Ett år

För ett år sedan igår satt jag vid en dödsbädd. För ett år sedan förlorade jag en förälder. För ett år sedan förändrades livet mer än det förändrats någon gång förut, utom då barnen föddes. Och den här gången var det en negativ förändring. För ett år sedan blev det försent för så mycket. Så mycket jag hade velat säga, göra, låta mina barn uppleva.

Och under det år som gått, har tomrummet inte krympt alls. Tiden har inte läkt några sår. Inte ännu. Inte alls. Och det förvånar mig. Jag är en praktiskt lagd person. Krass, pragmatisk. Jag tar saker som de är. Såpass att en väninna en gång frustrerat utbrast att jag är urtråkig att handla kläder med, eftersom jag tittar på tvättråden innan jag ens provar ett plagg. Jag hade trott att en så praktiskt lagd människa skulle se den krassa verkligheten även i det här. Se att min far var 86 år gammal. Att han hade drabbats av en demens som han själv aldrig hade velat fortsätta leva med när den förvärrats. Att han själv ville få dö hemma i sin egen säng, med sin hustru vid sin sida, precis som det också blev. Att han var gammal, redo att dö, och fick precis den död han själv önskade. Jag hade trott att allt det där skulle hjälpa. Det gör det inte.

Under ett års tid är det inte många kvällar jag inte tänkt på min far innan jag somnat. Saknaden är lika stor, sorgen likaså. Tomrummet alltför monumentalt att ta in.

För ett år sedan igår förändrades världen.

Vad var det jag sa?

Det var det, det. Maken åkte just iväg, kommer hem på måndag. Och storebror har nästan 40 graders feber.
Vad var det jag sa?

Överraskning?

Mensådärja. Då har maken bokat in en körning igen, från torsdag till måndag. Så nu väntar jag bara på att det ska bryta ut. Undrar vad det blir den här gången? Magsjuka? Halsfluss? En liten släng av böldpest kanske? Lite tyfus, perchance?

Spänningen är olidlig.

Födelsedag, men inte som planerat

Storebror är sju idag. Stor kille. Börja skolan på riktigt-stor. Det är liksom en alldeles speciell födelsedag att fylla sju. Precis som ett är. Och fem. Och tio, tretton, alla de där som liksom signalerar något nytt. Att fylla jämnt, eller halvjämnt. Att fylla tonåring. Eller att fylla skolplikt.

Så idag var en stor dag, både för att det är födelsedag i största allmänhet, och för att det var sjuårsdag.

Därför firade vi ordentligt. Först började lillasyster med att i två dagar kissa på sig flera gånger om dagen. Och kissa i sängen. Sedan inledde hon födelsedagen med att vakna med 39,5 graders feber. Och ha så ont när hon kissade att hon fick stå i duschen som en nyförlöst kvinna och duscha underlivet medan hon kissade för att lindra smärtan. Så efter presentutdelandet blev det barnvakt för storebror och en tur till vårdcentralen för lillasyster och mig.
Därefter svalde lillasyster snällt penicillinet, som smakade mycket illa. Såpass illa att hon inom tio sekunder kräktes upp det över hela köksgolvet.
Så sedan fick jag jaga rätt på läkaren per telefon och åka till stan för att köpa nytt sorts penicillin.

Och sedan började storebror hosta ännu mer än han redan gjort de senaste dagarna, vilket inte säger lite. Hård, smärtsam hosta. Vilket satte sig på humöret, om man säger så. Lite lätt grinigt blev det.

Och eftersom storebrors födelsedag också är makens och min förlovningsdag, passade vi på att gräla också.

Nu tänkte jag gå och lägga mig, innan jag råkar bränna ner huset också. Bara för att avrunda dagen, liksom.

Så illa tajmat

Storebror har influensa. Och därmed sannolikt svininfluensa, eftersom den såvitt jag vet är den enda som går på grundfriska barn. Nu har jag inte tagit honom till läkare, jag leker doktor och ställer diagnos själv, med god hjälp av erfarna kollegan jag ringde och bad om råd igår eftermiddag. När storebror vaknade med feberdimmig hjärna och hallucinerade. Very scary. Han insjuknade urakut igår, gick från att vara frisk till att inte orka stå upprätt på bara några minuter. Han har hög feber, djup skrällig hosta och ordentligt nedsatt allmäntillstånd. Han har däremot ingen snuva och bara halsont precis när han hostar. Dessutom har han ont i benen och magen. Låter som influensa och inget annat än influensa i mina öron. Och influensa brukar ta ett tag att friskna till från, även för barn.

Så därför känns det ju extra bra att storebror fyller år i övermorgon. Att han har ett hett efterlängtat barnkalas på lördag. Där jag bokat gympasalen och bjudit in 24 ungar utöver mina egna. Så. Jävla. Illa. Tajmat.

Uppdatering:
Har pratat med kompis i byn nu. Båda hennes ligger i samma sjuka, och tydligen har hälften av byns ungar smittats. Vilket förstås utesluter svinis, det känns osannolikt att just lilla byn här skulle få ett massivt utbrott... Samtidigt är det här definitivt ingen vanlig förkylning. Märklich.
Och tajmingen är lika dålig oavsett.

När det blir fel

Storebror har sovit oroligt inatt. På morgonen hostade han ett par gånger, och valde att ta en puff Bricanyl innan han åkte till skolan. Vi funderade inte så mycket mer på det, det är fuktigt i luften, så det kändes ganska givet att hans luftrör skulle spöka lite.
Några timmar senare ringde P från fritids och meddelade att han kändes lite varm och var hängig, och kunde jag komma och hämta? En stund senare hämtade jag ett stycke brännhet kamin till barn. Jag var i valet och kvalet hur jag skulle göra med lillasyster, men valde till sist att hämta henne också, klockan var ändå nästan ett, och hon hade varit på dagis sedan sju imorse, och mår nog också bra av lite lugn och ro.
Det var bara det att det tyckte inte hon. Hon ville stanna och leka ett tag till. Så jag frågade I, som hade hand om henne, om de hade bemanning så att det var okej att hon stannade ett tag till. Vilket hon faktiskt har rätt till, när jag inte är ledig utan vabbar för storebror. I sa att visst var de fullbemannade, men så log hon lite sådär som man inte vill att någon ska le mot en, och tillade att "ja, men nu har ju du kommit för att hämta henne, gör du inte det så får ju hon bestämma".
Så jag tog mitt barn och lommade hem. Tillstukad, lite skamsen. Med en känsla av att vara en förälder som inte förmår sätta gränser för sitt barn, som inte riktigt klarar det där med uppfostran.

Men nu har jag varit hemma en stund. Och nu känner jag mer och mer - är det ett självändamål att barn inte ska få bestämma? Var inte det här egentligen ett ypperligt tillfälle för lillasyster att få bestämma, att få känna att hon själv kan påverka sitt liv och fatta egna beslut? Varför skulle jag bestämma över henne bara för att bestämma? Vart tog barns rätt till medbestämmande och inflytande vägen? Hon är inte sjuk, varför ska då hon tvingas hem och sitta och ha tråkigt med en sjuk och grinig storebror?

Det här blev inte alls bra.

Utklassad

Vi sitter och tittar på det nya programmet, där femteklassare tävlar mot vuxna i allmänbildning. Det svaras på frågor i alla möjliga skolämnen. Plötsligt säger storebror fundersamt: -Mamma, om allt är något, då måste ingenting också vara något, eller hur?

Jag kan inte matcha det barnets tankedjup. Och han är bara (nästan) sju.

Och mera goda nyheter

Bara för att pigga upp tillvaron lite mer, såhär när vintern så snällt kommit tillbaka precis när vårkänslorna hunnit vakna till på allvar:

Jag har bläddrat i en kalender för 2011.

1 maj är på en söndag.

Julafton och juldagen är på fredag-lördag.

Nyårshelgen är också fredag-lördag.

Vi får alltså en enda extra ledig dag på hela jul/nyårsblocket.

Och vintern tar ALDRIG slut.

Årstidsväxlingar

Det var den våren det. Kort, men vacker. Årstiderna varar inte så länge nuförtiden. Utom vintern, den har liksom tagit över minst 9 av årets månader. 2,5 regnar det sedan. Men de där sista två veckorna, gud vad de är härliga! För dem som lyckas pricka in just dem för sin semester vill säga, vi andra svär mest åt dem.

Men som sagt, våren, den kom och gick. Men fin var den, håll med om det! Jag hann se vintergäck. Och små gröna skott av både snödroppe och påsklilja. De är förstås begravda djupt under snön igen nu, frid över deras minne, och kommer aldrig mer bli sig lika, men de var vackra. Den lilla stund de fick synas var de så himla fina.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Jag hade tänkt att åka till stan imorgon och köpa vårskor till barnen. Det var ju tur att jag inte hann slösa pengar på det. För de kommer gå i vinterskor resten av livet. Vintern tar aldrig slut!!

Jag ska sluta göra tester

Barnens Bokklubb har också ett webbtest. Där kan man få veta vilken av Sven Nordquists bokkaraktärer man är mest lik. En väninna blev Mamma Mu. Väldigt godkänt, hon är en mysig och godhjärtad varelse som njuter av livet och tar det mesta med ro.
En annan väninna blev en muckla. Också okej. Filuriga och hjälpsamma små varelser.

Jag då? Jag är tydligen gubben Pettson. En grinig jävel som mest går runt och surar i djup osocial tjurig ensamhet. Jamen, tack då.

Jag ska sluta göra webbtester.

Ja, vad tror de?

Jag gjorde just ett ur Expressens outtömliga förråd av webbtester. Den här gången handlade det om huruvida man är stressad eller ej. För det första vill jag bara vända mig emot testets upplägg. Svarar man sanningsenligt på alla frågorna, får man lätt känslan av att vara en usel och otrevlig person. Och det drar inte ner stressnivåerna i kroppen. Kontraproduktivt är vad det är. Att bli irriterad på att stå i kö/idioter i trafiken/folk som står och såsar istället för att få nåt gjort/folk som fumlar och velar, det är inte tecken på stress. Det är att vara normal. Och sedan pratar vi inte mer om det.

Sedan undrar jag lite lätt över vilken kategor människor de vänder sig till. En av frågorna lyder: Gör du ofta mer än en sak samtidigt?

Privat är jag småbarnsmor. Yrkesmässigt är jag sjuksköterska. I rest my case.

För övrigt är jag uppe i nästan 55 flextimmar nu. Och flexbrytet är om en månad. Då försvinner alla timmar som överskjuter 20. Utan att man får betalt för dem. Det är så härligt att vara offentliganställd.

Grillsäsong!

Äntligen! Vår i luften, plusgrader, strålande sol.

Och korvgrillning på altanen. Nu har det vänt.

Ljuvliga barnkläder

Var på klädvisning idag. Hos en fembarnsmamma, som syr barnkläder. Japp, ni ser rätt. Fem barn, och ändå hinner hon sy kläder. Fantastiska sådana. Och inte särskilt dyra alls. Snäppet över Hennes och Lindex, men ljusår snyggare och mer unika och personliga. Hon funderar på att satsa på skrädderiet helt och avstå från sitt "vanliga" jobb. Jag tror på henne. Titta gärna in! (Nej, jag känner henne inte privat. Och jag får inte rabatt. Jag bara tycker kläderna är så urfina att jag vill sprida budskapet).

www.mysmalva.blogspot.com

Oh so charming

Storebror å sin sida är med sina nästan sju år mitt i det som så vackert brukar kallas Lilla tonåren.

Vilket yttrar sig i att han, vid varje tillrättavisning, suckar, himlar med ögonen och utbrister: -Ameh, spela roll!

När han inte informerar mig (när jag försökt sjunga eller nåt annat pinsamt) om att: -Mamma, du suger fett!
Vilket jag inte alls gör. Om jag gjort det, skulle jag inte se ut som jag gör. Snutiga unge.

Att tävla i kärlek

Lillasyster och jag myser. Jag håller om henne. Pussar henne på håret och säger: -Jag älskar dig. Mest i hela världen älskar jag dig. Till månen och tillbaka älskar jag dig.

Hon behöver ingen betänketid. Hon kontrar blixtsnabbt: -Och jag älskar dig ända till Superhjältejul och tillbaka. Det är längre!

Min dotters kärlek för mig är alltså baserad på en julkalender. Och dessutom högeligen kompetetiv. Men hon älskar mig i alla fall.

Lite droger kan aldrig vara fel

Lillasyster har i det närmaste dagligen klagat över huvudvärk i över en månad. Femåriga flickor ska inte ha huvudvärk. Så jag tog henne till ögonkliniken, som frikände. Jaja, tänkte jag, hon äter lite knackigt och vägrar somna på kvällarna, klart hon blir kinkig då. Hon är ju förkyld också. Sedan tänkte jag ett varv till. Hon har varit stentäppt i näsan i två månader. Minst. Utan hosta, feber eller snor. Men med kliande öron och ögon. Så beter sig inte en vanlig förkylning. I minst två månader, utan att någon reagerat. Jag är en sådan god god sjuksköterskemor. Skomakarens barn....

Så idag tog jag henne till doktorn. Som konstaterade det jag redan räknat ut: ungen är med största sannolikhet allergisk mot något. Och med två katter och en hund i huset, ridlektioner varje vecka och lata usla föräldrar som dammsuger på sin höjd en gång i veckan och ganska halvhjärtat, så kan det vara allt möjligt som stör den lilla näsan.
Hursomhelst ska hon inte utredas nu, utan hon ska få medicin i tre veckor och sedan pratar vi vidare, doktorn och jag. Vi träffas varje dag i fikarummet, så den utvärderingen blir inte svår att få till.

Under samtalet innan undersökningen konstaterade jag att hon inte sover som hon borde. Han undrade varför hon inte gör det, och jag förtydligade att hon sover mycket bra när hon väl somnat, men att det tar två timmar att natta henne eftersom hon vägrar släppa taget och somna om kvällarna. När han skrev ut Tavegyl blinkade han lite konspiratoriskt till mig och kommenterade att "det kommer göra att hon somnar lättare också, hehe". Vilket är alldeles sant (för den som inte vet är Tavegyl lite lätt lugnande också).

Och det är ju bara bra. Så länge det inte blir som i somras. När hon fick en slurk Tavegyl ett par kvällar när myggen ätit upp henne alldeles. Och när jag då talade om att det skulle bli lättare för henne att somna också med klimedicinen i kroppen. Och när hon efter ett par kvällar kom och bad om sin sovmedicin.

Vissa konversationer med barnen är man glad att socialen inte bevittnar.

Så nu måste vi hitta en ny kyrka att gå till

Storebror och jag gick i kyrkan idag. Lillasyster skulle ha följt med, men bestämde sig i sista minuten för att det var mer prioriterat att ligga på golvet och skrika huvudet av sig för att hon inte fick gå ut i 13 minusgrader iklädd klänning. Alltså blev det storebror och jag. Det råkade vara mässa, vilket betyder nattvard. Storebror fick följa med fram. I min värld får inte små barn nattvarden, jag fick en gång i världen lära mig att man bör vara konfirmerad för det, så att man vet vad det är man tar emot. Alltså markerade inte jag på något sätt, utan förutsatte att han bara skulle bli välsignad. Och blev helt överrumplad av att han också fick nattvarden. Han tyckte inte att det var gott. Inte alls, faktiskt. Han var ganska tydlig med exakt hur äckligt det var, där framme vid altaret.
Väl tillbaka på vår plats, sa han högt och tydligt: -Mamma, det kanske hade varit godare om det varit öl!

Det kommer bli jättejobbigt för oss att börja pendla very far away varje gång vi känner för en familjegudstjänst.

Det är ingen större skillnad

Lördagkväll. Melodifestivalen. Fyra skålar med olika sorters snacks (mot i normala fall en skål popcorn). Fem övertrötta barn.

Någon som sett en naturfilm om hajar, där de visar hur en feeding frenzy ser ut?

Makens känsla för timing

Säga vad man vill om min man, men han vet hur man planerar. Således bokade han in en helgkörning just den helg lillasyster ska på barnkalas på lördagen, och jag har utbildning hela söndagen och han annars hade varit ensam med huliganerna. Därefter gav han sig av i godan ro vid halvtio igår kväll.

Och kvart i tio spydde storebror ner hela sin säng.

Olika perspektiv

Jag nämnde för vår schemaansvariga idag att jag på bara ett par månader lyckats arbeta ihop nästan 40 timmars flex (som man sedan aldrig hinner ta ut, eftersom hela anledningen till att man arbetat ihop den är att man inte hinner hem).
Hennes kommentar: -Man skulle egentligen kunna säga att du jobbar för få timmar. (Med bakgrund av att jag har en heltidstjänst, men av eget val jobbar 80% medan barnen är små).
Jag: -Ja, eller också skulle man kunna säga att jag har alldeles för mycket att göra under de timmar jag har till mitt förfogande på arbetet.

Se där så olika man kan se på exakt samma sak. Det är ju tur att dagis stänger två gånger per termin så jag måste ta ledigt. Fast jag brukar ändå be mormor, för jag har inte tid att vara ledig. Jag kan då verkligen prioritera vad som är viktigt här i livet.

Även du, min Brutus

Jag var på tjejmiddag igår kväll. Kom hem strax efter midnatt. Var chaufför, och därmed nykter.
Idag är jag som ett gammalt lik. Kämpar för att överhuvudtaget hålla mig vid medvetande. Så jag beklagar mig över sakernas tillstånd till min man. Tycker att det känns eländigt att jag blir så sliten av att vara uppe till midnatt i nyktert tillstånd. Han tittar på mig. Säger kallt konstaterande: -Jaadu, du är ju inte ung längre.

Vad är det för fel på manfolket i det här huset??

Inget lördagsgodis för honom

Barnen och jag sitter och tittar på Bolibompa. På TV:n är det en man som kör motorcykel. Barnen tycker att vi ska ha en sådan. Jag förklarar att man måste ha ett särskilt körkort för att få köra mc, och att jag inte har det.
Lillasyster: -Men det kan du ju skaffa!
Storebror: -Kan du det mamma? Får man det när man är så många år som du är?
Jag: -Ja, det får man.
Storebror, häpet: -Får man verkligen det när man är en gammal tant??

Skitunge.

Övertalning

Lillasyster och jag ligger och godnattmyser. Hon talar om att hon tycker att vi ska ha en bebis. Jag talar om att det inte kommer att bli fler bebisar här. Hon kommer med alla argument hon kan komma på till varför vi självklart ska ha en bebis till (men mamma det gör inget att de skriker och är jobbiga!) Jag vidhåller mitt nej.
Då kurrar det till i min mage. Lillasyster ser sin chans, och tar den med båda händerna. Hon stryker mig mjukt över magen medan hon säger: -Mamma, din mage säger att den vill ha en bebis!

Och jag som trodde den sa att den ville ha glass.

Fem år

Så blev det då äntligen födelsedag för lillasyster. Hett efterlängtad. Klockan fem i sju gick jag upp och väckte storebror medan maken fixade frukostbrickan. Vi gick in till lillasyster, sjöng för henne och gav henne hennes presenter. Fem över sju var alla öppnade. Man är effektiv när man är fem år, tydligen.

Man kan tydligen inte ha för många dockor när man är fem heller. Hon har redan minst 20 Barbiekopior, stora och små, samt ett par äkta Barbies. Detta hindrar inte att hon närmast bryter ihop av lycka när hon får ett par till. Och när hon råkade få samma present av både mor- och farföräldrar och fick byta den ena, så byttes den till ytterligare två dockor. Man är lättroad när man är fem.

Man är också envis, smart, rolig, argsint, gladlynt, bestämd, omtänksam, frågvis, självständig, egensinnig, liten och stor om vartannat, kärleksfull, social, lekfull och påhittig. Man är bäst i världen när man är fem år och lillasyster.

Vi överlevde. I år också.

Lillasyster fyller fem imorgon. Så i helgen har det firats. Barnkalas på lördagen, släktkalas på söndagen. Och herredumilde, jag skulle behöva semester nu.
Förra året kom jag på snilleblixten att kanske förflytta barnkalasen från det egna hemmet, särskilt med tanke på att barnen ännu inte börjat bli särskilt selektiva i sina kompisrelationer, och jag inte kan med det där med att välja, och att välja bort någon. De får alltså bjuda alla de vill. Vilket brukar landa på strax under 20 barn. Vilket blir lätt hysteriskt i en normalstor villa, när det är för kallt ute för att skicka ut gaphalsarna.
Så i år lånade vi gympasalen i skolan. Och bjöd hela dagisgruppen, samt kompisarna utanför den. 25 barn. Varav 18 kom, mina inräknat. Och det funkade alldeles ypperligt, men där de på hemmakalasen har fri lek, måste man på ett gympakalas strukturera och styra på ett helt annat sätt. Mer föräldraengagemang helt enkelt. Högre ljudnivå också. Lekar, redskapsbana, innebandy. Och så massor av glass.

Dagen efter - huset fullt av gäster. Mor- och farföräldrar, moster, morbror, ingifta släktingar. Mycket trevligt, mycket intensivt. Jädrar vad skönt det var att återgå till jobb idag igen. En vecka med kräksvabbande och dubbelkalasande i en och samma vecka, det är en vecka som innehåller lite för mycket för mig. Och jag vet ju vilket jag hade valt bort, om valet funnits...

Men lillasyster trivdes som fisken i vattnet (ja, på kalasen alltså - kräkandet hade hon också gärna stått över). Hon studsade runt på släktkalaset i sin prinsessrosa klänning med paljettliv och blev mer och mer högljudd. Till sist bad jag henne dämpa sig lite. Då pausade hon från uppslitandet av paket, tittade upp på mig och deklarerade lugnt: -Nä. För det här är mitt kalas, och då skriker jag så mycket jag vill!

Men vi fick i alla fall ha lamporna tända i år. På fyraårskalaset för ett år sedan blev hon galen så fort någon vågade sig på att tända i taket. Är det släcktkalas, så är det. Det går framåt.

Och imorgon fyller hon på riktigt, så då blir det paket från oss, samt önskemiddag. Eller som hon själv sa, när vi låg och godnattmyste igår kväll och jag påminde henne om att det, efter två dagars firande, ändå var mer kvar: -Vilken lycka!

Lilla älskling. Vilken lycka att vi har dig.

Vi lever inte helt på samma planet, hon och jag.

På väg hem från kvällsgympan (givetvis kvällen innan lillasyster sedan började kräkas på natten, helt enligt lagen om alltings jävlighet - varför missa en chans att smitta hela byn?). Jag är arg, eftersom barnen varit alldeles osedvanligt stökiga, vilket är dubbelt pinsamt eftersom jag är ledaren och förväntas hålla ordning på en hel gympasal full av barn. Istället misslyckas jag spektakulärt med att kontrollera ens mina egna.
Jag, med bister stämma: -Nu är jag faktiskt arg på er. Jag sa till er flera gången, men ni lyssnade inte. Jag blir jättearg och ledsen när ni inte lyssnar på mig.
Lillasyster, med darr på rösten: -Men mamma, jag lyssnade visst! Jag bara gjorde tvärtom!

Jamen dåså. Bara hon lyssnar så.

Och varför hinner de aldrig ur sängen i tid?

Klockan halv två inatt. Lillasyster kommer springande i full fart. Jag hinner förvånas en aning, dels brukar hon aldrig komma på natten, dels brukar hon sitta kvar i sin egen säng och gorma tills hon blir hämtad de få nätter hon kommer. Snabbt som attan kryper hon ner under täcket. Skakar i hela kroppen. Jag tror att hon måste ha drömt en mardröm, så jag drar henne närmare och håller om henne hårdare.
Då känner jag att nattlinnet är vått.
Och hör henne säga med liten röst: -Mamma, jag hann inte till toaletten när jag kräktes.

Två timmar senare kräktes hon igen. På mitt duntäcke.

Mina barn är sällan magsjuka, ta i trä. Senaste gången var för nästan ett år sedan, innan dess var det nog närmre två år mellan varven. Så det är inte alls ofta. Men det är banne mig ALLTID i sängen.

Varför bryter det alltid ut nattetid?

Det ligger en doft tungt över huset. En doft av handsprit, ytdesinfektion och spya.

Känslighet är för mesar

Vid matbordet pratar vi om att vi måste ringa mormor i Småland. Barnen undrar varför vi ska göra det just idag. Jag förklarar att nyårsdagen var hennes och morfars bröllopsdag, och att det nog är jobbigt för henne idag, så därför ska vi ringa. Lillasyster begrundar detta ett ögonblick. Konstaterar sedan: -Men morfar är ju död. Då går det inte så bra att gifta sig.

Rakt på pudelns kärna. Utan omskrivningar. Det är mitt barn det.

Språkpolis

Barnen och jag gör oss redo att gå till pulkabacken. Fast varför den fortfarande kallas för det när inte en unge åker pulka längre, det fattar jag inte riktigt. Snowracerbacken vore mer korrekt.
Hursomhelst, vi bylsar på oss. Jag slänger åt storebror ett par långkalsonger. Gör detsamma till lillasyster. Ber henne ta på sig långkalsongerna. Hon tar dem. Stannar upp. Blänger till på mig: -Men mamma! Långtrosor, förstås!

Det gäller att välja sina ord.

Nattmössa

Man skulle nästan kunna tro att storebror längtar till julafton.

Mantra

Jag har lagt mig till med ett nytt mantra. Ett som smidigt nog finns på poster. Så nu möts jag av mitt mantra varje dag när jag kommer hem och kliver in i hallen.
Det behövs extra mycket såhär i juletid, känns det som:




God Jul på er!

Vår gran

Vi har plastgran. Inte lika vackert. Men mindre skräpigt, mer praktiskt och, inbillar jag mig, mer miljövänligt. Levande träd är mer miljövänliga än plast, ja. Men en enda plastgran håller i tio år. Och då vete tusan om man inte går om the real thing i alla fall. Så plastgran it is.

Plastgran som barnen klär. I år är endast en fjärdedel egentligen klädd. Den fjärdedel som lillasyster råkade stå rakt framför när hon klädde. Klädde och klädde. Mera mulade dit så mycket pynt hon hann innan hennes bror hann lägga sina små fingrar på något glittrigt.

Nånstans längs vägen upptäckte storebror att vi har två stjärnor. Mycket praktiskt tyckte han. Så nu har vi en i toppen, som man brukar, och en intryckt mitt i granen. En liten bit ifrån den målade äggkartong som barnen stolt burit hem från dagis.

Vår gran är ett monument över dålig smak.

Och den är väldigt vacker.

Jag vill ändå inte, så det så.

Systern och hennes man kom på att de inte gjort något bara de på länge. Och han fick en peng när han fyllde år härförleden. Så de tog in på hotell förra helgen. Fixade barnvakt, gick på bio och bodde på hotell.
Helgen innan dess var min make ute på resa i jobbet. Och bodde på hotell.
Jag älskar att bo på hotell. Medan han åt hotellfrukost i lugn och ro, var jag hemma med barnen. Och migränhuvudet.
Medan systern bodde på hotell var jag hemma med barnen. Och städade och tvättade.

Men jag är inte bitter.

Facit

När man får en julklapp av en bvc-förälder. En klapp som inte är avsedd för bvc som helhet, utan för mig personligen. För att föräldern upplever att jag varit ett sådant stöd i en period som varit tuff. Att just jag gjort sådan skillnad att jag personligen är värd en klapp i jul. Då har man, mitt i all stress, tidsbrist och rationaliseringskrav, gjort något rätt.
Då kan man ta jullov med gott samvete.

Dum och dummare

Jag, nyss hemkommen från jobb, mycket upprörd: Har du sett mitt bensinkort? Jag skulle tanka, och jag hittade bara mitt urgamla kort. Fan också, var ÄR det, nu måste jag ju spärra skiten också! Och inte kunde jag tanka på vägen hem heller!
Maken: -Ska jag köra ner och tanka åt dig på mitt kort då?
Jag: -Jatack, jag tar mig inte till jobb annars.

Jag börjar leta febrilt efter en räkning med telefonnummer för att spärra kortet på. Under tiden tittar maken på kortet jag viftar runt med.

Jag, fortfarande skärrad över mitt försvunna kort: -Ser du, det gick ut -08, det är ju jättegammalt, var ÄR mitt nya kort!
Maken: -Du, det är inte 13 månader på ett år. Det står att det går ut 13-08. Vad tror du det betyder?
Jag: -Håll tyst och ge hit kortet.

Dagen efter, tidig morgon. Barnen och jag stressar ut till bilen, lika sena som vanligt. Jag startar bilen. Den är inte ett enda dugg tankad. Jag stormar in i huset igen, arg som en bålgeting. Smäller igen dörren. Ryter: -Skulle inte du tanka bilen åt mig igår kväll? Hur ska jag nu ta mig till jobb, har du tänkt dig?? Vavava?
Maken: -Men du hittade ju ditt bensinkort.
Jag: -Mmm. Till en helt annan mack än den vi har i byn, ja.

Dum och dummare. That´s us.

Idoler

Storebror undrar vem som är min idol. Jag vet faktiskt inte, svarar jag.
Lillasyster hoppar in i diskussionen: -Min idol är han som sjunger Manboy, mamma, han Eric Saade. För att han sjunger så bra. Och så för att han är bra på att sjunga. Och så är han bra på allting.

Om den flickan vore några år äldre, skulle hon vara kär.

Kling och Klang

Lokalpolisen imponerar alltmer. Igår kväll, medan systern och jag satt och drack kvällste, blippade det till i hennes mobil. Det var väninnan som ligger i skilsmässa från sin pillertrillande, törstige man. Hon skrev att han befann sig i hennes lägenhet och att han hotade henne, och kunde systern vara snäll och ringa polisen. Självklart ringdes polisen upp, medan jag skakade liv i den sovande maken, och systern och maken åkte dit för att se till att puckot höll sig lugn tills polisen hann dit, och att barnen kom därifrån.

Och det var ju tur att puckot inte vågade säga flasklock när de kom dit. Att han bara satt surt och blängde medan väninnan och barnen packade ihop sig och följde med systern hem.
För polisen tänkte inte alls komma ut på något äktenskapligt gräl, eller potentiell hustrumisshandel. Nej, de hade istället ringt upp väninnan på hennes mobil och bett henne reda ut saken själv.

Kling och Klang hade skött det bättre.

Bortopererad hjärna

Jag har sedan handledsoperationen för två och en halv vecka sedan inte kunnat köra bil. I torsdags togs stygnen, men det gjorde fortfarande för ont för att jag skulle kunna hantera en växelspak. Alltså har jag snällt hållit mig hemma om inte maken kunnat köra mig. Och eftersom han sällan är hemma, har jag varit tämligen stationär.
Tills idag. Maken meddelade att han inte skulle hinna hem i tid för att hämta barnen. Så i valet mellan att utmana ödet i bilen och att gå 20 minuter enkel väg i tio minusgrader, gick jag ut och brottade fram bilen ur snötäcket. Jag klev in, och provväxlade en stund. Backen är svår, men den lägger man ju ändå in från stillastående, så det kan jag ju göra med båda händerna (gud vad trafiksäkert det lät!).
Alltså klev jag ur igen, trygg i förvissningen att detta skulle gå bra.

Ett par timmar senare var det dags. Jag knallade ut till bilen, och skulle till att öppna dörren. Fastfrusen. Benhårt fastfrusen. Ur stånd att fatta hur dörrfan kunde frysa fast så till den milda grad på två timmar, började jag slita i de andra dörrarna, för komma in nånstans i alla fall. Omöjligt. Stenhårt fastfrusna dörrar runt hela bilen. Jag drog och jag slet. Började svettas så smått. Undra hur tusan jag skulle få hem kidsen nu då. Svära lite över hänsynslösa makar som jobbar sent när deras fruar är handikappade. Slet lite till.

Sen fick jag syn på bilnyckeln jag höll i högerhanden. Som jag inte hade använt än.

Tydligen sitter intelligensen i handleden. Och min är sönderopererad.

Inte alls trött

Jag, till storebror, klockan nio på fredagskvällen: -Men älskling, du är ju jättetrött. Är det inte bättre att vänta tills imorgon med popcornmyset

Storebror: -NEJ! Jag är INTE trött! Jag vill ha popcorn ikväll, jag orkar det!

Jag: -Suck. Jaja, jag går väl och poppar då.

Fem minuter senare, när jag kommer tillbaka till vardagsrummet med en skål popcorn:

Svar på tal

Jag arbetar på bvc. Vilket inom parantes sagt är världens bästa jobb. Eftersom målgruppen är barn, har vi givetvis väntrummet fullt av leksaker. Tanken är att besökarna själva ska städa efter sig. Minst åtta av tio föräldrar struntar fullständigt i det. Skulle man räkna ut hur mycket tid vi tar från verksamheten åt att istället plocka leksaker från golvet, skulle man bli mörkrädd.
Hursomhelst, vi har förstås satt upp en skylt med en from förhoppning och en hövlig bön om att föräldrarna ska städa efter sina barn.

Förra veckan satt kollegan på sitt rum, närmast väntrummet, med dörren öppen. Hon hörde hur pappan i väntrummet bad sin sexårige son att städa, med hänvisning till vår skylt. Sonen, som kan läsa, svarade rappt: -Det står att man ska städa efter sina barn. Så då är det du som ska städa, pappa!

Man ska aldrig, aldrig underskatta ett barn. Och vi ska nog formulera om vår skylt.

Drama Queen

Lillasyster, vid varje konflikt hon börjar misstänka att hon inte kan vinna: hon börjar gråta och snyftar gång på gång fram ett "Allt är mitt fel! Allt, allt är mitt fel!"

Skulle sedan konflikten råka infalla vid kvällstid, när man inte vill bli nattad och lämnad ensam i sängen, kan man alltid variera med ett "Ingen vill vara med mig, ingen!"

Om det sedan är mamman konflikten råkar vara med, kan man dessutom lägga till ett brutet: "Vill du inte ens vara med mig? Vill du inte vara med ditt eget lilla barn?"

Hon har hittat skuldkortet. Med eftertryck. Och hon är inte rädd för att spela ut det.

Morgonens chock

Jag fick fönstren putsade igår. (Ja, jag lejde bort det. Och ja, jag skäms lite för det, så nu pratar vi inte mer om det).

Med tanke på att vi bott här i fem år, och maken gått över köksfönstren och bara köksfönstren EN gång på dessa fem år, så var det välbehövligt. Men lite jobbigt också. För det är lite slitsamt för kroppen att adrenalinchockas varje gång jag går ut i vardagsrummet och en isande sekund tror att nån jävel har varit här och pangat rutorna. Man ser liksom inte längre glaset i fönstren sådär uppenbart som förut....

Arbetsskada?

Jag, minuten innan operationen, till läkaren: -Jomen, jag vet att man brukar vara sjukskriven rätt länge, men jag räknar med att jobba efter tre veckor. Så tungt arbete har jag ju inte.

Läkaren, med en suck: -Jaja, men jag skriver ett sjukintyg på fem veckor. Det är lättare än att du ska försöka jaga rätt på mig per telefon om tre veckor.

Undrar om det är något slags varningsmarkering i remisser på folk som själva är vårdpersonal? Det kändes som att det inte var första gången han stött på det, så att säga...

Invecklat

Storebror: -Mamma, om man köper en Buzz Lightyear-leksak, då köper man ju den riktiga Buzz Lightyear. För han är ju en leksak på riktigt!

Jodå, det går

Man kan skriva med högerhanden i paket. Inte så fort, och inte helt smärtfritt, men det går. Överhuvudtaget är det anmärkningsvärt att upptäcka vad som funkar och vad som inte gör det. Jag kan klä mig, men inte skruva av hatten på tandkrämstuben. Vända en pannkaka i stekpannan, men inte skära den på tallriken. Trycka på en kameraknapp, men inte öppna bildörren. Livet är fullt av upptäckter nu.

Och ja, bedövningen var bland den jävligaste jag varit med om. Men det gick ju fort över, åtminstone...

På det sjätte smäller det

Då så. Nu gives ingen återvändo. Om jag inte har tur och blir magsjuk innan halv tio imorgon. Jag har duschat med Descutan (tvål med klorhexidin), håret är som Svinto och huden år så torr att det kliar över hela kroppen.
Imorgon är det dags. Sedan förlorar jag bruket av min extremt dominanta högerhand i ett par veckor, vilket gör blogginlägg osannolika om jag inte klarar pekfingervalsen med vänstran. Ska bli spännande att se hur det här går. Jag har redan räknat ut att jag får stiga upp vid sex varje morgon så maken kan sätta på mig BH:n innan han åker till jobb. Sluskiga myskläder som man klarar med en hand är helt okej, men utan BH lever jag inte. Så enkelt är det. Eftersom jag hellre avlider än ber om toahjälp, räknar jag med att hålla mig i två veckor.
Det blir nog bra det här.

Det måste vara skillnad i budget

Ving gör reklam för sina vintersolresor på TV. Med en strippande Mads Mikkelsen. Very nice. Gör inte alls ont i ögonen att se.
Bolaget Solresor tyckte tydligen att kändisar som kränger resor är årets snilleblixt. Så de har radioreklam. Med Sven Melander.

På det femte gäller det

Ett och ett halvt dygn kvar.
Inte för att jag räknar eller så.

På det fjärde ska det ske

Sådärja. Sängarna är renbäddade, toaletterna städade. Barnvakt fixat till på lördag eftersom mitt snille till make tydligen tyckte att det var en bra idé att boka in en heldagsövning dagen efter min handledsoperation. Som alltså infaller på fredag morgon. Om två och ett halvt dygn. Inte för att jag är nervös eller så. Eller håller räkningen. Men det vet man väl alltid, att tisdag kväll är det två och ett halvt dygn kvar till fredag morgon. Sånt håller man ordning på.

Jag är en kärleksfull och god hustru

Jag är beroende av sömn. Mycket mycket beroende. Så till den milda grad att jag blir direkt aggressiv om jag inte får sova. Så till den milda grad att det där med nattsömnen är en avgörande faktor i beslutet att med största sannolikhet inte försöka få ett tredje barn. Dessutom är jag svårt känslig för den mörka årstiden, så där som vi tröttisar brukar vara.
Alltså tar jag inte alls väl upp av att bli väckt nattetid, särskilt inte så här års. Man skulle rent av kunna säga att jag blir lite lätt irriterad. För att inte tala om vad jag blir när barnen vägrar fatta att de ska sova om kvällarna. Vilket är taskigt läge för mig, eftersom lillasyster är den värsta duracellkanin jag känner. Hennes nattningar kan lätt ta två timmar. Minst. Just nu sover hon t ex inte. Fast klockan är 21.16 och hon varit uppe sedan sex imorse. Utan att sova middag.

Hursomhelst, det här skulle handla om mina kvaliteter som hustru. Igår kväll var ännu en duracellkväll. Till sist lade vi oss tillsammans med lillasyster, vid nio, eftersom vi vid det laget var utmattade själva. Vid midnatt vaknade jag, stel och värkande, med lillasyster som ett varmt litet häftplåster vid min sida. Maken låg och vräkte sig på mer än sin halva av sängen. Eftersom jag nu en gång för alla är en generös och kärleksfull hustru, blev jag alldeles orimligt provocerad av att han tillåtit sig att somna innan han burit in henne till hennes säng. Att jag gjort detsamma var inte relevant. Jag bar in ungen, och försökte somna om. Lagom jag börjat bli avslappnad, gick larmet. Maken är med i byns frivilliga brandkår, och nu hade en trafikolycka skett. Så hela huset började tjuta, halv ett på natten. Eftersom jag vaknade sekunden före maken, bankade jag på ett rart och kärleksfullt sätt till honom på axeln med knytnäven för att informera honom om att larmet gått. Drygt två timmar senare kom han hem igen, samtidigt som storebror vaknade och kom över till vår säng. Maken lade sig i storebrors. Och sedan masade han sig inte ur sängen när vi andra gjorde det, vid sex. Nej, han väntade tills jag redan väckt, klätt och morgonfixat barnen. Då klev han upp. På väg ut genom dörren frågade jag om inte han skulle jobba. Jodå, svarade han, men han måste äta frukost först. Med en aning irritation tillade han att han varit ute på larm under natten. Och där. Just där hade jag min chans. Där kunde jag ha valt att ta ett litet steg bakåt, mjuka upp rösten och säga att, javisst, det är klart, det har du ju, klart att du behöver mjukstarta idag.
Gjorde jag det? Inte då. Jag spände ögonen i honom och fräste: -Jag MÄRKTE det!
Sedan åkte jag till jobb.

Jag är en kärleksfull och god hustru.

Pucko

Att det tar några dygn för kroppen att hänga med i dygnsomställningar är inget konstigt. Alltså är det fullt naturligt att det i kroppen känns som om klockan är halv tio när den i själva verket bara är halv nio så här ett par dagar efter att det blev vintertid. Med samma logik borde morgnarna vara ursköna just nu, med en kropp som tror att den har fått sova en hel timme extra när klockan ringer på morgonen.
Jag tvingas tyvärr konstatera att min kropp inte är logisk. Den är fullt på det klara med att kvart i sex på morgonen är just kvart i sex på morgonen. Däremot är den fullt och fast övertygad om att halv nio på kvällen måste vara halv tio, för så känns det.

Min kropp är alltså inte bara fet, otränad och värkande. Den är korkad också.

Utflyktsmål

Lillasyster berättar om planerna de smider på dagis:
-Mamma, vi ska gå på pimmenad på dagis. Vi ska gå och hälsa på såna där gamla människor. Såna som gamla morfar, han som är död.

Barnen ska alltså antingen gå och hälsa på på byns ålderdomshem eller till kyrkogården.

Inte ens en liten löneförmån får man

Jag har kommit på att enklaste sättet att få betala räkningarna utan att ha barnen hängandes i benen, är att ta med dem (räkningarna alltså) till jobb och betala dem på rasten från jobbets dator. Så det gjorde jag idag. Makens företagsräkningar också. Det var ett misstag.

Det är mycket svårare att supa bort den ekonomiska ångesten detta alltid för med sig när man är på sitt arbete. Handsprit är så himla mycket mer svårdrucket än billigt rödtjut. Och de schyssta drogerna hålls det räkning på. Herregud, litar inte landstinget på sin personal?

Genialisk retorik

Snott från en kommentar hos Ketchupmamman:

01) Being gay is not natural. Real people always reject unnatural things like eyeglasses, polyester, and air conditioning.

02) Gay marriage will encourage people to be gay, in the same way that hanging around tall people will make you tall.

03) Legalizing gay marriage will open the door to all kinds of crazy behavior. People may even wish to marry their pets because a dog has legal standing and can sign a marriage contract.

04) Straight marriage has been around a long time and hasn’t changed at all; women are still property, blacks still can’t marry whites, and divorce is still illegal.

05) Straight marriage will be less meaningful if gay marriage were allowed; the sanctity of Britney Spears’ 55-hour just-for-fun marriage would be destroyed.

06) Straight marriages are valid because they produce children. Gay couples, infertile couples, and old people shouldn’t be allowed to marry because our orphanages aren’t full yet, and the world needs more children.

07) Obviously gay parents will raise gay children, since straight parents only raise straight children.

08) Gay marriage is not supported by religion. In a theocracy like ours, the values of one religion are imposed on the entire country. That’s why we only have one religion in the world.

09) Children can never succeed without a male and a female role model at home. That’s why we as a society expressly forbid single parents to raise children.

10) Gay marriage will change the foundation of society; we could never adapt to new social norms. Just like we haven’t adapted to cars, the service-sector economy, or longer life spans.

Extrempositiv

Kollegan M och jag sitter inne på expeditionen som två zombies. Klockan är åtta på tisdagsmorgonen. Notera detta nogsamt: klockan är alltså åtta på morgonen. Tisdag morgon.
M och jag sitter och kämpar mot sömnen, och gäspar ikapp. Vi är rufsiga, håglösa och bleka. Då studsar kollegan L in i rummet. Pigg och nyter. Välmejkad, inte ett hårstrå åt fel håll. Hon kastar en blick på oss glåmiga varelser. Utbrister: -Men, tjejer! Nu är ju tisdagen avklarad, och sen är ju veckan slut!

Det borde vara förbjudet i lag att vara klämkäck så tidigt på morgonen.

Biologi

När man har snutit 15-20 näsdukar HELT fulla per dag i två dagar. När man fortfarande inte har fått stopp på det. Måste inte bihålorna då vara tömda för länge sedan? Är det inte då hjärnan som har sjunkit nedåt, och som man nu är i full färd att snora ut ur huvudet? Och om man då har läggning för att få problem med bihålorna varje gång man är förkyld, och därmed varit med om detta fenomen ett flertal gånger förut, vad säger det då om kvarvarande hjärnkapacitet, sett i ljuset av det faktum att nervvävnad inte återskapas?

Det skulle förklara en hel del.

Måste man alltid följa lagen?

Jag har varit störtförkyld i tre hela veckor nu. Första veckan jobbade jag ändå. Andra veckan stannade jag hemma i tre dagar medan jag väntade på att penicillinet mot bihåleinflammationen skulle kicka in. Tredje -denna- veckan var kuren slut, och bihålorna täppte givetjävlavis omedelbart till igen. Hemarbetet har inte varit prio ett om man säger så. (Inte för att det är det annars heller, men nu har det halkat ner ännu mer på listan. Typ till plats sjutusenfemtiotre).
Nu råkar det vara så att vi ska ha Halloweenfest på lördag. Detta startades upp för två år sedan när mina barn ville börja gå Trick or Treat (jävla amerikanskt skit att importera hit!!). Det får de inte. De får inte gå påskkärring heller. Jag föredrar att själv hålla mina barn med det godis de ska ha. Att de ska ut på byn och tigga är mig helt och totalt främmande och motbjudande. Men om de ska förbjudas något som iaf en del av kompisarna får, så måste de få något annat istället. Vi är inte Jehovas. Därför har vi alltid påsk- och halloweenpresenter, som man får efter antingen en skattjakt eller en tipspromenad. Samt att vi har middagsgäster. Mycket trevligt. Mycket jobb också, även om det minimeras genom att alla bjudna också har med sig något till bordet. Sist stod vi själva egentligen bara för grönsaker och dryck. Samt städning, dukning och disk.
Och det är väl liksom där haken är. Med tre veckor som en ännu sämre husmor än vanligt, ser huset alldeles för jävligt ut. Såpass att till och med storebror noterat det.
Storebror: -Men mamma, på lördag, då har du väl åtminstone tagit bort tvätten ur soffan? Och städat lite?
Jag: -Älsklingen, om du tittar dig omkring så finns minst tio grejor var som du och lillasyster har drällt i vardagsrummet. Och ni vet att ni inte får lämna era grejor utanför era rum. Så skyll inte på mig att det är stökigt.
Han, strängt: -Okej mamma, vi ska städa undan våra saker. Men då får du faktiskt städa det som du ska ta hand om också!

Hur var det, är det verkligen alldeles HELT förbjudet att smiska upp sina barn?

En konsekvent linje

När en mamma vaknar på söndagsmorgonen ett helt år äldre än hon var när hon lade sig på lördagskvällen, då skulle man kunna tycka att hennes barn skulle visa respekt för hennes mentala skörhet den dagen. Man skulle kunna tro att de skulle lägga sig tidigt och somna snällt, så att hon får hämta sig från traumat i lugn och ro innan godnattdags den kvällen.
Men då skulle man tro alldeles fel. Istället piggade de upp tillvaron med bråk och vägran att somna in i det sista. Å andra sidan engagerade de sig i att ge mig frukost på sängen med levande ljus, sång och present, fixat av en uppkommenderad stackars far. Klockan halv åtta på morgonen.

De är i alla fall glasklart och beundransvärt konsekventa i sin ambition att mamman ska ha så litet lugn och ro det bara är möjligt.

Dåligt minne

Jag, måndag kväll, tjugo över nio, efter en två timmar lång misslyckad nattning:
-Nu sover ni!! Och imorgon, när jag väcker er kvart över sex på morgonen, vill jag inte höra ETT PIP från er om att ni är trötta!! Det är ert eget fel för att ni bara tramsar istället för att sova, så INGET GNÄLL!! Hör ni det??

(Ja, jag vet. Vem skulle inte somna gott och drömma sött med en sån salva i öronen det sista man hör innan man somnar?)

Jag, tjugo över sex, tisdag morgon, till lillasyster: -Kom ihåg vad jag sa igår kväll. Inget gnäll sa jag. Du lovade faktiskt att gå upp utan bråk.
Lillasyster, med envist slutna ögon och irritation i rösten: -Men jag kanske inte kommer ihåg det!

Den flickan kommer klara sig utmärkt när det blir dags för henne att börja festa. Hon har redan helt klart för sig bakfylleregeln nummer ett:
Det man inte minns, det har inte hänt.
Det kommer gå bra för henne.

När man inte får valuta för skattepengarna

En av grannarna en bit neråt gatan är mycket god vän med min syster/granne. Grannens man, snart ex-man, not so much. Han har grava pillertrillarproblem och slirar sig fram genom livet. Nu har hans läkare äntligen börjat strypa tillgången, varpå han istället tagit till flaskan. Släppa ratten gör han däremot inte. Ikväll skulle han låna systerns GPS. Jag med mina barn och systersonen befann oss ute på gatan för att ungarna ville hoja runt med sina nya sparkcyklar innan det blev för mörkt. Vi hade lagom börjat, när grannen stormar ut ur systerns hus, med systern tätt i hälarna. Hon skriker att han fan inte ska köra bil. Han sätter sig i bilen och backar nerför uppfarten. Från min position några tiotal meter därifrån ser jag hur det kommer en bil från höger, en bil som grannen uppenbart inte ser, för han fortsätter backa. Bilarna missar varandra med millimeter tillgodo. Grannen drar iväg neråt gatan mot sitt eget hus. Systern stormar fram till mig, förbannad så hon skakar. Informerar mig om att hur grannen kommit dit, stinkande av sprit på flera meters håll. Hur han förnekat att han druckit mer än en enda öl, för en timme sedan. Hur han vägrat avstå från att sätta sig bakom ratten. Hur han asberusad kört förbi våra lekande barn. Hon ringer polisen, självklart. Svågern kommer ut, med bister uppsyn. Jag rusar in till maken. Informerar honom om att grannen har för avsikt att köra bil full. Med ett ursinnigt "Aldrig i helvete! Han ska inte köra en meter", far maken ut till sin bil, De två karlarna kör ner till vändplanen längst ner på gatan, tio meter från grannens hus. Ställer sig på vakt där, redo att hindra honom om han försöker köra iväg innan polisen hinner dit.
Och när polisen kommer händer....ingenting. Killarna i den första polisbilen börjar ta upp vittnesmål från mig och systern, och talar om att de kommer plocka in grannen för blodprov. Sedan blir de ivägkallade till en trafikolycka, och den andra bilen, som varit nere hos grannen kommer istället upp till oss. Tjejerna i den talar om att det istället kommer bli så att de gör absolut ingenting. För de menar att det är trovärdigt att grannen bara druckit en öl. Att vissa människor faktiskt luktar mycket även av små mängder. Att systern och jag varit på samma fester som grannen, och kan intyga att han inte stinker av små mängder alkohol, det spelar ingen roll. De menar att man av en enda öl, en timme tidigare, kan lukta så starkt att man stinker på fem meters håll. Men de menar att de självklart haft ett allvarligt samtal med grannen. De har sagt till honom, och jag citerar: "att det här är inte bra". Jamen då så. Då kommer han ju självklart aldrig att göra om det. Allt som behövdes var att någon talade om för honom att det inte är bra att köra onykter. För det hade han inte förstått själv, men nu när han fått veta det, är problemet såklart löst.
Att han redan har krockat på motorvägen, och det senare kommit fram i privata sammanhang att han då var drogpåverkad fast han aldrig åkte dit på det, och att han uppenbart inte lärt sig ett dugg av det, det spelar ingen roll. För nu vet han ju att det inte är bra att göra så.

Och sen undrar de varför folk inte har förtroende för polisen.

The dry spell

En ganska lång period har maken och jag inte varit i fas med varandra. Han har jobbat borta mycket om kvällar och helger. När han har varit hemma har alltid någon av oss varit sådär halvsjuk som man är så här års, eller så har jag somnat före barnen. Torkan är ett faktum. Så inatt drömde jag att vi äntligen var hemma samtidigt. Friska och... eh...sugna. Men inte då. Storebror var klarvaken och vägrade somna, så det bidde inget.

Jag kan alltså numera inte ens få till det i drömmen.

Lantisar

Vi bor en timme med bil från Stockholm. Eftersom jag under inga som helst omständigheter kör bil i Hufvudstaden, blir restiden genast lite längre, men fortfarande inte mer än ca 1,5 timme om pendeln kommer som den ska. Det är alltså ingen omöjlighet att svepa in lite då och då. Idag tillbringade barnen och jag dagen på Tekniska museet. På pendeln på väg upp fick de syn på Stockholms vyer. Ivrigt pressade de sina små näsor mot tågfönstret: -Mamma det är Globen! GLOBEN! Gloooobeeennnnn!!

Vi måste åka upp aningens oftare än vi gjort hittills.

Generationsklyfta

Dagis är stängt idag. Jag har därför tagit ledigt. Eftersom barnen och jag kommit överens om en utflykt till Tekniska museet i Stockholm, måste jag ändå stiga upp i tid. Van som jag är att bara vara hemma helger, tror jag att ingen annan är ute halv åtta på morgonen. Jag drar alltså bara på mig ett par säckiga mysbyxor och en fleecejacka över nattlinnet och traskar ut med hunden. När jag passerar busshållplatsen på andra sidan vägen blir jag varse mitt misstag. För där sitter valda delar av byns tonåringar och väntar på skolbussen. Och käre Gud, föraktet i deras unga ögon när de tar in min medelålders uppenbarelse. De sveper med blicken från det fortfarande sömnrufsiga håret, över de i fritt fall gungande brösten innanför vad som alldeles uppenbart är ett nattlinne och vidare förbi de icke kontrollerade bilringarna och de inte hundraprocentigt rena mysisarna till träskorna i storlek 41 som jag går barfota i. Deras blickar sveper tillbaka upp och med inövade uttråkade ansiktsuttryck och rent förakt i blicken gör de utan ett ord klart för mig hur sunkig och pinsam jag är.
För ett ögonblick hajar jag till. Skäms. Ser mig själv med deras ögon. Sedan ser jag dem med mina ögon. Ser deras ängsliga behov av att vara tillräckligt inne, tillräckligt coola. Deras leda vid skolan (givetvis inte alla, men tillräckligt många). Deras osäkerhet inför vad framtiden bär med sig för dem. Jag har min utbildning. Ett jobb som jag älskar, med fast anställning och en lön jag kan leva på, en lön som t om är schysst med landstingsmått mätt. Jag bor i det hus jag drömde om att få äga i nästan två år innan det blev till salu. Jag är gift med en man jag älskar. Jag har två barn som jag älskar mer än allt i hela världen. Två fina barn, begåvade, vackra, socialt begåvade barn.
Mitt urskuldande, generade leende byts ut mot ett mer självbelåtet. Må vara att de är yngre, snyggare och coolare än jag. Må vara att jag är närmare döden än de. Men jag skulle aldrig vilja byta med dem.

Prioriteringar

Den lokala leksaksaffären har rea. Ordentlig rea. Plus att jag som medlem i deras kundklubb dessutom har ytterligare 25% rabatt just nu. Alltså var jag svårt frestad att åka dit i helgen. Se vad som fanns och kanske köpa de där dyra grejorna som man annars aldrig köper till barnen och lägga undan till jul. (Jo, jag gör så. Storebrors julklappar är nästan färdiga, men jag behöver en lite större grej till lillasyster också).
Men det blev inte så. För jag tror inte att barnen kommer minnas vad i deras redan överfyllda leksaksförråd som de fick julen 2010. Men de kommer förhoppningsvis minnas hur de satt mitt ute i skogen på en gammal yogamatta (i brist på sittunderlägg) och drack saft och åt falukorvsmackor med en kompis och hur vi sedan kom hem med sisådär tio liter trattkantareller i packningen. Det är värt mer än billiga leksaker.

Syskon. Men ändå så olika.

Vi sitter i bilen. Pratar om ditt och datt. Om framtiden. Jag säger att en dag, när barnen är stora, kommer de flytta hemifrån och skapa sina egna hem och familjer. Storebror blir ängslig och osäker, som alltid när stora förändringar är på tal. Från hans hörna av baksätet kommer ett oroligt: -Jag ska aldrig, aldrig flytta hemifrån och från dig, mamma!
Från lillasysters hörna kommer, blixtsnabbt och med eftertryck och känsla: -Men det ska jag!

Och tydligare än så kan inte skillnaden mellan mina barn illustreras.

Det sociala arvet

En del författare har en aningen mer cynisk bild av människosläktet än andra:

They fuck you up, your mum and dad
They may not mean to, but they do
They fill you with the faults they had
And add some extra, just for you

But they were fucked up in their turn
By fools in old-style hats and coats
Who half the time were soppy-stern
And half at one another´s throats

Man hands on misery to man
It deepens like a coastal shelf
Get out as early as you can
And don´t have any kids yourself

This Be The Verse
Philip Larkin

Ett kallare samhälle

Mer än hälften av rösterna är räknade. Svenska folket har talat. Det hårdare samhället är här för att stanna. Det samhälle där allmännyttan säljs ut till privata vinstintressen. Det samhälle där vårdföretag baserade i skatteparadis håvar in miljoner skattekronor varje år, samtidigt som de säkrar sina vinster genom att försämra vården för vårdtagarna och knäcka sin personal. Pengarna som är avsedda till vård och omsorg, som vi alla betalat till, förs ut ur landet till att göra några få rika ännu mycket rikare. Med regeringens goda minne.
Det samhälle där du ska arbeta eller dö, för andra alternativ ges inte. Inte om du vill ha ett värdigt liv i alla fall.
Ett samhälle där främlingsfientlighet, intolerans och hat blir en bärande princip i riksdagen. Ett samhälle där människor jag känner och tycker om blir icke önskvärda.
Ett samhälle där ett parti i regeringsposition öppet anser att barn som min son inte borde få finnas, att det är fel att han existerar, bara för att jag var ensamstående när jag valde att bli mor.
Ett samhälle där det kollektiva ansvaret för varandra är på upphällningen, där var och en är sig själv nog och klasskillnader och skrankor mellan människor växer sig större för varje dag.

Både jag och maken har arbete. Vi har de senaste åren varit friska nog att hålla på oss på rätt sida sjukskrivningsgränsen, även om det varit på håret mer än en gång, främst för mig. Jag tror nog att om jag satte mig ner med en miniräknare så skulle jag komma fram till att vi tjänat åtminstone litegrann på alliansens skattepolitik.
Vi röstade med hjärta, hjärna och medmänsklighet, inte med den egna plånboken. Vi verkar ha varit sorgligt ensamma om det.

Mer droger åt folket!

Jag har i tio år lidit av dialyssköterskornas yrkessjukdom nummer ett - karpaltunnelsyndrom. Eftersom jag inte gillar det där med att behöva opereras, har jag dragit på det. Och dragit på det. Och dragit på det litet till. Använt stödskena om nätterna. Tagit antiinflammatorika för smärtan och för att hålla nere inflammationen. Pallat upp armen med kuddar när smärtorna strålat hela vägen upp i armbågen och jag inte kunnat sova.
Nu går det inte längre. Jag har nu ett arbete som kräver att jag kan skriva mer än några få meningar för hand. Jag vill kunna sopa köksgolvet utan att tappa sopborsten. Jag vill kunna skala potatis till familjens middag utan att behöva be maken. Nu räcker det. Så jag bad min läkare om en remiss till ortopeden, och efter de obligatoriska tre månadernas väntetid, var jag där i torsdags. Istället för att berömma mig för att jag på ett föredömligt sätt avstått från att belasta sjukvården med just det här problemet, talade läkaren helt rart och omtänksamt om för mig att efter så många år kan skadan på nerven vara permanent. Men det vet man inte förrän efter operationen. Jamen, tack då. Sedan fortsatte hon glatt med att tala om att operationen görs i lokalbedövning i blodtomt fält. Och att den gör ont. Nu råkar jag inte vara bra på smärta. Det är liksom inte min grej. Även om jag blivit tåligare med åren. Man blir det när man alltid har ont, man fungerar liksom inte alls annars. Men fortfarande - smärta är inte my cup of tea. Så när jag redan i förväg uttryckligen blir varnad, bleknar jag litegrann. Och ber med pipig röst om att få något lugnande innan operationen. Och när doktorn säger att javisst, det kan jag få, ser jag framför mig en liten mesig tjejdos. Jag väger som en hel skogshuggare, jag behöver dosering därefter. Så, med fortsatt ynklig stämma, ber jag doktorn ta hänsyn till detta enkla faktum då hon ordinerar. Sen ser jag blicken.
Jag kan ta och hänga på mig en skylt operationsdagen: "Här kommer pillermissbrukaren. Lås medicinskåpet ett varv extra." Det blir bra, det här.

När vardagen inte alls är grå

Jag står och dukar fram inför middagen. Funderar över vad man kan tänka sig till middag resten av veckan. Suckar lite inombords över det omöjliga projektet att hitta på något som är hyfsat näringsvettigt, hyfsat snabblagat, hyfsat billigt och som båda barnen gillar. Varje dag. I bakgrunden mullrar tvättmaskinens slutcentrifugering. Ännu mer tvätt att hänga, och jag som inte vikt undan förra maskinen. Eller förrförra, vad det anbelangar.
Så hejdar sig händerna i bestickdukandet. Blicken sveper över matbordet. Fyra uppsättningar tallrikar, bestick och glas. Jag dukar till fyra. Jag har en familj. Jag äter inte ensam. Det är kanske inte roligt att laga mat varje dag. Men jag har en familj att laga mat till. Det är inte alla förunnat. Det är kanske inte roligt med miljoner små plagg att tvätta, hänga och vika in. Men jag har två små barn vars barnakroppar ska kläs i dessa små plagg varje dag. Två små barn som är mina. Som tycker att jag är bäst i hela världen. Som trängs om att sitta närmast i soffan om kvällarna. Det är en gåva och en välsignelse som inte alla får uppleva.
Jag har värk både här och där. Jag sover för lite, och för dåligt. Hälsan är det si och så med.
Men jag lever världens mest privilegierade liv.

Det gula guldet

Som en ren fotnot: storebrors fästing hämtade han antagligen upp igår när vi var ute i skogen. Förutom fästingen kom vi hem med tre liter kantareller. Igår vankades det smörstekta kantareller till lördagsbiffen. Det var värt en och annan fästing. Så länge de inte sitter på mig. Den saken ska maken få undersöka med förstoringsglas innan han får somna ikväll.

Den hårda pedagogiken

Storebror har börjat samla fästingar. Alla ska vi ha en hobby, men jag hade kanske önskat att han valt något annat än just det. Det verkar som om han önskar det också, att döma av skrikandet och gråtandet när odjuren upptäcks och måste bort. Kompisarna ett par gator bort har en alldeles utmärkt fästingplockare (det har jag med, han kallas här för maken, men se det duger inte för storebror inte), så vi fick för andra gången på tre dagar knalla dit för att plocka fästing. Innan vi gjorde det, tyckte jag det kunde vara smart att strippa av gossen och inspektera honom för att se om han hade flera som satt på lur någonstans. När jag kollade bakom öronen började gossen gråta, för se där ville han då verkligen inte ha några husdjur. Då tyckte tydligen maken att det kunde vara dags för honom att bidra: -Vet du, storebror, pappa har haft en fästing bakom örat. Den fick de operera bort.

Min man, pedagogen.

Att göra barnen nöjda

Sedan årsskiftet har jag jobbat hela dagar fyra dagar i veckan, och varit helt ledig alla onsdagar. Hela denna tid har jag ständigt fått höra hur synd det är om mina barn, hur alla andra barn alltid blir hämtade mycket tidigare, hur de är de enda som aldrig har korta dagar, samt hur tråkigt det är att vara hemma utan att han någon att leka med.
För att tillmötesgå barnens innerliga önskemål, bad jag om nytt schema efter semestern, och jobbar nu fem dagar i veckan, men korta dagar.
Så nu får jag varje dag släpa hem två ylande barn som inte vill gå hem, jag har inte lekt klart ännu, DUMMA MAMMA!

Det är tydligen inte alls lika viktigt för barn som föräldrar att vara konsekventa. Men tydliga är de i alla fall.

Han är i alla fall ärlig

Storebror och jag passerar en valstuga. Han undrar vad det är, jag förklarar. Lägger till att just det där råkar vara partiet hans pappa röstar på. Han undrar vad jag röstar på, jag svarar. Han börjar fundera på vad han själv ska rösta. Jag förklarar att han bara får rösta efter att han fyllt arton och blivit myndig. Sedan får jag förklara begreppet myndig, att man då får bestämma över sig själv, flytta hemifrån och sköta sig själv. Storebror funderar lite. Säger: -När jag är arton tänker jag inte flytta hemifrån. För då måste jag själv städa, laga mat, tvätta och diska.

Min son, parasiten. Jag är så stolt.

Höst

1 september. 8,5 grader utanför fönstret. Fuktigt, rått i luften.
Jag får ge mig. Jag får erkänna fakta.
Det är dags att lyfta ut flytkorvar och brassestol ur bagageutrymmet i bilen. Badsäsongen är slut för i år.

Den alkoholiserade modern

Ibland händer det att maken och jag dricker alkohol. Oftast vin till maten, men ibland något annat. Maken föredrar öl, jag gillar cider. Där han gärna tar en whisky, vill jag hellre ha en G&T. Det ser alltså ut som läsk, det jag dricker, så jag får bevaka glaset mot barnen.
Detta har lett till att lillasyster, så fort hon ser mig dricka något läskliknande, oavsett veckodag och tidpunkt på dygnet, frågar: -Mamma, är det sprit i glaset?

Så numera dricker jag bara mjölk när vi har vittnen i huset. Man vill ju inte ha socialen på sig.

Värsta grymma tjejen

Kusinen J måste vara en av de ballaste tjejerna i byn. Storebror kom hem idag helt bekymrad.
-Mamma, E hotade J idag, det får man inte!
Jag: -Vad sa han då?
Storebror: -Han sa att han har stora muskler!
Jag (med lite svårighet att hålla tillbaka ett leende vid tanke på E, som inte är det mest biffiga barn jag sett): -Men sa han det för att hota J med sina muskler eller bara för att tala om att han har muskler då?
Storebror: -Han sa det så det lät som ett hot i alla fall.
Jag: -Vad sa J då?
Storebror: -Äh, hon sa bara att hon har brottat ner store A på stocken.

Och där var saken klar. För store A ÄR däremot ganska biffig. Och går i trean. E är visserligen ingen sparris han heller, men inte spelar han i A:s liga inte. Och så går han i förskoleklassen. Så det var bara för E att drypa av och vara allan ballan med sina muskler nån annanstans. Coola kusinen J hunsar man nämligen inte med.

Där försvann den miljövänligheten

När jag flyttade hit var jag så imponerad av kommunens framsynthet. Att kunna kompostera sitt köksavfall, oavsett om man bor i lägenhet eller hus, och utan att behöva sköta komposten själv! Fantastiskt! Man bara kastade allt komposterbart i en särskild grön plastpåse, så gjorde sopgubbarna resten. Jag var SÅ imponerad. Och jag komposterade.
För sisådär ett halvår sedan ändrades systemet. Numera ska komposterbart avfall istället kastas i en brun papperspåse, och därefter i en egen soptunna. Vad händer om man kastar fuktigt köksavfall i en papperspåse? Just det. Vad händer sedan när ett helt gäng sådana samlas i en soptunna som töms varannan vecka? Just det.
Äckligt inne, äckligt och illaluktande ute. Och ja, vi följer instruktionerna om hur man ska göra så inte påsen ska blötas igenom och äckla sig. Det gör den ändå.
Sist jag skulle kasta en brun papperspåse i därför avsedd soptunna, var hela tunnan inklusive locket fullt med vidriga larver som krälade runt. Det hade jag kanske kunnat leva med, så länge handtagen fick vara ifred. Vad jag däremot inte kan leva med är att vi för första gången på de fem år vi bott här har möss i köket. I sopskåpet, förstås.
Och med tanke på att egna kompostkärl godkända för kökskompost kostar dryga 2000 kronor, och inte går att leasas från kommunen, så är det färdigkomposterat i det här huset nu.
Och med tanke på mössen, så kommer jag aldrig mer att befatta mig med soputbärningen igen. Och det är ju synd. Verkligen.

When in doubt, blame the mother

Lillasyster, klockan nio igår kväll: -Jag vill inte ha nattblöja! Jag ska sova nakenfis, så det så!

Lillasyster, klockan åtta imorse: -Det är ditt fel att jag kissade i sängen! För du sa att jag skulle sova nakenfis, du sa det, så det så!

Servicenivån på Kolmården

Barnen och jag rundade av semestern med ett besök på Kolmården idag. Jättefint, lagom mycket folk, fantastisk delfinshow. Barnen hade verkligen tagit till sig att de var ensamma med mig, och uppförde sig därmed som änglar. Inget tjafsande, inget bråkande, bara lite tjatande. En perfekt dag, alltså. Bästa tänkbara avslutning på semestern.
Sen fick lillasyster fel mat på serveringen, och fick den mat hon är allergisk mot, vilket vi inte upptäckte förrän vi var långt borta och sälföreställningen skulle börja fem minuter senare = ingen tid att gå och byta. Och sen fick jag två getingstick inom fem minuter, började efter ett tag känna mig lite yrslig, illamående och tungandad och fick på förfrågan klart för mig att de inte har minsta tillstymmelse till sjukvård på hela jäkla jättedjurparken. Utom plåster.
Det lade liksom sordin på stämningen lite grann.

(Nej, jag är inte allergisk. Och jag blev inte sjuk heller, mer än yr och trött resten av dagen. Jag var nog bara så upprörd och hade ordentligt ont att jag jagade upp mig till att må dåligt. Ren hypokondri.)

Sömnhjälp

Storebror kan inte somna. Han vänder sig mot mig. Viskar för att inte väcka lillasyster som just knoppat in bredvid honom: -Mamma. Man somnar om man räknar får. Kan inte du ta hit några stycken?

När man älskar sitt barn

Barnen var hos mormor och morfar i förrgår, medan jag var på sjukhuset och fick min öroninfektion kurerad. När jag kom dit, satt lillasyster vid köksbordet. Hon bakade. De huvudsakliga ingredienserna var vatten och potatismjöl. Och så lite socker. När det blev dags för glass efter maten mosade hon även ner några blåbär i röran. Sedan ville hon bjuda på den till glassen.
Och jag åt. Inget är som en mors kärlek.

Förfelat syfte

Är inte meningen med semester att man ska bli sådär härligt utvilad? Fräsch och pigg, redo för att ta nya friska tag på arbetet när man är tillbaka igen?
I så fall ska man inte ha nedsatt hälsa innan semestern, och en katastrofal arbetssituation sista veckorna innan. Man ska inte vara ensam med två barn och en mer än heltidsarbetande man under semestern. Och man ska definitivt inte dra på sig en infektion de sista två veckorna innan semesterns slut.
Jobb igen på måndag. Jomenvisst.

När man lägger krokben för sig själv

Vi har som bekant två katter och en hund i familjen. Katterna är ivriga jägare, hunden av jaktras(er). Jag har alltså inga problem att stå emot barnens tjat om kanin. "Tyvärr älsklingar, det går inte, katterna och hunden skulle ju döda den direkt vet ni, det funkar absolut inte, vad synd". Jag tycker nämlich att det kan räcka med det menageri vi redan har, med barnen som aporna på zoo dessutom. Detta har funkat kanon, argumenten jag haft att tillgå har effektivt tagit död på minsta diskussion.
Ända tills igår. I förrgår kväll, ganska sent, ringde nämligen storebrors kompis mamma: -Vi ska resa bort imorgon bitti, och nu kom vi precis på att ojsan hoppsan, vi har visst en kanin också! Nejdå, det går så bra så, kaninen är så van vid andra djur, vi har också både katt och hund, det funkar så bra så!

Jag kunde inte gärna neka att hjälpa till. Kaninen kom hit igår. Och nu är tjatet i full gång, med nya argument som jag inte har svar på längre. Så puckat av mig. Så. Jävla. Puckat.

Semesterfacit

När jag gick på semester kändes den oändlig. Utdrygad till sju långa veckor, med hjälp av föräldradagar. Nu är bara en vecka kvar. Dags att så smått börja summera. Vilket omedelbart leder till panikartat dåligt samvete.
-Mammakroppen är fortfarande lika tung och stor som innan semestern. Dock inte större, vilket måste ses som en smärre seger, trots allt.
-Huset ser fortfarande ut som en överlastad soptipp.
-Trädgården är inte mer organiserad än innan och fylld av ogräs.
-Altanen är lika oslipad och o-oljad som innan.
-Staketet är inte oljat eller målat.
-Jag är lika dålig på att ringa mina långväga vänner som när jag har ursäkten av att jobba (förlåt käraste P, men jag tänker på dig varje dag, jag är bara en lat kossa som inte kommer mig för med att ringa!)

Listan på saker som inte blivit gjorda, planer och ambitioner som blivit till intet är lång. Samvetet gnagde mig, den inre rösten var sträng. Då började jag tänka lite längre. Barnen och jag har:
-Åkt och badat ett otal gånger.
-Plockat blåbär i ösregn och sedan gått hem och bakat en paj.
-Varit på Nynäs slott
-Besökt Stendörrens naturreservat och där gått Hitta Vilse-kurs och haft picknick på klipphällarna.
-Varit på Parken Zoo.
-Lekt på Busfabriken och på Leos Lekland.
-Utforskat vetenskapen på Kreativum och på Tekniska Museet.
-Träffat en äkta polisaspirant och fått prova hennes utrustning på Polismuseet.
-Varit på Skansen.
-Åkt minispårvagn på Spårvägsmuseet.
-Rest runt i Stockholm med buss, tunnelbana, pendeltåg och färja, vilket barnen ser som höjden av spänning.
-Spenderat en vecka i Småland hos mormor och hennes hundar.
-Umgåtts massor med både stora och små kompisar här i byn.
-Kört bil och åkt karusell på Lådbilslandet.
-Varit på cirkus.

Huset ser ut som en soptipp. Altanen är en skam. Jag är lika tjock som någonsin. Men jag tror att jag prioriterat helt rätt den här sommaren.

Himmel och rymd

Vi har varit och uppvaktat en väninna som fyller år idag. Kommer hem vid halvtio på kvällen. Barnen duschar av sig, man blir svettig av vilda springlekar. Rena, väldoftande och klädda i pyjamas går de med mig. Vi går ut på altanen. Sätter oss på trappan i den ljumma kvällen. Ser ut över nejden. Det drar sig mot höst, mörkret har redan fallit. Det är lite dimmigt, inga stjärnor syns, men vi pratar om dem ändå. Funderar lite på vad som egentligen finns därute, i stora rymden. Så säger storebror fundersamt:
-Vet du, mamma, jorden svävar i himlen. Himlen finns runt hela jorden. Det betyder att jorden blir kramad av himlen.

Ingen intighet, inget stort svart, obekant universum som kan skrämma med sin oändlighet. Bara en välbekant himmel som kramar oss alla. Det är en tanke att hålla fast vid, tror jag.

Livets orättvisor

Jag har idag börjat den mödosamma processen att inventera barnens höstgarderober. Plocka ut, se över, vika, lägga in. Ta ner skokartonger från vinden, gå igenom, sortera ut för litet, anteckna vad som finns och vad som behöver köpas. Jag har tillbringat timmar med att bära hit och dit, sortera och plocka.
Maken har tillbringat ca en halvtimme idag med att sätta upp krokar och andra förvaringsattiraljer.
Hans verk är prydligt, snyggt och omedelbart synligt.
Mitt är, trots timmars arbete, lika jävligt som innan. Snarare värre, eftersom jag inte hunnit klart på långa vägar och det därför ligger högar överallt.

Livet är orättvist. Mycket, mycket orättvist.

Arbetsmoral

Min syster är här och hjälper mig komma igång med den nya dator vi har inhandlat idag. Storebror är med sin far och går en promenad. Lillasyster badar. Leker stillsamt för sig själv bland skum och badleksaker. Själv hänger jag tvätt. Suckande och klagande muttrar jag om hur mycket tvätt det blir, hur den aldrig tar slut och hur tröstlöst det är med den. Lillasyster avbryter leken. Tittar upp på mig. Säger, med sin allra mjukaste vackraste röst: -Men du. Det är ju bara att kämpa på ändå!

Så då gör jag väl det då.

Brottsrubricering

Lillasyster har en säng som går att dra ut till en dubbelsäng. Hon har däremot bara en madrass. Som dessutom inte är avsedd för en tung vuxenkropp. Iaf inte den ömma moderns synnerligen tunga sådan. Man kan räkna sängribborna med hjälp av ryggen, om man säger så. Nu fick vi med oss en madrass till hem från mamma. Lillasyster har nu dubbla madrasser i sin säng, till fromma för sin mor och för övernattande små gäster. Det innebär också att hon numera har ytterligare tio centimeters fallhöjd nästa gång hon bestämmer sig för att det är en bra idé att trilla ur sängen mitt i natten.
Är det det som är framkallande av fara för annan?

Och han som har anlag för hjärtinfarkt....

Lillasyster är av den lite våldsammare sorten. Hon slåss ofta och gärna när något går henne emot, och är plågsamt oemottaglig för tillsägelser, förklaringar och bestraffningar. Hon är också anmärkningsvärt stark för att vara två äpplen hög. Det gör ont när hon klappar till. Det som hittills funkat är att ta bort något hon verkligen vill ha. Alltså försvann möjligheten att få glass igår när hon valde att slåss flera gånger efter varann, trots varning.
På kvällen pratade vi om det, och jag informerade lilla fröken om att ifall hon slåss imorgon, så blir det ingen glass då heller. Lillasyster funderade ett ögonblick. Förkunnade sedan belåtet: -Jaha, men då slår jag dig på kvällen istället!

Ett verktyg till borta ur arsenalen. Jag kommer inte ha nånting kvar att klara av henne med när hon kommer i tonåren. Men det ordnar sig. Med det race jag kör hemma nu, när maken jobbar mest hela tiden, så är det hans tur att ta över då. Lycka till, älskling!

Fina fina lillasyster

Barnen och jag är i Småland och hälsar på mamma. För första gången sedan min fars begravning.
Det gick bra tills sista fem milen, när allt var så välbekant. Då kom insikten ifatt mig att väl framme är inget sig likt mera. Och inget blir någonsin mer sig likt heller. De sista milen körde jag motvilligt, med en klump i både hals och mage.
Så var vi då framme. Möttes upp av mamma. Packade ur alla miljoner väskor och kassar man har med sig när man reser med barn. Gick in i huset, med oro i hjärtat.
Då vandrade lillasyster raka spåret in till vardagsrummet, där morfar oftast satt. Raka spåret fram till fåtöljen som stod på hans plats. Böjde sig fram och pussade den ytterst på sätet. Och förklarade sedan lugnt att det gjorde hon för att hon saknar morfar.
Och svårare än så behöver det inte vara. Han är fortfarande närvarande.

Hur det går till på bröllop

Lillasyster och jag befinner oss på en offentlig toalett. Vi byts av när hon är klar, och hon väntar kvar inne i båset medan jag också kissar, så jag inte tappar bort henne. Medan jag sitter där säger hon plötsligt: -Jag tycker om dig, mamma!
Sedan böjer hon sig fram och pussar mig ömt. Rätar på sig, ser kärleksfullt på mig. Säger: -Det är precis som på bröllop!

Jag är inte helt säker på vems bröllop hon bevistat, med ena parten sittande på toa med brallorna nere under bröllopskyssen. Och jag tror inte att jag vill veta det heller.

Kattmamman

Som de flesta kvinnor rakar jag mig under armarna. Mer av praktiska än av estetiska skäl. Normalt sett skulle jag aldrig visa mig i ärmlösa kläder, jag har alldeles för tjocka och dallriga överarmar för det. Därför är det mest för att reducera armsvetten som jag rakar mig. Den rådande extrema värmeböljan har dock ställt alla normala principer på ända. Nu går jag runt i små linnen med så smala axelband som det bara är möjligt, och den som inte gillar anblicken får helt enkelt låta bli att titta. Jag är för varm för att orka bry mig. Dock har jag tydligen inte fattat att man när man har linnen på sig måste raka sig oftare än de 1-2 gånger i veckan jag brukar göra det. Jag har, kort sagt, lite fjunig skäggstubb i armhålorna. Detta har lillasyster noterat. Med förundrad förtjusning lutar hon sig ända in under min arm, tittar uppåt och utbrister:
-Men mamma, vad mycket morrhår du har!

Undrar hur länge hon går på det?

Barnen har ju som sagt godislöfte över sommaren. Själv har jag mig veterligt inte avgett något sådant. Och det är då verkligen ingen som lovat mig någon present om jag gör det heller. Så jag försöker smyga mig till lite godis när jag kan. Vilket inte är så ofta, nu när jag inte kan snika med mig lite godis till jobb och moffa där. Semester har sina avigsidor.
Härförleden hade jag passat på att åka och handla en av de sällsynta dagar som maken var hemma. Alltså kunde jag då också köpa en påse sega råttor. När barnen var på sina rum, passade jag på att smyga åt mig ett par stycken. Då ropade lillasyster på mig. Nu ska man veta att mina barn älskar salt, men paradoxalt nog avskyr de salt godis. Passar mig utmärkt. För när lillasyster anklagande pekade på mig och utbrast: -Det luktar godis om dig!, kunde jag snabbt svara att -Jamen, det är en såndär salt som du inte tycker om.

Lillasyster kommer inte klara sig särskilt bra i skolan vid de där "identifiera saker på lukten-experiment" de brukar roa sig med där. Men jag får äta godis ostraffat. Man måste prioritera här i livet.

Läggtider

Maken och jag hade en liten beslutskonferens när jag gick på semester. Vi bestämde då att barnen får vara uppe till nio såhär på sommarlovet, till skillnad från ca halv åtta annars.
Medan vi konferensade oss, så gjorde tydligen barnen detsamma. Och på deras konferens beslutades det istället att de ska vara uppe till elva om kvällarna.
Hittills har de vunnit. Varenda kväll.

Fördomar, fördomar....eller möjligen erfarenhet

Var på stranden igår med barnen. Det första jag ser är ett par kvinnor som (ursäkta mina fördomar) det bara skriker WT om. Illasittande bikinisar, våldsam solariebränna, rynkig läderhud, oproportionerligt mycket smink för stranden, dinglande örhängen osv. De satt mitt på stranden bland alla barnen och bolmade ikapp på varsin cigarett. När så en av dem reste sig upp formligen skrek det "alkis! alkis!!" i min hjärna. Mager om armar, ben. Ingen rumpa alls, bikinin bokstavligen hängde ner därbak. Men jättebuk. Och jag menar verkligen JÄTTE. Spänd som ett trumskinn, och med en tydlig förstoring på höger sida strax under revbenen. Upplysningsvis sitter levern där...Och med levercirrhos samlar man vätska i buken, som då blir stor och spänd.
Jag har aldrig sett kvinnan förr, men alla system gick igång direkt jag såg henne. Sedan skämdes jag lite för mitt fula sätt att tänka. I ett par minuter. Därefter fick jag syn på det enda barn på hela stranden som var HELT sönderbränd på ryggen. Sådär så hela ryggtavlan flagade hud efter en tidigare bränna. Pojken var max 6-7 år, alldeles för ung för att själv ta ansvar för sitt solskydd.
Gissa till vilken kvinna det barnet hörde? Socialen i den här kommunen måste sova bort sin arbetstid....

Hon måste ju brås lite på sin far också

Vi var på stranden idag. Lillasyster satt efter första doppet i sin solstol. Handduken hade hon slängt på marken framför sig. Hon satt och sparkade sand på den. Jag bad henne låta bli. Hon sparkade lite till. Jag sa åt henne att låta bli, med lite skärpa. Hon flinade, och sparkade ännu mer. Jag talade om att det där var hennes egen handduk hon sabbade, och att hon kunde glömma att få låna min eller storebrors istället. Hon svarade, helt oberört: -Det ordnar jag, mamma!
Sedan gick hon ned till vattenbrynet med handduken och sköljde ur den i vattnet.

Det är inget geni jag fostrar, precis.

Godislöfte

Barnen har godislöfte över sommaren. I desperation över det allestädes närvarande godistjatet, lovade jag storebror att han ska få det där hett efterlängtade Lego Harry Potter-dataspelet om han bara avstår från godis hela sommarlovet. Den kvarvarande morfadern, som råkade närvara vid diskussionen, slängde raskt in en hundring från honom och mormor också. Så det är mycket som står på spel. Lillasyster lovade också. Hon vill ha en docka. De får äta godis på barnkalas, det är för grymt att neka det, men inte vid något annat tillfälle.
Häromkvällen satte jag mig på storebrors sängkant för att säga godnatt. Han sniffade misstänksamt i luften. Utbrast anklagande: -Men mamma! Du har ju godislöfte!!

Tur för mig att Turkisk Peppar räknas som halstablett då.

Sommar

Sommardagens stekande hetta har övergått i kvällens ljumma vindfläktar. Barnen är trötta och smutsiga efter en dags lekande på strand och i trädgård. De bara benen är rivna av kvistar och grenar, bitna av myggor och brunbrända av solen. Fotsulorna är hårda som läder och svarta som kol av allt barfotaspringande. Håret solblekt på lintotten, fräknarna oräkneliga på rödluvan. För ögonblicket har de lagt ner det annars ständigt pågående projektet att slå ihjäl varandra efter bästa förmåga. Istället leker de. Pendlar mellan studsmattan, lekstugan och gungorna. Plockar i förbifarten till sig ett och annat smultron, delar nogsamt så det ska bli rättvist. Jag sitter på altanen med en bok bortglömd i knät. Lyssnar på deras skrattande röster.
Livet blir inte bättre än så.

Man ska inte städa, det har jag alltid vetat

Barnen har en kompis här. De leker kurragömma över hela huset. Och tänk så svårt det hade varit för dem om de inte haft stora högar med allmän bråte överallt att gömma sig bakom.

Det är det jag alltid har vetat. Städning är skadligt för kreativiteten.