil. Idag har jag sovit till kvart över nio, och sovit middag en timme på dagen. Ändå har jag varit så trött att jag knappt kunnat gå rak. Blivit rasande på barnen för minsta lilla. Inte haft tålamod med dem, inte engagerat mig i dem. Bara velat vara ifred.
Jag hade vansinnigt roligt igår kväll. Men priset är högre än jag förstod att det skulle bli. Högre än rimligt. Och det har inte bara betalats av mig, utan också av mina oskyldiga barn. Jag hade roligt. Men jag är inte alls säker på att det var värt det.

Domedagsprofetia

Storebror ställer sig upp på sin stol. Klättrar vidare upp på matbordet. Ställer sig så rak och lång han kan. Sträcker på sig. Ropar: -Titta mamma, jag är hög!
Just det ligger annars ganska högt upp på listan över sådant en mor aldrig vill höra av eller om sitt barn.

God morgon, söte far!

Maken sover i storebrors säng, dit han flydde vid fyratiden då storebror kom in till oss. Lillasyster vaknar vid sjutiden. Knallar in till maken. Petar till honom. Säger klart och tydligt, med bestämdhet i rösten: -Upp med dig, din latmask! Jag är kissnödig.
Det är så härligt med barn.

Städtips

Sajten Allt om barn bjuder helt vänligt på städtips för trötta föräldrar. Där står bland annat att man ska damma för ett allergifritt hem. Sedan ska man också ha för vana att skölja ur kökstrasan, och därefter mikra den i två minuter, för att hålla den fräsch. Vidare ska man desinficera kök och badrum varje dag. Japp. VARJE dag står det.
Man ska alltså underlätta sin trötta tillvaro genom att a) i syfte att allergisanera damma sig utmattad, trots att forskningen klart visat att det i själva verket inte finns något samband mellan damm och utvecklingen av allergi (det är givetvis en helt annan sak om man redan är allergisk). Samt b) lägga energi och tid varje dag på att desinficera hemmet, vilket man istället tror är en orsak till allergier (om man är en anhängare av renteorin, vilket jag råkar vara).
För övrigt har jag svårt att tro att jag skulle bli mindre trött av att fara runt med desinfektion och trasa i kök och badrum vareviga dag. Det kan förstås vara så att jag bara är negativ och lat. Men jag tror inte det.

En god mor

Hela den senaste veckan har vi spelat spel med barnen. Varje kväll, efter att vi plockat undan middagen, har maken och jag satt oss vid köksbordet med barnen och spelat. Och jag, som normalt sett avskyr att spela spel, har tyckt det är urmysigt. Ingen har bråkat (eller bara litet, och det räknas som inget i vår bråkiga familj), ingen har brutit ihop i tårar över att förlora, och ingen vuxen har tappat tålamodet. Jag känner mig som en sådan god mor.
Och så är jag litet förskräckt över hur litet jag tydligen tycker att det krävs för att vara det.

Ansvarsfördelning

Maken har gått och lagt sig. Jag är också på väg. Då ser jag en gråsugga som krälar utmed golvlisten i hallen. Maken tillkallas. Han kommer. När han får se problemet protesterar han: -Jamen, det är ju spindlar du är rädd för, det där är ju en gråsugga, varför måste jag kliva upp bara för den?
Herregud. Vi har varit tillsammans i fem år nu. Han har tydligen fortfarande inte fattat hur gränserna dras. Äckligt, illaluktande eller bara allmänt obehagligt = hans jobb. Mysigt, gosigt och trevligt = mitt jobb.
Det är väldigt viktigt att ha en klar och tydlig ansvarsfördelning, och att sedan hålla sig till den. Som han håller på skulle man kunna tro att han inte fattat befälsordningen heller. Det skulle iofs förklara mycket.

Sova gott

Jag vaknade klockan fyra imorse. Med högra armen helt bortdomnad. På den låg storebror och sov djupt. Jag har ingen som helst aning om hur eller när han kom dit. Jag tror att jag har sovit ganska gott inatt.

Får man rymma ett tag? Några år eller så?

Lillasyster är tre och ett halvt, lite drygt. Storebror är fem och ett halvt, men tidig i utvecklingen. Vi har alltså en treårstrotsare och en storebror mitt i lilla tonåren här hemma. Lovely.
Storebror skrattar oss rätt upp i ansiktet så fort vi säger något, och säger man att han inte får något, blir svaret ofelbart "Joho, det får jag visst" alternativt "då gör jag det ändå!" eller möjligen "då tänker jag slå dig om inte jag får som jag vill". Inte för att han sedan gör det, han vet bättre än så, men han kan inte låta bli att säga det ändå. Till sist blir vi arga, och då gråter han.
Lillasyster å sin sida, får en treårings alla raseriutbrott. Och sedan får hon alla de raseriutbrott som byns övriga treåringar skulle ha fått också, av bara farten liksom. Måste vara kolugnt i alla andra barnfamiljer. För det är vi som fått dem, allihop. Utbrotten alltså. Och hon nöjer sig inte med att säga att hon ska slå. Hon slår. Och sparkar. Och far runt på golvet. Tills hon råkar slå sig själv, eller sparka på något hårt, eller dunka sitt eget huvud i golvet när hon slänger sig. Och då gråter hon också. Samtidigt som hon skriker, för hon är ju fortfarande arg.
Lovely. Räknas det som försummelse om man flyttar utomlands? Bara tills de lugnat sig lite? En tio-femton år, max?

Prioriteringar

Jag har ont i en fot. Accelererande ont, under en längre tid. Vissa dagar kan jag knappt gå på foten, vissa nätter är det svårt att sova för att den gör ont. Förra veckan gick jag till doktorn. Han talade om att jag är lite plattfotad, och att detta ger en snedbelastning i foten, vilket i sin tur ger en liten vridning i lederna i mellanfotens ben, vilket ger belastningssmärta. Eftersom plattfothet är medfödd, även om jag aldrig känt till den, frågade jag varför jag först nu får problem. Han svarade med en motfråga: -Har du gått upp i vikt på sistone?
Och det har jag ju. De senaste åren har jag gått upp ca 5-6 kilo per år, vilket i dagsläget resulterat i en sammanlagd övervikt på 24 kilo.
Han skrev remiss på skoinlägg. Idag ringde jag för att boka en tid. Och blev upplyst om att de enda diagnoserna som är berättigade till landstingssubventionerade inlägg är diabetes och neurologiska sjukdomar. För mig kommer de kosta FRÅN 1700 kronor. Sannolikt mer.
Det blir inga inlägg. Jag får ha ont tills jag gått ner i vikt. Jag får försöka vara så strikt jag orkar vara med det istället.
Men det får mig att tänka. Förvisso är det mitt eget fel att jag har ont. Ingen har tvingat mig att äta mig fet. Ingen har förbjudit mig att röra på mig. Klart jag är ansvarig själv! Min fetmarelaterade smärta är mitt eget fel. Men detsamma gäller dem som lider av fetmarelaterad diabetes. Hjärtproblem och högt blodtryck orsakat av fetma. Smärtande leder i höfter och knän på grund av hög belastning för att personen är överviktig. Astmatiker som får förvärrade besvär därför att deras fetma påverkar deras lungor och luftvägar. Listan kan göras lång. Den som äter sig till en diabetes får insulin på högkostnadsskydd och gratis nålar och blodsockermätare. Den som sabbar sina knän får en operation. Den som äter sig till en hjärtinfarkt får sjukhusvård och uppföljning med diverse undersökningar och behandlingar. Många feta får landstingsfinansierade magsäcksoperationer.
Och jag säger inte att det är fel. Tvärtom, jag tycker det är självklart och rätt, är man sjuk så ska man inte skuldbeläggas, man ska få hjälp och stöd. Givetvis. Men alla de jag nu räknat upp har ändå en sak gemensam med mig: De har själva ätit sig till sin fetma. De har själva valt att ha felaktiga matvanor och motionera för lite. Precis som jag. Ändå får de hjälp, medan jag får betala själv eller ha ont. Varför ska just jag skylla mig själv, betala själv?

Katter till salu

I vårt hus finns det en dubbelsäng. Två enkelsängar. En biabädd till hunden, med fuskfårskinn i. Den står ofta tom. En mjukbädd till hunden i sovrummet, som också ofta står tom. En fåtölj. En soffa. En stor, tresitssoffa med schäslong. I ena hörnet ligger en hög med rentvätt.
Gissa var kattkräken väljer att ligga och sova?

Win-win

Jag satt och parade strumpor framför tv:n ikväll. Suckade djupt. Muttrade nåt om att "tänk om det bara fanns självhop-parande strumpor". Maken tittade på mig. Flinade lite. Sa -Det tar jag som en utmaning!
Jag tittade tillbaka. Utbrast från själ och hjärta: -Älskling. Om du lyckas uppfinna magiska självparande strumpor, så...så....så ska du aldrig mer behöva vika tvätt i hela ditt liv!
Med tanke på hur sällan han gör det redan idag, så kan jag inte förlora.

Så vet man

Om man ringer någon man inte pratat med på ett tag, utan att veta att hon är gravid. Om man hör direkt att hon låter alldeles förfärligt eländig. Om man då frågar hur det är fatt, och om man då inte får svaret "jo, jag är gravid och mår så vansinnigt illa och spyr hela tiden". Om man inte får det svaret, utan istället får höra "jo, jag är gravid och jag har hyperemesis". Då kan man tryggt förutsätta att vederbörande är sjuksköterska.

Trotsmonstrens trotsmonster

Idag blev jag uppringd på jobb. Av lillasysters förskollärare. Hon hade en längre stund slitit med att få lillasyster att acceptera att en sommarscarf på huvudet inte duger så här års, utan att det är mössa som gäller. Till sist ringde hon mig. Så jag fick sätta ner foten, per telefon. Vilket anmärkningsvärt nog fungerade avsevärt bättre än samma manöver när vi är öga mot öga.
Jag är sliten mellan å ena sidan en viss irritation över att en erfaren, luttrad förskollärare inte ska kunna få på en treåring hennes mössa utan att behöva ringa sagda treårings mamma på hennes jobb för att få hjälp. Å andra sidan en viss beundran inför mitt envetna barn. Och också en inte så liten känsla av lättnad. Det är inte vi som är misslyckade, usla föräldrar. Inte ens yrkesfolk klarar av lillasyster när hon är på det humöret.
Mitt envetna, häftiga, urjobbiga, extraordinära extra-allt-barn. Det finns ingen som hon. Coolt.

Inte den vassaste kniven i lådan

Idag är andra dagen på arbetsterapeutens chocka-kroppen-till-god-sömn-plan. Jag bad just hunden gå och öppna dörren för att släppa in den jamande katten.
Det går bra det här.

Bättre?

Vi sitter i bilen, på väg hem från svärfars 70-årskalas. Det är skymning, och vi pratar om att det är den tiden viltet är ute och rör på sig. Jag förklarar att vilda djur kan man inte ta till veterinären som vi gjorde med hunden när hon var sjuk, utan om ett vilt djur blir skadat måste man avliva det för att det inte ska lida. Jag berättar om den gång mormor måste avliva ett rådjur själv, när hon hade kört på det och det skulle ta jättelång tid för jägaren att komma.
Storebror lyser upp: -Ja! Och sedan mådde det bättre!
Han hejdar sig ett ögonblick. Tänker efter. Lägger till: -Fast det levde ju inte längre. Men det mådde bättre!

På allmän begäran!

Eller, ja, åtminstone på EN begäran...Här har du, Pia! Långt om länge, den kopia på vår livräddande sexveckorsmatsedel jag lovat dig.
Hänvisningarna syftar på de kokböcker jag använder, står det pärmen så betyder det den pärm där jag klistrat in urklippta recept. Många av dem kommer ur Arlas recepthäften, så de kan finnas på deras hemsida. Står ingen hänvisning alls, lagar jag på fri hand.


MATSEDEL

VECKA 1:
Måndag: Köttfärsbiff med bacon & senapssås
Tisdag: Kyckling med couscous sweet chili - pärmen
Onsdag: Fisk i äggsås
Torsdag: Mustig falukorvsgryta pärmen
Fredag: Köttfärsbiffar med ädelost pärmen
Lördag: Biff
Söndag: Kycklingwok med cashewnötter pärmen

VECKA 2:
Måndag: Köttfärssoppa pärmen
Tisdag: Fiskbiff med baconsmak 100 rätter på 20 min, sid 74
Onsdag: Kycklinggratäng med fetaost 100 grytor & gratänger, sid 100
Torsdag: Korvgryta med bacon & svamp 100 grytor & gratänger, sid 48
Fredag: Köttfärsbiffar med svampsås
Lördag: Revbensspjäll
Söndag: Coq au vin 100 grytor & gratänger, sid 66

VECKA 3:
Måndag: Nyttiga biffar pärmen
Tisdag: Baconlindad kycklingfilé
Onsdag: Hummerfisk pärmen
Torsdag: Texmexgryta med korv 100 rätter på 20 min, sid 18
Fredag: Solrosbiffar med röd pesto 100 rätter på 20 min, sid 67
Lördag: Basilikafilé pärmen
Söndag: Chilikyckling med ädelostsås Kyckling på fredag, sid 49

VECKA 4:
Måndag: Hot westernpanna pärmen
Tisdag: Hawaiikyckling pärmen
Onsdag: Kaviarfisk pärmen
Torsdag: Ugnsfalukorv
Fredag: Indiska köttbullar pärmen
Lördag: Biff
Söndag: Flygande Jacob

VECKA 5:
Måndag: Biffar med grekisk wok 100 rätter på 20 min, sid 20
Tisdag: Kycklingklubbor
Onsdag: Fiskgratäng
Torsdag: Korvgryta 100 rätter på 20 min, sid 23
Fredag: Pannbiff med lök
Lördag: Fläskfilé i ädel sås 100 grytor & gratänger, sid 20
Söndag: Honungskyckling med ljummen potatis Kyckling på fredag, sid 65

VECKA 6:
Måndag: Köttfärslimpa
Tisdag: Kyckling med rosépeppar
Onsdag: Stekt lax
Torsdag: Chiligryta pärmen
Fredag: Tacos
Lördag: Kotletter med ädelosttäcke på risbädd
Söndag: Hemmagjord pizza

Hur tyder man det här?

Jag har ikväll druckit en starkcider (4,5%) och ett glas lågalkoholvin (8.5%). Jag känner mig påverkad. Det är ett tecken. Om det betyder att jag dricker för mycket eller för lite är mer oklart.

Det blir nog bra det här

Var hos arbetsterapeuten idag. Vi lade upp en plan för hur vi ska få mig att må bra framöver. En del i den planen är att få bukt med min kroniska trötthet. Hon klurar på om man inte kan få min kropp att sova lite mer effektivt genom att tvinga den att bli mer trött innan den får sova. Jag är inte helt säker på att det är genomförbart att bli ännu mer trött utan att sova ståendes, men jag är villig att pröva. Nästa vecka ska jag alltså vara uppe tills 22.30 innan jag får gå och lägga mig. Samtidigt ska jag upp 5.30 varje morgon för att hinna till jobb, 6 om maken lämnar barnen.
Klockan är nu 20.30, och jag skulle med förtjusning lägga mig och sova nu. Jag skulle med förtjusning lagt mig för natten redan för en timme sedan. Och imorse fick jag sova ända till 8.
Verkar ju lovande, det här.

En siffra, olika betydelser

Storebror beklagar sig över att en kompis på dagis bara vill bestämma allt. Jag påpekar lite milt att han ju gör precis likadant mot lillasyster, och att hon kanske inte heller tycker det är så kul. Storebror förnekar detta bestämt och indignerat.
Jag: -Jodå, det hörde jag idag. Först bestämde du var hon fick sitta, och sedan bestämde du att hon inte fick lägga klossarna där hon själv ville.
Storebror: -Jamen, det var inte mycket! Det var bara två gånger, det är inte mycket!
Jag: -Två gånger är väl inte så lite?
Storebror: -Mamma, är en potatis mycket?
Jag: -Ja, om den är stor så.
Storebror: -Jamen, om den är pytteliten?
Jag: -Nej, då är det förstås inte mycket.
Storebror: -Två potatisar då, två pyttesmå potatisar, är det mycket?
Jag: -Nej, det är det ju inte.
Storebror: -Där ser du! Två gånger är inte alls mycket!

Två pyttepotatisar, eller två gånger att köra med sin syster - what´s the difference?

Vaccinerad

Passade på att få influensavaccinet igår. Kaxig i den trygga vetskapen om att jag aldrig haft en vaccinationsreaktion, och jag tar säsongsinfluensasprutan varje år.
Man ska inte vara kaxig. Man ska inte det. I morse vaknade jag med 38,6 och ont i hela kroppen. Den vaccinerade armen känns som om den blivit sparkad av en häst. Envis som synden släpade jag mig till jobbet ändå - för jag är faktiskt inte sjuk! Jag fick dock ge mig. Efter några timmar och flera kommentarer om hur risig jag såg ut, fick jag ge mig och åka hem. Men jag fick åtminstone ner karensen från en hel dag till tre timmar. Och nu är jag skyddad. Influensans andra våg är här nu, och folk kroknar till höger och vänster. Jag kanske har ont. Jag kanske har feber. Men jag är skyddad.

Man hör det man vill höra

Lillasyster spelar dataspel. Hon velar mellan spelen, och jag har fått byta åt henne. Till sist tröttnar jag. Jag tar fram min stränga röst och säger: -Nu får du faktiskt bestämma dig. Nu byter jag inte flera gånger.
Lillasyster blinkar inte ens. Hon svarar sakligt: -Sedan är det pappas tur!
Jag är inte helt säker på att det var det budskapet jag ville få fram.

Det var den lördagskvällen

Barn ska tydligen inte sova om kvällarna. Och föräldrar behöver tydligen ingen ensamtid med varandra.
Lika bra att vi bestämt att vi inte ska ha flera barn då.

Allt är en definitionsfråga

Det är dags att tvätta. Igen. Och medan jag samlar ihop kläderna suckar jag över hur mycket tvätt det blir, och muttrar halvt på skämt om det orättvisa i att barnen smutsar ner och jag tvättar.
Storebror: -Men det är ju visst rättvist! Vi gör en sak, och du gör en sak.
Jag: -Jamen att tvätta är ett ju jobb, så det är visst inte rättvist.
Storebror: -Att smutsa ner är också ett jobb!

Snackis på Aftonbladet - handikappade barn

Du anonyme kommenterare som endast vill läsa lättsamma inlägg, du kanske ska klicka dig vidare. Ni andra:
Idag har Aftonbladet flera artiklar om barn med Downs syndrom. En mamma med ett Downsbarn uttrycker sin glädje över att inte haft möjligheten att välja bort sin son (hon gjorde inget test), och dagens omröstning gäller om man skulle ha övervägt abort om man fått veta att barnet hade Downs. Endast 13% har svarat nej. Jag tillhör dem. Filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö har skrivit en artikel där han menar att det är helt rimligt att vilja ha friska barn, och där han anser att problemet med fosterdiagnostik snarast är att den inte är mera utbyggd. Jag kan på sätt och vis se hans poäng: han menar att det ska vara individens val att veta/inte veta, föda/inte föda. Men jag vill inte ha ett sådant samhälle.
Ja, jag ville ha friska barn. Ja, jag är djupt och innerligt tacksam att båda mina barn är välskapta och friska. Livet blir så oändligt mycket lättare då, för dem lika väl som för mig. Men - hade något av dem visat sig vara handikappat, så hade jag älskat dem lika mycket för det. Kanske rentav mer (om det nu är möjligt), just för att totalt beroende föder en total kärlek - en omhändertagande, beskyddande kärlek som friska barn endast behöver den allra första tiden. Den där allomfattande kärleken som är nödvändig allra först, men som det sedan är lika nödvändigt att låta svalna en aning, för att tillåta barnets frigörelse. En frigörelse som inte är lika möjlig för ett barn med Downs, vilket tillåter den allra intensivaste, mest beskyddande kärleken att leva kvar, i högre grad åtminstone, inte helt, även ett Downsbarn har givetvis behov att ett eget liv och ett egen integritet, en viss frigörelse.
Jag läste en gång en intervju med mamman till ett handikappat barn. Hon sa att när alla andra måste släppa taget om sina barn, så skulle hon för alltid vara mamma. Hennes son skulle aldrig kunna bli självständig, aldrig kunna ha ett eget hem. Och i det låg inte bara sorg, utan också en varm känsla av att för alltid få vara mamma, för alltid vara behövd och älskad.
Ja, det är en sorg att få ett handikappat barn. Men kanske också en glädje. En glädje, inte för det barn man fantiserade om, utan det barn man fick.
Ja, jag är tacksam för att jag själv bara har friska barn.
Nej, jag skulle inte göra abort om jag fick veta att jag bar på ett barn med Downs syndrom. Och den utveckling som jag ser idag, där det ses som allt mer självklart att barn med Downs aborteras, den skrämmer mig.

Världens mesta curlingmamma

Ibland är jag väldigt väldigt glad att jag inte träffar någon jag känner i affären. Som idag. För jag undrar lite vad de andra inne på City Gross tänkte när jag och lillasyster var där efter läkarbesöket för en stund sedan. Hon satt i vagnen, i pyjamas och fleecejacka, och pekade på fyra sorters saft och tre sorters glass som hon ville ha. Och jag köpte allihopa. Och ingenting annat.
Japp. Just precis idag är jag väldigt tacksam att inte stöta på någon jag känner.

Mitt extra-allt-barn

Jag glömde bort det en stund. Att jag brukar kalla lillasyster för mitt extra-allt-barn. Och att det finns en väldigt bra anledning till det. För den lilla damen gör ingenting sådär lite lagom inte. Nej hon är ständigt over the top, extrem, intensiv - extra av allt. Extra glad, extra arg, extra charmig, extra envis - och när hon blir sjuk, extra sjuk.
Hon har fortfarande hög feber. Och det är väl okej, antibiotikat tar ju ett par dagar att kicka in. Men idag vägrar hon att dricka. Det började egentligen redan igår, när hon tackade nej till glass. Igår kväll ville hon ha både blåbärssoppa och välling, men smakade sedan knappt när hon fick. Idag fortsatte hon så. Hon har ont i munnen, och vill inget ha. När jag hade fått i henne två Piggelin och ett par skedar gröt på hela dagen, och det började dra sig mot en sisådär 6-7 timmar sedan hon kissat senast, ringde jag 1177. Och blev omedelbart inskickad till jourläkarcentralen, under hot om inläggning. Väl där undrade doktorn vad vi gjorde där. Han tyckte inte det gick någon större nöd på henne. Och det kan jag förstå. Lillsyster tycker nämligen att det är kul att gå till doktorn, och piggnar alltid till i sjukhus/vårdcentralsmiljö. Hemma är hon en utmattad, sjuk liten trasa. Där var hon ganska så pigg och glad. Så han var inte särskilt imponerad alls. Däremot kunde han ju snabbt konstatera att hennes lilla mun är alldeles full av smärtsamma blåsor. Inte lätt att äta och dricka då. Tyvärr finns ingen behandling mot det, utan vi får byta från Alvedon till Ipren och hoppas på det bästa. Hjälper inte det heller, och hon fortsätter dryckesvägra, ja då blir vi inlagda ändå imorgon eller så.
Det kommer dröja innan jag glömmer igen vilken kaliber på barn jag har.

Inte det jag hade tänkt mig

Ikväll skulle jag ha gått på en föreläsning. I anslutning till den skulle jag ha blivit bjuden på middag på en av stadens finare restauranger. Det blev inte så. För lillasyster är inne på tredje dygnet med hög feber, så jag fick åka till vårdcentralen med henne. Och tur var det. För hon är ganska sjuk. Förhöjda infektionsvärden, om än inte skyhöga. Men vita och röda blodkroppar i urinen, röd i halsen och infekterad i ena örat, samt slemmiga luftrör blir sammantaget en hel del. Inte så konstigt att hon inte riktigt varit sig lik. Läkarbesöket bokade jag när hon idag tackade nej till glass. Då är hon nämligen alldeles väldigt sjuk.
Väl hemma fick hon första dosen Kåvepenin. Den svalde hon hur snällt som helst, utan minsta bråk. Tio sekunder senare spydde hon ner hela köksgolvet. Så jag fick ringa jourvårdcentralen, eftersom klockan nu var efter sex, och sedan fick jag åka 2,5 mil till staden för att snabbt som rackarns hämta ut den nya sortens antibiotika innan sju, när apoteket stänger.

Jag skulle ha blivit bjuden på god mat på finrestaurangen. Istället fick jag torka spyor och jaga runt mellan de olika apoteken i närområdet. Det gick ju bra det med.

Surprise!

Lillasyster är inne på tredje dygnet med hög feber. Alltså är det dags för ett läkarbesök. Jag är själv ganska ofräsch, hasar runt i mysplyschbyxor och okammat hår, så jag hoppar i duschen innan vi ska åka. När jag kommer ut, endast iklädd en handduk, öppnas plötsligt ytterdörren. Där står storebrors kompis L. Jag tittar frågande på honom, ur djupet av min handduk som jag genast dragit lite hårdare om mig.
-Just det ja, utbrister storebror glatt. L ringde medan du stod i duschen. Vi bestämde att vi skulle leka.
Att lillasyster är ordentligt sjuk, sannolikt smittsam, och ska till doktorn om en timme, samt att modern sprang runt nästan naken här hemma, var tydligen inte det minsta relevant.
Det är härligt när barnen lärt sig svara i telefonen själva.

Tacksam, åh så tacksam

Har just hittat Honungspojkens blogg, http://honungspojken.blogspot.com/

Och jag är så oändligt, djupt tacksam. Så tacksam att det enda mina barn drabbats av är storebrors astma och lillasysters födoämnesallergier. Så tacksam att jag lever ett sådant privilegierat liv. Och så skamsen att jag ändå klagar.

De allra flesta av oss har det så alldeles oerhört bra.

Varför välja?

Vi sitter vid matbordet. Pratar om bebisar. Det är det allra bästa lillasyster vet. Om hon fick bestämma skulle vi ha ett dussin. Hon pratar om alla bebisar hon ska ha. Om att bebisar växer i mammans mage. Det är hon just idag tveksam till, annars vill hon helst ha magen full med bebisar redan idag, minst ett halvdussin i taget. -Jamen, säger jag, om du inte har bebisen i magen, så kan du ju inte bli mamma.
Då lägger sig storebror i samtalet: -Hon behöver faktiskt inte bli mamma, hon kan bli pensionär istället!
Eller också får hon sjuka barn som inte sover om nätterna. Då blir hon mamma och känner sig som en mycket gammal pensionär, samtidigt. Två flugor i en smäll.

Dygdens lön

Igår var en bra dag. En sådan där som man önskar att alla var, men som de alltför sällan är. Vi gick en långpromenad med goda vänner på förmiddagen. Sedan fick barnen pannkakor till lunch, och efter det kom varsin kompis till dem hem till oss. Barnen lekte utomhus nästan hela tiden. Jag var mer engagerad i deras lek än jag brukar ta mig tid och tålamod till. Jag hoppade studsmatta med dem, cyklade med dem, puttade gunga, ja tom stod ut en stund med att leka med dockorna. De fick nyttig, god och hemlagad mat till middag, och blev sedan ordentligt nattade. Datorn och tv:n var avstängd praktiskt taget hela dagen. En bra dag, en riktigt bra dag.
Och idag är lillasyster högfebril och sjuk. En god gärning går aldrig ostraffad, sägs det ju. Det gör tydligen ingen dygdig mammadag heller.

Om att få råd och om kommentarer i största allmänhet

Hmm. Ibland förstår jag inte riktigt. Hjälp mig gärna. Det kan ju vara så att det är fullständigt vettigt och självklart, men att min hjärna, slutkörd av att ha vårdat febrig dotter inatt bara inte tar in det. Så hjälp mig gärna.
En anonym kommentar på inlägget Perspektiv ger mig följande råd, för att få flera läsare: Jag bör skriva lättsamt, jag bör stava rätt och jag bör ha bilder i min blogg.
Nu är det ju så att jag, liksom alla bloggare, gärna vill ha läsare. Det kittlar min fåfänga att andra läser och gillar det jag skriver. Men jag är jag. Jag skriver på det sätt jag är, just här och nu. Ibland lättsamt, ibland inte särskilt lättsamt alls. Det är inte mitt yrke att skriva, jag har ingen utbildning i ämnet. Jag skriver så som mitt humör faller sig just när jag sätter mig vid tangentbordet. Vill man ha något annat, bör man söka sig någon annanstans.
Jag inbillar mig dock att jag generellt sett stavar rätt så bra. Jag korrekturläser alltid allt innan jag publicerar, och mer än en gång har jag också redigerat redan publicerade inlägg. Men tack för tipset, du anonyme tipsare! Ska tänka på det.
Bilder, ja. Visst vet jag att bloggar med bilder är roligare att läsa. Och visst har jag tänkt tanken, mer än en gång. Särskilt som jag ju råkar ha världens vackraste barn. Det är ju egentligen själviskt att behålla dem för mig själv. Jag har tänkt på saken. Vridit och vänt på det. Men till sist kommit fram till att mina barn inte har bett om att exponeras för all världens internetanvändare. Jag är inte en offentlig person. De är det definitivt inte. Skulle den saken av en eller annan anledning förändras, får jag ta ställning till det då. Men som läget är just nu, lägger jag inte ut mina barn på min blogg. Vare sig med namn eller bild. Tappar jag läsare på det, så är det ett pris jag är villig att betala.

För övrigt, om kommentarer: Tack alla ni som läser och kommenterar! Jag läser var och en av era kommentarer, jag läser och jag uppskattar er alla. Jag läser också era bloggar. Jag är dock notoriskt dålig på att svara, jag är ännu sämre på att kommentera i era bloggar. Det ber jag om ursäkt för, och jag ska försöka skärpa mig!

Perspektiv

Idag har jag städat lite. Diskat undan efter gårdagens tårtkalas. Vikt tvätt. Hängt tvätt. Lagt i en ny maskin tvätt. Tömt diskmaskinen två gånger. Servat barnen och deras lekkamrater med mellis. Lekt lite med dem, när de haft svårt att komma igång själva. Medlat i deras konflikter. Plockat lite sådär i största allmänhet (detta förbaskade PLOCK! utan det vore hushållet en baggis att sköta!). Planerat morgondagen, lagt fram kläder till barnen och kollat av med maken vem som ska lämna och hämta. Lagat middag.
När middagen var nästan klar bad jag storebror gå ut i garaget och be maken komma in och äta. Storebror tog på sig stövlarna. Stampade iväg. Muttrade surt för sig själv: -Ska jag behöva göra ALLT i det här huset?
Så kan man också se det.

Trettiosex. Trea sexa.

Nu finns ingen återvändo. As of today är jag officiellt närmare fyrtio än trettio. Och jag kan inte säga hur mycket det svider.
Fallet dämpades dock när jag fick sovmorgon, och sedan väcktes vid nio av sång, frukost på sängen och present på frukostbrickan. Då kändes det bättre. En stund. Sedan gjorde det ont igen. Tydligen är det väldigt kul detta att bli äldre. För alla andra alltså. Inte för den som faktiskt blir mer ålderstigen för varje sekund.

Nåja. Nu har jag varit på middag hos goda vännerna M och S. Eller S&M som jag refererar till dem som i min lätt snedvridna hjärna. Det är ju alltid kul att spekulera. Den initialkombon inbjuder ju liksom till det.
Och med två (eller fler) glas vin i kroppen, känns det genast bättre att bli gammal. Men det blir väldigt svårt att stava rätt, och jag är trött på att skriva om varannat ord nu, så jag ska nog gå och lägga mig istället. Godnatt!

När man är trött

När man är så trött att allt känns som ett jätteföretag. När man nästan hellre kissar på sig än reser sig upp för att släpa sig till toa, och det enda som hejdar en är tanken på hur jobbig saneringen efteråt skulle bli. När man är så trött att man gråter för absolut allting. Då, när man är sådär dödens utmattat trött.
Då skulle man kunna tänka sig att man tacksamt tar emot chansen att sova. Att man njuter av att varsamma händer hjälper en ur dagens paltor och i en mjuk pyjamas. Att man uppskattar att bli nedbäddad i en mjuk och varm och skön säng. Att man myser när man får en puss på pannan och sedan gosar ner sig i sängen och somnar med en belåten suck.
Man skulle kunna tänka sig det. Men då känner man inte storebror.

Varning för Tele 2!

Nedanstående text är en kopia på ett mail som jag skickade till Tele 2 i fredags. Det är nu onsdag kväll. De har fortfarande inte brytt sig om att svara. Seriöst företag, inte sant?


Jag blev uppringd för ett par veckor sedan av en av era säljare, på min mobil. Jag var stressad, höll just på att hjälpa min femåring på toaletten, och försökte flera gånger förklara att jag inte kunde prata där och då. Säljaren gav sig inte. Han gav tydligt sken av att Telia och Tele 2 samarbetar med varandra, och talade också om att han kunde se mina abbonemangsuppgifter, vilket gav intrycket att han fått dem av Telia. Detta förstärkte ytterligare min bild av samtalet som något som var i samarbete mellan Tele 2 och Telia. När jag till sist fattade att enda sättet att bli av med den extremt efterhängsne säljaren, om jag nu inte ville slänga på luren, var att gå med på det han pratade om, frågade jag om ångerrätt. Jodå, jag skulle ha 14 dagars ångerrätt, lovade han. Okej, sa jag, jag tecknar väl det abbonemang du pratat om, så får vi se hur jag ställer mig när jag får papperen. Det han lät påskina att det handlade om, var bara att byta typ av abbonemang, inte att byta företag.När så papperen kom, så handlade det ju i själva verket om att flytta abbonemanget från Telia till Tele 2. Eftersom jag inte alls vill det, ringde jag er för att utnyttja min ångerätt. Bara för att av en tämligen oförskämd person i er kundtjänst blir upplyst om att jag minsann inte alls har någon ångerrätt! Det enda jag enligt honom kan göra är att låta abbonemanget flyttas över och sedan flytta tillbaka det igen. Detta innebär dels ett jäkla besvär för mig, dels ett antal hundralappar i avslutningsavgift från Telia. Detta är helt oacceptabelt!! Jag hade ingen som helst aning om vad jag tecknade! Jag trodde att jag bara skiftade abbonnemangstyp, inte att jag bytte bolag! Er säljare var fruktansvärt påträngande, han gav sig inte ens när jag rent ut talade om att jag stod på en offentlig toalett och måste hjälpa min femåring att torka rumpan! Oetiskt!Om ni inte drar tillbaka försöket att flytta mitt abbonemang, kommer jag att anmäla er till Konsumentverket. Jag har informerat Telia att de inte ska acceptera några försök att flytta mitt abbonemang till er, och jag förutsätter att ni reder ut det här. Nästa gång en av era försäljare ringer upp mig, överger jag all hövlighet och lägger helt enkelt på luren. Något annat verkar de inte fatta.Hör snarast av er och bekräfta att ni avbryter försöket att kapa mitt abbonemang.

One down, one to go

Så var första eldprovet avklarat. Barn nummer ett är vaccinerat. I första ledet står vi, riskbarn som de är, mina småttingar. Och ett led att stå i var det verkligen, herregud! Redan när vi kom dit tjugo minuter innan lokalen öppnade, var kön minst 25-30 meter lång. Innan dörren slogs upp sträckte den sig runt hela kvarteret. Men sedan flöt det smidigt på. Storebror var väl förberedd, hade fått bedövningsplåster som han tyckte hjälpte så bra mot TBE-sprutan i somras. Men ack nej. Idag hjälpte det inte. Idag gjorde det ont. Men han satt still ändå, min lille hjälte. Så fick han också både godis och present efteråt. Och löfte om detsamma efter spruta nummer två, så han har redan okejat att ta den också utan bråk, fast det gör ont.
Men alltså. Klart att tidningarna skriver om det. Klart de fotograferar köerna. Men vem FAN har gett dem lov att kretsa runt som hyenor INNE i vaccinationslokalen och sticka en kamera i nyllet på ett gråtande barn?? Har inte vården sekretess och respekt för individen längre? Idioter.
I övermorgon är det lillasysters tur. Hade de fått tid samma dag hade det ju varit praktiskt och smidigt för mig. Och så kan vi ju inte ha det.

Magi

Ibland när jag har svårt att somna så kommer jag på det. Att jag faktiskt har barn. Två stycken små ljuvliga varelser som jag skapat (med bara lite hjälp - jag gjorde allt grovjobbet). Alldeles mina egna små barn. Då måste jag stiga upp. Gå in i deras rum och bara titta lite på dem. Rätta till täcket lite. Stryka bort håret i pannan. Titta på dem. Bara ta in detta helt och totalt obegripliga - jag är en mamma. Och inte bara en mamma - jag är mamma till världens absolut finaste barn.
Hur kan man älska någon så mycket att man får ångest femton år i förväg vid blotta tanken på att de en dag ska flytta hemifrån?

Vad än jag gjort fel, och kommer att göra fel här i livet, så har jag i alla fall gjort dem. Och mer rätt än så blir det inte.

Meningen med fotboll

Nu är jag ju inte precis sportintresserad. Och just fotboll är ju rätt högt upp på tio-i-topp-listan över de tråkigaste sporterna jag vet. Så jag kan ha missuppfattat alltihopa, det kan jag ha gjort. Men alltså, är det inte meningen att man ska sparka in bollen i målet, och inte bara fösa den runt planen?

Ålderdomen inträder allt tidigare nuförtiden

Följande har en bekant hört på tunnelbanan:

Tonåring 1: Min mamma är jättegammal. Hon är 47... då var ju hon typ... 31 när hon fick mej!
Tonåring 2: Men min mamma är verkligen skitgammal. Hon är femtitre. Fatta! Hon fick mej när hon var 37!
Tonåring 1: Fan vad gammalt!

Herregud. Jag blir bara äldre och äldre, och det utan att ens ha fyllt år på länge. Nästa vecka blir jag 36. Och veckan efter det flyttar jag in på äldreboendet och blir matad med purékost. Kom gärna och hälsa på mig.

Logik enligt SJ

Till och från Göteborg åkte jag tåg. Biljetterna bokade jag så ordentligt så via SJ:s hemsida. Då uppenbarar sig följande logiska kullerbytta: På ditresan var det 200 kronor DYRARE att sitta i 2 klass än i 1:a! Japp. Det var dyrare att resa sämre.
Så på ditvägen satt jag bekvämt i ett brett fåtöljsäte, fick gratis tidningar och hörlurar till radion, samt gratis te, kolsyrat vatten, frukt och muffins. Som serverades av en tågvärdinna som tillbringade hela resan med att gå fram och tillbaka genom vagnen och kolla av om någon ville ha något. Allt detta för 200 spänn mindre än om jag rest med pöbeln i andra klass.
Fast på vägen hem var det jag som var pöbeln i andra klass. Det sved.

Imorgon infaller julafton!

I alla fall om man frågar mig. För imorgon får jag åka till Göteborg. Jag ska gå på en intressant kurs. Och egentligen ser jag väldigt mycket fram emot det. Men just nu känns det mindre viktigt. Just nu ligger fokus på en enda sak: Jag ska få bo på hotell. Jag ska få sova ostört. En hel natt. I en säng som någon annan jag själv bäddat, med lakan som någon annan än jag själv tvättat. Och dagen efter ska jag få äta en lyxig hotellfrukost. Och sedan ska jag få resa mig upp och gå. Bara lämna disken efter mig och gå.
Imorgon infaller julafton.

Tacksamma barn

Jag hade verkligen tänkt att ignorera hela jippot. Men efter att sonen blivit upplyst om dagens innebörd av Bolibompakanalen redan klockan sju imorse (tack så jävla mycket för det, SVT!) och därefter ägnat hela förmiddagen åt att skrika "Grattis på kanelbullens dag" varannan minut, så insåg jag att planen sprack.
Så idag har det bakats kanelbullar. Vilket är ett tidsödande projekt, som alla andra stackare som fallit i den fällan kan intyga. Mycket disk blir det också.
För att visa sin uppskattning har barnen slagits om vems tur att spela dataspel det är. De har fått raseriutbrott över att bli ombedda att städa undan sitt lego innan maken dammsög. Vidare har de hoppat i soffan, fast de VET att det är förbjudet, och sedan fått ett par utbrott till när jag blev arg för att de pajade soffan. Samt att de farit runt i den rena tvätten, så att den inte längre är fullt så ren.
Det är alltid kul att göra något extra för barnen. De uppskattar det verkligen.

Regn och barn

Det ligger något alldeles extra fantastiskt i att ha barn när det spöregnar ute. De soliga dagarna njuter man av ändå. Men hur många av oss gick ut och hoppade i vattenpölar de där åren när vi var vuxna, men ännu inte hade barn?
Idag har storebror och jag hoppat i vattenpölar. Blivit riktigt dyngsura, rätt igenom regnkläderna. Blivit riktigt nedkylda, röda om kinder och händerna (för vi glömde såklart vantarna hemma, orutinerade som vi är såhär i början av hösten). Och blivit väldigt väldigt glada!

Svengelska

Sonen har bred musiksmak. Han gillar dansband. Det har han inte efter mig. Maken är däremot förtjust i sånt, han är en dansant herre. Det får han gärna vara, bara jag slipper. Varje vecka under sommaren åker maken till den dansbana där han är mer eller mindre uppväxt och dansar. Jag är så gärna hemma och tar hand om barnen. Hur som haver, sonen har en olycksalig faiblesse för samma musik. Vilken betyder att jag tvingats leverera honom till dagis med makens exemplar av Dansbandskampen i näven. Jag är dock noga med att framhäva att det är just MAKENS exemplar. Själv försöker jag väga upp genom att skicka med Dixie Chicks nästa gång.
Men sonen har som sagt bred smak. Han gillar också rock, blir själaglad om Nickelback kommer på radion när vi åker bil. Älskar Linda Bengtzing, hon tilltalar nog hans åldersgrupp överlag, tror jag.
Så, åratal innan jag var beredd på det, hamnade jag i läget när storebror tjatade om att köpa musik i affären. Vi kom ut med förra årets Absolute Music. Med på den är BWO:s Lay Your Love On Me. Storebror lyssnade. Tänkte efter. Och meddelade: -Den här låten är bra! För de sjunger om lejon, det hör jag.
Han har språköra, den gossen.

Boys will be boys

Könsskillnaderna är inte bara kulturellt och socialt betingade.
Vi sitter vid matbordet. Jag säger, glatt: -Vad bra det är att vi äter middag tillsammans, allihop!
Storebror, undrande: -Varför då?
Jag: -Jo, för det är jätteviktigt att hela familjen samlas och äter tillsammans, så vi kan prata med varandra om hur dagen har varit och sånt.
Storebror, med uttråkad röst. -Men, mamma, måste vi verkligen prata och prata och prata hela tiden??
Så skulle en dotter aldrig ha sagt. Det är det jag säger, de är förlorade för oss redan i moderlivet.

Kan inte rekommendera Telia precis

Vi har Telia. Till allt. Tv, telefon, mobil, internet. De är inte billiga. Inte ens litegrann billiga är de. Men de är tämligen, rätt så, ganska pålitliga. För det mesta får vi det vi har betalt för. Utom förra året när internet låg nere i två veckor på raken precis vid månadens slut och vi inte kunde betala våra räkningar. Då hoppade vi inte jämfota av glädje över att ha valt just Telia, precis. Det gör vi inte nu heller. För vår digitalbox har pajat. Bara sådär, bara från en dag till en annan, så funkar inte eländet. Och när jag ringer för att felanmäla så visar det sig att garantin är två år. Och de två åren löpte ut förra månaden. Telia har alltså grejor som pajar en millisekund efter att garantin gått ut. Känns nästan som en tanke, det där. När vi ringer för att felanmäla blir vi även upplysta om att det kommer kosta oss 1700 spänn att få en ny. Om vi inte binder oss för Telia-tv i två år till. Då får vi den gratis. Känns inte så himla gratis, det där, känns inte så gratis alls, måste jag säga.
Till råga på eländet meddelar den inte alltför charmiga bruden i telefon att det tar tre till fem vardagar att leverera boxen. TRE TILL FEM DAGAR!! Det innebär att det är tre av fyra i det här hushållet som kommer att bryta ihop innan räddningen är här: Barnen när de fattar att Nickelodeon är ett minne blott. Och jag på måndag. Var ska jag se Svenska Hollywoodfruar? Va, va, va?? Har Telia tänkt på det, kanske??

TACK!!

JAG VANN!! Jag blev Månadens Bloggare hos Morsan Mia!

Stort tack till Mia som valde just min lilla blogg att nominera!

Och ett ännu större tack till er som valde att rösta på mig! Tack för att ni röstade, och tack för att ni finns här, läser och kommenterar!

Hur tänkte du här?

Hör du Gud. Ibland funderar jag litet på hur du tänker egentligen. Som det där med snoppar. De kan förvisso vara tämligen underhållande, ja de kan rent av upplevas som direkt livsnödvändiga om bara tillräckligt mycket vitt vin är inblandat. Men. Hur tänkte du när du utrustade små gossar med dem? Små gossar som är fullt kapabla att i näst intill sovande tillstånd knalla ut på toa mitt i natten. Som klarar att fälla upp toalocket och dra ner brallorna. Men som inte i sovande skick klarar att hålla styr på den lilla av kiss fyllda snoppen. Så sagda snopp far som en målsökande missil åt alla håll medan den avfyrar sitt innehåll. Det blir kiss överallt då, Gud, tänkte du verkligen på det?
Kunde du inte ha skapat den manliga delen av befolkningen på så sätt att de inte fick sina snoppar innan de är mogna att hantera dem?
Fast vid närmare eftertanke hade det nog inte blivit så många barn gjorda i så fall.

Ibland minns jag

Det händer att jag kommer ihåg varför jag älskar min man.
Vi sitter framför tv:n. Lika trötta båda två sitter vi där och stirrar håglöst framför oss. I rutan dyker plötsligt Blossom Tainton upp. Klämkäck. Träningsklädd. Pigg. Jag känner hur jag blir ännu tröttare. Ännu mer håglös. Hur det dåliga träningssamvetet och mindervärdeskomplexet tornar upp sig ännu mer. Då hör jag hur maken muttrar surt borta i sin fåtölj: -Gud, vilken fruktansvärt irriterande människa!
Det händer att jag kommer ihåg varför jag älskar min man.

Barnhemsbarn

Storebror: -Mamma, vet du vad ett barnhem är?
Jag: -Ja, det är ett ställe där barn som inte har någon mamma eller pappa kan få bo och bli omhändertagna. Men ibland så kommer det vuxna som inte kan få några egna barn och tar hand om ett barn, så då får det barnet en mamma och pappa i alla fall. Bra va?
Storebror: -Ja, då köper de det barnet.
Jag: -Nej, de köper det inte. De tar hand om det och blir mamma och pappa åt det.
Storebror: -Jaha, de hyr bara barnet då!

Vad sjuka de blev helt plötsligt

Roade mig i veckan med att kolla vilka i familjen som kommer prioriteras när vaccinationerna kommer igång. Trodde att jag var den enda, inte pga att jag tillhör någon riskgrupp, utan i kraft av att jag är vårdpersonal. Blev synnerligen förvånad av att upptäcka att båda barnen är klassade som riskgrupp och därmed prioriterade. Inte visste jag att jag har så sjuka barn.
Så nu måste jag gå och leta rätt på lite vadd att linda in dem i innan vi ger oss ut i stora stygga världen.

Att välja väg

När midjemåttet svällt ut så att man inte längre kan ha de byxor som passar i benlängd, utan måste ha byxor gjorda för tvåmetersmänniskor, då står man inför ett val:
Antingen ser man till att gå ner i vikt tills dess att midjemått och benlängd åter är synkade med varandra.
Eller så lämnar man in jeansen till närmsta sömmerska och får dem upplagda.
Det funkar det också.

Mantrat

Många människor vittnar om hur bra de mår av att ha ett mantra. Något att meditera kring, något som förankrar dem i nuet och som ger dem fokus och hjälper dem att sålla ut det viktiga i livet.
Jag håller med. Jag har också ett mantra: Man får inte slå barn, jag älskar mina barn. Man får inte slå barn, jag älskar mina barn. Manfårinteslåbarnjagälskarminabarnmanfårinte.....
Man upprepar sitt mantra så många gånger som behövs för att uppnå lugn.
Vissa dagar har man mer nytta av det än andra.

Hyckleri - en del av moderskapet

Vi åt lunch på Max idag. Barnen ville få cola till maten. Nehej minsann, sa jag, sånt dricker man bara på helgerna, ni får juice.
Själv tog jag Sprite Zero och påstod att det var vatten. Det de inte vet har de inte ont av. Jag är en god god mor.

Att man ska vara så väluppfostrad!

Barnen och jag var i stan idag. Mötte upp med mormor och morfar. Åt lunch på Max, handlade lite fil och potatis och sånt nödvändigt på Coop, och fortsatte sedan till bibblan. Där hampade det sig så lägligt att vi stötte ihop med en ex-dagiskompis som efter sommaren bytt dagis till ett i stan, och som är så innerligt saknad av storebror. Så då fortsatte vi i samlad tropp (minus morföräldrarna) till en av stadens lekplatser. Barnen var inte särskilt svårnattade idag...

Men. Som alltid nuförtiden (vad är det med mina barn och affärer??) så måste storebror gå på toa lagom när jag stod i kassan på Coop och skulle betala. Så jag skickade honom i förväg, betalade, parkerade vagn och lillasyster med morfar, och gick själv efter honom. Precis när jag kom in på toa ringde mobilen. Dum som jag var så svarade jag. Och får någon försäljarsnubbe i luren - och gud, vad de plötsligt är på hugget igen efter en tämligen lugn sommar - som börjar prata om telefonabbonemanget och förmåner med att ha det på makens företag, istället för på mig. Grejen är att jag nog tyckte att det lät vettigt, men det var så helt fel tillfälle. Jag försökte bryta. Och bryta. Och bryta. Till sist sa jag rent ut: -Du, jag står inne på en offentlig toalett med min son, och jag måste faktiskt få torka honom i rumpan nu, så jag kan inte prata mer nu.
Tror ni snubben gav sig? ICKE! Han fortsatte sitt jä**a försäljarsnack tills jag i ren desperation tecknade nåt slags abbonemang som jag inte ens vet vad det var bara för att få stopp på eländet.

Om jag nu hade haft bara lite mer skinn på näsan, och lite mindre behov av att även rena främlingar ska tycka att jag är en väluppfostrad och trevlig liten varelse, så hade jag förstås gjort det enda rätta och slängt på luren i örat på honom. Men så gör inte fina flickor. Jag är visserligen ingen fin flicka. Men det behöver ju ingen annan veta. Så jag låtsas vara det för glatta livet. Även när storebror sitter med rumpan bar på Coops kundtoa. En bra mamma som kan prioritera. Det är jag det.

Men vad i....

Vad var detta? Alldeles för litet Anka, alldeles för lite provokationer! Vad ska vi nu prata om i fikarummet hela veckan??

Nedräkning

Om en liten stund är det dags. Veckans tv-höjdpunkt: Svenska Hollywoodfruar. Jag borde förstås avnjuta det med ett glas champagne i en sidennegligé. Men eftersom jag inte äger någon sådan får det bli en kopp te och en äggmacka. Och de säckiga mjukisbrallorna. Very classy.

Intellektualismen flödar

Jag är ledig imorgon. Vi ska träffa mormor och morfar och hitta på något kul. Är vädret fint kanske vi plockar svamp. Annars lutar det åt biblioteket. Det vill barnen gärna.
Storebror: -Om de har något om vikingar ska jag låna det. Eller om indianer eller så.
Lillasyster: -Om de hal en josa bok ska jag låna den. Jag älskal josa. (Ja, anmärkningsvärt nog säger hon just "rosa" med j, när alla andra r-ljud blir l).

Säga vad man vill men intellektuellt lagd är hon i alla fall.

När faderns gener lyser igenom

Vi har precis ätit färdigt. Barnen är lovade ett par partier boccia på gräsmattan innan det är sängdags. Lillasyster står i hallen och tar på sig skorna. Hejdar sig. Frågar mig: -Mamma, är det rätt fot?
-Jadå, svarar jag, det är det.
Hon fortsätter titta ner på sina fötter. En bekymrad rynka mellan ögonbrynen. -Båda skorna?
Ibland blir det mer uppenbart än annars att barnet har en uppsättning gener som inte kommer från mig.

Härlig avslutning på jobbig vecka

Vi har infört guldstjärnesystem. Barnen kan få guldstjärnor i två situationer: om de sitter ordentligt och uppför sig som folk vid matbordet, samt om de utan bråk borstar tänderna, byter om och ligger kvar i sängen utan att springa upp femtioelva gånger på kvällen. Efter tre stjärnor får de välja en saga, oavsett hur lång eller hur tråkig jag tycker den är att läsa. Efter fem får de välja ett spel, också dem som jag avskyr och vi därför sällan spelar. Efter tio hittar vi på något extra kul.
Det har tagit ett tag, men till sist har storebror uppnått tio stjärnor. Inte utan viss bävan frågade jag vad han ville göra. Fullt beredd på vilda önskemål om djurpark, lådbilsland, simhall, McDonald´s. Nej då. Han ville få cykla till dagis, ha med sig matsäck, leka på dagisgården, äta matsäcken, leka lite till och sedan cykla hem.
Bättre avslutning på veckan kunde vi inte ha fått.

Lagen om alltings...

I fredags var barnen och jag och handlade på orten där jag
jobbar. Vi trösthandlade efter några jobbiga dagar. Godis, chips och varsin bulle slank ner i korgen. Då träffade vi flera personer jag känner via jobb. Ett jobb som delvis innebär att jag diskuterar matvanor och hälsa. Känns ju bra.
I lördags var jag och veckohandlade i närmaste stad. Idel Kravmärkta nyttigheter. Jag träffade inte en kotte jag känner.
Lagen om alltings jävlighet kunde ha varit skriven om mitt liv.

Kärleken är inte alltid besvarad

Lillasyster och jag ligger i sängen och ska somna. Hon kurar in sig nära. Jag lägger en hand på hennes mage. Talar om för henne. -Jag älskar dig, vet du det? Mest i hela världen älskar jag dig.
Hon tar min hand. Mitt hjärta fylls av värme. Då hör jag henne svara: -Kan du sluta plata nu? Jag ska vända på mig.
Och så lyfter hon resolut bort min hand.

När lillasyster vill ha något

Barnen och jag åt lördagsgodis igår. Det som är kvar idag är alltså makens ranson. Lillasyster går fram till skålen. Tittar längtande. Utverkar tillstånd av sin far att få ta en bit. Plockar sedan raskt ut varenda bit som inte är salt. Jag försöker hejda henne. Påpekar: -Men du, du fick ta en, sa pappa!
Hon svarar: -Men jag tal bala såna som inte pappa tyckel om.
Hon håller upp ett skogsbär. Jag råkar veta att maken visst tycker om dem, och talar om det för henne. Får svaret: -Men jag vill ha dem!
Aha. Det funkar alltså så att det som lillasyster vill ha, det tycker inte vi vuxna om. Jamen dåså. Då vet jag.

Alternativ myskväll

Det blev inte så. För lillasyster har svårt att somna ikväll. Så det blev fredagsgodis, Doobidoo på tv:n och lillasyster på armen i soffan. Och nu ska jag bära in storebror i hans säng och sedan ska lillasyster och jag lägga oss. Tillsammans. Det blir nästan aldrig så. Nästan alltid är det storebror som är uppe sist och lägger sig tillsammans med mig. Ikväll är det lillasyster och jag som ska natta varandra. Och jag hoppas att vi är vakna länge, så vi hinner kramas mycket innan vi somnar.
Nu går vi och lägger oss, lillasyster och jag. Godnatt.

Red wine therapy

Två glas rött och en pratstund med väninnan funkade också. Och ikväll blir det ingen tia i egna-pengar-skålen för mig. Nu ska jag vänta tills barnen lugnat sig därinne i sovrummet. Sedan ska jag tröstäta lördagsgodiset en dag i förväg och läsa Läckbergs senaste. Så blir en ensam fredagskväll en myskväll.

Retail therapy

Veckan har varit lite tung. Maken har jobbat sent varenda kväll. Barnen är trötta, jag är trött och har ont, och humöret hos oss alla tre är därefter. Idag fördrev vi tiden och avbröt bråkandet med att ta en sväng till mitt jobb. Det piggar alltid upp, barnen är kära i kollegan och själv fick jag prata bort en liten stund och samtidigt kolla av hur mycket barnen vuxit över sommaren.
Väl hemma smyger sig den grå känslan på igen. Och vad gör jag då, om inte faller rakt ner i den klassiska kvinnoklichén: jag shoppar lite. Inte kläder. Att köpa kläder fungerar inte alls som terapi när man väger 20 kilo för mycket. Inte alls. Inte heller skor, eftersom jag avskyr att gå in nya skor (även om det ska erkännas att jag skickat efter ett par Calou-träskor som jag suktat efter hela sommaren och nu hittat på rea). Nej, när jag tröstshoppar så blir det en order till adlibris. Lagom till slutet av nästa vecka kommer det ett hårt paket. Det hade jag inte råd med. Egentligen. Men det kändes bra att klicka iväg ordern.

Slingerbulten

Storebror filosoferar: -Mamma, vet du vad en lyckopeng är? Det är en peng med krona på båda sidor, som man kan ha när man singlar slant.
Jag: -Men är inte det fusk då?
Storebror, efter ett ögonblicks funderande: -Nej, inte om de inte vet om det!

Den gossen har en lysande framtid inom politiken framför sig, sanna mina ord.

När barnen får välja middag

Idag frångick vi den fasta matsedeln. Ungarna fick välja, och då valde de som alltid pannkakor. För maken jobbar sent igen, och jag ville hellre slappa med en macka framför tv:n än laga mat. Alltså: utfodra ungarna, natta dem och sedan myskväll för mamman. Och då blir det pankisar i vår värld. Det var bara det att något snille informerat barnen om att man kan färga pannkakssmet med karamellfärg. Som vi inte har någon hemma. Lillasyster lade sig ner på dagisgården och stortjöt när detta sorgliga faktum presenterades för henne. Upplöst i tårar och inte så litet trött. Så vi åkte till Konsum. Som inte heller hade någon karamellfärg. Men de hade tårtpynt på tub. Det köpte jag, som back-up. Sedan ringde jag systern, som hade karamellfärg hemma. Sedan åt ungarna gröna och rosa pannkakor med sina namn skrivna i tårtpyntgelé på.
Jag kanske är en curlingmamma. Men barnen somnade glada.

Var är femtiotalet när man behöver det??

Herregud. Jag är alldeles för lättgenerad för att leva i dessa öppna, frigjorda tider. Jag borde leva i en händerna-på-täcket, skuld-och-skam-tid. Ikväll när jag lade storebror i stora sängen hade lillasyster redan krupit ner där, spritt språngande naken. När jag kom in med trosor och nattlinne till henne låg hon och petade sig lite förstrött i snippan. Jag frågade om hon var redo att ta på sig trosor, och det var hon. Hon kommenterade att det är mysigt att peta i snippan. Storebror kontrade raskt med att han tycker det är jätteskönt att gnida med snoppen. Sedan kom det, just när jag trodde vi var klara med det samtalsämnet för ikväll: -Mamma, tycker du om att pilla i snippan?
Vad svarar man? Vad i hela friden svarar man? Man vill ju inte att barnen ska tro att man skäms för sin sexualitet, så att det är den bilden av vuxen sexualitet och vuxet sätt att förhålla sig till sin kropp de kommer bära med sig in i sitt vuxenliv. Men samtidigt vill jag INTE diskutera sånt med barnen! Efter ett par mållösa sekunder fann jag mig, mumlade nåt om att ja, visst gör jag det, det gör alla vuxna kvinnor, precis som alla vuxna män gillar att pilla med snoppen. Sedan flydde jag hals över huvud och jag har inte vågat sticka in näsan till barnen sedan dess. Nästa gång ska jag hänvisa dem till deras pappa, han kan gott få våndas lite han också.
Tacka vet jag förr i tiden, när det var händerna på täcket och en örfil till det barn som vågade fråga något fräckt.

Bästa stunden

Maken är och hämtar nya däck till lastbilen. Kommer hem sent. Barnen är lagda, i vår säng med en Bamsefilm. Jag sitter i soffan och läser en bok. Då kommer storebror tassande. Talar om att lillasyster sover, men själv är han hungrig. Detta är samma barn som två timmar tidigare vräkte i sig två jätteportioner lax, ris och ärtor. Och som är smal som en sticka fast han äter mer än jag gör. Livet är orättvist, det har jag alltid sagt.
Nåja. Vi går ut i köket. Jag fixar en macka åt honom. Ett par ostkex till mig. Varsitt glas smoothie (från Brämhult, jag står definitivt inte och mixar sånt själv!). Sedan sitter vi där vid matbordet. Fikar lite. Pratar lite om ditt och datt. Bara han och jag.
Livet blir inte bättre än så.

Att handla med mina barn

Coop i den närmaste staden lockar i reklambladet med Friendsvinterkängor för 199 kronor. De kängorna råkar vara bra. Storebror har haft dem i ett par år nu. Dessutom går de ända upp till st 34, till skillnad från många barnskor som bara går till 33. Barn ska tydligen inte vara så stora som min storebror är, som vid 5,5 år drar 122/128 i kläder, och är på väg att växa ur 33 i skor. Vis av tidigare skada, vet jag att det gäller att ligga på låset. Det är fler föräldrar än jag som fattat att dessa skor är bra, och det är dessutom bara denna vecka de är så billiga. Alltså åkte barnen och jag till stan idag. Och tur var det. Det fanns endast två par kvar i just 34.
Det är alltid ett äventyr att åka och handla med mina barn. Och jag menar inte det som något positivt. När vi var nästan klara, upptäckte jag att jag var i katastrofalt behov av att gå på toa. Jag är en tant med överaktiv blåsa, att vänta till vi kom hem fanns inte på världskartan. Parkera vagnen, sätta ungarna i mynthelikoptern vid utgången, hota dem med alla möjliga hemskheter om de rörde sig ur fläcken innan jag kom tillbaka. Så långt allt väl. Tio minuter senare står jag och betalar när storebror börjar gorma om något därborta vid helikoptern. Arg låter han. Jag utgår från att han härjar med sin lillasyster. Han brukar nämligen det. Så jag skäms lite över mina ouppfostrade barn, men gör inget mer. Då kommer han. Står och steppar på stället. Är så kissnödig att han inte vet vart han ska ta vägen. Vill ha hjälp. Kassörskan har nästan slagit in alla varorna. Lillasyster är ensam borta vid helikoptern. Det är hon för liten för, hon är inte pålitlig och kan när som helst knalla iväg vart som helst, inklusive ut på parkeringen. Jag pekar på toadörren, försöker få storebror att gå själv. Han vill inte det. Jag vänder mig mot kassörskan, rotar panikartat i plånboken, betalar så fort jag kan. Vänder mig tillbaka igen. Ingen storebror. Rafsar blixtsnabbt ner varorna i kassen, springer till helikoptern, sliter åt mig lillasyster, springer in på toa med henne i släptåg. Där står han, storebror. Just färdigkissad. Skitsur för att lillasyster är fräck nog att komma in när han står med brallorna på halv stång.
Vi samlar ihop oss, och går mot utgången. Ungarna tjatandes om glass. Jag irriterad, och fortfarande med hjärtklappning efter hela var-är-barnen-pärsen. Då kommer en liten farbror. Nånstans mellan 80 och döden. Går med rollator. Han tittar på barnen. Ler stort och tandlöst mot dem, och sedan mot mig. Säger: -De är så rara, barnen!
Jag klappade inte till honom. Det är jag ganska stolt över.

Amen herregud!

Tänkte inte se det. Tänkte verkligen inte det. Tänkte gå och lägga mig. Men så föreslog maken en kopp kvällste, och så blev vi sittande en stund till framför tv:n. Och då var det kört. Det var samma känsla som när man kör förbi en trafikolycka. Man vet att det är smaklöst och hyenaaktigt, men man kan bara inte låta bli att glo allt vad man kan medan man passerar. Samma känsla. Svenska hollywoodfruar. FINNS det verkligen SÅ blåsta brudar därute?? Heeeeelt otroligt. Makalöst. Jag kan inte komma över det. Fascinationen. Hur kan så extremt blåsta, extremt onaturliga brudar klara sig så bra? Hur kan man ha så mycket pengar, och göra så lite vettigt med dem, och med sitt liv? Hur kan man ha så mycket pengar, och det man huvudsakligen lägger sin tid på verkar vara att jävlas med de underbetalda tjänsteandarna? Är de verkligen SÅ hemska, eller är det bara hur de visas i programmet? Och så sorgligt. Tänk att se som sitt yrke att vara snygg och representativ för sin man. Anna Anka säger på fullaste allvar i programmet att hennes jobb är att vara Paul Ankas fru, och som sådan ingår det i jobbet att alltid vara så snygg som möjligt. Samt att om ens make vill ha ett blow job (ja, jag vet att hon själv säger det på svenska, men jag inte förmå mig att skriva det, det ser så grovt ut) varje morgon, så är det lyxhustruns plikt att ställa upp.
Vid närmare eftertanke är jag hellre pank och har sex bara när jag själv vill. Men nog kommer jag att bänka mig framför trafikolyckan och glo som den hyena jag tydligen är varje måndagkväll hädanefter.

Vuxna saker och Bamse

Som en del kanske minns möblerade vi om för en dryg månad sedan. Det som var barnens lekrum är nu vårt sovrum. Ett slags lekrum det också, vid närmare eftertanke. Nåja. En del saker är inte helt klara efter ommöbleringen. Väldigt mycket, faktiskt. Till exempel kan jag öva mig på alfabetet om jag har svårt att somna någon kväll, eftersom barnens abc-plansch sitter kvar på vägen mittemot sängen. Och gardinerna har vi inte hunnit till. Jo, barnen har i sina rum. Men den som satt i lekrummet, numera sovrummet, sitter kvar. Vi har alltså Bamsegardin i sovrummet. Men jag måste verkligen få tummarna loss och byta gardiner. För vissa saker, sådant där som bara vuxna gör när de är gifta med varandra, känns väldigt märkligt att göra med Bamse som vittne.
Väldigt kinky. Och inte på det bra sättet.

Tips från coachen

Som de flesta husmödrar, har jag problem med maten. Vad ska sättas på bordet? Helgmaten är inget större besvär, men vardagsmaten får mig att slita mitt hår. Då och då gör jag en veckomatsedel, men förr eller senare hamnar jag ofelbart i läget att jag inte orkar engagera mig i att slå i kokböcker, inte heller orkar åka och storhandla. Och då lever vi åter på Mamma Scan-köttbullar, korv och fil och mackor.
Till sist kom jag på lösningen: Jag behandlar min lilla kärnfamilj som om vi vore ett storhushåll. Jag satte mig ner en eftermiddag med allehanda kokböcker på köksbordet. Bestämde en bas: köttfärs två gånger i veckan, kyckling likaså, helt kött, fisk och korv en gång vardera. Sedan skrev jag en sexveckorsmatsedel som får rulla så många varv som krävs innan vi tröttnar på den och byter ut den helt eller delvis. Och det FUNKAR! Jag behöver aldrig komma hem från jobb och undra vad tusan jag ska laga på en kvart innan ungarna bryter ihop helt. Vi lever ett liv nästan utan Mamma Scan. Dagen innan, eller på morgonen kollar jag bara vad som ska tinas upp, tar fram det, och så är saken klar. Lagad mat VARJE dag! Plus att om jag lämnar kokboken uppslagen på rätt ställe (det finns bok- och sidhänvisningar bredvid receptet i matsedeln), så börjar maken laga maten om han kommer hem före mig. Det hände aldrig förr.

I am such a genius.

Utsikterna för kvällen

Lillasyster gick in till sin byrå, rotade fram en pyjamas, tog på sig den och lade sig sedan på köksgolvet och grät tills hon fick en flaska välling i sängen istället för middag. Sedan somnade hon. Klockan kvart över fem. Nu bör ett av följande vara sant:
A) Hon håller på att bli sjuk, kommer därför vakna med brinnande feber klockan två inatt och måste sedan vårdas i hemmet av en av sina hårt arbetande föräldrar i ett par dagar.
B) Hon kommer vakna runt nio ikväll, pigg som en liten lärka och sedan hålla igång tills klockan slagit allra minst midnatt innan hon somnar om igen.

Jag är inte säker på vilket som vore värst.

Läskiga saker

Nytt läkarbesök. Ny medicin. Många potentiella biverkningar. Väldigt läskigt.

Bråkande, trotsande barn. Vansinnesskrikande mamma. Också väldigt läskigt. Fast på ett helt annat sätt.

Kom igen, gott folk!

Rösta mera! Min tidigare så stabila ledning har minskat radikalt. Såväl min fåfänga som min svaga jagkänsla kräver en jordskredsseger. Kan ni inte fixa det åt mig? Please, please, pretty please?

http://wwwmorsanmia.blogspot.com/

Nattningsmetoder

Inatt var det näste man till rakning. Lillasyster trillade ur sängen med dunder och brak. Och hon är inte lika diskret som sin storebror, nej när hon trillar ur sängen HÖRS det. Gråt och tandagnisslan, krav på både bärservice till föräldrasängen och välling.
Jag måste verkligen sluta ge barnen brännvin på en sockerbit som nedvarvning på kvällen. De blir alldeles för okoordinerade. Men hur ska jag då få dem att stanna i sängen? Hmm. Silvertejp?

Nattsömn

Inatt kom storebror till oss. Eller, natt och natt, klockan var elva, men för oss är det mitt i mörkaste natten. Maken gick till storebrors säng, storebror kröp ner på makens sida, jag lade armen om honom, och så somnade vi om. Vid tre ungefär vaknade jag, oklart varför, lagom i tid för att se storebror vända sig i sömnen alltför nära sängkanten, och rasa ner på golvet med ett brak. Jag kravlade snabbt över sängen. Där satt han, på golvet, och svajade av och an. Fortfarande slutna ögon. Jag pratade lugnande med honom, drog lite i honom, fick upp honom från golvet och tillbaka upp i sängen. Där dunsade han ner på kudden, utan att en enda gång ha öppnat ögonen.
Och nu undrar jag: vilka droger måste jag ta för att sova så gott att jag kan både trilla ur sängen och kliva upp i den igen utan att vakna? Och var får jag tag på dem?

Morgonhälsning

Lillasyster har bara två morgonhumör. Tragisk och gråtig, eller glad som en liten solstråle. Imorse gick hon på linje två. Klockan halvsju hördes en liten glad röst därinifrån: -Mamma? Maammmaa! Bus eller godis??

Kan man få litet bus att leva på under arbetsdagen, tack?

Utmaningen

Maken och jag har gemensam ekonomi. Det är bra i nästan alla sammanhang. Undantagen är två: dels får man ju egentligen aldrig någon present. Även om den andre klurat ut och handlat, och överräcker i fint presentpapper, så har ju pengarna till den kommit ur den gemensamma kassan. Dels har man inga egna pengar. Givetvis köper man saker man själv vill ha ändå - böcker, musik, en film, går och fikar på stan osv. Men större grejor måste okejas av den andre, och man har alltid lite dåligt samvete att ta av hushållskassan till sånt som man bara själv har glädje av.
Ett annat problem vi har är att vi båda är alldeles för förtjusta i livets goda. Och för oss båda är det så att det inte är fel mat eller för mycket mat som är det huvudsakliga problemet, utan allt det andra. Det som på mitt yrkesspråk kallas för utrymmesprodukter. Glass, godis, kakor, läsk. Det där som ska vara det lilla extra, men som i våra liv är ett ständigt inslag i kosten. Med ty åtföljande övervikt. Flera kilon för mig, men farligare för honom, som har extremt stark ärftlighet för hjärt-kärlsjukdomar.

Nu har jag (förhoppningsvis) hittat en lösning som kan slå två flugor i en smäll: jag har växlat till mig ett par sådana där pappersrör med tiokronor som bankerna har. För varje dag som jag eller maken inte äter något av det ovan uppräknade, får den som lyckats ta en tia och lägga i en egen burk. De pengarna är våra egna. Att göra vad tusan vi vill med. Vill maken ha den där stora dyra tatueringen han vill ha, så lägger jag mig inte i det. Vill jag åka på sparesa med tjejerna, så är det min business. Bara vi sparar tillräckligt först.
Jag utmanade maken för två veckor sedan. Igår fick jag min första tia. Maken har ingen. Tror ni jag kommer iväg till spa?

Inte ensam längre

Idag kom hon äntligen. Den kära saknade kollegan, som varit borta så länge. Jag har längtat. Och plötsligt var jag inte så ensam som jag varit när det varit bara jag, och ibland den andra kollegan, den som jag vet kommer behöva vara borta ganska snart igen och jag därför kanske inte helt räknar med. Nu fanns hon här, den som jag alltid kan räkna med, och som är på samma våglängd som jag själv. Plötsligt kände jag att jag kunde andas igen. Att det kanske faktiskt blir bra. Och plötsligt slappnade jag av. Visste att någon annan delar bördan. Och plötsligt blev det väldigt väldigt uppenbart för mig hur trött jag själv är. Det blir nog bra. Men just nu vet jag inte riktigt hur det ska gå till, hur lång vägen dit blir. Men om vi bara håller, båda två, alla tre - då blir det så alldeles väldigt bra!

Jag har närt en orm vid min barm

Jag var bjuden på Blingo-demo ikväll. För den som inte vet, så är Blingo ett klädmärke. Jättefina, svenska, ekologiska bomullskläder. Nu jobbade maken kväll idag, så det gick inte. Men eftersom man kan få tinga visningskläderna billigare, om de nu råkar finnas i rätt storlek, så ville jag såklart få chansen till det. Så jag packade med mig de toktrötta barnen och knallade över till grannen, där demon hölls, en stund innan de andra gästerna kom. Stressad av barnen, som kladdade med sina små dagiskladdiga fingrar på allt de såg, när de inte låg på golvet och grät vill säga, hade jag inte tid att tänka efter fullt så mycket som jag nog borde. Summan blev därför betydligt högre än den bort bli. (Jag skyller på det i alla fall - that´s my story, and I´m sticking to it!) På väg hem fick barnen instruktioner: -Nu älsklingar behöver pappa inte veta hur mycket vi handlade ikväll.
En stund senare kom maken oförhappandes hem mycket tidigare än han sagt att han skulle. Han möttes av storebror: -Pappa! Mamma har handlat kläder för jättejättejättemycket pengar!

När du får oväntat besök

Söndag eftermiddag. Storebror och jag sitter i soffan och läser en saga. Plötsligt blir hunden som är kopplad på altanen vild och galen. Jag lyfter blicken ur boken. Där, på golvet framför soffbordet, sitter en ekorre och tittar på oss. En livs levande ekorre, inne i mitt vardagsrum. När storebror och jag rör oss, får den fart. Springer utåt igen. Men när den möts av en hysterisk hund, tvärvänder den än en gång. Rusar in mot huset igen. Rakt på storebror. Upp på hans fot, vänder ner och flyr ut, den här gången rätt förbi hunden som nu är så upphetsad att hon nästan kissar på sig. Den stackars ekorren flyr för livet, och slutar inte springa ens när den är två hus bort. Den försvinner ur sikte.
Mer oväntat än så blir inte ett besök. Och vi som inte ens har något Gevalia hemma.

Skillnaden

Jag går in på toa. Tar fram tandborsten. Hejdar mig. Sniffar lite misstänksamt. Ser mig omkring. Något stämmer inte. Något är väldigt annorlunda. Så minns jag plötsligt. Igår fick jag ju äntligen tummarna loss och städade vår sanitära olägenhet till toalett. Doften är rengöringsmedel. Inga gamla tandkrämsrester längre. Inga små smutsiga fingeravtryck här och där. Inget dammlager på hyllan.
Tänk vad lite hygien kan göra!

Skithelg

Det här måste gå till historien som världens värsta helg. Båda morgnarna har jag dragit mig till halv nio ungefär. Stigit upp hyfsat utvilad och redo för dagen. Sedan har jag lagt i en maskin tvätt. Plockat lite. Och ungefär där har orken tagit slut. Sedan har jag skrikit, gapat och bråkat på barnen, så jag inte blir ett dugg förvånad om socialen kommer och knackar på dörren. Muckat gräl med maken tills dess att jag nästan känner mig kritisk mot honom att han inte tar ut skilsmässa. Jag funderar på att ge mig ut på byn och slå ner någon liten tant innan jag går och lägger mig. Kanske rycka vingarna av någon söt liten fjäril. Det skulle liksom vara ett passande slut på den här helgen, det är liksom bara det som fattas.
Och imorgon börjar en ny arbetsvecka. Jippi.

Gräsklippning

Lillasyster klipper gräset. Hon har gummistövlar och rosa tyllkjol. Hörselkåpor som är alldeles för stora. Hon når nätt och jämnt upp till handtaget. Snett bakom henne går hennes pappa. Håller ena handen på handtaget. Hjälper till. Jag tittar på genom fönstret. Alldeles varm när jag ser gemenskapen mellan dem.

Beslutsångest

Storebror har mycket svårt med det här att fatta beslut. Han klarar liksom inte den där vetskapen att för varje sak han väljer, så är det också något han väljer bort. Det blir för stort och svårt för honom. Det låser sig. Han står där och stammar, mer och mer svettig. Eftersom jag är en god och pedagogisk mor brukar det till sist bli så att jag fräser ett irriterat -Men herregud, bestäm dig nångång! Som vem som helst, utom jag då tydligen, begriper så underlättar det knappast proceduren.
Jag brukar helt enkelt försöka undvika att sätta honom i situationer där han måste välja något. Men i somras tänkte jag att han kanske ändå kunde vara mogen att välja i ett positivt och kul sammanhang. Barnen hade nämligen fått pengar på sina respektive födelsedagar, och dessa pengar var öronmärkta till något kul under semestern. Eftersom min mamma råkar bo nära ett av de billigare ställena att handla leksaker på, skulle barnen alltså få gå in i leksaksaffären med varsin egen plånbok och själva få välja vad de skulle spendera guldet på. Enda kriteriet var att jag skulle sätta stopp om de ville köpa sådant där skräp som man ser redan i förpackningen att det kommer paja inom fem minuter.
Lillasyster satt som en liten drottning i sin vagn och pekade på alla dockor och allt i rosa hon såg. Allt skulle hon ha. Jag valde ut två varianter av rosa dockor, och talade om att EN av dem räckte pengarna till, inget mer. Hon funderade i två sekunder blankt, pekade bestämt på en av dem, och satt sedan resten av tiden med den ömt tryckt till bröstet, utan att någonsin betvivla sitt beslut.
Men storebror, min storebror. Han vandrade runt i affären. Ville ha allt och ingenting. Klarade bara inte av att välja en sak och avstå från resten. Det slutade med att han stod och smågrät i affären av beslutsångest. Inte ens när jag erbjöd mig att skjuta till så han skulle kunna köpa en större kartong lego än han egentligen hade råd med, klarade han av att bestämma sig. Det slutade med att han köpte en ficklampa och en bok, och sparade resten av pengarna.

Häromveckan skulle en kompis ha barnkalas. Vi har ett presentskåp med diverse grejor i. Jag tog fram två saker, och lät barnen bestämma vilken grej de ville ge. När det var gjort, tittade storebror på mig och konstaterade lugnt: -Mamma, vad bra att du bara tog fram två saker att välja på, för det är så svårt för mig att välja.

Det barnet besitter större mognad och självinsikt än vad jag gör. Jag är inte säker på vem av oss det säger mest om.

Vänner

Det har regnat inatt. Vilket förstås drivit fram maskarna ur jorden. En av dem har förirrat sig ut på vår stenlagda gång. Detta ser storebror, och han uppmärksammar oss andra på det.
Jag: -Ojdå, den där är nog död, är jag rädd.
Lillasyster, indignerat: -Den äl inte alls död! Den äl min vän! Min bästa vän!

Så nu vet jag inte om jag ska vara varm i hjärtat över att jag har ett barn som ömmar för de små och svaga, eller om jag ska vara djupt orolig över att min dotters bästa vän är en daggmask. En död daggmask.

Cats

Systern och jag tog oss upp till Den Kungliga Hufvudstaden igår kväll och såg Cats. Jag måste säga att jag upplever det som ohyggligt provocerande att det finns människor med sådan otrolig kroppskontroll. Jag har aldrig sett dess like. Men jag förtvivlar inte. Jag kan borsta tänderna och gå på samma gång. På plan mark och om ingen stör mig. Det finns hopp för mig också.
Systern och jag ägnade pausen och stunden innan man går in åt ett nöje väl så stort som själva föreställningen: kändisspotting. Vi kom upp i tio stycken. Vi hittade fem var, så tävlingen slutade oavgjort, men hon vann på den finstilta. För hon hittade den coolaste. Anders Ekborg. Han måste vara Sveriges sexigaste man. Att spana på hans rumpa på 10 meters håll var nästan lika kul som själva föreställningen. Vilket med närmare eftertanke inte känns särskilt schysst mot artisterna på scen. Men jag spanade faktiskt bara i pausen, då FÅR man det! Det var nog min största stund i kändisspotting-världen, utom möjligen när jag var på Skansen med pappa och såg Jonas Wahlström. Jag högg tag i pappa. Pekade odiskret och väste ganska högt: -Pappa! Det är JONAS!! Pappa höll på att dö av skam. Huvudsakligen för att jag var 25 vid tillfället ifråga.
Tillbaka till Cats. I pausen fick man godis. Alla tog varsin påse och smaskade på. Alla. Utom Charlotte Perelli. Jag funderade på att gå fram och fråga om jag möjligen kunde få hennes påse om hon inte skulle ha den själv. Men hon hade nog bara tittat på mina dubbelhakor och sagt att jag fått vad jag skulle ha. Så jag lät bli.

Föreställningen då? Riktigt, riktigt bra. Vill man ha en handling att följa, då ska man nog inte välja Cats, för den har nämligen ingen. Men vill man har underhållning, sång, dans och dunder och brak, då har man kommit alldeles rätt.

Jag var hemma vid halv ett inatt. I säng vid ett. Idag känner jag mig som ett gammalt lik. Lägg till det ett våldsamt penicillinillamående (jag äter två sorter), så blir den sammntagna effekten baksmälla. Och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Det är det jag alltid har sagt, livet är ute efter mig.

Prinsesstorn och kungar

Barnen är parkerade i soffan framför morgontv, medan jag duschar och fixar iordning mig inför dagen. När jag passerar vardagsrummet flyttar lillasyster vällingflaskan en millimeter från munnen och förkunnar: -Jag vill jobba i ett plinsesstoln!
-Vill du jobba i ett prinsesstorn?, frågar jag, lätt överraskad. Hon nickar ivrigt. Jag fortsätter: -Men vad ska du göra där?
-Stoleblol ska vala kung till mig!

Jag tror att det är dags att omförhandla serviceavtalet här hemma, och arbetsfördelningen. Jag vill ju inte att jag och min kung, jag menar min man, ska ge barnen en felaktig bild av hur könsrollerna ska se ut. Det är ju så ont om jobb i prinsesstornen nuförtiden.

Mat

Testade ett nytt recept idag. Fisk. Jättegott blev det. Tyckte jag. Storebror smakade lite. Talade om att det var bland det hemskaste hans stackars smaklökar någonsin plågats med. Tog en potatis och åt den. Bara den. Lillasyster smakade lite från min gaffel. Intygade att det var så gott så gott så. Men se, en egen tallrik behövdes inte, för OJ, vad MÄTT hon var!
Tja. De är inte dyra i drift i alla fall.

Självinsikt

Under våren tillbringade jag åtta tisdagseftermiddagar i en stresshanteringskurs. Detta efter att jag sökt läkare för sömnsvårigheter, minnesstörningar, hjärtklappning och ständiga infektioner. Jag var inte sjuk. Jag var sönderstressad. Alltså hamnade jag där. För mitt jobb innebär en hel massa stress och det är liksom inte så mycket man kan göra åt det, mer än att sätta gränser runt sig själv och inse sina begränsningar. Plus att få verktyg att hantera den stress man trots allt inte alltid kan undvika.
Under sommaren har läget varit ganska katastrofalt. Två gånger har jag brutit min semester pga sjukfrånvaro i gruppen, och nu när hösten är på intågande och allt skulle bli bra, är två av mina kollegor sjuka. Jag har bara två kollegor i den sektionen. De senaste veckorna har jag alltså efter bästa förmåga gjort tre personers jobb. Jag jobbar deltid. Det har gått sådär. I flera månaders tid nu har vi bara släckt bränder. Den planerade verksamheten har stått stilla, och nu ligger vi tre månader efter.
Tre veckor efter semestern kommer jag hem varje dag och är otrevlig, utan tålamod och snäsig mot mina barn. Igen. Som det var i våras, och som jag kämpat så hårt för att komma ifrån.
I det här läget kom jag alltså till uppföljningsträffen igår. Förklarade läget. Och berättade att chefen bett mig gå upp i tid, temporärt. De tittade på mig med misstrogna miner. Frågade vad jag svarat. Jag sa som det var, att jag nog tänkte göra det. Kuratorn, som är en av kursledarna, tittade på mig. Frågade, med den där rösten folk har när de i själva verket vill fråga om man möjligen är dum i huvudet, men inte kan med att vara så rakt på sak: -Hur tänker du då?
-Jaaa, alltså, hmm, ehhm, jag tänkte att om jag har fler timmar att klara uppgifterna på, så blir det inte lika pressande de dagar jag jobbar.
Hon fortsatte spänna ögonen i mig. Använde den där ack så lena rösten som man normalt sett reserverar för små barn och sinnesslöa: -Om ni ligger efter tre månader, tror du verkligen att du kan komma ikapp det på bara en extradag i veckan?

Japp. Jag är ett under av självinsikt och perspektiv.

Det är ett tecken från ovan!

För ungefär en vecka sedan vaknade jag mitt i natten av att jag hade ett kliande myggbett på vänster ringtå. Jag gick upp och smorde med lite Xylocaingel för att kunna somna om, och så tänkte jag inte mer på det. För två dagar sedan började det klia igen. Och bli rött. Och göra ont. Idag är hela tån svullen så den ser ut som en liten prinskorv, och halva foten är ilsket röd. Det kliar, bultar, spränger och gör ONT! Jag äter penicillin och går runt med foten insvept i ett missklädsamt paket med alsolindränkta kompresser.
Detta veckan efter att jag investerat i en crosstrainer. Det är ett budskap. Ett tecken. Som bara kan tolkas på ett enda sätt.
Gud vill inte att jag ska träna.

Pussar

Lillasyster sitter och äter frukost. Hon är söt som socker. Hjärtat fylls av moderskärlek, och jag frågar henne om hon möjligen har en puss till sin mamma. Får svaret: -Nej, det hal jag inte. Jag spalal dem till molmol!
Och nu undrar jag bara vem som ska gå upp när hon vaknar klockan tre inatt och vill ha tröst och välling? För mormor bor faktiskt inte här.

Nominerad!!!

Äntligen, äntligen, äntligen!!!

Som jag har väntat. Och längtat. Äntligen är drömmen sann! Jag är nominerad till månadens bloggare hos Morsan Mia.

Så in och rösta nu med er!!

http://wwwmorsanmia.blogspot.com/2009/07/nominerade-bloggar-i-augusti.html

Hittills är det bara jag själv som har röstat, så jag leder med 100% av rösterna. Det är en känsla jag gärna vänjer mig vid.