Perspektiv

Idag har jag städat lite. Diskat undan efter gårdagens tårtkalas. Vikt tvätt. Hängt tvätt. Lagt i en ny maskin tvätt. Tömt diskmaskinen två gånger. Servat barnen och deras lekkamrater med mellis. Lekt lite med dem, när de haft svårt att komma igång själva. Medlat i deras konflikter. Plockat lite sådär i största allmänhet (detta förbaskade PLOCK! utan det vore hushållet en baggis att sköta!). Planerat morgondagen, lagt fram kläder till barnen och kollat av med maken vem som ska lämna och hämta. Lagat middag.
När middagen var nästan klar bad jag storebror gå ut i garaget och be maken komma in och äta. Storebror tog på sig stövlarna. Stampade iväg. Muttrade surt för sig själv: -Ska jag behöva göra ALLT i det här huset?
Så kan man också se det.

Trettiosex. Trea sexa.

Nu finns ingen återvändo. As of today är jag officiellt närmare fyrtio än trettio. Och jag kan inte säga hur mycket det svider.
Fallet dämpades dock när jag fick sovmorgon, och sedan väcktes vid nio av sång, frukost på sängen och present på frukostbrickan. Då kändes det bättre. En stund. Sedan gjorde det ont igen. Tydligen är det väldigt kul detta att bli äldre. För alla andra alltså. Inte för den som faktiskt blir mer ålderstigen för varje sekund.

Nåja. Nu har jag varit på middag hos goda vännerna M och S. Eller S&M som jag refererar till dem som i min lätt snedvridna hjärna. Det är ju alltid kul att spekulera. Den initialkombon inbjuder ju liksom till det.
Och med två (eller fler) glas vin i kroppen, känns det genast bättre att bli gammal. Men det blir väldigt svårt att stava rätt, och jag är trött på att skriva om varannat ord nu, så jag ska nog gå och lägga mig istället. Godnatt!

När man är trött

När man är så trött att allt känns som ett jätteföretag. När man nästan hellre kissar på sig än reser sig upp för att släpa sig till toa, och det enda som hejdar en är tanken på hur jobbig saneringen efteråt skulle bli. När man är så trött att man gråter för absolut allting. Då, när man är sådär dödens utmattat trött.
Då skulle man kunna tänka sig att man tacksamt tar emot chansen att sova. Att man njuter av att varsamma händer hjälper en ur dagens paltor och i en mjuk pyjamas. Att man uppskattar att bli nedbäddad i en mjuk och varm och skön säng. Att man myser när man får en puss på pannan och sedan gosar ner sig i sängen och somnar med en belåten suck.
Man skulle kunna tänka sig det. Men då känner man inte storebror.

Varning för Tele 2!

Nedanstående text är en kopia på ett mail som jag skickade till Tele 2 i fredags. Det är nu onsdag kväll. De har fortfarande inte brytt sig om att svara. Seriöst företag, inte sant?


Jag blev uppringd för ett par veckor sedan av en av era säljare, på min mobil. Jag var stressad, höll just på att hjälpa min femåring på toaletten, och försökte flera gånger förklara att jag inte kunde prata där och då. Säljaren gav sig inte. Han gav tydligt sken av att Telia och Tele 2 samarbetar med varandra, och talade också om att han kunde se mina abbonemangsuppgifter, vilket gav intrycket att han fått dem av Telia. Detta förstärkte ytterligare min bild av samtalet som något som var i samarbete mellan Tele 2 och Telia. När jag till sist fattade att enda sättet att bli av med den extremt efterhängsne säljaren, om jag nu inte ville slänga på luren, var att gå med på det han pratade om, frågade jag om ångerrätt. Jodå, jag skulle ha 14 dagars ångerrätt, lovade han. Okej, sa jag, jag tecknar väl det abbonemang du pratat om, så får vi se hur jag ställer mig när jag får papperen. Det han lät påskina att det handlade om, var bara att byta typ av abbonemang, inte att byta företag.När så papperen kom, så handlade det ju i själva verket om att flytta abbonemanget från Telia till Tele 2. Eftersom jag inte alls vill det, ringde jag er för att utnyttja min ångerätt. Bara för att av en tämligen oförskämd person i er kundtjänst blir upplyst om att jag minsann inte alls har någon ångerrätt! Det enda jag enligt honom kan göra är att låta abbonemanget flyttas över och sedan flytta tillbaka det igen. Detta innebär dels ett jäkla besvär för mig, dels ett antal hundralappar i avslutningsavgift från Telia. Detta är helt oacceptabelt!! Jag hade ingen som helst aning om vad jag tecknade! Jag trodde att jag bara skiftade abbonnemangstyp, inte att jag bytte bolag! Er säljare var fruktansvärt påträngande, han gav sig inte ens när jag rent ut talade om att jag stod på en offentlig toalett och måste hjälpa min femåring att torka rumpan! Oetiskt!Om ni inte drar tillbaka försöket att flytta mitt abbonemang, kommer jag att anmäla er till Konsumentverket. Jag har informerat Telia att de inte ska acceptera några försök att flytta mitt abbonemang till er, och jag förutsätter att ni reder ut det här. Nästa gång en av era försäljare ringer upp mig, överger jag all hövlighet och lägger helt enkelt på luren. Något annat verkar de inte fatta.Hör snarast av er och bekräfta att ni avbryter försöket att kapa mitt abbonemang.

One down, one to go

Så var första eldprovet avklarat. Barn nummer ett är vaccinerat. I första ledet står vi, riskbarn som de är, mina småttingar. Och ett led att stå i var det verkligen, herregud! Redan när vi kom dit tjugo minuter innan lokalen öppnade, var kön minst 25-30 meter lång. Innan dörren slogs upp sträckte den sig runt hela kvarteret. Men sedan flöt det smidigt på. Storebror var väl förberedd, hade fått bedövningsplåster som han tyckte hjälpte så bra mot TBE-sprutan i somras. Men ack nej. Idag hjälpte det inte. Idag gjorde det ont. Men han satt still ändå, min lille hjälte. Så fick han också både godis och present efteråt. Och löfte om detsamma efter spruta nummer två, så han har redan okejat att ta den också utan bråk, fast det gör ont.
Men alltså. Klart att tidningarna skriver om det. Klart de fotograferar köerna. Men vem FAN har gett dem lov att kretsa runt som hyenor INNE i vaccinationslokalen och sticka en kamera i nyllet på ett gråtande barn?? Har inte vården sekretess och respekt för individen längre? Idioter.
I övermorgon är det lillasysters tur. Hade de fått tid samma dag hade det ju varit praktiskt och smidigt för mig. Och så kan vi ju inte ha det.

Magi

Ibland när jag har svårt att somna så kommer jag på det. Att jag faktiskt har barn. Två stycken små ljuvliga varelser som jag skapat (med bara lite hjälp - jag gjorde allt grovjobbet). Alldeles mina egna små barn. Då måste jag stiga upp. Gå in i deras rum och bara titta lite på dem. Rätta till täcket lite. Stryka bort håret i pannan. Titta på dem. Bara ta in detta helt och totalt obegripliga - jag är en mamma. Och inte bara en mamma - jag är mamma till världens absolut finaste barn.
Hur kan man älska någon så mycket att man får ångest femton år i förväg vid blotta tanken på att de en dag ska flytta hemifrån?

Vad än jag gjort fel, och kommer att göra fel här i livet, så har jag i alla fall gjort dem. Och mer rätt än så blir det inte.

Meningen med fotboll

Nu är jag ju inte precis sportintresserad. Och just fotboll är ju rätt högt upp på tio-i-topp-listan över de tråkigaste sporterna jag vet. Så jag kan ha missuppfattat alltihopa, det kan jag ha gjort. Men alltså, är det inte meningen att man ska sparka in bollen i målet, och inte bara fösa den runt planen?

Ålderdomen inträder allt tidigare nuförtiden

Följande har en bekant hört på tunnelbanan:

Tonåring 1: Min mamma är jättegammal. Hon är 47... då var ju hon typ... 31 när hon fick mej!
Tonåring 2: Men min mamma är verkligen skitgammal. Hon är femtitre. Fatta! Hon fick mej när hon var 37!
Tonåring 1: Fan vad gammalt!

Herregud. Jag blir bara äldre och äldre, och det utan att ens ha fyllt år på länge. Nästa vecka blir jag 36. Och veckan efter det flyttar jag in på äldreboendet och blir matad med purékost. Kom gärna och hälsa på mig.

Logik enligt SJ

Till och från Göteborg åkte jag tåg. Biljetterna bokade jag så ordentligt så via SJ:s hemsida. Då uppenbarar sig följande logiska kullerbytta: På ditresan var det 200 kronor DYRARE att sitta i 2 klass än i 1:a! Japp. Det var dyrare att resa sämre.
Så på ditvägen satt jag bekvämt i ett brett fåtöljsäte, fick gratis tidningar och hörlurar till radion, samt gratis te, kolsyrat vatten, frukt och muffins. Som serverades av en tågvärdinna som tillbringade hela resan med att gå fram och tillbaka genom vagnen och kolla av om någon ville ha något. Allt detta för 200 spänn mindre än om jag rest med pöbeln i andra klass.
Fast på vägen hem var det jag som var pöbeln i andra klass. Det sved.

Imorgon infaller julafton!

I alla fall om man frågar mig. För imorgon får jag åka till Göteborg. Jag ska gå på en intressant kurs. Och egentligen ser jag väldigt mycket fram emot det. Men just nu känns det mindre viktigt. Just nu ligger fokus på en enda sak: Jag ska få bo på hotell. Jag ska få sova ostört. En hel natt. I en säng som någon annan jag själv bäddat, med lakan som någon annan än jag själv tvättat. Och dagen efter ska jag få äta en lyxig hotellfrukost. Och sedan ska jag få resa mig upp och gå. Bara lämna disken efter mig och gå.
Imorgon infaller julafton.

Tacksamma barn

Jag hade verkligen tänkt att ignorera hela jippot. Men efter att sonen blivit upplyst om dagens innebörd av Bolibompakanalen redan klockan sju imorse (tack så jävla mycket för det, SVT!) och därefter ägnat hela förmiddagen åt att skrika "Grattis på kanelbullens dag" varannan minut, så insåg jag att planen sprack.
Så idag har det bakats kanelbullar. Vilket är ett tidsödande projekt, som alla andra stackare som fallit i den fällan kan intyga. Mycket disk blir det också.
För att visa sin uppskattning har barnen slagits om vems tur att spela dataspel det är. De har fått raseriutbrott över att bli ombedda att städa undan sitt lego innan maken dammsög. Vidare har de hoppat i soffan, fast de VET att det är förbjudet, och sedan fått ett par utbrott till när jag blev arg för att de pajade soffan. Samt att de farit runt i den rena tvätten, så att den inte längre är fullt så ren.
Det är alltid kul att göra något extra för barnen. De uppskattar det verkligen.

Regn och barn

Det ligger något alldeles extra fantastiskt i att ha barn när det spöregnar ute. De soliga dagarna njuter man av ändå. Men hur många av oss gick ut och hoppade i vattenpölar de där åren när vi var vuxna, men ännu inte hade barn?
Idag har storebror och jag hoppat i vattenpölar. Blivit riktigt dyngsura, rätt igenom regnkläderna. Blivit riktigt nedkylda, röda om kinder och händerna (för vi glömde såklart vantarna hemma, orutinerade som vi är såhär i början av hösten). Och blivit väldigt väldigt glada!

Svengelska

Sonen har bred musiksmak. Han gillar dansband. Det har han inte efter mig. Maken är däremot förtjust i sånt, han är en dansant herre. Det får han gärna vara, bara jag slipper. Varje vecka under sommaren åker maken till den dansbana där han är mer eller mindre uppväxt och dansar. Jag är så gärna hemma och tar hand om barnen. Hur som haver, sonen har en olycksalig faiblesse för samma musik. Vilken betyder att jag tvingats leverera honom till dagis med makens exemplar av Dansbandskampen i näven. Jag är dock noga med att framhäva att det är just MAKENS exemplar. Själv försöker jag väga upp genom att skicka med Dixie Chicks nästa gång.
Men sonen har som sagt bred smak. Han gillar också rock, blir själaglad om Nickelback kommer på radion när vi åker bil. Älskar Linda Bengtzing, hon tilltalar nog hans åldersgrupp överlag, tror jag.
Så, åratal innan jag var beredd på det, hamnade jag i läget när storebror tjatade om att köpa musik i affären. Vi kom ut med förra årets Absolute Music. Med på den är BWO:s Lay Your Love On Me. Storebror lyssnade. Tänkte efter. Och meddelade: -Den här låten är bra! För de sjunger om lejon, det hör jag.
Han har språköra, den gossen.

Boys will be boys

Könsskillnaderna är inte bara kulturellt och socialt betingade.
Vi sitter vid matbordet. Jag säger, glatt: -Vad bra det är att vi äter middag tillsammans, allihop!
Storebror, undrande: -Varför då?
Jag: -Jo, för det är jätteviktigt att hela familjen samlas och äter tillsammans, så vi kan prata med varandra om hur dagen har varit och sånt.
Storebror, med uttråkad röst. -Men, mamma, måste vi verkligen prata och prata och prata hela tiden??
Så skulle en dotter aldrig ha sagt. Det är det jag säger, de är förlorade för oss redan i moderlivet.

Kan inte rekommendera Telia precis

Vi har Telia. Till allt. Tv, telefon, mobil, internet. De är inte billiga. Inte ens litegrann billiga är de. Men de är tämligen, rätt så, ganska pålitliga. För det mesta får vi det vi har betalt för. Utom förra året när internet låg nere i två veckor på raken precis vid månadens slut och vi inte kunde betala våra räkningar. Då hoppade vi inte jämfota av glädje över att ha valt just Telia, precis. Det gör vi inte nu heller. För vår digitalbox har pajat. Bara sådär, bara från en dag till en annan, så funkar inte eländet. Och när jag ringer för att felanmäla så visar det sig att garantin är två år. Och de två åren löpte ut förra månaden. Telia har alltså grejor som pajar en millisekund efter att garantin gått ut. Känns nästan som en tanke, det där. När vi ringer för att felanmäla blir vi även upplysta om att det kommer kosta oss 1700 spänn att få en ny. Om vi inte binder oss för Telia-tv i två år till. Då får vi den gratis. Känns inte så himla gratis, det där, känns inte så gratis alls, måste jag säga.
Till råga på eländet meddelar den inte alltför charmiga bruden i telefon att det tar tre till fem vardagar att leverera boxen. TRE TILL FEM DAGAR!! Det innebär att det är tre av fyra i det här hushållet som kommer att bryta ihop innan räddningen är här: Barnen när de fattar att Nickelodeon är ett minne blott. Och jag på måndag. Var ska jag se Svenska Hollywoodfruar? Va, va, va?? Har Telia tänkt på det, kanske??

TACK!!

JAG VANN!! Jag blev Månadens Bloggare hos Morsan Mia!

Stort tack till Mia som valde just min lilla blogg att nominera!

Och ett ännu större tack till er som valde att rösta på mig! Tack för att ni röstade, och tack för att ni finns här, läser och kommenterar!

Hur tänkte du här?

Hör du Gud. Ibland funderar jag litet på hur du tänker egentligen. Som det där med snoppar. De kan förvisso vara tämligen underhållande, ja de kan rent av upplevas som direkt livsnödvändiga om bara tillräckligt mycket vitt vin är inblandat. Men. Hur tänkte du när du utrustade små gossar med dem? Små gossar som är fullt kapabla att i näst intill sovande tillstånd knalla ut på toa mitt i natten. Som klarar att fälla upp toalocket och dra ner brallorna. Men som inte i sovande skick klarar att hålla styr på den lilla av kiss fyllda snoppen. Så sagda snopp far som en målsökande missil åt alla håll medan den avfyrar sitt innehåll. Det blir kiss överallt då, Gud, tänkte du verkligen på det?
Kunde du inte ha skapat den manliga delen av befolkningen på så sätt att de inte fick sina snoppar innan de är mogna att hantera dem?
Fast vid närmare eftertanke hade det nog inte blivit så många barn gjorda i så fall.

Ibland minns jag

Det händer att jag kommer ihåg varför jag älskar min man.
Vi sitter framför tv:n. Lika trötta båda två sitter vi där och stirrar håglöst framför oss. I rutan dyker plötsligt Blossom Tainton upp. Klämkäck. Träningsklädd. Pigg. Jag känner hur jag blir ännu tröttare. Ännu mer håglös. Hur det dåliga träningssamvetet och mindervärdeskomplexet tornar upp sig ännu mer. Då hör jag hur maken muttrar surt borta i sin fåtölj: -Gud, vilken fruktansvärt irriterande människa!
Det händer att jag kommer ihåg varför jag älskar min man.

Barnhemsbarn

Storebror: -Mamma, vet du vad ett barnhem är?
Jag: -Ja, det är ett ställe där barn som inte har någon mamma eller pappa kan få bo och bli omhändertagna. Men ibland så kommer det vuxna som inte kan få några egna barn och tar hand om ett barn, så då får det barnet en mamma och pappa i alla fall. Bra va?
Storebror: -Ja, då köper de det barnet.
Jag: -Nej, de köper det inte. De tar hand om det och blir mamma och pappa åt det.
Storebror: -Jaha, de hyr bara barnet då!

Vad sjuka de blev helt plötsligt

Roade mig i veckan med att kolla vilka i familjen som kommer prioriteras när vaccinationerna kommer igång. Trodde att jag var den enda, inte pga att jag tillhör någon riskgrupp, utan i kraft av att jag är vårdpersonal. Blev synnerligen förvånad av att upptäcka att båda barnen är klassade som riskgrupp och därmed prioriterade. Inte visste jag att jag har så sjuka barn.
Så nu måste jag gå och leta rätt på lite vadd att linda in dem i innan vi ger oss ut i stora stygga världen.

Att välja väg

När midjemåttet svällt ut så att man inte längre kan ha de byxor som passar i benlängd, utan måste ha byxor gjorda för tvåmetersmänniskor, då står man inför ett val:
Antingen ser man till att gå ner i vikt tills dess att midjemått och benlängd åter är synkade med varandra.
Eller så lämnar man in jeansen till närmsta sömmerska och får dem upplagda.
Det funkar det också.

Mantrat

Många människor vittnar om hur bra de mår av att ha ett mantra. Något att meditera kring, något som förankrar dem i nuet och som ger dem fokus och hjälper dem att sålla ut det viktiga i livet.
Jag håller med. Jag har också ett mantra: Man får inte slå barn, jag älskar mina barn. Man får inte slå barn, jag älskar mina barn. Manfårinteslåbarnjagälskarminabarnmanfårinte.....
Man upprepar sitt mantra så många gånger som behövs för att uppnå lugn.
Vissa dagar har man mer nytta av det än andra.

Hyckleri - en del av moderskapet

Vi åt lunch på Max idag. Barnen ville få cola till maten. Nehej minsann, sa jag, sånt dricker man bara på helgerna, ni får juice.
Själv tog jag Sprite Zero och påstod att det var vatten. Det de inte vet har de inte ont av. Jag är en god god mor.

Att man ska vara så väluppfostrad!

Barnen och jag var i stan idag. Mötte upp med mormor och morfar. Åt lunch på Max, handlade lite fil och potatis och sånt nödvändigt på Coop, och fortsatte sedan till bibblan. Där hampade det sig så lägligt att vi stötte ihop med en ex-dagiskompis som efter sommaren bytt dagis till ett i stan, och som är så innerligt saknad av storebror. Så då fortsatte vi i samlad tropp (minus morföräldrarna) till en av stadens lekplatser. Barnen var inte särskilt svårnattade idag...

Men. Som alltid nuförtiden (vad är det med mina barn och affärer??) så måste storebror gå på toa lagom när jag stod i kassan på Coop och skulle betala. Så jag skickade honom i förväg, betalade, parkerade vagn och lillasyster med morfar, och gick själv efter honom. Precis när jag kom in på toa ringde mobilen. Dum som jag var så svarade jag. Och får någon försäljarsnubbe i luren - och gud, vad de plötsligt är på hugget igen efter en tämligen lugn sommar - som börjar prata om telefonabbonemanget och förmåner med att ha det på makens företag, istället för på mig. Grejen är att jag nog tyckte att det lät vettigt, men det var så helt fel tillfälle. Jag försökte bryta. Och bryta. Och bryta. Till sist sa jag rent ut: -Du, jag står inne på en offentlig toalett med min son, och jag måste faktiskt få torka honom i rumpan nu, så jag kan inte prata mer nu.
Tror ni snubben gav sig? ICKE! Han fortsatte sitt jä**a försäljarsnack tills jag i ren desperation tecknade nåt slags abbonemang som jag inte ens vet vad det var bara för att få stopp på eländet.

Om jag nu hade haft bara lite mer skinn på näsan, och lite mindre behov av att även rena främlingar ska tycka att jag är en väluppfostrad och trevlig liten varelse, så hade jag förstås gjort det enda rätta och slängt på luren i örat på honom. Men så gör inte fina flickor. Jag är visserligen ingen fin flicka. Men det behöver ju ingen annan veta. Så jag låtsas vara det för glatta livet. Även när storebror sitter med rumpan bar på Coops kundtoa. En bra mamma som kan prioritera. Det är jag det.

Men vad i....

Vad var detta? Alldeles för litet Anka, alldeles för lite provokationer! Vad ska vi nu prata om i fikarummet hela veckan??

Nedräkning

Om en liten stund är det dags. Veckans tv-höjdpunkt: Svenska Hollywoodfruar. Jag borde förstås avnjuta det med ett glas champagne i en sidennegligé. Men eftersom jag inte äger någon sådan får det bli en kopp te och en äggmacka. Och de säckiga mjukisbrallorna. Very classy.

Intellektualismen flödar

Jag är ledig imorgon. Vi ska träffa mormor och morfar och hitta på något kul. Är vädret fint kanske vi plockar svamp. Annars lutar det åt biblioteket. Det vill barnen gärna.
Storebror: -Om de har något om vikingar ska jag låna det. Eller om indianer eller så.
Lillasyster: -Om de hal en josa bok ska jag låna den. Jag älskal josa. (Ja, anmärkningsvärt nog säger hon just "rosa" med j, när alla andra r-ljud blir l).

Säga vad man vill men intellektuellt lagd är hon i alla fall.

När faderns gener lyser igenom

Vi har precis ätit färdigt. Barnen är lovade ett par partier boccia på gräsmattan innan det är sängdags. Lillasyster står i hallen och tar på sig skorna. Hejdar sig. Frågar mig: -Mamma, är det rätt fot?
-Jadå, svarar jag, det är det.
Hon fortsätter titta ner på sina fötter. En bekymrad rynka mellan ögonbrynen. -Båda skorna?
Ibland blir det mer uppenbart än annars att barnet har en uppsättning gener som inte kommer från mig.

Härlig avslutning på jobbig vecka

Vi har infört guldstjärnesystem. Barnen kan få guldstjärnor i två situationer: om de sitter ordentligt och uppför sig som folk vid matbordet, samt om de utan bråk borstar tänderna, byter om och ligger kvar i sängen utan att springa upp femtioelva gånger på kvällen. Efter tre stjärnor får de välja en saga, oavsett hur lång eller hur tråkig jag tycker den är att läsa. Efter fem får de välja ett spel, också dem som jag avskyr och vi därför sällan spelar. Efter tio hittar vi på något extra kul.
Det har tagit ett tag, men till sist har storebror uppnått tio stjärnor. Inte utan viss bävan frågade jag vad han ville göra. Fullt beredd på vilda önskemål om djurpark, lådbilsland, simhall, McDonald´s. Nej då. Han ville få cykla till dagis, ha med sig matsäck, leka på dagisgården, äta matsäcken, leka lite till och sedan cykla hem.
Bättre avslutning på veckan kunde vi inte ha fått.

Lagen om alltings...

I fredags var barnen och jag och handlade på orten där jag
jobbar. Vi trösthandlade efter några jobbiga dagar. Godis, chips och varsin bulle slank ner i korgen. Då träffade vi flera personer jag känner via jobb. Ett jobb som delvis innebär att jag diskuterar matvanor och hälsa. Känns ju bra.
I lördags var jag och veckohandlade i närmaste stad. Idel Kravmärkta nyttigheter. Jag träffade inte en kotte jag känner.
Lagen om alltings jävlighet kunde ha varit skriven om mitt liv.

Kärleken är inte alltid besvarad

Lillasyster och jag ligger i sängen och ska somna. Hon kurar in sig nära. Jag lägger en hand på hennes mage. Talar om för henne. -Jag älskar dig, vet du det? Mest i hela världen älskar jag dig.
Hon tar min hand. Mitt hjärta fylls av värme. Då hör jag henne svara: -Kan du sluta plata nu? Jag ska vända på mig.
Och så lyfter hon resolut bort min hand.

När lillasyster vill ha något

Barnen och jag åt lördagsgodis igår. Det som är kvar idag är alltså makens ranson. Lillasyster går fram till skålen. Tittar längtande. Utverkar tillstånd av sin far att få ta en bit. Plockar sedan raskt ut varenda bit som inte är salt. Jag försöker hejda henne. Påpekar: -Men du, du fick ta en, sa pappa!
Hon svarar: -Men jag tal bala såna som inte pappa tyckel om.
Hon håller upp ett skogsbär. Jag råkar veta att maken visst tycker om dem, och talar om det för henne. Får svaret: -Men jag vill ha dem!
Aha. Det funkar alltså så att det som lillasyster vill ha, det tycker inte vi vuxna om. Jamen dåså. Då vet jag.

Alternativ myskväll

Det blev inte så. För lillasyster har svårt att somna ikväll. Så det blev fredagsgodis, Doobidoo på tv:n och lillasyster på armen i soffan. Och nu ska jag bära in storebror i hans säng och sedan ska lillasyster och jag lägga oss. Tillsammans. Det blir nästan aldrig så. Nästan alltid är det storebror som är uppe sist och lägger sig tillsammans med mig. Ikväll är det lillasyster och jag som ska natta varandra. Och jag hoppas att vi är vakna länge, så vi hinner kramas mycket innan vi somnar.
Nu går vi och lägger oss, lillasyster och jag. Godnatt.

Red wine therapy

Två glas rött och en pratstund med väninnan funkade också. Och ikväll blir det ingen tia i egna-pengar-skålen för mig. Nu ska jag vänta tills barnen lugnat sig därinne i sovrummet. Sedan ska jag tröstäta lördagsgodiset en dag i förväg och läsa Läckbergs senaste. Så blir en ensam fredagskväll en myskväll.

Retail therapy

Veckan har varit lite tung. Maken har jobbat sent varenda kväll. Barnen är trötta, jag är trött och har ont, och humöret hos oss alla tre är därefter. Idag fördrev vi tiden och avbröt bråkandet med att ta en sväng till mitt jobb. Det piggar alltid upp, barnen är kära i kollegan och själv fick jag prata bort en liten stund och samtidigt kolla av hur mycket barnen vuxit över sommaren.
Väl hemma smyger sig den grå känslan på igen. Och vad gör jag då, om inte faller rakt ner i den klassiska kvinnoklichén: jag shoppar lite. Inte kläder. Att köpa kläder fungerar inte alls som terapi när man väger 20 kilo för mycket. Inte alls. Inte heller skor, eftersom jag avskyr att gå in nya skor (även om det ska erkännas att jag skickat efter ett par Calou-träskor som jag suktat efter hela sommaren och nu hittat på rea). Nej, när jag tröstshoppar så blir det en order till adlibris. Lagom till slutet av nästa vecka kommer det ett hårt paket. Det hade jag inte råd med. Egentligen. Men det kändes bra att klicka iväg ordern.

Slingerbulten

Storebror filosoferar: -Mamma, vet du vad en lyckopeng är? Det är en peng med krona på båda sidor, som man kan ha när man singlar slant.
Jag: -Men är inte det fusk då?
Storebror, efter ett ögonblicks funderande: -Nej, inte om de inte vet om det!

Den gossen har en lysande framtid inom politiken framför sig, sanna mina ord.

När barnen får välja middag

Idag frångick vi den fasta matsedeln. Ungarna fick välja, och då valde de som alltid pannkakor. För maken jobbar sent igen, och jag ville hellre slappa med en macka framför tv:n än laga mat. Alltså: utfodra ungarna, natta dem och sedan myskväll för mamman. Och då blir det pankisar i vår värld. Det var bara det att något snille informerat barnen om att man kan färga pannkakssmet med karamellfärg. Som vi inte har någon hemma. Lillasyster lade sig ner på dagisgården och stortjöt när detta sorgliga faktum presenterades för henne. Upplöst i tårar och inte så litet trött. Så vi åkte till Konsum. Som inte heller hade någon karamellfärg. Men de hade tårtpynt på tub. Det köpte jag, som back-up. Sedan ringde jag systern, som hade karamellfärg hemma. Sedan åt ungarna gröna och rosa pannkakor med sina namn skrivna i tårtpyntgelé på.
Jag kanske är en curlingmamma. Men barnen somnade glada.

Var är femtiotalet när man behöver det??

Herregud. Jag är alldeles för lättgenerad för att leva i dessa öppna, frigjorda tider. Jag borde leva i en händerna-på-täcket, skuld-och-skam-tid. Ikväll när jag lade storebror i stora sängen hade lillasyster redan krupit ner där, spritt språngande naken. När jag kom in med trosor och nattlinne till henne låg hon och petade sig lite förstrött i snippan. Jag frågade om hon var redo att ta på sig trosor, och det var hon. Hon kommenterade att det är mysigt att peta i snippan. Storebror kontrade raskt med att han tycker det är jätteskönt att gnida med snoppen. Sedan kom det, just när jag trodde vi var klara med det samtalsämnet för ikväll: -Mamma, tycker du om att pilla i snippan?
Vad svarar man? Vad i hela friden svarar man? Man vill ju inte att barnen ska tro att man skäms för sin sexualitet, så att det är den bilden av vuxen sexualitet och vuxet sätt att förhålla sig till sin kropp de kommer bära med sig in i sitt vuxenliv. Men samtidigt vill jag INTE diskutera sånt med barnen! Efter ett par mållösa sekunder fann jag mig, mumlade nåt om att ja, visst gör jag det, det gör alla vuxna kvinnor, precis som alla vuxna män gillar att pilla med snoppen. Sedan flydde jag hals över huvud och jag har inte vågat sticka in näsan till barnen sedan dess. Nästa gång ska jag hänvisa dem till deras pappa, han kan gott få våndas lite han också.
Tacka vet jag förr i tiden, när det var händerna på täcket och en örfil till det barn som vågade fråga något fräckt.

Bästa stunden

Maken är och hämtar nya däck till lastbilen. Kommer hem sent. Barnen är lagda, i vår säng med en Bamsefilm. Jag sitter i soffan och läser en bok. Då kommer storebror tassande. Talar om att lillasyster sover, men själv är han hungrig. Detta är samma barn som två timmar tidigare vräkte i sig två jätteportioner lax, ris och ärtor. Och som är smal som en sticka fast han äter mer än jag gör. Livet är orättvist, det har jag alltid sagt.
Nåja. Vi går ut i köket. Jag fixar en macka åt honom. Ett par ostkex till mig. Varsitt glas smoothie (från Brämhult, jag står definitivt inte och mixar sånt själv!). Sedan sitter vi där vid matbordet. Fikar lite. Pratar lite om ditt och datt. Bara han och jag.
Livet blir inte bättre än så.

Att handla med mina barn

Coop i den närmaste staden lockar i reklambladet med Friendsvinterkängor för 199 kronor. De kängorna råkar vara bra. Storebror har haft dem i ett par år nu. Dessutom går de ända upp till st 34, till skillnad från många barnskor som bara går till 33. Barn ska tydligen inte vara så stora som min storebror är, som vid 5,5 år drar 122/128 i kläder, och är på väg att växa ur 33 i skor. Vis av tidigare skada, vet jag att det gäller att ligga på låset. Det är fler föräldrar än jag som fattat att dessa skor är bra, och det är dessutom bara denna vecka de är så billiga. Alltså åkte barnen och jag till stan idag. Och tur var det. Det fanns endast två par kvar i just 34.
Det är alltid ett äventyr att åka och handla med mina barn. Och jag menar inte det som något positivt. När vi var nästan klara, upptäckte jag att jag var i katastrofalt behov av att gå på toa. Jag är en tant med överaktiv blåsa, att vänta till vi kom hem fanns inte på världskartan. Parkera vagnen, sätta ungarna i mynthelikoptern vid utgången, hota dem med alla möjliga hemskheter om de rörde sig ur fläcken innan jag kom tillbaka. Så långt allt väl. Tio minuter senare står jag och betalar när storebror börjar gorma om något därborta vid helikoptern. Arg låter han. Jag utgår från att han härjar med sin lillasyster. Han brukar nämligen det. Så jag skäms lite över mina ouppfostrade barn, men gör inget mer. Då kommer han. Står och steppar på stället. Är så kissnödig att han inte vet vart han ska ta vägen. Vill ha hjälp. Kassörskan har nästan slagit in alla varorna. Lillasyster är ensam borta vid helikoptern. Det är hon för liten för, hon är inte pålitlig och kan när som helst knalla iväg vart som helst, inklusive ut på parkeringen. Jag pekar på toadörren, försöker få storebror att gå själv. Han vill inte det. Jag vänder mig mot kassörskan, rotar panikartat i plånboken, betalar så fort jag kan. Vänder mig tillbaka igen. Ingen storebror. Rafsar blixtsnabbt ner varorna i kassen, springer till helikoptern, sliter åt mig lillasyster, springer in på toa med henne i släptåg. Där står han, storebror. Just färdigkissad. Skitsur för att lillasyster är fräck nog att komma in när han står med brallorna på halv stång.
Vi samlar ihop oss, och går mot utgången. Ungarna tjatandes om glass. Jag irriterad, och fortfarande med hjärtklappning efter hela var-är-barnen-pärsen. Då kommer en liten farbror. Nånstans mellan 80 och döden. Går med rollator. Han tittar på barnen. Ler stort och tandlöst mot dem, och sedan mot mig. Säger: -De är så rara, barnen!
Jag klappade inte till honom. Det är jag ganska stolt över.

Amen herregud!

Tänkte inte se det. Tänkte verkligen inte det. Tänkte gå och lägga mig. Men så föreslog maken en kopp kvällste, och så blev vi sittande en stund till framför tv:n. Och då var det kört. Det var samma känsla som när man kör förbi en trafikolycka. Man vet att det är smaklöst och hyenaaktigt, men man kan bara inte låta bli att glo allt vad man kan medan man passerar. Samma känsla. Svenska hollywoodfruar. FINNS det verkligen SÅ blåsta brudar därute?? Heeeeelt otroligt. Makalöst. Jag kan inte komma över det. Fascinationen. Hur kan så extremt blåsta, extremt onaturliga brudar klara sig så bra? Hur kan man ha så mycket pengar, och göra så lite vettigt med dem, och med sitt liv? Hur kan man ha så mycket pengar, och det man huvudsakligen lägger sin tid på verkar vara att jävlas med de underbetalda tjänsteandarna? Är de verkligen SÅ hemska, eller är det bara hur de visas i programmet? Och så sorgligt. Tänk att se som sitt yrke att vara snygg och representativ för sin man. Anna Anka säger på fullaste allvar i programmet att hennes jobb är att vara Paul Ankas fru, och som sådan ingår det i jobbet att alltid vara så snygg som möjligt. Samt att om ens make vill ha ett blow job (ja, jag vet att hon själv säger det på svenska, men jag inte förmå mig att skriva det, det ser så grovt ut) varje morgon, så är det lyxhustruns plikt att ställa upp.
Vid närmare eftertanke är jag hellre pank och har sex bara när jag själv vill. Men nog kommer jag att bänka mig framför trafikolyckan och glo som den hyena jag tydligen är varje måndagkväll hädanefter.

Vuxna saker och Bamse

Som en del kanske minns möblerade vi om för en dryg månad sedan. Det som var barnens lekrum är nu vårt sovrum. Ett slags lekrum det också, vid närmare eftertanke. Nåja. En del saker är inte helt klara efter ommöbleringen. Väldigt mycket, faktiskt. Till exempel kan jag öva mig på alfabetet om jag har svårt att somna någon kväll, eftersom barnens abc-plansch sitter kvar på vägen mittemot sängen. Och gardinerna har vi inte hunnit till. Jo, barnen har i sina rum. Men den som satt i lekrummet, numera sovrummet, sitter kvar. Vi har alltså Bamsegardin i sovrummet. Men jag måste verkligen få tummarna loss och byta gardiner. För vissa saker, sådant där som bara vuxna gör när de är gifta med varandra, känns väldigt märkligt att göra med Bamse som vittne.
Väldigt kinky. Och inte på det bra sättet.

Tips från coachen

Som de flesta husmödrar, har jag problem med maten. Vad ska sättas på bordet? Helgmaten är inget större besvär, men vardagsmaten får mig att slita mitt hår. Då och då gör jag en veckomatsedel, men förr eller senare hamnar jag ofelbart i läget att jag inte orkar engagera mig i att slå i kokböcker, inte heller orkar åka och storhandla. Och då lever vi åter på Mamma Scan-köttbullar, korv och fil och mackor.
Till sist kom jag på lösningen: Jag behandlar min lilla kärnfamilj som om vi vore ett storhushåll. Jag satte mig ner en eftermiddag med allehanda kokböcker på köksbordet. Bestämde en bas: köttfärs två gånger i veckan, kyckling likaså, helt kött, fisk och korv en gång vardera. Sedan skrev jag en sexveckorsmatsedel som får rulla så många varv som krävs innan vi tröttnar på den och byter ut den helt eller delvis. Och det FUNKAR! Jag behöver aldrig komma hem från jobb och undra vad tusan jag ska laga på en kvart innan ungarna bryter ihop helt. Vi lever ett liv nästan utan Mamma Scan. Dagen innan, eller på morgonen kollar jag bara vad som ska tinas upp, tar fram det, och så är saken klar. Lagad mat VARJE dag! Plus att om jag lämnar kokboken uppslagen på rätt ställe (det finns bok- och sidhänvisningar bredvid receptet i matsedeln), så börjar maken laga maten om han kommer hem före mig. Det hände aldrig förr.

I am such a genius.

Utsikterna för kvällen

Lillasyster gick in till sin byrå, rotade fram en pyjamas, tog på sig den och lade sig sedan på köksgolvet och grät tills hon fick en flaska välling i sängen istället för middag. Sedan somnade hon. Klockan kvart över fem. Nu bör ett av följande vara sant:
A) Hon håller på att bli sjuk, kommer därför vakna med brinnande feber klockan två inatt och måste sedan vårdas i hemmet av en av sina hårt arbetande föräldrar i ett par dagar.
B) Hon kommer vakna runt nio ikväll, pigg som en liten lärka och sedan hålla igång tills klockan slagit allra minst midnatt innan hon somnar om igen.

Jag är inte säker på vilket som vore värst.

Läskiga saker

Nytt läkarbesök. Ny medicin. Många potentiella biverkningar. Väldigt läskigt.

Bråkande, trotsande barn. Vansinnesskrikande mamma. Också väldigt läskigt. Fast på ett helt annat sätt.

Kom igen, gott folk!

Rösta mera! Min tidigare så stabila ledning har minskat radikalt. Såväl min fåfänga som min svaga jagkänsla kräver en jordskredsseger. Kan ni inte fixa det åt mig? Please, please, pretty please?

http://wwwmorsanmia.blogspot.com/

Nattningsmetoder

Inatt var det näste man till rakning. Lillasyster trillade ur sängen med dunder och brak. Och hon är inte lika diskret som sin storebror, nej när hon trillar ur sängen HÖRS det. Gråt och tandagnisslan, krav på både bärservice till föräldrasängen och välling.
Jag måste verkligen sluta ge barnen brännvin på en sockerbit som nedvarvning på kvällen. De blir alldeles för okoordinerade. Men hur ska jag då få dem att stanna i sängen? Hmm. Silvertejp?

Nattsömn

Inatt kom storebror till oss. Eller, natt och natt, klockan var elva, men för oss är det mitt i mörkaste natten. Maken gick till storebrors säng, storebror kröp ner på makens sida, jag lade armen om honom, och så somnade vi om. Vid tre ungefär vaknade jag, oklart varför, lagom i tid för att se storebror vända sig i sömnen alltför nära sängkanten, och rasa ner på golvet med ett brak. Jag kravlade snabbt över sängen. Där satt han, på golvet, och svajade av och an. Fortfarande slutna ögon. Jag pratade lugnande med honom, drog lite i honom, fick upp honom från golvet och tillbaka upp i sängen. Där dunsade han ner på kudden, utan att en enda gång ha öppnat ögonen.
Och nu undrar jag: vilka droger måste jag ta för att sova så gott att jag kan både trilla ur sängen och kliva upp i den igen utan att vakna? Och var får jag tag på dem?

Morgonhälsning

Lillasyster har bara två morgonhumör. Tragisk och gråtig, eller glad som en liten solstråle. Imorse gick hon på linje två. Klockan halvsju hördes en liten glad röst därinifrån: -Mamma? Maammmaa! Bus eller godis??

Kan man få litet bus att leva på under arbetsdagen, tack?

Utmaningen

Maken och jag har gemensam ekonomi. Det är bra i nästan alla sammanhang. Undantagen är två: dels får man ju egentligen aldrig någon present. Även om den andre klurat ut och handlat, och överräcker i fint presentpapper, så har ju pengarna till den kommit ur den gemensamma kassan. Dels har man inga egna pengar. Givetvis köper man saker man själv vill ha ändå - böcker, musik, en film, går och fikar på stan osv. Men större grejor måste okejas av den andre, och man har alltid lite dåligt samvete att ta av hushållskassan till sånt som man bara själv har glädje av.
Ett annat problem vi har är att vi båda är alldeles för förtjusta i livets goda. Och för oss båda är det så att det inte är fel mat eller för mycket mat som är det huvudsakliga problemet, utan allt det andra. Det som på mitt yrkesspråk kallas för utrymmesprodukter. Glass, godis, kakor, läsk. Det där som ska vara det lilla extra, men som i våra liv är ett ständigt inslag i kosten. Med ty åtföljande övervikt. Flera kilon för mig, men farligare för honom, som har extremt stark ärftlighet för hjärt-kärlsjukdomar.

Nu har jag (förhoppningsvis) hittat en lösning som kan slå två flugor i en smäll: jag har växlat till mig ett par sådana där pappersrör med tiokronor som bankerna har. För varje dag som jag eller maken inte äter något av det ovan uppräknade, får den som lyckats ta en tia och lägga i en egen burk. De pengarna är våra egna. Att göra vad tusan vi vill med. Vill maken ha den där stora dyra tatueringen han vill ha, så lägger jag mig inte i det. Vill jag åka på sparesa med tjejerna, så är det min business. Bara vi sparar tillräckligt först.
Jag utmanade maken för två veckor sedan. Igår fick jag min första tia. Maken har ingen. Tror ni jag kommer iväg till spa?

Inte ensam längre

Idag kom hon äntligen. Den kära saknade kollegan, som varit borta så länge. Jag har längtat. Och plötsligt var jag inte så ensam som jag varit när det varit bara jag, och ibland den andra kollegan, den som jag vet kommer behöva vara borta ganska snart igen och jag därför kanske inte helt räknar med. Nu fanns hon här, den som jag alltid kan räkna med, och som är på samma våglängd som jag själv. Plötsligt kände jag att jag kunde andas igen. Att det kanske faktiskt blir bra. Och plötsligt slappnade jag av. Visste att någon annan delar bördan. Och plötsligt blev det väldigt väldigt uppenbart för mig hur trött jag själv är. Det blir nog bra. Men just nu vet jag inte riktigt hur det ska gå till, hur lång vägen dit blir. Men om vi bara håller, båda två, alla tre - då blir det så alldeles väldigt bra!

Jag har närt en orm vid min barm

Jag var bjuden på Blingo-demo ikväll. För den som inte vet, så är Blingo ett klädmärke. Jättefina, svenska, ekologiska bomullskläder. Nu jobbade maken kväll idag, så det gick inte. Men eftersom man kan få tinga visningskläderna billigare, om de nu råkar finnas i rätt storlek, så ville jag såklart få chansen till det. Så jag packade med mig de toktrötta barnen och knallade över till grannen, där demon hölls, en stund innan de andra gästerna kom. Stressad av barnen, som kladdade med sina små dagiskladdiga fingrar på allt de såg, när de inte låg på golvet och grät vill säga, hade jag inte tid att tänka efter fullt så mycket som jag nog borde. Summan blev därför betydligt högre än den bort bli. (Jag skyller på det i alla fall - that´s my story, and I´m sticking to it!) På väg hem fick barnen instruktioner: -Nu älsklingar behöver pappa inte veta hur mycket vi handlade ikväll.
En stund senare kom maken oförhappandes hem mycket tidigare än han sagt att han skulle. Han möttes av storebror: -Pappa! Mamma har handlat kläder för jättejättejättemycket pengar!

När du får oväntat besök

Söndag eftermiddag. Storebror och jag sitter i soffan och läser en saga. Plötsligt blir hunden som är kopplad på altanen vild och galen. Jag lyfter blicken ur boken. Där, på golvet framför soffbordet, sitter en ekorre och tittar på oss. En livs levande ekorre, inne i mitt vardagsrum. När storebror och jag rör oss, får den fart. Springer utåt igen. Men när den möts av en hysterisk hund, tvärvänder den än en gång. Rusar in mot huset igen. Rakt på storebror. Upp på hans fot, vänder ner och flyr ut, den här gången rätt förbi hunden som nu är så upphetsad att hon nästan kissar på sig. Den stackars ekorren flyr för livet, och slutar inte springa ens när den är två hus bort. Den försvinner ur sikte.
Mer oväntat än så blir inte ett besök. Och vi som inte ens har något Gevalia hemma.

Skillnaden

Jag går in på toa. Tar fram tandborsten. Hejdar mig. Sniffar lite misstänksamt. Ser mig omkring. Något stämmer inte. Något är väldigt annorlunda. Så minns jag plötsligt. Igår fick jag ju äntligen tummarna loss och städade vår sanitära olägenhet till toalett. Doften är rengöringsmedel. Inga gamla tandkrämsrester längre. Inga små smutsiga fingeravtryck här och där. Inget dammlager på hyllan.
Tänk vad lite hygien kan göra!

Skithelg

Det här måste gå till historien som världens värsta helg. Båda morgnarna har jag dragit mig till halv nio ungefär. Stigit upp hyfsat utvilad och redo för dagen. Sedan har jag lagt i en maskin tvätt. Plockat lite. Och ungefär där har orken tagit slut. Sedan har jag skrikit, gapat och bråkat på barnen, så jag inte blir ett dugg förvånad om socialen kommer och knackar på dörren. Muckat gräl med maken tills dess att jag nästan känner mig kritisk mot honom att han inte tar ut skilsmässa. Jag funderar på att ge mig ut på byn och slå ner någon liten tant innan jag går och lägger mig. Kanske rycka vingarna av någon söt liten fjäril. Det skulle liksom vara ett passande slut på den här helgen, det är liksom bara det som fattas.
Och imorgon börjar en ny arbetsvecka. Jippi.

Gräsklippning

Lillasyster klipper gräset. Hon har gummistövlar och rosa tyllkjol. Hörselkåpor som är alldeles för stora. Hon når nätt och jämnt upp till handtaget. Snett bakom henne går hennes pappa. Håller ena handen på handtaget. Hjälper till. Jag tittar på genom fönstret. Alldeles varm när jag ser gemenskapen mellan dem.

Beslutsångest

Storebror har mycket svårt med det här att fatta beslut. Han klarar liksom inte den där vetskapen att för varje sak han väljer, så är det också något han väljer bort. Det blir för stort och svårt för honom. Det låser sig. Han står där och stammar, mer och mer svettig. Eftersom jag är en god och pedagogisk mor brukar det till sist bli så att jag fräser ett irriterat -Men herregud, bestäm dig nångång! Som vem som helst, utom jag då tydligen, begriper så underlättar det knappast proceduren.
Jag brukar helt enkelt försöka undvika att sätta honom i situationer där han måste välja något. Men i somras tänkte jag att han kanske ändå kunde vara mogen att välja i ett positivt och kul sammanhang. Barnen hade nämligen fått pengar på sina respektive födelsedagar, och dessa pengar var öronmärkta till något kul under semestern. Eftersom min mamma råkar bo nära ett av de billigare ställena att handla leksaker på, skulle barnen alltså få gå in i leksaksaffären med varsin egen plånbok och själva få välja vad de skulle spendera guldet på. Enda kriteriet var att jag skulle sätta stopp om de ville köpa sådant där skräp som man ser redan i förpackningen att det kommer paja inom fem minuter.
Lillasyster satt som en liten drottning i sin vagn och pekade på alla dockor och allt i rosa hon såg. Allt skulle hon ha. Jag valde ut två varianter av rosa dockor, och talade om att EN av dem räckte pengarna till, inget mer. Hon funderade i två sekunder blankt, pekade bestämt på en av dem, och satt sedan resten av tiden med den ömt tryckt till bröstet, utan att någonsin betvivla sitt beslut.
Men storebror, min storebror. Han vandrade runt i affären. Ville ha allt och ingenting. Klarade bara inte av att välja en sak och avstå från resten. Det slutade med att han stod och smågrät i affären av beslutsångest. Inte ens när jag erbjöd mig att skjuta till så han skulle kunna köpa en större kartong lego än han egentligen hade råd med, klarade han av att bestämma sig. Det slutade med att han köpte en ficklampa och en bok, och sparade resten av pengarna.

Häromveckan skulle en kompis ha barnkalas. Vi har ett presentskåp med diverse grejor i. Jag tog fram två saker, och lät barnen bestämma vilken grej de ville ge. När det var gjort, tittade storebror på mig och konstaterade lugnt: -Mamma, vad bra att du bara tog fram två saker att välja på, för det är så svårt för mig att välja.

Det barnet besitter större mognad och självinsikt än vad jag gör. Jag är inte säker på vem av oss det säger mest om.

Vänner

Det har regnat inatt. Vilket förstås drivit fram maskarna ur jorden. En av dem har förirrat sig ut på vår stenlagda gång. Detta ser storebror, och han uppmärksammar oss andra på det.
Jag: -Ojdå, den där är nog död, är jag rädd.
Lillasyster, indignerat: -Den äl inte alls död! Den äl min vän! Min bästa vän!

Så nu vet jag inte om jag ska vara varm i hjärtat över att jag har ett barn som ömmar för de små och svaga, eller om jag ska vara djupt orolig över att min dotters bästa vän är en daggmask. En död daggmask.

Cats

Systern och jag tog oss upp till Den Kungliga Hufvudstaden igår kväll och såg Cats. Jag måste säga att jag upplever det som ohyggligt provocerande att det finns människor med sådan otrolig kroppskontroll. Jag har aldrig sett dess like. Men jag förtvivlar inte. Jag kan borsta tänderna och gå på samma gång. På plan mark och om ingen stör mig. Det finns hopp för mig också.
Systern och jag ägnade pausen och stunden innan man går in åt ett nöje väl så stort som själva föreställningen: kändisspotting. Vi kom upp i tio stycken. Vi hittade fem var, så tävlingen slutade oavgjort, men hon vann på den finstilta. För hon hittade den coolaste. Anders Ekborg. Han måste vara Sveriges sexigaste man. Att spana på hans rumpa på 10 meters håll var nästan lika kul som själva föreställningen. Vilket med närmare eftertanke inte känns särskilt schysst mot artisterna på scen. Men jag spanade faktiskt bara i pausen, då FÅR man det! Det var nog min största stund i kändisspotting-världen, utom möjligen när jag var på Skansen med pappa och såg Jonas Wahlström. Jag högg tag i pappa. Pekade odiskret och väste ganska högt: -Pappa! Det är JONAS!! Pappa höll på att dö av skam. Huvudsakligen för att jag var 25 vid tillfället ifråga.
Tillbaka till Cats. I pausen fick man godis. Alla tog varsin påse och smaskade på. Alla. Utom Charlotte Perelli. Jag funderade på att gå fram och fråga om jag möjligen kunde få hennes påse om hon inte skulle ha den själv. Men hon hade nog bara tittat på mina dubbelhakor och sagt att jag fått vad jag skulle ha. Så jag lät bli.

Föreställningen då? Riktigt, riktigt bra. Vill man ha en handling att följa, då ska man nog inte välja Cats, för den har nämligen ingen. Men vill man har underhållning, sång, dans och dunder och brak, då har man kommit alldeles rätt.

Jag var hemma vid halv ett inatt. I säng vid ett. Idag känner jag mig som ett gammalt lik. Lägg till det ett våldsamt penicillinillamående (jag äter två sorter), så blir den sammntagna effekten baksmälla. Och det utan att ha druckit en droppe alkohol. Det är det jag alltid har sagt, livet är ute efter mig.

Prinsesstorn och kungar

Barnen är parkerade i soffan framför morgontv, medan jag duschar och fixar iordning mig inför dagen. När jag passerar vardagsrummet flyttar lillasyster vällingflaskan en millimeter från munnen och förkunnar: -Jag vill jobba i ett plinsesstoln!
-Vill du jobba i ett prinsesstorn?, frågar jag, lätt överraskad. Hon nickar ivrigt. Jag fortsätter: -Men vad ska du göra där?
-Stoleblol ska vala kung till mig!

Jag tror att det är dags att omförhandla serviceavtalet här hemma, och arbetsfördelningen. Jag vill ju inte att jag och min kung, jag menar min man, ska ge barnen en felaktig bild av hur könsrollerna ska se ut. Det är ju så ont om jobb i prinsesstornen nuförtiden.

Mat

Testade ett nytt recept idag. Fisk. Jättegott blev det. Tyckte jag. Storebror smakade lite. Talade om att det var bland det hemskaste hans stackars smaklökar någonsin plågats med. Tog en potatis och åt den. Bara den. Lillasyster smakade lite från min gaffel. Intygade att det var så gott så gott så. Men se, en egen tallrik behövdes inte, för OJ, vad MÄTT hon var!
Tja. De är inte dyra i drift i alla fall.

Självinsikt

Under våren tillbringade jag åtta tisdagseftermiddagar i en stresshanteringskurs. Detta efter att jag sökt läkare för sömnsvårigheter, minnesstörningar, hjärtklappning och ständiga infektioner. Jag var inte sjuk. Jag var sönderstressad. Alltså hamnade jag där. För mitt jobb innebär en hel massa stress och det är liksom inte så mycket man kan göra åt det, mer än att sätta gränser runt sig själv och inse sina begränsningar. Plus att få verktyg att hantera den stress man trots allt inte alltid kan undvika.
Under sommaren har läget varit ganska katastrofalt. Två gånger har jag brutit min semester pga sjukfrånvaro i gruppen, och nu när hösten är på intågande och allt skulle bli bra, är två av mina kollegor sjuka. Jag har bara två kollegor i den sektionen. De senaste veckorna har jag alltså efter bästa förmåga gjort tre personers jobb. Jag jobbar deltid. Det har gått sådär. I flera månaders tid nu har vi bara släckt bränder. Den planerade verksamheten har stått stilla, och nu ligger vi tre månader efter.
Tre veckor efter semestern kommer jag hem varje dag och är otrevlig, utan tålamod och snäsig mot mina barn. Igen. Som det var i våras, och som jag kämpat så hårt för att komma ifrån.
I det här läget kom jag alltså till uppföljningsträffen igår. Förklarade läget. Och berättade att chefen bett mig gå upp i tid, temporärt. De tittade på mig med misstrogna miner. Frågade vad jag svarat. Jag sa som det var, att jag nog tänkte göra det. Kuratorn, som är en av kursledarna, tittade på mig. Frågade, med den där rösten folk har när de i själva verket vill fråga om man möjligen är dum i huvudet, men inte kan med att vara så rakt på sak: -Hur tänker du då?
-Jaaa, alltså, hmm, ehhm, jag tänkte att om jag har fler timmar att klara uppgifterna på, så blir det inte lika pressande de dagar jag jobbar.
Hon fortsatte spänna ögonen i mig. Använde den där ack så lena rösten som man normalt sett reserverar för små barn och sinnesslöa: -Om ni ligger efter tre månader, tror du verkligen att du kan komma ikapp det på bara en extradag i veckan?

Japp. Jag är ett under av självinsikt och perspektiv.

Det är ett tecken från ovan!

För ungefär en vecka sedan vaknade jag mitt i natten av att jag hade ett kliande myggbett på vänster ringtå. Jag gick upp och smorde med lite Xylocaingel för att kunna somna om, och så tänkte jag inte mer på det. För två dagar sedan började det klia igen. Och bli rött. Och göra ont. Idag är hela tån svullen så den ser ut som en liten prinskorv, och halva foten är ilsket röd. Det kliar, bultar, spränger och gör ONT! Jag äter penicillin och går runt med foten insvept i ett missklädsamt paket med alsolindränkta kompresser.
Detta veckan efter att jag investerat i en crosstrainer. Det är ett budskap. Ett tecken. Som bara kan tolkas på ett enda sätt.
Gud vill inte att jag ska träna.

Pussar

Lillasyster sitter och äter frukost. Hon är söt som socker. Hjärtat fylls av moderskärlek, och jag frågar henne om hon möjligen har en puss till sin mamma. Får svaret: -Nej, det hal jag inte. Jag spalal dem till molmol!
Och nu undrar jag bara vem som ska gå upp när hon vaknar klockan tre inatt och vill ha tröst och välling? För mormor bor faktiskt inte här.

Nominerad!!!

Äntligen, äntligen, äntligen!!!

Som jag har väntat. Och längtat. Äntligen är drömmen sann! Jag är nominerad till månadens bloggare hos Morsan Mia.

Så in och rösta nu med er!!

http://wwwmorsanmia.blogspot.com/2009/07/nominerade-bloggar-i-augusti.html

Hittills är det bara jag själv som har röstat, så jag leder med 100% av rösterna. Det är en känsla jag gärna vänjer mig vid.

Det vi beställde och det vi fick

Idag testade även maken crosstrainern. Han trampade i en kvart ungefär. Sedan dröp han av svett. Vi talar svettdroppar rinnande utmed ryggen. Jag minns distinkt att jag lade in en beställning om en vältränad hunk som kan springa tre timmar genom öknen utan att bli mer än lite blank i pannan. När jag påpekade detta för maken svarade han att med en oläslig handstil kan hunk lätt bli sunk. Hm.
Å andra sidan är det fullt möjligt att han lade in en beställning om en kvinna med stora bomber och liten hjärna. Man måste komma ihåg att när vi träffades var jag gravid. När vi sedan blev tillsammans ammade jag. Jag hade alltså hormongröt i hjärnan och hormonstinna tuttar. Då.
Man skulle kunna säga att ingen av oss fick det vi beställde.

Det är farligt att jobba helg

Jag har jobbat helg. Det gjorde jag för två veckor sedan också. Då höll jag på att dö älgdöden. Jag tänker tala med min chef och lägga in om slippa helgerna. För jag höll på att dö denna helg också. En ännu värre död. Spindeldöden.
Jag jobbade hela lördagen, och allt var frid och fröjd. Ända tills klockan började dra sig mot halvfem och jag gick mot personalrummet för att stämpla ut. Där. I stora foajen satt den. Stor och svart, med grova ben. Och jag menar stor. Den var minst fem centimeter tvärs över. I kid you not.
Jag stannade. Blickstilla. Stirrade stint och panikslaget på monstret där på golvet. Ensam i hela byggnaden, ingen som kunde höra mig skrika. Vad göra? Vad i hela glödheta he****et göra??
Jag talade strängt till mig själv. Intalade mig att jag är en vuxen, högutbildad, mogen kvinna. Jag kan gå fram och stampa på en liten spindel. Men när det började susa i öronen och svartna för ögonen innan jag ens börjat röra mig framåt, så insåg jag att nej, det kan jag inte. Och gå därifrån var heller inget alternativ. För man får ingen A-kassa om man säger upp sig själv. Och jag hade aldrig kunnat sätta min fot i den byggnaden igen. Ever.
Upp med mobilen. Ringa någon. Men vem? Vaktmästaren såklart! Han svarar alltid, oavsett om han är i tjänst eller ej, och han är dessutom god som guld. Klart han kommer! Men han svarade inte. Första gången det hänt. Kompisen/kollegan P då? Hon låg i migrän, meddelade hennes man. Och jag hörde flinet i rösten. Ingen kvar att ringa.
Man skulle kunna tro att anledningen att jag inte ringde maken vore hänsyn och sinne för proportioner, med tanke på att han var ensam med barnen, sannolikt hade hunnit börja med middagen och vi skulle ha gäster. Men då skulle man tro fel. För anledningen att jag inte ringde honom var att det skulle ta honom minst en trekvart att komma. Och en spindel hinner långt på en trekvart.
Till sist ringde jag hemtjänsten. Fick prata med en kille som jag aldrig jobbat med. Det kändes ju inte ett dugg dumt. Han lovade komma direkt. Med en suck i rösten över löjliga fruntimmer lovade han det. Och när räddningen var i sikte brast det. Jag började stortjuta. Märkligt det där. Jag gråter sällan när jag är ledsen. Men jag tar ofelbart till lipen så fort jag blir riktigt rädd. Dumt. Så när den främmande räddande ängeln kom, stod jag där med tårstrimmiga kinder och gråtsnorig näsa. Det känns alltid bra att göra ett stabilt, professionellt och förtroendeingivande intryck direkt med folk man jobbar med.
Jag är inte säker på om jag älskar honom för att han räddade mig, eller om jag hatar en man som är kapabel att lyfta en spindel stor som en handflata med bara händerna.
Men jag behöver i alla fall inte säga upp mig längre. Och jag måst verkligen lägga in om att slippa jobba helg. Av hälsoskäl.

Reklamation

Okej. Nu har vi köpt en egen crosstrainer. Maken satte ihop den ikväll. Så när han gick ut med hunden, passade jag på att byta om och inviga maskinen. Och nu är det dags att reklamera eländet. För jag trampade i tjugofem minuter. Och jag är fortfarande fet. Dessutom blev jag trött. Skitmaskin.

Rumpchock på City Gross

Lillasyster hade läkartid igår, för att kolla sina öron, öronbarn med rör som hon är. Först var det hörselkoll. Och hon hör alldeles utmärkt. Även om hennes föräldrar tvivlar på det ibland. Men det var inte alldeles enkelt att få fram detta resultat. Inte för att inte lillasyster samarbetade, för det gjorde hon. Det gör hon alltid. Hon måste vara världens mest lättundersökta unge. Nej, problemet var istället att det var alldeles för kul. Hörseltestet gick till så att hon fick en korg med trägubbar, och ett par lurar över öronen. Sedan pep det i lurarna, och varje gång det pep skulle hon lyfta en gubbe ur korgen. Efter ett par pip blev lillasyster mera upptagen av att förklara gubbarnas inbördes förhållande till varandra. Vem som var pappa till vem. Vilken av dem som var mamman, och vilka som var syskon. Inte lätt att höra några pip då. När audionomen återfört henne till ordningen, så hörde hon så bra så.
Efter kollen gjorde jag som alla som bor ett par mil utanför närmsta stad gör - jag passade på att veckohandla när jag ändå var i stan. Halvvägs genom handlingen bajsade lillasyster i den blöja hon fortfarande har när vi är iväg. För-säkerhets-skull-blöjan. Vagnen var full av varor. Vad göra? Jo, parkera den bredvid legot, och hota storebror med onämnbara straff om han rörde sig ur fläcken från legohyllan. Och sedan springa i full fart till kundtoan. Gott så. Men där uppenbarar sig nästa problem. Extrablöjan låg kvar i bilen. Och jag hade missat att sätta trosor ovanpå blöjan. Storebror var ensam i stora affären. En bit ut till bilen på parkeringen. Lillasyster väldigt trött.
Jag erkänner att den lösning jag valde kanske inte var det allra bästa. Eller den allra mest genomtänkta. Jag tryckte ner lillayster i kundvagnen nakenstjärt. Och arrangerade klänningen så diskret som möjligt över knäna på henne så det inte skulle synas. Vilket hon sedan förstörde genom att varannan meter halvgråtande utbrista -Jag flysel om min lumpa!
Siste delen av veckohandlandet gick väldigt fort. Och nu vet jag inte vad som oroar mig mest:
1) Tanken på alla små oskyldiga barn som kommer att intet ont anande slå sig ner där min lilla snuskunge senast suttit som Gud skapade henne.
2) Tanken på alla hemska små snuskungar som kladdat runt med Gud vet vilka vidriga baskelusker där sedan min lilla oskyldiga lillasyster satt som Gud skapade henne, så deras baciller hade fritt spelrum till hennes känsligare delar.

Jag måste verkligen undersöka möjligheterna att internethandla mat.

Barbamobil

Idag var vi och handlade, barnen och jag. På väg ut fanns sådana där hemska automater med diverse små skräpleksaker i plastkulor som förmodligen är värda mer än skräpet i den. Nåväl. En av dem hade mobilsmycken med Barbafamiljen. Då vaknade ha-galenskapen hos mig. En sån måste jag ha. Så jag förklarade nogsamt för juvelerna att denna gång var det mammas tur att få en grej. Jaaadå, det var de helt med på. Så i med tian, skruva på handtaget. Ut kom en stor plastkula med ett litet mobilsmycke. Jag hade siktat på Barbamamma. Fick Barbabok. Kan ju iofs vara passande. Sedan fick ungarna varsitt psykbryt för att inte de också fick. De har inte ens några mobiler att hänga smyckena i. Om man inte räknar lillasysters illrosa plastmobil med Hello Kitty på. Det gör hon. Stenhårt. Det gör inte jag. Och det är jag som håller i plånboken. Men min mobil blev fin.

Dämpad åldersnoja

Äntligen, äntligen, äntligen! Efter minst tre års oavbruten åldernoja och ångest inför att obevekligt närma sig 40, så är jag plötsligt nöjd med att vara med betryggande marginal på fel sida 30. Detta efter att ha läst en intervju med en person från Smittskyddsinstitutet som förklarade att svininfluensan främst smittar personer under 30. Den där svininfluensan, den är kanske inte så dum i alla fall?

Vikt. Igen.

Jaha. Nu är resultatet av semestern här. Den där semestern när jag skulle bli smal, vacker och tålmodig. Får man reklamera en semester? Facit är 2 kilo upp. Resten tänker jag inte ens kommentera.
Jag funderar på att ta mig till något ställe på jorden där kannibalism fortfarande praktiseras. Jag skulle räcka till en festmåltid åt en hel by. Och man vill ju ogärna se något resursslöseri, så här i lågkonjunktur.

Att varna eller inte varna

Systern hade kräftskiva i lördags. Jag hade på mig min nya tunikablus. Den är urringad. Väldigt urringad. Såpass urringad att jag varit tvungen att köpa ett linne att ha under den. Även linnet har en tämligen generös ringning, men det är i alla fall anständigt. Om man justerar axelbanden, vill säga. Det gjorde inte jag. Och när jag väl upptäckte det, var jag sen och stressad, så jag krängde inte av mig alltihop igen, utan stramade bara åt linnet bak i ryggen och tyckte att det räckte. Jajamensan, visst gjorde det det. Under förutsättning att planen hela tiden var att flasha tuttarna, så räckte det alldeles utmärkt. För i takt med att snapsarna slank ner (varför då? Jag gillar ju inte ens snaps!!) så slank kollen ut. Så när jag kom hem och skulle klä av mig dagens paltor, upptäckte jag att linnet inte alls satt där det satt när kvällen började. Dagen efter konfronterade jag systern med detta. Hennes försvar? "Ja, jag såg det, men jag tänkte att du hade ju en snygg BH på dig, så det gjorde ju inget".
Nästa gång hon har fest ska jag strunta i att klä på mig alls. Verkar enklast så.

När storebror hittar på små sånger

Vi sitter i soffan, storebror och jag. Han tittar på Bolibompa, jag läser en bok. Han ligger med huvudet vilande på min höft. Småsjunger liksom lite sådär ostrukturerat som barn gör när de improviserar litegrann. Plötsligt hör jag brottstycken av vad han ligger och trallar. Jag hör inte allt. Min hjärna går i strejk efter orden "mammas tjocka mage".
Jahapp. Inga julklappar i år heller, alltså.

Förvirrad syster

Jag pratar med min syster i telefon. Det har vi gjort en bra stund, när jag plötsligt hör hur hon börjar stöka med något i bakgrunden. Irriterat muttrar hon för sig själv: -Var tusan har jag lagt telefonen nu då?
Och jag säger det jag säger enbart för att det är ett sådant alldeles oemotståndligt tillfälle att göra mig lite rolig. Bara därför. För självklart utgår jag från att det är mobilen hon letar efter. Så jag säger, lite torrt: -Den sitter mot ditt öra.
Och i den bråkdels sekund som det blir dödstyst i luren begriper jag. Det här kommer hon få höra. Länge.

När storebror älskar sin lillasyster

Lillasyster har en gosekanin. Hon fick den när hon döptes. Då var den större än hon. En lång sak, med långa mjuka öron. Mjuk och gosig hela den. Den sover hon med. Har med sig om vi reser bort.
En dag kom storebror hem från dagis med ett märkligt papper. Rektangulärt, med två avlånga rektanglar fastsatta i de övre hörnen. Jag vände och vred på det. Kunde inte klura ut vad det var. Tills storebror förklarade att det är lillasysters kanin i pappersform han hade knåpat ihop.
Han tittade allvarligt på mig: -Nu kan lillasyster alltid ha sin kanin med sig.
Han sträckte sig fram, tog i mitt halsband, det som jag nästan alltid bär. Det där barnens namn är graverade. Fortsatte: -Nu kan hon alltid ha kaninen med sig, precis som du alltid har oss med dig, även när vi inte är tillsammans.

Ibland tror jag faktiskt att det trots allt finns hopp för den gossen.

Tja, en överraskning kan se ut på många sätt

Lillasyster har ätit frukost. Hon blir utskickad att sanera sig. Kommer tillbaka, glatt skuttandes. Visar stolt upp sina skinande rena, fortfarande drypande våta små händer. Jag frågar: -Har du tvättat ansiktet då? Hon svarar: -Det äl en övellaskning!
Finurligt, förtjust leende över sin klurighet. Med gröt runt hela munnen och kaviar på nästippen.
Överraskningar kan se ut på alla möjliga sätt....

Ren dotter

Lillasyster vill ha en balja vatten på altanen. Det får hon, såhär i brittsommarvärmen. En ganska liten balja väljer hon, en sån där som man egentligen förvarar grejor i, kanske 3,5x3 dm. Hon har hittat en tvättsvamp, och säger att hon vill tvätta utemöblerna. Helt okej det med, bara hon avstår från just den stol jag sitter i. Efter någon minut lyfter jag blicken ur min bok. Då sitter tjejen nakenfis nedklämd i baljan. Med lödder. Massor av lödder. Den där svampen var ingen vanlig svamp. Det var en biltvättsvamp. Förpreparerad med bilschampoo. Vaxbilschampoo.

Dagens konfliktämne avklarat

Lillasyster vill välja kläder själv. Hon har tömt hela sin låda med kjolar och klänningar. Hela sin välfyllda låda. Plaggen har hon brett ut på golvet bredvid varandra. Hela vägen ut genom större delen av hallen sträcker de sig. Hon har fått lov att göra detta, på villkor att hon också lägger tillbaka alla plagg hon inte ska ha på sig i lådan. Det har hon högtidligt lovat.
Handen upp alla som tror att det kommer att funka?

Herredumilde, ska man nu behöva tänka på DET också!

Jag har gått runt och gäspat som en tok dagarna igenom i flera dagar nu. Varit håglös och sliten. Imorse var jag TRÖTT. Så makalöst trött att jag knappt tog mig ur sängen. Sådär alldeles oerhört trött att det kändes som en väldigt bra idé att strunta i frukosten. Jag hade ändå bara somnat om med ansiktet i filmjölken. Och då hade jag varit tvungen att duscha. Det hade jag aldrig orkat. Och kommer jag till jobb med filmjölk i ansiktet så kanske jag får löneavdrag för matrast hela dagen. Det går ju inte. Så det fick bli frukostlöst idag. Fast jag klarar mig inte utan frukost, så jag tog svängen förbi macken efter att ha lämnat ungarna på dagis. Men de hade inga mackor, för leveransen kommer inte förrän halv åtta. Vid det här laget var jag ganska hungrig. Så jag började rota runt i bilen och hittade en påse godis som låg kvar sedan semesterkörandet. Och i väskan låg en halv chokladkaka sedan jag jobbade helg, jo för då får man faktiskt tröstäta. Kalorier intagna när man jobbar helg räknas inte. Så det så.
Hur som haver, detta var det enda som stod till buds, och nu var jag verkligt hungrig. Så jag åt godis och choklad klockan sju på morgonen. I bilen på väg till jobb. Och plötsligt slog det mig: Tänk om den där älgen valt just det ögonblicket att skutta fram igen? Och jag krockat den här gången? Så ambulansen hade fått rycka ut. Jag kan se det för mig. Jag med choklad utsmetat över hela ansiktet och upptryckt i näsan av krockkudden. Godiset på passagerarsätet. Klockan sju på morgonen. Jag ser för mig hur ambulansarna tittar på mig. Sedan på godiset. Sedan på varandra. Sedan på mig igen. Och sedan börjar gapskratta och repetera hur de ska berätta detta vid fikarasten tillbaka på stationen. Alltmedan jag förblöder vid deras fötter. Med choklad upptryckt i näsan.
Jag hade varit tvungen att lämna landet sedan, om jag nu till äventyrs överlevt själva krocken. Note to self: masa dig upp och ÄT FRUKOST hädanefter. Det är inte värt skammen som kan bli konsekvensen av att låta bli.

Varför jag var så trött? Det tog hela veckan, men till sist kom jag på det: Jag har jobbat nio dagar av de senaste tio. Säga vad man vill om mig, men fattar fort, det gör jag i alla fall inte.

Nya definitioner

Man ändrar sina referenser när man blir förälder. Livet får helt ny mening. Men inte bara livet. Även språket genomgår en metamorfos. Orden får en helt annan betydelse än de tidigare haft. Småbarnsförälderns version av att vara dödsföraktande är till exempel att först ge lillasyster två flaskor välling på raken, och sedan låta henne sova utan blöja.

Dygnsrytm

Klockan är kvart över två på natten. Storebror kommer tassandes. Hejdar sig i dörröppningen till sovrummet. Spänner ögonen i oss: -Va? Sover ni? Det är ju morgon!

Detta är samma barn som måste tvångsväckas och halvsovande släpas till dagis varje morgon....

Säsongsskifte

Nog för att det är bra att vara förutseende. Och nog för att jag sparar mycket pengar genom att veta vad som finns hemma och därmed kunna utnyttja extrapriser och begagnatfynd. Men det känns ändå sorgligt att ha bett maken ta ner kartongen med vinterkläder och stövlar från vinden för inventering inför eventuella inköp.
Vart tog sommaren vägen? Och varför är jag fetare och tröttare än någonsin? Och varför skriker jag fortfarande på mina barn? Det var ju den här sommaren jag skulle bliutviladblienperfektmammatränavarjedaggånermassorivikthaettspännandesexlivläsamassoravböckerstädahelahusetorganiseraallavårasakerlagaallmatsjälvbadavarjevarmdagvarautejämt...ha ett perfekt liv!
Det blev inte riktigt så. Det blev mera same same, liksom. Oh well. Vad är väl en bal på slottet?

Nära döden-upplevelse igen

Vi har lånat systerns crosstrainer. Helt enkelt för att jag är dödens trött på alla årskort och träningsmackagrunter som inhandlas för dyra pengar och sedan aldrig används. Så nu tänkte jag låna den ett tag, och sedan utvärdera om vi också ska köpa en. Sagt och gjort. Träningskläder på. Ett Vänner-avsnitt i dvd:n. Och så trampa på. Ett Vänner-avsnitt är 22 minuter långt. Jag trampade 15 av dem.
Jag tar nog hellre en dust med älgen igen.

Nära döden-upplevelse

Det är tidigt på morgonen. Jag jobbar helg, och är nog den enda i hela världen som är uppe klockan sju en lördagsmorgon. Ja, jag och lillasyster då, fast hon sitter hemma i soffan med en vällingflaska och tittar på Dora Utforskaren. Jag sitter i bilen på väg till jobb.
Jag kör inte fort. Annars har jag en tendens att göra det, men inte här. Inte på den här vägen. Inte så här dags på morgonen. Jag vet alldeles för väl hur mycket vilt här finns. Så jag kör kanske 80 på 90-vägen. Ändå hinner jag inte med när älgen kommer. Den kommer från vänster upp på vägen. Och den går inte särskilt fort, inte som rådjur gör. Den går inte så fort, och jag kör inte så fort, och ändå händer allt så fort. Jag ser att den inte kommer att hinna över. Och jag ser att jag inte kommer hinna bromsa. Men jag bromsar förstås ändå. Hårt bromsar jag, så hårt jag vågar utan att tappa kontrollen över bilen. Och jag tänker på vad mamma alltid brukar säga, att man aldrig ska gira eftersom älgar ofta vänder och springer tillbaka andra hållet igen. Så jag girar inte. Men jag har ingenstans att ta vägen, för dikena är så djupa och just då hejdar sig älgen och börjar vända om, precis som mamma sagt att de gör, men så ändrar den sig och fortsätter istället, och jag hinner tänka att nu dör jag, för man dör om man krockar med en gigantisk älg, och så girar jag i alla fall, runt älgens rumpa, och så är den över på andra sidan vägen och försvinner in i skogen. Kvar på vägen står jag i min bil. Utan en skråma sitter jag där och skakar bakom ratten.
Så jag ringer hem. Gråter i telefonen så jag knappt kan prata. Maken tror att jag håller på att dö. Allra minst. Jag lyckas få fram något om en älg. Han blir jätteorolig. Frågar om jag kört på den. Jag lyckas hulka fram ett nej. Han frågar om jag kört i diket när jag väjt för den. Jag gråthickar fram ett nej igen. Då blir han tyst. Och jag hör hur han tänker att han undrar varför jag ringer hem kvart över sju på morgonen och ylar om att absolut ingenting har hänt. Men han säger inget. Han lyssnar tills jag lugnat mig. Sedan kör jag vidare till jobbet. Utan en skråma på vare sig mig eller bilen. Men jag mår illa när jag passerar det stället på vägen hem igen.

Mänsklighetens början

Storebror, med ett paket mjölk i handen: -Mamma, hur blir det kobebisar?
Jag: -Jo men det vet du ju - en komamma och en kopappa träffas, och så blir det en bebis i komammans mage. Det behövs ju ett pappafrö och ett mammaägg för att det ska bli en bebis vet du ju.
Storebror: -Jaaa. Men mamma, för länge länge sen, innan det fanns några människor, när ingen mamma och pappa kunde träffas, hur blev det bebisar då? Hur blev det de första människorna?
Jag: -Ehh, jo du förstår att....alltså en del tror....jo så här var det.....för länge sen......ehhm...vill du ha en glass?

Kalasplanering

Jag har hittat sådana där små djur ni vet. Sådana där i något slags mjuk gummi, i grälla färger som vi använder på jobb att ge barnen när de fått en spruta eller tagit ett prov. Sådana. De fanns i en leksaksaffär för bara ett par kronor styck, och jag köpte raskt ett trettiotal så är godispåspresenterna fixade till båda barnens födelsedagskalas. (När, och varför i hela friden började man med presenter i godispåsarna? Vad är det för fel på godis, bara godis??)
Storebror inspekterar dem. Det är dinosaurier. Nu råkar han veta att i lådan bredvid låg det spindlar istället. Och tre centimeter stora dinosaurier är väldigt små. Men tre centimeter stora spindlar är väldigt väldigt stora. Även om de är i lila eller neonrosa gummi. Så dem köpte inte jag. Storebror vet dock att de finns.

Storebror: -Vet du mamma, jag ville egentligen hellre ha spindlarna.
Jag: -Men älskling, jag tyckte faktiskt att de var lite läskiga.
Storebror: -Då kanske du helt enkelt inte ska gå på mitt kalas då.
Jag, när jag har hämtat mig från chocken mycket nog för att kunna tala igen: -Jaha, men då kanske jag inte heller tänker ordna ditt kalas, om jag inte ska få komma på det. Då får pappa fixa med inbjudan, godispåsar, tårta och allting.
Storebror, irriterat: -Jamen du FÅR väl komma då! Men skyll inte på mig om du blir skrämd!

Tänk vad besviken han kommer bli när han öppnar sin påse, då i mars när det är dags.

Sömnlöshet

Jag sover djupt när lillasyster kommer tassandes, vid kvart i ett. Hon vill ha en flaska. Jag vet bättre än att mucka gräl mitt i natten, så jag går upp och gör en. Lägger henne med den i hennes egen säng igen. Går och lägger mig. Somnar om direkt. Tre timmar senare, vid fyra, vaknar jag av att hon panikgråter i sitt rum. Jag rusar dit. Möts av en halvvaken lillasyster, mitt i en mardröm. Jag sätter mig på sängkanten. Tar upp henne i famnen. Vyssar, tröstar. Bär henne med mig till vår säng. Hon klänger sig fast vid mig som en liten apunge. Vi lägger oss tillsammans. Hon ligger tätt intill, nära. Hon somnar om nästan direkt. Trygg hos mamma och pappa. Jag ligger länge vaken, med ansiktet mot hennes svettrufsiga hår och känner tyngden av hennes lilla varma kropp på min arm. Förundras över hur man kan vara så trött att man mår illa, och ändå aldrig vilja somna ifrån nuet.

Det avgör saken

Storebror håller på att göra sig i ordning för sängen. Jag frågar vad han ska göra på dagis imorgon. Han svarar: -Jag ska vara hemma. Och titta på Nickelodeon. Och äta popcorn. Och borsta tänderna.
Det avgör saken. Mitt barn vill frivilligt borsta tänderna. Jag har inte tid att jobba imorgon. Jag måste gripa tillfället när mitt barn på eget initiativ vill göra detta annars så förhatliga. Får man vabba för tandborstning?

Men det STÅR faktiskt i boken!

Lillasyster: -Pappa ska inte göla välling! Maaaammaaaaa skaaaa!!!
Jag: -Att du alltid ska bråka om det här! Jag är så trött på allt detta bråk! Nu låter du pappa göra vällingen, annars får du vara utan, och hör sen!

Storebror (för femtioelfte gången, kommer ut ur sovrummet): -Jag kan inte sova! Får jag vara uppe?
Jag: -Nej! Varför ska du jämt härja när du ska sova? Nu går du och lägger dig på en gång, och du kommer inte upp igen!

Jag är ganska säker på att ungefär just precis detta står i mina nya barnuppfostringsböcker. Visserligen som exempel på sådant man absolut inte ska säga till sina barn. Men nu tycker jag att vi ska fokusera på det positiva. Det står faktiskt i boken!

Komplimanger från en femåring

Vi håller som sagt var på att möblera om hela kåken denna sommarens enda (nästan) värmebölja. Andra värmebölja av två, iaf. Jag har lugg. Detta blir aningens svettigt, så efter några eländiga timmar tröttnar jag, och sätter helt sonika upp luggen i en tofs rakt upp. Storebror ser mig gå runt i denna föga klädsamma frisyr hela dagen. Han begrundar sin mor. Till sist kommer det: -Mamma. När du har håret sådär, i en tofs i pannan sådär. Då ser du ut precis som en Pókemon som heter Shimshar. Det är en ap-Pókemon. En apa.

Jahadu. Men imorgon är det jag som väcker dig klockan sex och skickar dig till dagis. Så det så.

Hur tänkte vi här?

Årets varmaste dag (känns det som). Då möblerar vi om HELA jäkla huset. Genomtänkt det där. Verkligen genomtänkt.

Varför, varför, varför??

I ljuset av mitt tidigare inlägg där jag bekände min skam över mitt konsumerande, så känns det lite extra bra att kunna meddela att jag idag gjort av med mer pengar än jag tänker erkänna på IKEA. Barnen ska få egna rum. Hittills har de delat ett sovrum och ett lekrum. Nu ska de istället ha varsitt eget rum. Detta hade jag inte tänkt genomföra förrän om ett par år, men behovet kändes plötsligt stort. Jag misstänker nämligen att en hel del konflikter beror på dels att storebror inte har någonstans att gå iväg, drämma igen dörren och få vara arg och frustrerad ifred. Dels på att barnen sinsemellan är så fruktansvärt olika att de kan behöva få ha egna sfärer som de får styra med själva utan att den andra får lägga sig i. Dock har vi haft ett allvarsamt samtal om hur de inte får sätta i system att stänga ute varandra, och om hur de måste få vara i varandras rum, eftersom de har så många gemensamma leksaker som kommer delas upp mellan rummen.

Alltså. Idag tog maken ledigt (läs: har jobbat nästan dygnet runt resten av veckas istället), och vi åkte till paradiset: IKEA. Jag älskar IKEA. Även om just garderober kanske inte är favvoinköpet. Det blev, förutom varsin garderob, också skrivbord till juvelerna. Och på fyndet. Vad hittade inte min make där till mig? Om inte den möbel jag suktat efter sedan storebror föddes för dryga fem år sedan, men varit för snål för: Hemnes dagbädd! Denna ljuva dröm för ett flickrum (fast innan lillasysters födelse var jag fast besluten att tvinga på storebror den istället, för jag bara MÅSTE ha den i mitt liv!). Den stod där. Ett skyltex. Lite smutsig, aningen avskavd färg långt nere i ena hörnet. Till halva priset. Me SO happy!!

Sedan kom vi hem. Och började rodda i möbelflytten. Vårt sovrum ska bli lillasysters rum. Lekrummet ska bli vårt sovrum. Storebror ska få det som varit barnens sovrum. Varenda jäkla möbel ska asas runt i hela huset. Och vi har fyra, säger fyra, sprängfulla bokhyllor bara i sovrummet. Tre i barnrummet. Varför, åh varför ska jag vara sorten som vill äga och läsa om böcker??

Jag måste ha mer semester!

Nu. Äntligen. Efter fyra veckors semester, inne på den femte. Nu äntligen börjar jag göra det där jag borde ha gjort från början, men inte orkade. Nu börjar jag vända skutan. Storebror är inne i en urjobbig utvecklingsfas. Urjobbig för alla, och mest för honom själv. Utbrott, skrik, bråk, konflikter. Och nu, denna veckan, har jag äntligen börjat reda i det. Fundera på vilket slags förälder jag vill vara. Prata med maken om det. Beställa böcker i ämnet, börja läsa dem. Läser just nu "Fem gånger mer kärlek" och sitter och nickar mest hela tiden. Läser högt för maken. Svär på att så här, just så här ska jag bemöta barnen hädanefter.
Och jag har också börjat. Börjat låta dem hjälpa till i köket varannan dag. Börjat spela spel med dem varje dag. Börjat medvetet jaga allt positivt att förstärka och berömma, hur litet det än må vara. Börjat medvetet jobba på att inte låta mig provoceras till ett hetsigt svar, även när barnen är oerhört provocerande. Börjat undvika att mucka gräl med barnen, eller låta dem mucka gräl med mig.
Och det ger resultat. På bara några få dagar har konflikterna radikalt minskats, och de leker klart bättre själva.
Men det tar tid. Och kräver energi. Jag har inte TID att jobba just nu!

Vad har jag skapat?

Jag går min sedvanliga kvällsrunda med saltkaret för att efter bästa förmåga utrota mördarsniglarna. Med mig har jag lillasyster. Hon inleder med att för varje snigel vi hittar och saltar gå ner så djupt i basen hon kan och skrika -DÖÖÖÖÖ!
Vackert så. Sedan fortsätter hon, när vi hittar en stor snigel: -Det däl äl mamman.
Vi hittar en ännu större: -Det däl äl pappan.
Ett par mindre: -Det däl äl bebisen. Och det däl äl stolasystel.
Vi går vidare, hittar flera: -Däl äl molmol. Och molfal.

Vi har alltså på egen hand utplånat en hel släkt ikväll. Och lillasyster är så glad att hon kvittrar över detta faktum. Jag är inte helt säker på om jag borde bli rädd eller inte.

Sommarkväll

Maken sover borta inatt. Det är bara barnen och jag. Vi har umgåtts hela dagen. Vi har spelat Piratspelet minst en triljard gånger. Den försvunna diamanten en gång. Läst två kapitel i nya boken. Storebror har fått tvätta en maskin tvätt nästan helt själv. Lillasyster har fått koka ris och duka bordet. Vi har haft kafferep med sandtårta i lekstugan. Nu sover lillasyster bredvid mig i soffan. Storebror sover i föräldrasängen, där han ska få sova hela natten.
Livet är väldigt väldigt bra.

Japp, puckomamman, det är jag det!

Hemma igen. Doktorn kastade en blick på lillasysters armar och konstaterade att vänsterarmen drabbats av så kallad piglux. Det vill säga, att armen var ur led i höjd med armbågen. Den högra armen, den som storebror dragit i, var däremot helt okej, hon har nog bara inte vågat använda den av bara farten.
Vi kan alltså konstatera att armen verkligen var skadad, och vidare att a) det var jag som åsamkat henne skadan, samt b) att jag sedan dessutom tvingade henne att gå med en skadad arm sedan i lördags kväll. Nu är det måndag. För jag tyckte inte att hon hade tillräckligt ont för att det skulle vara rimligt att det var en luxation. Trots att jag vet att ungen har Sveriges högsta smärttröskel. Jag har sett henne ha dubbelsidig öroninflammation, och det enda hon markerat det med är att klia sig lite på örsnibben. Ändå tyckte jag att jag kunde avstå från att söka vård, för hon hade inte tillräckligt ont. Känns ju sådär just nu. Känns som läge för en socanmälan just nu.
Lillasyster har så hög smärttröskel att hon inte sade ett pip ens när doktorn drog armen rätt igen. Mamman däremot fick gå ut och gråta en liten skvätt på kollegan P:s axel.
Lillasyster är nu nöjd och belåten, och använder båda armarna helt obehindrat igen. Modern lovar och svär att alltid alltid ta sina barn på allvar hädanefter.

Puckomamman

Lillasyster gjorde illa sig i vänsterarmen i lördags. Jag höll henne i handen för att vi skulle gå in, när hon plötsligt stannade och drog bakåt. Sedan dess vill hon inte använda den armen. Den är inte svullen, och hon kan böja i alla leder, så jag kan inte se hur den skulle kunna vara skadad egentligen, men hon använder den inte, och gråter om jag tar i den, även om hon sover djupt när jag gör det.
Det kan man tycka är illa nog. Men då känner man inte vår lillasyster. Nej, för hon kan värre. Igår skulle storebror hjälpa henne upp i en vuxensäng. Då tog han tag i andra armen och drog. Och då gick jorden under. Lillasyster skrek som om armen var av. Återigen - ingen svullnad, alla leder är böjbara. Men lillasyster beter sig nu som om hon de facto inte har några armar alls. Inatt har hon legat platt på rygg, och varje gång hon vaknat till har hon gråtit förtvivlat. Hon vägrar röra sina armar en millimeter, och jag får inte heller ta i dem. Jag har fått hålla flaskan åt henne så hon kunnat få i sig sin välling, för själv vågar hon inte ens försöka.
Så nu har vi en läkartid bokad om en timme. Och det finns två alternativ: Antingen är jag en puckomamma som tvingat mitt barn att gå i nästan två dygn med en skadad arm utan att söka vård. Eller så är jag en hysterisk puckomamma som inte fattar när ungen filmar och ställer motkrav istället för att serva med allt. Hålla nappflaskan, herregud, och vad gör en tre-och-ett-halvtåring med en nappflaska alls, förresten?
Oavsett vilket alternativ det blir, så är jag en puckomamma. Det är alltid bra att börja sin vecka på ett positivt sätt.

Vad magen kan berätta

Vi sitter vid middagsbordet. Lillasyster har ätit två små minimala tuggor. Sedan förkunnar hon att hon är så mätt så mätt så. Det ska inte vara mer mat där, inte. En stund senare kommer hon. Ber om en glass. Jag tittar allvarligt på henne. Säger: -Men om du är så mätt att du inte kunde äta någon mat, så kan du ju inte orka med någon glass heller.
Lillasyster tittar tillbaka. Lika allvarligt. -Så sägel inte min mage!

Ekonomi

Jag läser Expressens artikelserie om fattiga barn. Inte fattiga barn i Afrika eller något annat u-landsområde. Nej, fattiga barn här. I Sverige. I ett av världens rikaste länder. Här finns de. Mitt ibland oss finns det barn som lever i en verklighet vi andra har svårt att föreställa oss. Barn som måste se till att äta sig mätta i skolan, för hemma får de bara fil till middag, för föräldrarna har inte råd att köpa riktig mat. Barn, där hushållets samlade inkomst efter boende är socialnormens 3680 kronor i månaden. Det ska räcka till allt. El, mat, hygien, kläder. Allt. Undrar om de barnen får några julklappar? Firar några födelsedagar? När jag gick praktik hos en skolsköterska för något år sedan berättade hon att hon har några tjejer som kommer till henne för att få mensskydd. Deras föräldrar har inte råd. Dessa barn finns här. I vårt land. Samma land där 30% av all mat som köps kastas bort, för att den inte äts upp i tid, eller för att datumet gått ut och vi kastar den utan att ens lukta på den. Jag skäms. Skäms när jag tänker på alla pengar jag lagt på den här semestern. Alla onödiga saker jag köpt till mina barn. Leksaker, kläder, McDonaldsmat. Handlat. Köpt. Konsumerat. Till barn som redan har mer leksaker än de någonsin leker med.

Och jag tänker. Vi har det bra. Inte är vi rika inte. Inte med "normala" mått mätt i alla fall. Men vår ekonomi går ihop. Och vi har råd att köpa leksaker, mat och kläder till våra barn. Råd att fira födelsedagar och jul. Pengarna räcker inte till någon utlandssemester, men de räcker till att hyra en stuga på Öland. Vi får ihop det, och har det bra. Ett av reportagen i artikelserien handlar om hur en ensamstående mamma inte kan köpa de kläder som just nu är rätt i barnens värld till sina barn. Det får mig att fundera. Jag minns min egen barndom. Inte heller jag hade rätt kläder. Delvis berodde det på att min mamma inte förstod hur förtvivlat viktigt det är att passa in för ett barn. Hon tyckte det var märkeshysteri, och vägrade, som en ren markering, betala extra för det som hon såg som trams och löjligt. Att vi blev retade i skolan för att vi var så fel klädda, kunde hon inte se. Delvis var det det. Men delvis också att jag inte växte upp i någon köpstark familj. Sjukpensionerad styvfar, underbetald lärare till mor. Även vi hade mat på bordet och tak över huvudet. Vi levde inte i någon som helst fattigdom. Men vi var heller inte välbeställda. Och vi var tre barn. Och det är här mina funderingar kommer in. Till och från längtar jag fortfarande efter ett tredje barn. Maken är mer tveksam, han tror inte att vi kommer orka ett barn till. Det kan ligga något i det också. Men jag tänker också materialistiskt. Jag vill ge mina barn allt de behöver. Inte nödvändigtvis lyx och överflöd. Snajdiga utlandssemestrar och skidresor blir det nog inte tal om här heller. Men jag vill kunna hyra en stuga på Öland. Kunna ta barnen på McDonalds och bio utan att räkna efter först. Och jag vill kunna köpa de kläder som är inne när mina barn går i skolan. Även om de kostar lite mer. Jag vill att barnen ska få välja fritidsaktivitet med hjärtat och viljan, inte med mammas plånbok. Går det om vi har ett barn till? Om vi ökar dagens utgiftsbas med femtio procent till?
Är det cyniskt och kallt att välja bort ett barn till av ekonomiska skäl? Eller är det tvärtom vettigt och sunt? Är det verkligen bara kärlek som behövs? Eller måste det till pengar också?