Barns befriande saklighet

Idag, medan jag var ute på hembesök på jobb, ringde mobilen. Jag har alltid den igång även när jag jobbar, för dagis måste kunna nå mig om det händer barnen något. Idag var det inte dagis. Det var mamma. Med beskedet att älskade styvfar, som legat på sjukhus en vecka efter en höftfraktur, nu har så dåliga njurvärden att vi hade en halvtimme på oss att ta ställning till om vi ville att han ska få dialys, eller om han ska få dö i sin njursvikt. Jag avslutade hembesöket, åkte tillbaka till vårdcentralen, där jag kunde stänga in mig i ett rum och prata i lugn och ro. Det visar sig att hans värden, som varit försämrade en längre tid, inte klarade påfrestningen av höftoperationen, utan de är nu så höga att njurarna inte kan förväntas återhämta sig igen. Och att även om beslutet till syvende och sist är njurläkarens, så ville de ha in familjens synpunkter innan mötet med honom. Nu råkar jag vara gammal dialyssköterska, innan jag slog mig på distriktssköterskeriet. Jag vet vad dialys innebär för en gammal sjuk kropp. Jag vet också vad döden i njursvikt kan innebära, både i bästa fall (ett lugnt insomnande) och i värsta (panikdöd av vätska i lungorna).
Nåväl, beslutet som fattades av nefrologen blev att min far är för sjuk för att klara den påfrestning som dialys innebär. Alltså kommer han hem för att dö. Det kan ta några dagar, det kan ta några veckor, men det är det han kommer hem för att göra. Han ska få dö i sitt eget hem, så som både mamma och han själv vill att det ska vara. Med stöttning från kommunsköterskan, och behövs det åker jag själv hem och bor hos dem den tid det krävs för att se till att han alltid har tillgång till någon som kan ge morfinskopolamininjektioner i hemmet den dag han får svårt med sin andning.

Det har varit många tårar idag. Många telefonsamtal åt alla håll. Mycket planerande, mycket prat om sådant som inte går att planera.
Och jag har pratat med barnen. Berättat för dem att morfar blir inte frisk mer nu. De kommer inte att få träffa sin morfar mer nu. Förklarat att morfars kropp är så gammal och så sjuk att den kommer inte orka leva länge till. Bekräftat för ängslige lille storebror att en sexårings kropp är så ung och stark att det som händer morfar kan inte hända honom.

Efter mycket pratande, många frågor och många svar, var storebror äntligen redo att sova, en och en halv timme efter normalt nattdags. Jag lade mig bredvid honom. Frågade en sista gång om det var något mer han undrade och ville ha svar på innan han somnade. Han strök håret ur ögonen. Tittade på mig. Svarade: -Ja, mamma, det är faktiskt en sak till jag undrar. Varför är kycklingar gula?

Så skönt att så helt kunna byta ämne, så klart kunna markera att nu räcker det med sorgesamma saker, nu vill jag ha paus. Tänk om jag kunde göra likadant.

Överlistad

Kvällarna här i huset är inte som vi önskar att de ska vara. Inte en halvtimmes nattning, med rara barn i mjuka pyjamasar som väldoftande och kelet sitter i knät för godnattsaga, och sedan snällt och beskedligt lägger sig och somnar omedelbart och väluppfostrat. Inte så, nej.
Istället två timmars hejdlös konflikt med lillasyster, som inte sällan slutar med att vi rent fysiskt håller fast henne medan hon sprattlar och skriker. varefter hon till sist ger upp, fattar att hon ÄR trött, och somnar, med tårar i ögonfransarna. Det har hänt att även vi gråtit en skvätt när det väl gått dithän.
Vi har provat det mesta. Sitta hos henne. Vänligt men bestämt leda tillbaka henne när hon kommer upp. Bli rasande arga. Resonera. Muta. Hota. Vädja. You name it, we have tried it.
Nu spelar vi ut vårt sista kort i kortleken: guldstjärnor. Det barn som lägger sig utan bråk, stannar i sängen och inte ropar femtioelva gånger på oss, det barnet får en stjärna dagen efter. Tio stjärnor = belöning i form av en utflykt.

Igår kväll var ingen bra kväll. När lillasyster kom upp för sjuttioåttonde gånger frågade hon:
-Får jag en guldstjärna ikväll?
Jag, med stark irritation i rösten: -Nej, verkligen inte!
Hon, helt oberört: -Bra, då kan jag fortsätta vara uppe.

Någon som vet var man får tag på sömnmedel åt barn? Eller starka lugnande medel åt mamman...

Vårt stressade samhälle

Lillasyster har en förfärlig hosta. Hon hostar sådär så hon tappar andan, ett par gånger har hon hostat tills hon kräkts. Bortsett från den har hon varit helt frisk, ingen feber, ingen snuva, inget halsont eller andra symptom. Och hosta kan man ha i veckor, så det kan man inte isolera sig för. Alltså har hon fått avgöra själv om hon exempelvis skulle gå på gympan i onsdags, men att hon då fått vila om hon blivit trött. Igår hade hon dock hostat så mycket på natten att sömnen blivit förstörd, och fick då vara hemma från dagis i kraft av nedsatt allmäntillstånd. Hela dagen var hon helt opåverkad. Hostade då och då, men inget märkvärdigt. Vi bestämde att det skulle bli dagis igen idag.
Inatt hade hon en febertopp. Ganska hög feber, 39 grader. Till saken hör att hon förut haft febertoppar, som bara varit just det - en enstaka topp. Hög feber någon timme, och därefter helt frisk. Oförklarligt, men så har det varit. Och nu på morgonen är hon åter helt feberfri. 36,5 har hon nu.
Vilket placerar mig i en damned if you do, damned if you don´t - situation. För om jag lämnar henne på dagis är jag den usla mamman som inte låter mitt barn vara sjuk och återhämta sig. Men om jag är hemma, så är jag den usla medarbetaren som stannar hemma för något som redan är överspelat, och sviker kollegorna. Jag har vabbat ovanligt mycket i vinter, och har också fått veta att chefen noterat den ovanligt höga frånvaron.
Och det hemskaste av allt är detta: jag tvekade. På fullaste allvar tvekade jag så mycket att jag ringde en kollega för att få råd. Och först när hon sagt exakt det jag själv skulle sagt en mamma i min situation som ringt rådgivningstelefonen, nämligen att jag självklart ska vara hemma, först då kunde jag bestämma mig för det. Såklart en lillskrutta som för bara fem timmar sedan hade urhög feber ska vara hemma och vila idag! Jag måste vara från vettet som ens funderat på att lämna henne!

Men ändå gnager det dåliga samvetet och tvivlen mig.....
Varför är det så svårt att stå för att man sätter sina barn före sitt jobb? Varför är det inte en självklarhet? Varför känner man ett behov av att be om ursäkt för det inför sina kollegor?
Vad är det för samhälle vi har skapat?

Från barns och spenabarns mun....

...får man höra sanningen, sägs det ju.
Lillasyster och jag borstar tänderna. Hon har pyjamas, jag är endast iklädd trosor. Hon säger något om mina bröst, jag minns inte vad, men jag svarar att hon också kommer få bröst när hon blir stor.
Hon lutar sig fram och klappar lite på det närmaste bröstet.
Svarar: -Jaaa, precis som dina. Rakt ner!
Skitunge. Det blir inga julklappar i år.

Ännu en födelsedag

Jag hade tänkt stiga upp klockan sju imorse. Kvart i sju var det en liten herre som med eftertryck puttade på mig: -Nu har jag legat vaken och väntat JÄTTElänge, och du bara sover och sover! FÅR man nån frukost på sängen idag eller??

För så är det ju. Idag fyller storebror år. Sex år fyller han. Min store lille storebror. För sex år sedan lyftes han ur min mage. Fem veckor för tidigt. Stor för att vara född så tidigt, men liten i mina ögon. 2 855 gram vägde han. 49 cm lång var han, så de där stackars grammen var ganska utdragna. Spetiga små armar och ben. Men pigg och vaken, såpass att de där dygnen på neonatalen som läkarna pratat om från början aldrig blev av. Han fick vara på BB med de andra bebisarna från första början. Där blev vi kvar ganska länge. Nio dagar, för att vara exakt. Amningen tog sin tid att komma igång, han var trött och orkade inte riktigt, och gick inte riktigt upp i vikt som han skulle. Jag fick en infektion efter snittet, och allt var ganska eländigt några dagar. Men sedan fattade både han och jag galoppen med amningen, jag fick antibiotika, och allt vände. Sedan blev han världens lättaste bebis. Det var inte ofta han skrek, och ännu mer sällan han var otröstlig. Även om det också hände, och är desto mer oförglömligt just för att det hände så sällan.
Där lillasyster redan från födelseögonblicket var en bestämd bebis som omedelbart bestämde var skåpet skulle stå, och mer än gärna gjorde sin högljudda röst hörd, var storebror den andra ytterligheten. Han var redan från början en iakttagande bebis. En bebis som observerade, lade märke till saker, men sällan kände behov av att ha allt fokus på sig. Hade han mat i magen, torr blöja och lite sällskap så var han glad och nöjd för det mesta.
Han är fortfarande en iakttagare. Han lägger märke till saker. Observerar, lägger på minnet, funderar. Frågar ofta om detaljer ingen annan märkt, eller saker som hänt flera veckor tidigare och som han funderat på sedan dess. Han är vetgirig. Frågar mycket, mer än jag orkar svara på ibland, mer än jag har kunskaper för ibland. Ställer följdfrågor, drar slutsatser och för resonemang i flera led. Kan läsa och skriva. Börjar räkna litegrann och ber ofta om att lära sig ord på engelska, som han också sedan oftast minns och kan använda adekvat.

Han är också mitt känsliga barn. Den av dem som jag kan oroa mig för. Den som blir sårad, och som grubblar över saker andra sagt eller gjort långt efter själva händelsetillfället. Har svårt att släppa och gå vidare. Han oroar sig för andra, anstränger sig för att andra ska må bra och vara glada, ibland på bekostnad av sig själv. Ett sådant där liksom hudlöst barn, som tar in all världens orättvisor och bekymmer på sina egna späda små axlar. Samtidigt som han, med ett barns inkonsekvens, inte alls är främmande för att i stundens hetta vara väl så taskig och retsam själv.

Han är fortfarande så alldeles oerhört fysiskt kärleksfull. Håller handen även offentligt, kramas, sitter i knät, visar sin kärlek tydligt och ofta. Kommer nästan varje natt och sover hos mig, med nallen i famnen. Jag borde se det som ett problem, eftersom hans ankomst innebär att maken förvisas till hans säng, för ingen kan sova om vi trängs alla tre, men jag kan inte göra det. I hemlighet njuter jag av att få sova med mitt barn nära intill. Maken kommer ligga på andra sidan sängen i många år efter att barnen slutat komma, nu vill jag få ha dem hos mig. Jag njuter varje dag av att båda mina barn vill ha närhet, och sörjer lite inombords av vetskapen att tiden de kommer vilja ha det är räknad, och att nedräkningen går fortare och fortare.

Han är sex år nu, min store lille kille. För sex år sedan idag började mitt liv på allvar. Åren innan dess var bara förberedelser.

Earth hour

På lördag är det dags igen. Då ska hela världen släcka sina ljus i en manifestation för miljön. Den del av världen som har tillgång till el, vill säga. Resten kanske kan blåsa ut sina ljus. Fast det blir nog inte riktigt samma sak. Denna skickelsedigra timme infaller mellan 20.30 och 21.30 på lördag kväll. Och jag kan inte säga att det blir något större problem här. Det är endast i undantagsfall vi är vid medvetande så dags på kvällen. Om barnen vägrat somna eller så. Men räknas det som en manifestation om det är normaltillståndet?

Olika definitioner på samma ord

Expressen har ett till synes outsinligt förråd av självtester. Ikväll har jag genom att svara på 11 fyrvalsfrågor testat vilken tv-seriekaraktär jag i hemlighet kan antas drömma om att dela liv och sovrum med. På frågan om vad som är viktigast för mig i förhållandet svarade jag "att jag kan känna mig trygg tillsammans med honom". Jag syftade då på känslomässig trygghet. Det gör tydligen inte Expressen.
De parade ihop mig med Jack Bauer ur "24".

Två upp på maken nu

Knappt har vi hämtat oss efter lillasysters födelsedagsfirande i januari, förrän det är dags för nästa telning. På onsdag fyller storebror sex år. Eftersom det är så nära påsk, valde vi (jag) att lägga firande helgen före födelsedagen, så vi får någon ledig helg innan det är dags för påskmiddagen. Imorgon smäller det alltså. Femton glada barn ska riva huset i tre intensiva timmar. Förra barnkalaset jobbade maken, och slapp alltså hela rasket, kom bara hem lagom till att äta överbliven tårta.
Gissa vad han gör imorgon? Just det.

Makens sinne för timing

I två års tid har jag tjatat på maken att han ska kolla sin syn. Glasögonen han har är fem år gamla drygt, och vid vår ålder (herregud så gamla vi blivit!) så bör man kolla synen varje år. Minst vartannat åtminstone. (Nej, det gör jag inte. Vart tredje som bäst, men nu var det inte mig vi pratade om.) I flera år har vi haft såpass skaplig ekonomi att vi kunnat beställa nya brillor utan att leva på knäckebröd och vatten som straff. Senaste året har det gått utför. Maken hade förra vintern/våren ganska svårt att hitta jobb, samtidigt som lastbilen måste lagas (visste ni att det kostar 40 000 att fixa bromsarna på en lastbil??? Jag grinade nästan när jag betalade den fakturan.) Den här månaden fick vi en betalningspåminnelse, för att det inte fanns pengar till huslånet på det kontot som det dras från. Och det är vårt reservkonto...
Den här månaden gick maken till optikern och beställde nya brillor. Den mannen vet hur man tajmar saker, han. Och själv ska jag börja sälja min kropp. Nån som vill ha en blekfet, grinig tvåbarnsmorsa? Det är rea....

Att få ha sina drömmar ifred

Jag satt och pausade en stund efter middagen när en bekant ringde. På frågan om vad jag gör svarade jag sanningsenligt att jag satt och hoppades att barnen skulle lägga sig själva.
Jag tycker det är tarvligt att hånskratta på det viset åt någons innersta drömmar.

Bröllopsmode

Lillasyster är försvunnen inne på sitt rum. Strängt upptagen. Så kommer hon ut. Naken, sånär som på två saker: högklackade, alldeles för stora glittriga skor. Och en rosa tyllkjol på huvudet. Mellan skorna och huvudkjolen - ingenting. Hon vippar ut i vardagsrummet, gör en piruett, snubblar lite med de för stora skorna, men är lika glad för det. Utbrister: -Nu kan jag gifta mig!

Förbannade svältvinter!

Plötsligt är den där vintern som jag varit så tacksam för inte längre något positivt. För just nu ligger den vackra råbocken som bor här i grannskapet döende i min trädgård. Han sprattlar då och då, lyfter mödosamt huvudet, men måste sedan tungt låta det falla tillbaka när krafterna sinar. Han ger inte upp, kämpar febrilt med allt svagare ben för att ta sig upp, men kommer inte en millimeter från sin sidoliggande position i nedförsbacken på baksidan av vårt hus. Pälsen är tovig och bitvis tunn, revbenen lyser igenom. Inget hull, inga krafter alls.
En liten bit ifrån honom står maken, med polisen i andra änden av mobiltelefonen, på jakt efter kommunjägaren. Maktlös, trots att han själv är jägare, eftersom vi befinner oss i tättbebyggt område, där han inte får avlossa ett vapen. Inne i huset är vi, jag och barnen, med näsorna tryckta mot rutan. Barnen tycker så synd om den lille stackaren, själv har jag stresshjärtklappning vid åsynen av djurets plåga, men förmår ändå inte slita mig från fönstret.
Måtte jägaren komma snart.

Uppdatering, en kvart senare: Maken fick tillstånd av polisen att skjuta djuret själv, så nu är plågan över.

Kärlekens anatomi

Vi sitter vid matbordet och pratar hela familjen. Lillasyster är iklädd bara trosor, av någon anledning. Inte för att hon behöver någon anledning, övertygad nudist som hon är. Plötsligt sätter hon ett bestämt litet pekfinger rakt på vänster bröstvårta. Utbrister: -HÄR sitter kärleken! Innanför tutten!

Det gör den nog. Men mammakärleken, den sitter i hela kroppen, det kommer du att märka så småningom, älskling. Hoppas jag av allt mitt hjärta.

När livet gör ont

Så här borde inte livet få vara. Det här borde ingen behöva gå igenom. Ingen mamma borde behöva dö ifrån sitt barn. Inget barn borde tvingas växa upp med sin mamma i himlen istället för hemma. Jag har aldrig träffat Anna. Men ikväll tänker jag på henne. Ikväll sörjer jag en kvinna jag aldrig träffat, aldrig kommer kunna få träffa. Och ikväll känner jag en ishand runt hjärtat av skräck. Det hade kunnat vara jag. Det kan bli jag, en dag. Om livet någonsin bestämmer sig för att vända sig emot mig också, så som det vänt sig emot henne. Ikväll är jag ledsen, och rädd. Ikväll vill jag väcka mina barn, bära in dem till min säng och sedan hålla dem tätt, tätt intill mig hela natten.

http://annajansson73.blogspot.com/

Internationella kvinnodagen

Idag, på väg hem från jobb, körde jag förbi blomsterhandeln. På den stora reklamskylten utanför annonserades det: Kvinnodagen idag!
Aha. Det är alltså DET allt bråkande är om! Vi vill helt enkelt ha blommor. Och jag som hela tiden trott det handlat om löneskillnader, våld mot kvinnor, mödradödlighet i u-länder, könsmaktsstrukturer och sånt oviktigt.

Snölekar

Barnen ska kläs på. Storebrors vinterhalsduk är spårlöst försvunnen. Jag letar och letar. Tills sist frågar jag honom om han möjligen själv vet var den är. Han ser fåraktig ut. Tänker efter lite. Sen kryper han ihop lite, sådär som man gör när man vet att man nog kommer att få sig en skrapa. Så kommer det. -Jag tror att jag tappade den när jag lekte i snön igår. Sen tror jag att jag lekte med den. Och sen tror jag att jag grävde ner den i snön.

Om jag blev arg? Nej. Ibland kan man faktiskt bara skratta åt eländet. Lekstället ifråga är den ca två-tre meter höga och fem-sex meter breda ploghögen på allmänningen mittemot vår tomt....

När man skojsar till det lite

Maken och lillasyster är hos svärföräldrarna idag. Jag hinner inte, och eftersom storebror hellre amputerar armen än gör något utan sin mamma, är han med mig. Medan resenärerna gjorde sig iordning imorse, busade jag med lilltjejen. Jag jagade henne, fångade henne och låtsades att jag inte skulle släppa iväg henne. Och bara för att vara lite extra skojsig och busig, stoppade jag ner henne i tvättkorgen. Inte den med smutstvätt alltså, den är nämligen så överfull att inte ens en liten hamster hade fått plats där. Nej, i den hopfällbara som vi tömmer rentvätten från torktumlaren i och sedan överger den tills underkläderna tar slut och vi måste ta hand om den. Den sköra lilla saken stoppade jag ner femton kilo sprattlande lillasyster i. Smart det där. Verkligen smart.
Så nu har jag en färdig maskin i torktumlaren, en ren maskin i tvättmaskinen som ska över i tumlaren, och minst fyra maskiner smutstvätt till att köra. Vad jag däremot inte har, är en hel rentvättkorg att tömma över tumlartvätten i. Hursa? Vadå? Vika den direkt?? Hahaha. Skojare där.

Snöelände!

Jag måste vara den enda i hela Sverige som inte klagat på vintern. Jag har älskat den! Ja, inte snöstormarna och väglagsproblemen förstås, men allt annat. Jag blir helt depressiv av mörker, blask, regn och snålblåst. Jag har mått bättre än jag brukar göra vintertid i år, när snön gett en illusion av ljusare tider, och det varit stadiga minusgrader istället för den råa slaskkylan det annars alltför ofta är. Jag har njutit av barnens glädje i snölekarna, och då och då har jag rentav gjort dem sällskap i snöhögarna.
Nej, jag har inte klagat. Inte en enda gång. Men säg den glädje som varar för evigt. Vi är hundvakter till min pappas och styvmors två hundar. Två stora settrar. De skulle idag till hunddagis, och jag skulle lämna dem. Vilket gick bra. Ända tills jag skulle vända bilen, och bakvagnen råkade hamna för långt över kanten till backen upp till dagiset. Se, då ville bilen inte vara med mer. Min kära, stadiga SAAB som så troget tjänat mig hela vintern. Som jag inte ens märkt av snö och halka i. Idag fick den nog. Den klarade inte snömodden i backen. Hjulen bara spann och till sist satt jag hjälplöst fast mitt i backen, med nosen ordentligt inkilad i snövallen bredvid uppfarten.
Maken kom, med stora pick-upen. Han drog loss mig. Och när vi stod där nedanför backen vände han sig mot mig, och sa: -Jag hämtar hundarna i eftermiddag.
Och sedan suckade han och lade till: -Det är lika bra så.
Ibland tror jag att min man inte litar på min förmåga. Ibland tror jag att han kan ha rätt i det.

Information

Storebror har åter besvär av sin astma. Ologiskt nog kommer detta efter en höst och vinter när han för första gången i sitt liv varit helt besvärs- och medicinfri. Han har börjat medicinera nu, men i avvaktan på att den ska börja kicka in är han för känslig i sina luftrör för att klara av att springa och leka. Inget dagis alltså. Han är ju däremot egentligen inte sjuk, och heller inte smittsam. Därför fick han följa med mig till jobb igår, eftersom jag igår hade sådana uppgifter att jag kunde ha en liten gosse i släptåg. Vi hade läkarmottagning på bvc, och mina uppgifter där är huvudsakligen att väga, mäta och vaccinera. Första barnet var klart hos doktorn, och kom in till oss för vaccination. Jag började informera om vaccinationen, vad den är mot, vilka biverkningarna är osv. Då tyckte storebror att det var hans tur att bidra till kunskapsbanken. Han kom lite närmare. Etablerade ögonkontakt med de för honom främmande vuxna. Informerade, med samma allvar som jag nyss, och med hög och kristallklar röst: -Mamma säger att min morgonandedräkt kan fälla en elefant!

Manlig logik?

I tidningarna står artikel efter artikel om tak som rasar in eller hotar att rasa in av snömassorna de belastas av. Taken måste snöröjas för att inte falla samman. Artiklarna är alltsomoftast illustrerade av foton. På fotona ser man de snötyngda taken. Och på taken knallar 10-15 stora starka karlar omkring och skottar. Samtidigt.
Alltså. Om taken inte rår med tyngden av bara snön, är det då klurigt att skicka upp 10 gubbs samtidigt på ett och samma tak, samtidigt som snön fortfarande ligger kvar?

Och sedan hånar männen den kvinnliga logiken.

Ordförståelse

Storebror och jag sitter i soffan och slötittar på tv. I reklampausen kommer en trailer för Efterlyst. Hasse Aro ber med allvarlig röst om hjälp att hitta ett par våldtäktsmän. Ordet upprepas flera gånger i det korta inslaget. Efteråt vänder sig storebror till mig och frågar:
-Mamma, vad är såna där män de pratade om?
Jag tycker att fem år är alldeles för ungt att börja diskutera de sexuella avarterna, och mäns våld mot kvinnor, så jag svarar att jag ska förklara det ordet när han blir äldre. Han svarar triumferande:
-Ha, du behöver inte förklara för jag vet redan! Män är flera stycken av såna där karlar!
Alldeles riktigt. Och mer säger vi inte om det.

Loppet är kört

Vi sitter och tittar på Melodifestivalen. Plötsligt tittar storebror till lite extra. Utbrister häpet: -Jag visste inte att tjejer kan spela gitarr!
Så ung, och redan en mansgris....

Barnvänlig affär

Lillasyster och jag var på City Gross idag. Medan jag betalade, blev hon kissnödig och sprang i förväg till toaletten. Strax efter hörde jag henne ropa på mig. Inne på toaletten stod hon. Fortfarande fullt påklädd, och med en stor pöl mellan fötterna. Darrande underläpp: -Mamma, jag hann inte!
Jag torkade upp så gott det gick. Gick tillbaka till kassan, och talade om för kassörskan vad som hänt, och att de nog behövde skicka in städpersonal på toaletten. Då kom det fram, personalattityden som gör att jag i princip alltid handlar där: Ingen diskret suck. Inget himlande med ögonen. Ingen irritation i rösten. Heller inget överdrivet ynkande med kisslisan. Bara ett medlidsamt leende, en plastkasse att ha under rumpan i bilen, och ett vänligt "det fixar vi". Inget mer, inget mindre.
Så ska en affär skötas.

Alla hjärtans dag

Idag kom storebror med en present till sin mamma.

För den som inte kan storebrorska, så står det:

"Jag är ledsen att jag missade alla hjärtans dag, men här ändå."

Jag har världens finaste barn.

Klockan 03.05

Lillasyster, liggande i sin säng, skitarg: -Mamma! Du lurade mig!
Jag: -Va??
Lillasyster: -Du lovade mig godis!!
Jag: -Va??
Lillasyster: -Du lovade mig godis, det gjorde du visst det!
Jag: -Nämen, älskling. Det gjorde jag väl inte? Inte NU?
Lillasyster: -Det gjorde du visst! Och sedan gav du godiset till storebror istället!
Jag: -Okej, det var orättvist av mig. Förlåt. Ska du komma och sova hos pappa och mig istället?

Vissa diskussioner kan man bara inte vinna.

Poängjakt

Natten var så rolig så. Först kräktes storebror. I. HELA. Sängen. Jag vet faktiskt på fullt allvar inte om madrassen överhuvudtaget går att sanera. Vi kanske får panikköpa en ny istället. Det är ju kul. Vi har ju gott om pengar. Och sånt är ju alltid kul att omfördela budgeten till.
Sedan kräktes han och jag samtidigt. Som tur är har vi två toaletter, så det löste sig rent praktiskt. Man får tacksam för det lilla.
Sedan kräktes han igen. Då vaknade lillasyster också. Jamen, varför inte, liksom?
Sedan somnade vi om allihop. Eller, jag låg förstås och lyssnade på storebrors minsta ljud, livrädd att han skulle spy ner föräldrasängen också. Till sist somnade även jag. Och vaknade klockan fyra med feberfrossa. Lovely.
Nu på morgonen mår storebror bättre. Blek om nosen, men bättre. Han stiger upp. Sitter och funderar en stund. Utbrister: -Mamma, jag kräktes TRE gånger! Jag har nog världsrekord i kräkning!
Jag: -Men det är väl inget bra rekord att ha?
Han: -Nej. Det var jobbigt.
Han funderar en stund till. Lyser upp: -Men ändå, TRE gånger! Jag borde få bonuspoäng!
Hur många poäng får jag för att jag torkar upp då?

Jamensedärja!

Lillasyster kräktes EN gång. Natten mellan lördag och söndag. Nånstans tror man ju då att faran är över framåt onsdagen. Så då lämnar man barnen på dagis. Och tar med dem sig på gympan. Så att de alldeles garanterat träffar minst 90 procent av samhällets alla mindre barn.
Och sedan spyr storebror ner hela sin säng (varför alltid sängarna??) efter ett par timmars sömn. Sådärja.

Trött lillasyster på gympa. Aj då.

Normalt sett är jag ledig på onsdagar. En ganska optimal dag att vara ledig på, vågar jag påstå. Vare sig barnen eller jag måste nånsin klara mer än två dagar i rad på våra respektive arbetsplatser, så när nätterna är oroliga vet man att nästa sovmorgon aldrig är mer än två dagar bort. Just den här veckan har jag varit på utbildning i två dagar. På internat. På slott. Underbart. Men detta innebär såklart ett byte av ledig dag, till fredag istället. Barnen har nu varit på dagis, faktiskt bara i två dagar eftersom jag vabbade i måndags efter lillasysters helgkräkning. Dock har dessa två dagar varit långa, från 7 till 17. Och idag var det gympa, direkt från dagis.
Det klarade inte lillasyster. Ännu mindre klarade hon att hon inte fick bestämma över hela gympan. Idag har hon, samtidigt som jag försökt fungera som ledare för hela gruppen: Slagit mig. Sparkat mig. Bitit mig. Skrikit, gråtit och varit hysterisk. Samt slängt sina skor på mig. Inför hela gruppen och samtliga föräldrar.
Jag är SÅ stolt.

Krig

Vi har investerat i en popcornmaskin. Barnen trängs framför köksbänken. Tittar ivrigt medan jag laddar maskinen med olja och popcorn. Skrattar förtjust när armarna börjar gå runt i maskinen. När majsen efter några minuter börjar poppa jublar de. Poppandet blir allt med intensivt. Popcornen flyger runt inne i behållaren. Storebror vänder sig mot mig. Utbrister, med lysande ögon: -Vad coolt mamma! Det är precis som ett världskrig!

Jag är en god god mor

Lördag kväll. Vi tittar på melodifestvalen med goda vänner. Vi är helt alkoholfria, inte en minsta droppe starkt kommer innanför mina läppar. Jag går och lägger mig vid tio. Somnar snabbt. Manegen är alltså krattad, kvällen har varit optimal.
Strax efter midnatt reser sig maken och går iväg genom huset. Jag vaknar till, men reagerar inte, tänker att han ska väl på toa. Någon minut senare hör jag lillasysters röst. Jag stelnar till en sekund, men noterar att hon för en gångs skull verkar acceptera att det var maken som kom och inte jag, så jag reser mig inte. Ytterligare någon minut senare kommer hon traskandes. Naken, sånär som på blöjan. Smågråtande. Med en distinkt lukt omkring sig. -Mamma, jag har kläkts!
När jag hastigt stiger upp och går in i hennes rum visar det sig att hela hennes säng, madrass, täcke, kudde och allt, är helt nerspydda. Grundligt. Sådär så lukten fortfarande sticker i näsan nästan två dygn och mycket saneringsarbete senare.
Jag, som normalt sett vaknar bara ungarna vänder sig i sängen, har alltså lyckats sova gott medan mitt nerspydda barn legat och ropat på mig. Medan maken, som vet att det normalt sett utbryter tredje världskriget om han stiger upp när det är jag som är efterfrågad, petat på mig och försökt uppmärksamma mig på att mitt barn behövde mig. Jag sussade och sov.
Jag är en god god mor. Men jag tog igen det. Resten av natten var det jag som låg med lillasyster på armen och hennes kräkandedräkt rakt i ansiktet. Oh, the joys of motherhood!

Aj. Aj. AJ!

Jag är alltså gympaledare numera. För barn födda -05,-06 och -07. Ikväll var tredje gången. Och helt kan vi inte ha gjort bort oss, jag och min medledare, för i rådande snöstorm kom det hela 15 barn. Och bara 4 av dem var våra egna. Som gympaledare för barn måste man vara med själv. Det duger inte att stå bredvid och komma med glada tillrop, inte. Och de första två gångerna har det funkat alldeles utmärkt. Men ikväll. Herregud, ikväll. Jag måste ha blivit alldeles överexalterad av glädje över att det kom så många barn, för jag kastade mig in i gympan med liv och lust. Och nu har jag ONT! I benen. I rumpan. I ländryggen. I axlarna. Inne i knävecken (vilket kan ha att göra med att mina innegympaskor är sisådär femton år gamla. Men rena och obefläckade som när de var alldeles nya. Vad det säger om min träningsfrekvens talar vi INTE). Basically överallt utom i magen. Bra så, man får vara tacksam för det lilla.
Undrar om den lokala idrottsföreningens försäkring täcker livslång invalidisering? Den är inte självförvållad! Jag var fet och otränad redan innan, och då hade jag inte ont! Det är gympans fel, bara gympans fel. Jag har alltid misstänkt att det är skadligt med träning.

Man ska akta sig för att få tummarna ur för tidigt

Maken gjorde ett klipp i höstas. Han inhandlade en snöslunga för 1 500, och tänkte sälja den vidare för sisådär en tusenlapp mer. I det här huset är det hustrun som knackar tangentbord. (Maken föredrar att läsa på Blocket. I timmavis. Jag ser inte tjusningen om man ändå inte ska ha nåt, men each to his own). Alltså skulle jag lägga ut annonsen. Innan dess måste jag dock få veta lite detaljer om slungan. Sådana där oväsentligheter som märke, motor, prestanda. Sånt där. Som karlar av någon anledning frossar i. Och det tog tid, ska jag säga. I tre månaders tid bad jag ungefär två gånger i veckan maken att ta papper och penna, gå ut till slunghelv***t och skriva upp uppgifterna. Inte då. Man kan tycka att han skulle göra som jag sa bara för att slippa skavsåren i öronen, men inte då. Han väljer en annan väg. Han struntar i att topsa vaxpropparna, så är saken klar sen. Till sist var den där eländiga slungan ett sådant rött skynke för mig att jag såg för mig hur familjerätten skulle får ta ställning till sitt livs första skilmässoansökan med en snöslunga som anledning.
Då kom snön. Nu tindrar det små stjärnor i ögonen på mig varje gång jag tänker på denna välsignade slunga, och på min kloke make, som aktade sig för att göra sig av med en sådan klenod. Eller som inte fick tummarna loss. Det är en smaksak hur man ser på det.

Genuskorrekt

Idag var jag och handlade. När jag gick förbi klädavdelningen, fanns där en reasnurra. Sådant kan inte få passera oförmärkt. Även om det känns aningen kinky med sexiga djupröda spetsbehåar och silkiga trosor på samma snurra som flanellpyjamasar för barn. Eller, varför inte? Det ena kan ju blott alltför lätt leda till det andra....
Nåja. Där hängde en fin flanellpyjamas, i den där mysiga gubbmodellen, med raka ben och framknäppt jacka med slag. Jag älskar såna pyjamasar. Jag har själv såna pyjamasar. Som jag för ögonblicket inte kommer i. Hur som haver, pyjamasen ifråga var på tok för stor för lillasyster, men den var bedårande och billig, så jag köpte den för att lägga undan i fem år eller så, tills hon har storlek 134. Hon är fyra år, och har nyss vuxit i 98, då förstår ni femårsplanen...
Innan jag hann lägga undan den, kom storebror hem från kompisen han varit hemma hos. Han tolkade inköpet som varandes till honom, Inte helt ologiskt, med tanke på att han råkar ha just 128-134 i storlek.
Så nu ligger en storvuxen, synnerligen rödhårig gosse och sover djupt, iklädd en rosa flanellpyjamas. Med Hello Kitty-mönster.
Så PK. Så genuskorrekt. Och så totalt omedveten om detta faktum. Bara nöjd i sin nya, fina pyjamas.

Det har varit i säck innan det kom i påse

Lillasyster går runt med sin illrosa Hello Kitty-leksakstelefon tryckt mot örat. Pratar intresserat i den. Jag talar om att det nog kan tänkas vara godnattdags. Hon sätter upp sin fria hand. Pekar bestämt på telefonen. Säger med irritation och visst eftertryck i rösten: -Ser du att jag håller en telefon mot örat??

Varför skaffade jag barn egentligen?

Barnen går på gympa en gång i veckan. Det har de gjort i flera år. Eller egentligen är det storebror som gör det, lillasyster har mest fått hänga med som följebarn. Att det sedan är hon som klarar gympan bäst, kroppskontroll som en kinesisk OS-gymnast som hon har, det är en annan sak. I minst ett par år har de försökt få till en grupp för yngre barn. Till sist fanns bara en sak att göra - jag blev ledare själv. Med alla 25 extrakilona och ingen som helst utbildning för saken. Tydligen räcker det med ha puls och fungerande andning för att duga som gympaledare för barn.
Hur som helst. Barnen har alltså från och med i år gympa två dagar i veckan. Storebror hänger med i nya gruppen för lillasyster och vice versa. Tyvärr infaller dessa båda grupper dagarna efter varandra. Onsdag och torsdag.
Idag är det torsdag. Alltså har lillasyster:
-Ylat som en tok över att jag kom för att hämta henne. Att gympan var slut var tydligen ingen anledning.
-Skrikit som besatt över att hon inte fick duscha i omklädningsrummet. Att jag redan igår hade förvarnat om att hon inte skulle få det, samt att ledaren ville låsa och gå hem var ingen anledning.
-Gått och gömt sig under täcket hysteriskt gråtande för att hon inte fick slå storebror på hans bara stjärt när han var avklädd för att duscha.
-Gråtit för att maken gått ut med hunden (nice timing) precis när vi kom hem från gympan, för hon ville duscha med pappa.
-Sprungit och gömt sig när det var läggdags och skrikande och sparkande varit tvungen att bäras till sängen.
Då undrar jag bara litelitegrann varför jag egentligen så gärna ville ha barn?

Sedan kan hon inte ligga kvar i sängen om inte jag ligger bredvid en liten stund. Och då kramas vi. Pratar. Om allt och inget. Nonsensprat. Kelar och gosar. Tankar upp allt det där vi tappat, när vi varit skilda åt under dagen.
Och då vet jag precis varför jag så innerligt gärna ville ha barn.

Fyra år. Det tar på krafterna.

Man kan tydligen inte göra pannkakor om man först har i mjölet och sedan mjölken och sist äggen. Det går tydligen inte att vispa en fungerande pannkakssmet om man inte tar i äggen allra först. Tydligen är det så omöjligt att man måste ligga på golvet och skrika en stund om nu den puckade mamman råkar ha i äggen sist.
Man kan tydligen inte heller acceptera att mamman själv tänder ljuset när hon ska gå på toaletten. Och det hjälper heller inte om hon släcker det igen. Då måste man också tillbringa en stund skrikandes och sparkandes omkring sig på golvet.
Inte heller går det att gå med på att storebror får lika många frysta jordgubbar på sina pannkakor som man själv får. Då måste man vräka sig över matbordet och skrika en stund till.
Om sedan mamman är fräck nog att insistera på att man måste ha hjälp med att borsta tänderna, så måste man nog slå henne lite, och sedan ligga på golvet och skrika igen för att man inte fick det.

Sedan kan man heller inte somna själv hur som helst. Då måste man ligga i mammas och pappas säng. Med en vällingflaska. Och katten. Och gosekaninen som man fick i doppresent och som har varit ens trogna vän sedan dess. Och mamman. Och så måste man ligga på mammans arm. Och stryka henne över kinden. Och själv bli struken över kinden. Och pussas lite. Och titta varandra djupt i ögonen. Och tala om att man älskar varandra. Och sedan somna så nära intill man bara kan komma.
Plötsligt känns allt det andra så alldeles väldigt oväsentligt.

Språkligt fel

Varje gång jag läser en artikel om kost och hälsa, alternativt viktminskning, står det samma sak. I listorna över saker man får och inte får äta, står alltid att läsa: "frossa i grönsaker!"
Låt oss klargöra en sak en gång för alla: Man frossar inte i grönsaker. Grönsaker står man ut med. En del av dem kan smaka skapligt bra. Några varianter är direkt goda. Grönsaker äter man för att de är nyttiga och man vill må bra och bli mätt utan att bli fet. Men man frossar inte i grönsaker. Aldrig. Det är en omöjlighet. Det ligger i sakens natur.
Så. Är alla på det klara med det? Tack.

Lättköpt

Förra julen fick jag fyra biobiljetter i julklapp. Som vi fortfarande inte använt. Visserligen var storebror och jag och såg Ice Age 3, men då glömdes gratisbiljetterna givetvis hemma. Igår var slutdatum på de två första. De fick hastigt skänkas bort för att inte förfaras. Gratis är gott, liksom, det kan inte slarvas bort hur som helst.
Imorgon ska äntligen VI få använda våra egna biljetter, maken och jag. Då kommer barnens morfar och mormor för att passa. Maken och jag ska få gå på bio, sedan ska vi byta bostad med morföräldrarna, så de sover i vårt hus med våra barn, och vi lånar deras lägenhet. Bara maken och jag. Ensamma. Utan förkläden. Med tanke på att sista gången vi träffades mer än två timmar i sträck utan ett eller annat barn hängandes som en chic accessoar från mina byxben, var i november nån gång, så kan det här bli spännande. Antingen blir vi nykära eller så blir det skilsmässa.
Hur som helst. Storebror fick nys om dessa planer. Och extrem-mammig som han för ögonblicket är, bröt han omedelbart ihop. Storgrät. Hysterisk vid blotta tanken på att tillbringa en kväll utan sin mor. Varför då, med tanke på hur vi bråkar om nattningen varje kväll, kan man ju fråga sig. Han borde snarare hjula runt huset av glädje, kan tyckas. Om han nu hade kunnat hjula, vill säga.
Efter närmare tjugo minuters gråtande, och ett antal sönderfrätta nerver hos modern, ringde jag till sist till pappa, för att rådfråga honom och eventuellt helt enkelt skjuta upp hela utflykten. När storebror hörde vem jag skulle ringa, hickade han fram: -Säg till morfar att han inte får glömma att han lovat att steka pannkakor imorgon.
När jag upplyste honom om att utan bio för mig blir det inga pankisar för honom, tystnade gråten. Sedan började förhandlingarna. Pannkakor med grädde och blåbär = mamma får gå på bio och sova borta.

Jag vet inte om jag är tacksam för att han är lättavledd, eller om jag är irriterad på att han är så lättköpt.

Gnugga in det bara, gör det!

Lillasyster ropar på mig: -Tjockmage!
Jag förklarar att hon inte får säga så, det är inte snällt och jag kan bli ledsen. Då kommer storebror fram till oss. Han stryker mjukt och fint över min mage. Sedan säger han: -Men du HAR ju det!
Hmpff.
Jag har faktiskt gått ner ett och ett halvt kilo. Så det så. Inte för att det märks så mycket i en sammanlagd övervikt på nästan 25 kilo....

Vad är det för en dag...

är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag, för det är lillasysters födelsedag, hurra hurra hurra!
Äntligen. Efter två dagars kalasande, var det äntligen dags. Den stora dagen. Lillasyster är idag fyra år. Märkligt. Fyra år är ju så länge. Men det är ju bara några veckor sedan hon kom, den lilla etterbiggan till lillasyster vi har. Skrikande, arg som en bålgeting, inte ett dugg intresserad av att lämna den varma livmodern. En bebis som från allra första sekund visste precis vad hon ville, och som såg till att få det också. Världens mysigaste, mjukaste bebis så länge hon var nöjd. Och en skräck när hon inte var det, vilket var större delen av nätterna, varje natt, mycket mycket länge.
Fyra år. Inte mycket är annorlunda. Hon är fortfarande världens mest förtjusande lilla älva. Glad, öppen, social. Populär, lättillgänglig. Liten i växten och söt som socker. Sådär söt att man ser hur folk som träffar henne för första gången häpnar när de får syn på maken och mig, häpnar och undrar var i hela friden vi fått detta vackra barn från. Kärleksfull, fysisk, vill sitta i knät, sova på armen, bli buren och kramas. Sitta så nära det bara går. Fortfarande med det mest eldfängda humöret i hela familjen, vilket säger en hel del. Fortfarande rasande arg med jämna och täta mellanrum. Fortfarande oförmögen att acceptera att någon annan än hon kan ha bestämmanderätt över något alls här i världen. Sparkar, slår och skriker. Ligger på golvet och skriker sig svettig och söndergråten minst ett par gånger i veckan.
Inte mycket är annorlunda. Och allt är annorlunda. Den där lilla hjälplösa bebisen har börjat lära sig bokstäverna. Hon har pratat flytande, om än orent, sedan tvåårsåldern. Hon är kavat, klarar sig utmärkt själv i de flesta sociala sammanhang. Tjatar febrilt om att få sova över själv hos någon kompis. Går på ridlektioner hos en kompis till mig en gång i veckan, och hanterar hästen med större oräddhet än jag själv gör.
Fyra år. Hur klarade vi oss innan hon kom?

Självkännedom

Storebror har haft en rent hopplös dag. Bråk, trots, rastlöshet. En lång påfrestande dag, fylld av ständigt tjat om än det ena än det andra som han vet redan innan han tjatat att han inte kommer få, gnäll och pip. Dödstrött, förstås, efter en hel helgs födelsedagsfirande. Till sist slutade det med en stor scen på kvällen, och med att han storgrät i sängen, efter att med extrem tydlighet blivit upplyst om att det är bäst för honom att sluta bråka och stanna i sängen nu. Jag lät honom gråta en liten stund, för att markera att upprördheten var tämligen välförtjänt, men gick sedan in för att trösta och reda ut. Han ville bli sams, och även med maken, som större delen av bråket varit med. Eftersom jag vet att det är mest maken och han som bråkar, och att de tillbringar en mycket stor del av sin gemensamma tid med just bråk och maktkamper, kände jag att det kunde vara läge att bereda marken inför morgondagen.
Jag: -Imorgon ska pappa lämna på dagis. Och när jag kommer hem från jobb vill jag INTE behöva höra att ni har bråkat på morgonen!
Storebror, lugnt: -Då är det väl bäst att vi inte talar om det då.

Det var inte det svaret jag fiskade efter.

Barnkalas

Vem behöver en hemmavarande make för att fixa ett kalas? Det räcker så bra med en storebror. Han förberedde så fint. Plockade, fixade, ordnade. Hjälpte till att lägga ut duken. Dukade så fint, med tallrikar, bestick, glas och servetter. Kretsade runt hela kalaset, utom när han satt och smaskade glass. Hjälpte de små tillrätta. Tröstade när det behövdes, roade, lekte. Passade bebisar som behövde passning. Bevakade nogsamt att katterna inte smet in, en av gästerna var ju allergisk. Sånt vet storebror. Sånt ser han till att veta. Sånt tar han absolut hänsyn till. Sånt bevakar han. Ingen ska behöva fara illa när storebror har vakten.
Han är så fin, min storebror. Så ansvarsfull och omtänksam att man ibland måste påminna honom, lite fint, om att inte hela världen vilar på hans femåriga axlar.
Kalaset blev så lyckat. Lillasyster var så strålande glad. Och storebror är, på gott och ont, så alldeles väldigt mycket storebror.

Vänta nu lite här....

En ordentlig förkylning. Förvisso på tillbakagång, men fortfarande tillräcklig för att påverka ork och allmäntillstånd.
Ett ostädat hus.
En liten dotter som fyller år på måndag.
Ett barnkalas.
Elva skrikande barn.
En make som jobbar borta och kommer hem imorgon.
Hur gick det här till??

Hur man än vänder sig

Ibland får man en massa cred för att man släpar sig till jobb fast man är förkyld. Röjer av pappersarbete och ringer av samtal, så ingen annan måste städa av sådant medan jag är sjuk. Ibland får man en helt annan reaktion. Det påminner mig om det gamla talesättet om ändan, och hur den är på samma ställe oavsett hur man vänder och vrider sig.
Det är inte alltid lätt att göra rätt. Men imorgon stannar jag hemma.

Men vad f....

I måndags började vardagen igen. (Tack för alla glada tillrop, tyvärr är barnen inte rättvända i dygnsrytmen ännu, mycket gråt och pip är det). Jag hade planer. Inga gigantiska, högflygande, nyårslöftesplaner. Nej, bara om en mer strukturerad vardag. Stiga upp i vettig tid även lediga dagar. Gemensam frukost med barnen, istället för att muta dem med snabbfrukost framför TV:n för att själv få sova ett tag till. Regelbundna mattider. Börja lägga ett par timmar den lediga dagen (inte hela dagen, inte ta i så hårt att det är dömt att misslyckas) på att successivt ordna upp hemmet rum för rum. Återgå till den rutin jag hade börjat skapa innan jag blev sjuk före jul, med tre promenader och två pass på crosstrainern i veckan. Lugn och ro, och rutiner, helt enkelt. Sånt jag strävat efter hela livet, egentligen, och som av någon anledning känns genomförbart nu. Känns mer grundat, mer sansat nu än vid tidigare allt-eller-inget-försök.
Jag hade tillförsikt och motivation. Gick till jobb i måndags med glatt humör och ro i själen.
Och på tisdagen vaknade jag genomförkyld. Igen.
Ibland tror jag att Gud inte tycker om mig.

Dåligt samvete

Är det en sak som jag och Anna Wahlgren är helt ense om, så är det att sömn är a och o för att barn ska utvecklas optimalt. Och att det är föräldrarnas ansvar och skyldighet att se till att barnen får den sömn de behöver. Jag anser också att det är skadligt för barn att alltför mycket vända på dygnet under lov och helger. En uppfattning som stärktes då jag för några månader sedan läste en artikel i tidningen om just detta, där lärare uttalade sig om hur svårt det är för många barn att hänga med i skolan måndagar och tisdagar. Barnen är trötta och klarar inte av att ta till sig undervisningen. Sedan blir de successivt alertare, för att åter komma trötta och håglösa på måndagen. Så stor skada åstadkommer man alltså bara genom att låta barnen sitta uppe om helgerna.
Därför är det med extra dåligt samvete jag kan konstatera att denna jul har jag helt och hållet övergett denna princip. Barnen har varje kväll varit uppe till tio, och varje morgon sovit till halv nio-nio. Och nu är ledigheten slut. Imorgon väntar arbete och dagis. Barnen kommer vara helt utmattade. Och det är mitt fel. Ingen annans. Inte förrän flera år efter tioårsåldern kan barn göra konsekvensanalyser på nivån "jag tar smällen på måndag, jag vill vara uppe nu". Fram tills dess är det föräldrarnas jobb att vara konsekvensanalytiker åt dem. Det ansvaret har jag brustit i. Vi har haft en ljuvlig ledighet, absolut, inte tu tal om det. Underbart. Och en hel del av det underbara har legat i att vi inte bråkat med barnen om nattningen en enda kväll, inte väckts i ottan en enda morgon. Men det finns ett pris att betala. Och det är barnen som betalar det priset imorgon, och förmodligen hela veckan. Barnen, och deras pedagoger. Pedagogerna får imorgon ta emot X antal barn som är så trötta att de bara vill gråta, och sannolikt kommer göra just det. Och bråka. Och inte kunna sitta stilla. Och allt annat som barn tar sig för när de egentligen inte orkar med något alls, men ändå tvingas orka med. Pedagogerna tvingas ta hand om det föräldraansvar jag brustit i, det ansvar jag inte tagit. Det är inte det de har betalt för. Det ingår inte i deras jobb. Deras jobb är att erbjuda en pedagogisk och stimulerande miljö, och omsorg. Mitt jobb är att se till att mina barn är i skick att vara där hela dagen. Det borde vara lika förbjudet att skicka barn med felvänt dygn till skola och dagis, som det är att skicka sjuka barn dit. Jag skäms.
Det är långt till nästa lov. Då ska jag ta ansvar som den bra mamma jag vill vara. Det ansvar som är mitt. Inte pedagogernas.

Livet är inte alltid rättvist

Innan jag och barnen åkte till Småland den här gången hade jag en känsla av angelägenhet. Att det liksom var så viktigt att vi kom iväg. Att vi måste iväg, oavsett väglag. Själva besöket visade sig sedan bli det bästa på länge. Trevligt, lugnt. Barnen skötte sig fantastiskt. Vi hade det väldigt, väldigt bra. Igår kväll somnade jag med en väldigt stark känsla av lycka och tillförsikt. En känsla av att 2010 blir ett bra år. Ett år med bättre hälsa och bättre relationer, både med mig själv och med andra, främst barnen, som jag inte alltid förmår möta med den respekt barn förtjänar. En känsla av att i år blir allt bra. Allt det där jag kämpar med, allt det där som varit så slitsamt och tungt, det kommer att falla på plats i år. Så kändes det. Igår kväll.
Sedan vaknade jag imorse. Och vid frukostbordet kunde min så alldeles oerhört högt älskade styvfar knappt äta sin mat. Han darrade, skakade, var så svag att han gick och höll sig i väggar och möbler för att inte falla omkull. Genom hela besöket, under en hel veckas tid, har han inte en enda gång använt mina barns namn. Jag tror inte han vet vad de heter. Han har inte kallat mig vid namn heller, även om han uppenbart känner igen mig och vet vem jag är. När barnen inte ville åka hem, när de ville stanna kvar och jag lovade dem att vi kommer tillbaka i sommar, då kände jag det, så isande klart: jag tror inte han finns kvar då. Och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom. Han var den enda trygga vuxna jag hade när jag var barn. Den enda som fanns där att lita på, som jag visste alltid skulle finnas där oavsett vad. Och jag kan inte föreställa mig ett liv utan honom.
Maken är inte hemma. Han har en körning den här helgen, kommer hem först på måndag. Jag önskar så att han vore här ikväll.

Det nya livet

Vi kom till Småland till sist. Och här har vi det bra. Så bra, faktiskt, att barnen ogärna vill åka hem. Lillasyster är visserligen oroad över att kanske inte hinna hem innan sitt eget barnkalas, men eftersom jag förväntas jobba en hel vecka innan dess, känns den risken försumbar. Imorgon eller i övermorgon bär det hem. Sannolikt i övermorgon.
Under tiden har mitt nya liv börjat. Livet efter Sockerbomben. Livet där jag inser och erkänner min identitet som sockermissbrukare. Vilket innebär att jag inte, som jag tidigare tänkt, kan avstå från fika, glass och godis för det mesta, men ta ibland. Utan livet där jag, liksom vilken alkoholist som helst, måste avstå från min drog helt och hållet och för alltid. Iaf om man ska tro Bitten Jonsson, som skrivit just Sockerbomben, och som har som yrke att avgifta sockermissbrukare. Jag är inte helt säker på att jag klarar att vara fullt så strikt. Att aldrig få äta marängsviss på kalas. Aldrig få dricka en läsk. Aldrig äta en nybakt, varm kanelbulle. Aldrig få njuta av ett kallt glas vitt vin. Jag inser att jag låter som värsta alkisen nu, men faktum är att det känns nästan hårdast. Att aldrig mer få ta ett par glas vitt på fredagkvällen. Jag dricker sällan några större mängder, men jag är väldigt förtjust i det där glaset vitt, det är jag. Svårt att avstå från det. Men, som Bitten skriver, alkohol är flytande socker.
Ännu så länge är det nya livet inne på sin åttonde dag. Hittills avstår jag. Men varje kväll kryper det i kroppen. Inte av hunger. Men av sug, begär. Och nej, smaksatt Ramlösa är INTE ett fullgott substitut för läsk!

Året börjar bra

Idag skulle barnen och jag ha åkt till Småland för att hälsa på det morföräldrapar som bor där. Efterlängtat i månader. I det väglag som råder avstod vi.
Istället åkte lillasyster och jag till akuten sedan storebror råkat dra hennes arm ur led när de kittelbrottades i soffan.
Så kan man också inleda ett nytt år.

Det är dags nu

Igår kväll, inför nyårsfesten, hade tiden kommit för att byta om till finstassen. Jag satt ett ögonblick på sängkanten med bara byxorna på. Lillasyster kom fram till mig. Hon ville undersöka bling-blinget på mitt bältesspänne. Tyvärr var den överhängande fettvalken ivägen för henne. Hon knuffade febrilt på den. Spände ögonen i mig: -Ta bort magen, mamma, den är för stor!
Hon puffade och knuffade lite till. Frågade sedan: -Mamma, har du en bebis i magen?
Jag: -Nej, det har jag inte.
Lillasyster: -Joho, för det måste du ha! Man KAN inte ha så stor mage om man inte har en bebis i den!
Skitunge.
På detta rara och upplyftande sätt avslutades det gamla året. Det nya året inleddes med hjärtevärmande och kärleksfullt familjemys i sängen. Eller så var det bara så att maken och jag var för trötta för att orka upp när barnen kom och började hoppa på oss. Vi låter det vara osagt. Lillasyster satte sig grensle över mina ben, drog upp min pyjamaströja och började leka bagare. Med min mage som deg. Och det var inte ens svårt för henne.
Det är dags nu. Det måste bli slut på frosseriet och sockersnaskandet. Antingen det, eller så får jag adoptera bort den lilla sanningssägaren. Det går ju det också.

En viss orättvisa, kanske

Våra katter får inte vara inne om nätterna. Det beror inte på att vi inte vill ha dem inne. Tvärtom, hankatten brukar ligga under mitt täcke inkurad mot min mage och spinna när vi lägger oss, hur mysigt som helst. Mindre mysigt är att samma keliga kisse sedan ofelbart kommer jamandes och vill bli utsläppt klockan två på natten. Möjligen tre. Varenda natt. Och med våra nattvandrande små barn, sover vi dåligt nog ändå, utan att dessutom bli väckta av jamnissarna. Som dessutom inte ger sig förrän de fått som de vill. Alltså ingår det i kvällsritualen att hiva ut katterna. Och nej, det är inte ett dugg synd om dem i denna kyla, de har en altan med såväl väggar som tak och varma dynor att ligga på. De tycker däremot att det är alldeles oerhört synd om dem. Såpass att de blivit väldigt uppfinningsrika i sina försök att gömma sig när kvällen börjar nalkas. Igår kväll blev det 2-0 till katterna. Båda två var puts väck när det var dags för utvisning. Och mycket riktigt, inatt 02.45 kom första mjauandet. Och den stackars trötta matten fick vackla upp och släppa ut. Hussen vaknar numera inte ens, hur mycket jag än försöker vänta ut honom. Någon timme senare kom nästa. Mjau. Mjau. MJAU!! Och jag låg kvar. Envetet. Grinigt. Den här gången SKULLE banne mig maken få masa sig upp ur sängvärmen, nån rättvisa får det faktiskt vara! Till sist fattade jag att ingen make kom, och om jag ville undvika att kattkräket skulle väcka ungarna, fick jag vackert kliva upp. Sur som ättika gjorde jag så. Upp, ut med kattfan, en fot i dörren så inte kattkräk nummer ett passade på att smita in igen. Muttrande om hur maken minsann skulle få igen gick jag tillbaka till sängen. Där låg ingen make. Och klockan var kvart över sex. Han hade redan åkt till jobbet. I femton graders kyla. Medan jag låg kvar i den varma sköna sängen med storebror tätt intill att snusa på.
Vet inte om det var helt rättvist att bli sur på honom då. Men nåt har han säkert gjort för att förtjäna det. Så det så.

Och det är detta som är mitt alibi

Lillasyster har fortfarande nattblöja. Och av någon anledning bajsar hon alltid i den första blöjan hon får på sig. Alltid. Varenda kväll. Ikväll var hon lös i magen. Det var alltså en kladdblöja som skulle bort. Och därmed var det också bajs både här och där. I snippan också. Så jag fick torka med våtservetterna både här och där. Även i snippan, eftersom kvarvarande bajsrester orsakar inte bara väldigt röd hud, utan också ganska tråkiga infektioner.
Lillasyster: -Aj, mamma, det gör ont!
Jag: -Ja, jag förstår det älskling, men du hade bajs i snippan. Jag måste torka bort det.
Lillasyster: -Men det gör ont när du pillar i min snippa!
Så nu väntar jag bara på att polisen ska komma och ringa på dörren, efter att lillasyster talat om på dagis att det gör ont när mamma pillar i hennes snippa.

Julafton

Tittar in en sväng, såhär på självaste dopparedan. Vi har inlett julen med lillejulaftonsmiddag med vänner, och med paketöppning på morgonen. Sedan bar det av till kyrkan, eftersom jag tycker det är ett bra sätt att börja julafton på. Ge barnen en stund av stillhet och lite perspektiv på julklappshetsen och cocacolatomten. Nu är vi hemma, barnen vilar och vi vuxna lägger sista handen vid maten vi ska ta med oss. Om en liten stund går vi till huset bredvid, där systern med familj och föräldrarna väntar på oss. Där väntar julklappar, glögg och julbord.
GOD JUL!

Att fixa julstämning

Nu har jag ju varit sjuk senaste veckan, är faktiskt fortfarande inte kry, även om jag är klart mycket bättre. Maken har jobbat borta varje helg hela advent. Lillasyster är inne i sin mest massiva trotsperiod hittills, och tro mig - när det gäller henne säger det en hel del! Sammanlagt är det alltså inte så mycket bevänt med julförberedelserna. Vi har skickat julkort. Vi har adventsstjärnor i fönstren, julkalendrar och inslagna paket, en gran samt de saker vi ska bidra med till julbordet. Men det är allt. Inga julgardiner. Inget julstädat hus. Samma gamla tråkiga vardag som resten av året.
Men nu, såhär på lillejulafton är det äntligen dags för lite härlig, hjärtevärmande julstämning. Så jag satte mig och betalade räkningarna.

Planering

Jag har varit SÅ duktig i år. Julklapparna började jag handla redan i somras (fast just det gör jag faktiskt varje år, billigare så). Köpte finkläder till barnen billigt på Tradera i god tid. Maten har minutiöst planerats, och inhandlats helgen som gick, så jag ska slippa sätta min fot i stan före jul. Sen måste jag tyvärr in och slåss med massorna i mellandagarna om vi inte ska gå hungriga i nyår, men det går inte att undvika.
Planering. Och lite mer planering. Så väl planerat så man kan bli tårögd för mindre. Tills ikväll när jag upptäckte att skjortan som storebror ska ha på julafton är very very smutsig efter adventsfesten vi var på häromsistens.
Och där sprack den bubblan.

Psycho

På lillasysters golv ligger just nu två dockor utan huvuden. Huvudena ligger bredvid kropparna. En docka ligger strax bredvid, med huvudet vridet så ansiktet är ovanför ryggen istället för bröstet. Ytterligare en docka har avslitna armar, och ett snöre hårt åtdraget runt halsen. De dockor som har alla kroppsdelar i behåll, är nakna.
Borde jag vara orolig?

En vadå, sa ni??

På sajten Allt om barn uppmanas jag att "lägga band på perfektionisten inom mig".
Om jag inte vore så sjuk skulle jag skratta tills jag kissade på mig.

Raskens Ida

Jag undrar när det började. Tiden när jag, sjuk och eländig, ändå skickar iväg maken på den fjärde helgkörningen på raken. När jag har ont i bihålorna så det sprängvärker ända ner i tänderna, söndersnuten så det kommer lika mycket blod som snor när jag snyter mig, febrig och med Ipren upp över ögonbrynen, ändå säger att "klart jag kan ta hand om barnen/storhandla julmaten/slå in klapparna/tvätta/försöka skyffla bort det värsta stöket inomhus/snöröja om det behövs, så åk du och jobba älskling, det här fixar jag!".
När började jag bete mig som en förtryckt statarhustru?
Svaret: När maken startade egen firma året innan lågkonjunkturen exploderade, och därmed hamnade utanför normala samhälleliga skyddsnät. När vi, första gången han vabbade, upptäckte att där min årslön divideras med faktiska arbetsdagar för att få fram dagsersättningen, divideras hans med 365. När det blev ekonomiskt omöjligt för honom att avstå ett jobb han lyckats få. Då förvandlades jag till statarhustru. Fast med aningens bättre och mer välisolerat boende och mat på bordet varje dag, ska tilläggas.
Tilläggas bör också att maken förmodligen lider mer av situationen än jag. Jag får åtminstone värma mig insvept i offerkoftan.

Är man sugen så är man

Vi använder altanen som extra kyl ibland. Idag är det 15 grader kallt. Maken hade kunnat äta sin fredagsöl med sked. Och det var bara en 2,8:a. Var det ens värt besväret?

Självmedicinering

Jag för ner näsan. Drar in. Sniffar till, uppåt. Känner hur effekten sprider sig vidare. Slappnar av, lättad. Då. Blodet forsar, jag får rusa efter papper för att inte bloda ner hela köket.
Rätta mig om jag har fel, men är det inte normalt sett betydligt mer glamorösa preparat än Otrivin Menthol som leder till sköra slemhinnor och näsblod?

När maken samlar poäng

Snön är här. Och välkommen är den. Eftersom jag lägligt nog råkar vara ledig idag, begav sig barnen och jag ut för att inviga snowracer-säsongen. Just när vi gav oss iväg, råkade maken vara hemma för att ställa ifrån sig lastbilen och istället skotta fram pickisen och ge sig iväg i den. Han befann sig alltså ute vid bilen när jag halkade på den glashala blankplogade vägen och flög som en vante mindre än tio meter från huset. Han stod ett stenkast bort när jag dunsade i marken så hela gatan skakade. När jag blev liggande en stund och kände efter om jag fortfarande andades och om jag kunde röra mig själv. När barnen oroligt stod och skrek åt mig att resa mig upp innan en bil kom och körde över mig.
Han påstår bestämt att han inget hörde. Jag påstår bestämt att det kommer dröja innan han får nåt.

Inkonsekvens är också en konsekvens

Jag läser en bok med undertitel "Bli fri från ditt sockerberoende". Samtidigt äter jag en tallrik glass.
Verkar ju bra, det här.

Trots, trots, trots. Och ömhetstörst. Mitt i alltihop.

Lillasyster är inne i sin värsta trotsperiod hittills. Och tro mig, det säger en hel del. Varje kväll måste jag hålla ner henne med så milt våld som möjligt i bilbarnstolen för att kunna spänna fast henne, medan hon skriker, sprattlar, slåss och kämpar för att ta sig ur stolen och springa tillbaka in på dagis. Samma dagis som hon inte alls ville åka till på morgonen. Under tiden sitter storebror i bilstolen bredvid och förmanar mig för att han tycker jag är för hårdhänt mot hans syster. Själv är jag tämligen stolt över att jag bara använder det våld situationen kräver.
När vi sedan kommer hem, ska hon istället inte ur bilen. Så då får jag bända loss henne från bilbältet som hon med all kraft klänger sig fast vid, och bära henne skrikande och sparkande in i huset. Mina lår är täckta av blåmärken efter hennes små stövelbeklädda fötter.
Inne i huset får jag låsa ytterdörren för att hon inte ska öppna och rusa ut. Sedan ligger hon på golvet och skriker och gråter i en timme. Minst. Tar jag i henne, slår hon mig. Då talar jag om att om hon slåss tänker jag gå iväg. Då slår hon mig igen. Jag går in i angränsande rum, Hon skriker hjärtskärande efter mig. Jag går till henne. Hon slåss. Jag går iväg, hon skriker, jag går till henne...ja, ni fattar.
Efter en timme på det viset är hon trött nog att vilja ha välling och stoppas i säng. Jag bär ut henne i köket och sätter henne på bänken medan jag fixar flaskan. Då tittar hon på mig med söndergråtet ansikte och utbrister med skrikhes röst: -Jag vill bli SAAAHAAAMS!
Lilla älsklingen. Det är inte lätt med så starka känslor i en så liten kropp. Och inte helt lätt att vara mamma till ett barn med så starka känslor heller.

Dataproblem

Datorn funkar inte så bra. Den börjar bli gammal och trött. Rätt var det är stänger den ner. Ingen förvarning, inget att göra åt. Pang, så är skärmen svart. Svårt att blogga under de omständigheterna. Trist när skärmen blir svart mitt i ett inlägg. Problemlösning pågår. Jag återkommer.

Andra advent

Klockan är kvart i sju. Lillasyster är trött, och har redan somnat. Storebror och jag sitter i soffan och tittar på Julkalendern. Jag har min arm om honom. Han lutar sig mot mig. Hans huvud mot min axel. Min kind mot hans hår.
Huset ser ut som ett slagfält. Vi har inte fått upp en enda julstjärna eller adventsljusstake. Inte en enda tomte. Men storebror och jag sitter så nära varandra vi kan och tittar på Julkalendern tillsammans. Det räcker.

Vackert

Jag träffade en man idag. Han är gammal, närmare 90, men helt klar i knoppen. Han berättade för mig om när han träffade kvinnan som skulle bli hans hustru och livskamrat. Det var närmare 70 år sedan, men minnet är ännu kristallklart för honom. Han minns än idag vad hon hade på sig, ända ner till färgen på hennes skor och mönstret på hennes klänning. Han minns hur han kände när han fick se henne. Hur de uppvaktade varandra, förälskade sig, gifte sig och fick familj. De är ännu gifta. Lever ännu tillsammans. Hon är nu lite skröplig, med ålderns rätt. Han får göra det mesta. Får ta hand om henne och hemmet. Hon har ibland lite dåligt samvete för det. Då talar han om för henne att så mycket som hon gjort för honom i alla år, så kan han aldrig återgälda det, hur mycket han än gör för henne idag. För så känner han det. Så mycket uppskattar han allt hon gjort genom åren. Allt det säkerligen mycket vardagliga hon gjort. Varje-dag-slitet vi alla kämpar med. Han ser det. Han har alltid sett det. Och han älskar henne för det. Ännu idag lika mycket som då, för snart 70 år sedan. Så mycket att han ännu minns vilka skor hon hade på sig, den där dagen de möttes.
Så vill jag också ha det. Så vill jag att min man ska se på mig, om femtio år. Så vill jag att han ska uppskatta och älska mig, och så vill jag uppskatta och älska honom. Hur klarar man det? Hur tappar man inte bort varandra, i vardagen som kräver så mycket?

Försöka duger

Lillasyster kom och drog i mig när jag försökte få litet sovmorgon klockan halv åtta imorse. Hon verkade på fullt allvar tro att det var ett alternativ att äta glass till frukost. Hade jag trott att det funkat, hade jag bytt glass mot sovmorgon. Lätt. Som läget nu var, blev svaret det mer rimliga nej. Gråt, skrik och tandagnisslan. Men ingen glass.
Någon timme senare skulle vi över till systern/grannen för att äta gemensam frukost. Jag gick till frysen för att ta fram en skiva av lillasysters allergibröd. Hon följde med. Ställde sig framför den vidöppna frysen. Drog in djupt. Utbrast belåtet: -Häl luktal det glass, minsann!

Pepparkakor

Barnen övar inför luciatåget på dagis. Detta infaller nästa fredag. Då råkar jag vara ledig. Fördelen med det är ju att jag slipper dividera med kollegorna om att få flexa ett par timmar. Jag är dock inte säker på att detta överväger nackdelen. Jag måste stiga upp klockan sex en ledig dag. Och jag får inte ens lämna kvar barnen på dagis efteråt för att somna om igen i hemmets trygga vrå. Men det är säkert bra. På nåt sätt.
Iaf, luciasånger övas det på. Och storebror har sin alldeles egna variant av sockerbagaren. Den normala varianten lyder "är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du gå". Storebror har snickrat om den litet, så den numera slutar "är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du två". För, som han säger, pepparkakor blir man ju snäll av.
Denna slutsats, att brott lönar sig, förklarar mycket. Väldigt mycket.

Medicin

Har betalat räkningarna nu. Så om någon söker mig är jag i garaget och rotar runt efter om det möjligen finns någon bortglömd dunk hembränt sedan makens vilda ungkarlsår där nånstans bland all annan ouppackad bråte från ungkarlslyan.
Något dyrare än så har jag inte råd att dränka bekymren i.

Givetjävlavis

Jag brukar som regel inte svära särskilt mycket. Inte här i bloggen iaf, svordomar har en tendens att te sig så mycket värre i skrift än i tal, tycker jag. Men idag är det faktiskt befogat. Maken har nämligen jobbat borta hela helgen, och även sovit borta. Och vad händer då? Lillasyster kommer över vid två på natten med 40 graders feber. På förmiddagen börjar det rinna illaluktande gegg ur hennes ena öra. Och jag själv vaknar flera gånger under natten med kvävningskänslor, och när jag stiger upp på morgonen med en extremt obehaglig känsla av att något rent fysiskt sitter ivägen för luften, visar en koll i spegeln att gomspenen svullnat upp till ca tre gånger sin normala storlek. Maken sover borta, kommer hem ikväll. Givetvjävlavis.
Ingen tid på jourläkarcentralen förrän på eftermiddagen. Såklart.
Lilltösen har öroninflammation. Igen. Trots rören. Min gomspene har under dagen svällt av till att vid läkarbesöket se nästan normal ut. Såklart. Läkaren trodde jag haft något slags allergisk reaktion. Det är bara det att mig veterligt är jag inte allergisk mot något alls. Inte heller vare sig åt, inhalerade eller vidrörde jag något nytt igår. Känns ju bra. Tanken på att jag tydligen när som helst i sömnen, utan att ha en aning om vad ska undvika för att inte riskera något, kan svullna igen helt i mina luftvägar, känns ju rent förbannat bra. Inte.
Så var min första advent, gott folk. Någon som kan bräcka det?

Förrädare

Lillasyster har sin kompis här. Barnen har klätt ut sig till rosaglittrande små prinsessor, och håller som bäst på med att servera varandra kaffe med pippiservisen. Tyvärr är lillasysters rum så genomstökigt att tjejerna knappt kan gå därinne. Jag är med dem, hjälper dem att leta rätt på fevingar och glittriga diadem. Jag pratar med lillasyster om hur stökigt hon har det, att hon måste röja av därinne efter leken. Då säger kompisen att hon inte alls har det så stökigt. Nej, just det, triumferar jag, redo att använda detta som hävkraft för att driva igenom ett ordningsammare lynne hos min lilla stökunge. Då kommer dödsstöten: -För min pappa brukar hjälpa mig att städa varje dag!
Hade hon sagt mamma hade jag sett mig nödgad att slänga ut henne. Som det nu är får hon vara kvar. Nätt och jämnt.

Morgontrött

Det har varit litet mycket om nätterna nu. Lillasyster har kissat på sig varje natt, tills alla sängskydd var i tvätten (nej, jag tvättar inte varje dag) och hon därmed fick återgå till blöja igår kväll. Så inatt vaknade hon istället för att blöjan var full, och hon ville gå på toa istället. Sedan ville hon ha flaska. Sedan ville hon somna på min arm. Sedan vaknade hon när jag måste dra åt mig armen för att det gjorde för ont att ligga blickstilla längre. Sedan grät hon för att hon inte fick ligga på min arm. Sedan tappade hon flaskan på mitt ansikte. Tom. Man får vara tacksam för det lilla. Efter två timmar somnade hon till sist om. Och sedan var det dags att gå upp en millisekund senare. Då sov hon som en klubbad sälunge. Ibland är det litet svårare att älska henne än annars. Men bara litet. Väcka henne gick inte. Gick INTE. Omöjligt. Jag höll på i en halvtimme. Klappade, ruskade, pratade. Lyfte upp. Bar ut i soffan, tände ljuset, satte på tv:n. Nada. Medvetslös unge. Men ingen feber, ingen hosta, ingen snuva. Kan man vabba för att ungen sovit dåligt och är trött? Man ska ju gå på allmäntillståndet säger de lärde. Och medvetslös är generellt inget bra allmäntillstånd. Inte på dagis iaf.
Till sist valde jag en utväg som jag hittills under en fyra år lång karriär som dagisförälder aldrig behövt ta till: jag svepte in ungen i en filt, bar ut henne till bilen och levererade henne till dagis iklädd pyjamas och med dagens kläder i en påse. Och med nogsamma instruktioner att ringa efter mig vid minsta misstanke om sjukdom när hon vaknat till. Det gick bra. Hon piggade på sig och har haft det bra. Men nästa gång vabbar jag nog hellre.
Och nu undrar jag bara: Jag var minst lika trött som lillasyster. Men mig var det minsann ingen som varsamt svepte in i en mjuk och skön filt. Mig var det ingen som bar ut till bilen. Jag fick inte ligga på en bekväm soffa och morna mig. Det är det jag alltid har sagt. Livet är orättvist.
För övrigt kan vi konstatera att om man sover tillräckligt lite blir det anmärkningsvärt ointressant att gå ner i vikt. Sockerkicken är direkt livsnödvändig under dessa omständigheter. Det finns alltså alltid något gott i varje situation.

Godnatt

Lillasyster har varit makalöst svårnattad ikväll. Sådär så man slits mellan en önskan att rymma hemifrån och en önskan att sätta ut ungen på Blocket. Till sist somnade hon, i mitten av föräldrasängen. Jag kom in en liten stund senare. Satte mig bredvid henne. Strök henne över kinden. Hon slog upp ögonen. Sträckte upp sina små armar. Slog dem om min hals. Drog ner mitt huvud mot sitt. Höll om, nära intill. Sedan släppte hon lika fort igen, och somnade omedelbart om.
Kvar satt jag. Med ett hjärta som svämmar över.

Fyraårskoll

Lillasyster fyller inte fyra förrän i januari. Hon har flera talfel, men eftersom hon pratar mycket och gärna, och gör sig förstådd utan problem, har jag inte oroat mig. Mest har jag tyckt att det är lite gulligt. För någon vecka sedan hade jag utvecklingssamtal på dagis, och hennes ansvarspedagog lyfte att hon tycker att lillasyster har lite väl många talfel för sin ålder. Nu råkar jag ju själv jobba på bvc. Med en känsla av "skomakarens barn" tog jag upp det med min kollega, som har hand om mina barn. Hon föreslog en tidigarelagd fyraårsbedömning. Sagt och gjort, idag satte vi oss i bilen och åkte til bvc, lillasyster och jag. För att blända omgivningen med vilket exemplariskt extraordinärt A-barn just jag råkar ha. När jag lade upp den planen missade jag att ta en liten detalj med i beräkningen: lillasyster själv. För hon tycker det är så himla kul med alla former av besök på vårdcentral, tandläkare eller sjukhus, och besök på mammas jobb i synnerhet, att hon gick alldeles upp i varv. De stiliga, noggrant ritade mästerverk till gubbar hon skapar hemma försvann till förmån för något en ettåring hade kunnat åstadkomma. Den koncentration hon visar när hon pysslar hemma, försvann och kvar blev en liten tjej som i rena glädjefnatten över utflykten ålade runt så på stolen att hon nästan trillade av den.
Det blev inte den bländande uppvisning jag hade tänkt mig. Men det blev en remiss till logopeden.

Första förälskelsen

Storebror är kär i sin mamma. Frågar man honom vem han ska gifta sig med, så svarar han ofelbart att han bara ska gifta sig med mig, och aldrig flytta hemifrån. Den senare delen av det uttalandet sympatiserar jag helhjärtat med.
Lillasyster däremot, är av annat och självständigare virke. Hon är kär. Idag pratade vi om hur hon och storebror ska bli stora en gång. Att de kommer flytta hemifrån. Och att hon då kommer hitta en kille eller tjej att bli kär i, bo ihop med och få egna barn med. Lillasyster har sina preferenser helt klara för sig: -Jag ska ha en sej!
Inte nog med det, hon vet också vilken tjej hon ska ha. Hon ska ha den allra käraste dagiskompisen, som dessutom lystrar till samma vackra namn som hon själv. I lillasysters ögon hör dessa små damer ihop för livet för evigt och alltid, amen.
Och inte mig emot. För mig vore det ett drömscenario att ha barn som finner kärleken i samma by där de redan bor, med föräldrar som vi redan känner och gillar, och att de då kanske också väljer att stanna här. Nära mamma. Kan inte bli bättre. Och litet lite undrar jag också: är detta ett utslag av den förälskelse som en nära vänskap alltid innebär, eller är det ett utslag av det man ibland ser i intervjuer med homosexuella personer, där de säger att de alltid vetat, ända från tidigaste barndom, vilken läggning de har?
Den som lever får se. Jag är nöjd bara jag får behålla en nära relation med mina barn även när de är vuxna.

Tacksamhet

Storbror har klagat bittert över sina dagisdagar. Tydligen är det bara han och lillasyster i hela världen som är där hela långa arbetsdagar. Det är bara de i hela världen som aldrig blir hämtade mitt på dagen. Vilket är lögn. Det blir de visst det. Det enda de behöver göra är att spy på valfritt dagisgolv.
Hursomhelst, som den golvmatta till mor jag är, föll jag till föga inför klagolåten och ringde barnens morfar och mormor och dealade med dem att de skulle hämta barnen tidigt idag. Barnen var så tacksamma så. Faktiskt var lillasyster så tacksam att hon klättrade upp på matbordet mitt i middagen och skrikande klängde sig fast i mitt knä medan jag försökte äta. Och storebror var så alldeles oerhört tacksam att han ylade som en skadskjuten hyena över att jag tog bort kojan han så omtänksamt byggt åt mig i vardagsrummet med hjälp av det mesta av den numera inte längre så rena nytvättade tvätten. Och gemensamt uttryckte de sin oändliga tacksamhet över sin omtänksamma mor genom att bråka sig hela vägen till sängs.
Och därför är nu också jag mycket tacksam. Över att alla i huset fortfarande lever och jag inte sitter i ett madrasserat rum. Det är rart med barn.

Kvinnor och kroppar

Expressen rapporterar idag om en studie som visar att kvinnor i genomsnitt tänker negativa tankar om sin kropp 36 gånger om dagen. Och då vill jag bara säga att det finns uppenbarligen en hel massa kvinnor där ute som knappt reflekterar över sina kroppar. För om det är snittet, så tänker jag helt uppenbart både mina egna och minst femton kvinnors tankar till. De lata slynorna.

Liten eller stor

Det börjar bli dags för storebror att ta lite eget ansvar, tycker jag och hans far. Ikväll blev det en alldeles naturlig öppning att prata med honom om det, eftersom det lego jag upprepade gånger bett honom hålla på en hörna av golvet, var spritt över hela golvet, och jag trampade sönder en lastbilsskopa på väg till garderoben. När storebror gråtit färdigt över det, satte vi oss ner och pratade om hur han måste hålla bättre ordning. Hur han inte hittar sina Indiana Jones-legogubbar, hur han sprider sina kläder över hela huset och sedan inte har några pyjamasbyxor att sova i, hur han lägger papper han är rädd om på golvet och sedan får fula fotavtryck på dem. Och att det inte är vårt jobb att städa efter honom och hålla ordning på hans leksaker. Vi kom överens om att jag ska markera med färgad tejp på golvet var gränserna för hans legohörna går, och att maken ska sätta upp en vägglampa lågt i det hörnet så han ser att bygga där. Jag pratade om att han från och med nu ska ha som jobb att ta ansvar för att hans kläder hamnar där de ska, i tvättkorgen eller över stolsryggen eller sängen, så han har dem när han behöver dem. Att han ska komma ihåg gympapåsen själv på tisdagarna.
Storebror tyckte allt det här kändes jobbigt, han vill hellre fortsätta ha full service och total curling. Han ifrågasatte varför han ska behöva ta ansvar själv. -För att du börjar bli stor nu, svarade jag.
Storebror begrundade detta en stund. Hittade lösningen på sitt dilemma. Lyste upp. Utbrast: -Nehej! För du har sagt att du vill att jag alltid ska vara din lilla bebis!
Jag kan inte vinna mot det barnet.

Det var rätta ordet

Jag är ledig en enda dag den här veckan. Idag. Så idag skulle det naturligtvis veckohandlas. Det skulle has kvalitetstid med de älskade grynen, och det skulle tvättas och städas och sorteras.
Alltså vaknade jag idag med en alldeles sällsynt sprängande huvudvärk, även för mig som alltid har huvud-axel- och nackvärk.
Alltså har inget alls blivit gjort idag. I all synnerhet som jag klamrade mig fast vid hoppet att jag skulle fixa att göra något när maken kom hem, och han sedan ringde och talade om att han fått en körning och inte kommer hem förrän mycket sent ikväll. Det gick utför efter det. Efter det åkte barnen och jag och handlade godis. Vi kan alltså konstatera att det är viktigare för mig att missbruka socker för att ta mig igenom en hel dag ensam med de barn jag själv valt att sätta till världen, än att slippa värken i foten. Jag föredrar att inte tänka på vad det säger om mig.
Frampå eftermiddagen lade jag mig för att vila en stund. Detta satte givetvis igång barnens larmsystem med blåljus och sirener, och de övergav omedelbart allt de hade för händer för att istället söka upp mig och se till att vilan blev så minimal som möjligt. Lillasyster klättrade upp på mig, där jag låg på sidan i sängen. Hon satte sig grensle över mina nedersta revben, och innan hon började hoppa upp och ner på dem med en frenesi som hart när bröt av dem, utbrast hon glatt: -Nu äl det dags att lida!
Hennes talfel har aldrig varit mer adekvat.

It´s not a pretty sight

Man bör inte gå direkt från soffan där man ätit upp det mesta av barnens fredagsmysostbågar och ut i badrummet. Man bör undvika det.
I badrummet finns det nämligen en spegel.

När maken är billig

För det mesta älskar jag min man. Ibland är han dock billig. Väldigt billig. Imorse till exempel. Igår kväll meddelade han att han måste vara i stan med lastbilen klockan sju idag, så jag måste lämna på dagis. Fine by me. Min väckarklocka är ställd på halv sex, sedan ligger jag och drar mig en kvart innan jag går upp. Oftast blir kvarten en halvtimme. Det är då jag har anledning att vara tacksam över att vi har flexklocka på jobbet. Idag blev kvarten en halvtimme. Då låg maken fortfarande och trynade. Jag knuffade rart och kärleksfullt till honom i ryggen och väste åt honom att han måste gå upp. Det gjorde han, suckande och pustande. Själv åt jag frukost, och gick sedan för att väcka barnen, som inte alls ville bli väckta. Tio i stod jag och barnen i hallen och skulle till att kränga på oss ytterkläderna för att med andan i halsen försent åka till dagis. Då satt maken och åt frukost. Irriterad frågade jag om han inte skulle vara i stan sju? Jodå, svarade han, men klockan är bara tio i sex. VADÅ, sa jag??? Det visade sig att samtliga klockor i huset, UTOM min väckarklocka var tio i sex. Min klocka var tio i sju. Någon har alltså ställt fram min väckarklocka med en hel timme. Jag misstänker någon mycket liten med pilliga fingrar och mycket bus i kroppen. Även om hon förnekar det. Vilket hon gör klokt i.
MEN - den springande punkten är denna: Maken VISSTE hela tiden vad klockan var! Han VISSTE att jag gick upp en hel jäkla timme för tidigt! Och han sa ingenting!
Maken är mycket mycket billig idag.

En orättvis värld

Vi ska börja vaccinera bvc-barnen denna vecka. Det blir nog kul. Om alla kommer handlar det om ca 500 barn som ska vaccineras på tre dagar, tre timmar per dag. Blir nog inte hysteriskt alls. Vi förväntas vaccinera 20-40 barn per timme och sköterska. Och eftersom alla vet att barn inte behöver ha tid på sig att göra läskiga saker som gör ont, så är det säkert en realistisk förväntning. Eller nåt.
Nu har landstinget i sin oändliga vishet behagat skicka ut kallelser till tisdag, onsdag, torsdag och söndag. Fast i själva verket ska vaccinationerna inte starta förrän onsdagen. Det kom alltså föräldrar med sina barn idag. De förväntade sig att få barnen vaccinerade. En inte helt ologisk förväntan, kan tyckas. Men så blev det alltså inte. Alla accepterade inte detta stillatigande. Alla förstod inte att vi som jobbar ute på fältet inte har ett smack med planerandet att göra. En pappa tyckte det var en bra idé att skälla ut min kollega för att hans barn inte fick sin spruta idag. Han påstod med bestämdhet att han minsann förlorat tusen kronor på att ta ledigt för detta. Nu är det ju så att man har rätt att vabba för alla besök på bvc, tandläkare, läkare etc som barnen ska på. Och då får man 80% av lönen. Personligen tycker jag att om man förlorar tusen kronor på att vabba en halv dag, då har man sannolikt så vansinnigt hög lön att den tusenlappen motsvarar en femma i min plånbok. Jag har svårt att fälla några tårar över det.
Jag berättade detta vid matbordet därhemma. Storebror blev upprörd:
-Förlorade han TUSEN kronor?? KAN man förlora så mycket pengar?
Jag: -Ja, det kan man, Om man är sjuk t ex, då förlorar man tusen kronor första dagen.
Storebror, mycket upprört: -Men det är ju orättvist! Om man har jobbat och jobbat och äntligen tjänat tusen kronor, då ska man inte förlora dem bara för att man blir sjuk! Det kan man ju inte hjälpa! Det är orättvist!
Japp. Det tycker jag också. Det är därför vi numera pratar om sjuknärvaro på jobbet. Undras just hur mycket samhället förlorar på den smittspridning som blir följden av det? Undras just hur mycket av vinsten med karensen som blir kvar, när priset för sjuknärvaron räknats av?

Men, i dessa vaccinationstider, vi tar det igen:
Man har rätt att ta ut VAB för alla besök till bvc, sjukvården, tandläkare etc som barnen ska till. Man har alltså rätt att ta VAB när barnen ska influensavaccineras.

Sabotör

Idag kom min födelsedagspresent från vännen P. Väldigt trevligt, jag älskar att få paket, och särskilt när man får paket i brevlådan. Jag fick boken Ketchupmamman. Eftersom hennes blogg råkar vara en av mina absoluta favoriter blev jag väldigt glad. Tack, P! Jag ringer och tackar in person i veckan, när mitt liv är så lugnt att jag kan hålla i en telefon i fem minuter utan att ha ett barn i byxbenet eller diska samtidigt.
Paketet innehöll även en chokladkaka. Jag öppnade paketet direkt jag kom hem från jobb. När jag var väldigt trött. Och innan jag hade ätit middag.
Så nu håller jag P personligt ansvarig för min misslyckade viktnedgång den här veckan. Förmodligen resten av året. Eller möjligen resten av livet. Det känns klart bättre än att behöva ta ansvar själv för mina misslyckanden.
Men barnen fick faktiskt vara med och dela. En ruta var. Av en tvåhundragramskaka. Maken fick minsann en hel rad. Jag är en god och generös mor och maka.

Stanna tiden

Mina barn är väldigt fysiska. De vill vara nära, nära. Sova på armen, sitta i knät, hålla handen. Närhetstörstande. Kärleksfulla. Men storebror pussas inte längre på munnen. Där lillasyster plutar med läpparna och ger en puss, erbjuder han kinden. Jag får så gärna pussa honom. Men inte på munnen. Jag minns inte ens när han slutade med det, men det var länge sedan. År sedan, ett eller flera, det minns jag inte.
Ännu håller han handen offentligt. Ännu kramas han inför sina kompisar. Ännu sitter han i knät vem som än ser på. Ännu är han inte rädd att visa att han älskar sin mamma, oavsett sällskap och sammanhang. Men han pussas inte längre på munnen.
Snart är mina barn stora. Tiden springer ifrån mig. Hur gör man för att stanna den?

Priset man betalar

Jag var på tjejfest igår kväll. Kom hem halv ett, somnade kanske en timme senare. Spik nykter, jag körde bil. Idag har jag sovit till kvart över nio, och sovit middag en timme på dagen. Ändå har jag varit så trött att jag knappt kunnat gå rak. Blivit rasande på barnen för minsta lilla. Inte haft tålamod med dem, inte engagerat mig i dem. Bara velat vara ifred.
Jag hade vansinnigt roligt igår kväll. Men priset är högre än jag förstod att det skulle bli. Högre än rimligt. Och det har inte bara betalats av mig, utan också av mina oskyldiga barn. Jag hade roligt. Men jag är inte alls säker på att det var värt det.

Domedagsprofetia

Storebror ställer sig upp på sin stol. Klättrar vidare upp på matbordet. Ställer sig så rak och lång han kan. Sträcker på sig. Ropar: -Titta mamma, jag är hög!
Just det ligger annars ganska högt upp på listan över sådant en mor aldrig vill höra av eller om sitt barn.

God morgon, söte far!

Maken sover i storebrors säng, dit han flydde vid fyratiden då storebror kom in till oss. Lillasyster vaknar vid sjutiden. Knallar in till maken. Petar till honom. Säger klart och tydligt, med bestämdhet i rösten: -Upp med dig, din latmask! Jag är kissnödig.
Det är så härligt med barn.

Städtips

Sajten Allt om barn bjuder helt vänligt på städtips för trötta föräldrar. Där står bland annat att man ska damma för ett allergifritt hem. Sedan ska man också ha för vana att skölja ur kökstrasan, och därefter mikra den i två minuter, för att hålla den fräsch. Vidare ska man desinficera kök och badrum varje dag. Japp. VARJE dag står det.
Man ska alltså underlätta sin trötta tillvaro genom att a) i syfte att allergisanera damma sig utmattad, trots att forskningen klart visat att det i själva verket inte finns något samband mellan damm och utvecklingen av allergi (det är givetvis en helt annan sak om man redan är allergisk). Samt b) lägga energi och tid varje dag på att desinficera hemmet, vilket man istället tror är en orsak till allergier (om man är en anhängare av renteorin, vilket jag råkar vara).
För övrigt har jag svårt att tro att jag skulle bli mindre trött av att fara runt med desinfektion och trasa i kök och badrum vareviga dag. Det kan förstås vara så att jag bara är negativ och lat. Men jag tror inte det.

En god mor

Hela den senaste veckan har vi spelat spel med barnen. Varje kväll, efter att vi plockat undan middagen, har maken och jag satt oss vid köksbordet med barnen och spelat. Och jag, som normalt sett avskyr att spela spel, har tyckt det är urmysigt. Ingen har bråkat (eller bara litet, och det räknas som inget i vår bråkiga familj), ingen har brutit ihop i tårar över att förlora, och ingen vuxen har tappat tålamodet. Jag känner mig som en sådan god mor.
Och så är jag litet förskräckt över hur litet jag tydligen tycker att det krävs för att vara det.

Ansvarsfördelning

Maken har gått och lagt sig. Jag är också på väg. Då ser jag en gråsugga som krälar utmed golvlisten i hallen. Maken tillkallas. Han kommer. När han får se problemet protesterar han: -Jamen, det är ju spindlar du är rädd för, det där är ju en gråsugga, varför måste jag kliva upp bara för den?
Herregud. Vi har varit tillsammans i fem år nu. Han har tydligen fortfarande inte fattat hur gränserna dras. Äckligt, illaluktande eller bara allmänt obehagligt = hans jobb. Mysigt, gosigt och trevligt = mitt jobb.
Det är väldigt viktigt att ha en klar och tydlig ansvarsfördelning, och att sedan hålla sig till den. Som han håller på skulle man kunna tro att han inte fattat befälsordningen heller. Det skulle iofs förklara mycket.

Sova gott

Jag vaknade klockan fyra imorse. Med högra armen helt bortdomnad. På den låg storebror och sov djupt. Jag har ingen som helst aning om hur eller när han kom dit. Jag tror att jag har sovit ganska gott inatt.

Får man rymma ett tag? Några år eller så?

Lillasyster är tre och ett halvt, lite drygt. Storebror är fem och ett halvt, men tidig i utvecklingen. Vi har alltså en treårstrotsare och en storebror mitt i lilla tonåren här hemma. Lovely.
Storebror skrattar oss rätt upp i ansiktet så fort vi säger något, och säger man att han inte får något, blir svaret ofelbart "Joho, det får jag visst" alternativt "då gör jag det ändå!" eller möjligen "då tänker jag slå dig om inte jag får som jag vill". Inte för att han sedan gör det, han vet bättre än så, men han kan inte låta bli att säga det ändå. Till sist blir vi arga, och då gråter han.
Lillasyster å sin sida, får en treårings alla raseriutbrott. Och sedan får hon alla de raseriutbrott som byns övriga treåringar skulle ha fått också, av bara farten liksom. Måste vara kolugnt i alla andra barnfamiljer. För det är vi som fått dem, allihop. Utbrotten alltså. Och hon nöjer sig inte med att säga att hon ska slå. Hon slår. Och sparkar. Och far runt på golvet. Tills hon råkar slå sig själv, eller sparka på något hårt, eller dunka sitt eget huvud i golvet när hon slänger sig. Och då gråter hon också. Samtidigt som hon skriker, för hon är ju fortfarande arg.
Lovely. Räknas det som försummelse om man flyttar utomlands? Bara tills de lugnat sig lite? En tio-femton år, max?

Prioriteringar

Jag har ont i en fot. Accelererande ont, under en längre tid. Vissa dagar kan jag knappt gå på foten, vissa nätter är det svårt att sova för att den gör ont. Förra veckan gick jag till doktorn. Han talade om att jag är lite plattfotad, och att detta ger en snedbelastning i foten, vilket i sin tur ger en liten vridning i lederna i mellanfotens ben, vilket ger belastningssmärta. Eftersom plattfothet är medfödd, även om jag aldrig känt till den, frågade jag varför jag först nu får problem. Han svarade med en motfråga: -Har du gått upp i vikt på sistone?
Och det har jag ju. De senaste åren har jag gått upp ca 5-6 kilo per år, vilket i dagsläget resulterat i en sammanlagd övervikt på 24 kilo.
Han skrev remiss på skoinlägg. Idag ringde jag för att boka en tid. Och blev upplyst om att de enda diagnoserna som är berättigade till landstingssubventionerade inlägg är diabetes och neurologiska sjukdomar. För mig kommer de kosta FRÅN 1700 kronor. Sannolikt mer.
Det blir inga inlägg. Jag får ha ont tills jag gått ner i vikt. Jag får försöka vara så strikt jag orkar vara med det istället.
Men det får mig att tänka. Förvisso är det mitt eget fel att jag har ont. Ingen har tvingat mig att äta mig fet. Ingen har förbjudit mig att röra på mig. Klart jag är ansvarig själv! Min fetmarelaterade smärta är mitt eget fel. Men detsamma gäller dem som lider av fetmarelaterad diabetes. Hjärtproblem och högt blodtryck orsakat av fetma. Smärtande leder i höfter och knän på grund av hög belastning för att personen är överviktig. Astmatiker som får förvärrade besvär därför att deras fetma påverkar deras lungor och luftvägar. Listan kan göras lång. Den som äter sig till en diabetes får insulin på högkostnadsskydd och gratis nålar och blodsockermätare. Den som sabbar sina knän får en operation. Den som äter sig till en hjärtinfarkt får sjukhusvård och uppföljning med diverse undersökningar och behandlingar. Många feta får landstingsfinansierade magsäcksoperationer.
Och jag säger inte att det är fel. Tvärtom, jag tycker det är självklart och rätt, är man sjuk så ska man inte skuldbeläggas, man ska få hjälp och stöd. Givetvis. Men alla de jag nu räknat upp har ändå en sak gemensam med mig: De har själva ätit sig till sin fetma. De har själva valt att ha felaktiga matvanor och motionera för lite. Precis som jag. Ändå får de hjälp, medan jag får betala själv eller ha ont. Varför ska just jag skylla mig själv, betala själv?

Katter till salu

I vårt hus finns det en dubbelsäng. Två enkelsängar. En biabädd till hunden, med fuskfårskinn i. Den står ofta tom. En mjukbädd till hunden i sovrummet, som också ofta står tom. En fåtölj. En soffa. En stor, tresitssoffa med schäslong. I ena hörnet ligger en hög med rentvätt.
Gissa var kattkräken väljer att ligga och sova?

Win-win

Jag satt och parade strumpor framför tv:n ikväll. Suckade djupt. Muttrade nåt om att "tänk om det bara fanns självhop-parande strumpor". Maken tittade på mig. Flinade lite. Sa -Det tar jag som en utmaning!
Jag tittade tillbaka. Utbrast från själ och hjärta: -Älskling. Om du lyckas uppfinna magiska självparande strumpor, så...så....så ska du aldrig mer behöva vika tvätt i hela ditt liv!
Med tanke på hur sällan han gör det redan idag, så kan jag inte förlora.

Så vet man

Om man ringer någon man inte pratat med på ett tag, utan att veta att hon är gravid. Om man hör direkt att hon låter alldeles förfärligt eländig. Om man då frågar hur det är fatt, och om man då inte får svaret "jo, jag är gravid och mår så vansinnigt illa och spyr hela tiden". Om man inte får det svaret, utan istället får höra "jo, jag är gravid och jag har hyperemesis". Då kan man tryggt förutsätta att vederbörande är sjuksköterska.

Trotsmonstrens trotsmonster

Idag blev jag uppringd på jobb. Av lillasysters förskollärare. Hon hade en längre stund slitit med att få lillasyster att acceptera att en sommarscarf på huvudet inte duger så här års, utan att det är mössa som gäller. Till sist ringde hon mig. Så jag fick sätta ner foten, per telefon. Vilket anmärkningsvärt nog fungerade avsevärt bättre än samma manöver när vi är öga mot öga.
Jag är sliten mellan å ena sidan en viss irritation över att en erfaren, luttrad förskollärare inte ska kunna få på en treåring hennes mössa utan att behöva ringa sagda treårings mamma på hennes jobb för att få hjälp. Å andra sidan en viss beundran inför mitt envetna barn. Och också en inte så liten känsla av lättnad. Det är inte vi som är misslyckade, usla föräldrar. Inte ens yrkesfolk klarar av lillasyster när hon är på det humöret.
Mitt envetna, häftiga, urjobbiga, extraordinära extra-allt-barn. Det finns ingen som hon. Coolt.

Inte den vassaste kniven i lådan

Idag är andra dagen på arbetsterapeutens chocka-kroppen-till-god-sömn-plan. Jag bad just hunden gå och öppna dörren för att släppa in den jamande katten.
Det går bra det här.

Bättre?

Vi sitter i bilen, på väg hem från svärfars 70-årskalas. Det är skymning, och vi pratar om att det är den tiden viltet är ute och rör på sig. Jag förklarar att vilda djur kan man inte ta till veterinären som vi gjorde med hunden när hon var sjuk, utan om ett vilt djur blir skadat måste man avliva det för att det inte ska lida. Jag berättar om den gång mormor måste avliva ett rådjur själv, när hon hade kört på det och det skulle ta jättelång tid för jägaren att komma.
Storebror lyser upp: -Ja! Och sedan mådde det bättre!
Han hejdar sig ett ögonblick. Tänker efter. Lägger till: -Fast det levde ju inte längre. Men det mådde bättre!

På allmän begäran!

Eller, ja, åtminstone på EN begäran...Här har du, Pia! Långt om länge, den kopia på vår livräddande sexveckorsmatsedel jag lovat dig.
Hänvisningarna syftar på de kokböcker jag använder, står det pärmen så betyder det den pärm där jag klistrat in urklippta recept. Många av dem kommer ur Arlas recepthäften, så de kan finnas på deras hemsida. Står ingen hänvisning alls, lagar jag på fri hand.


MATSEDEL

VECKA 1:
Måndag: Köttfärsbiff med bacon & senapssås
Tisdag: Kyckling med couscous sweet chili - pärmen
Onsdag: Fisk i äggsås
Torsdag: Mustig falukorvsgryta pärmen
Fredag: Köttfärsbiffar med ädelost pärmen
Lördag: Biff
Söndag: Kycklingwok med cashewnötter pärmen

VECKA 2:
Måndag: Köttfärssoppa pärmen
Tisdag: Fiskbiff med baconsmak 100 rätter på 20 min, sid 74
Onsdag: Kycklinggratäng med fetaost 100 grytor & gratänger, sid 100
Torsdag: Korvgryta med bacon & svamp 100 grytor & gratänger, sid 48
Fredag: Köttfärsbiffar med svampsås
Lördag: Revbensspjäll
Söndag: Coq au vin 100 grytor & gratänger, sid 66

VECKA 3:
Måndag: Nyttiga biffar pärmen
Tisdag: Baconlindad kycklingfilé
Onsdag: Hummerfisk pärmen
Torsdag: Texmexgryta med korv 100 rätter på 20 min, sid 18
Fredag: Solrosbiffar med röd pesto 100 rätter på 20 min, sid 67
Lördag: Basilikafilé pärmen
Söndag: Chilikyckling med ädelostsås Kyckling på fredag, sid 49

VECKA 4:
Måndag: Hot westernpanna pärmen
Tisdag: Hawaiikyckling pärmen
Onsdag: Kaviarfisk pärmen
Torsdag: Ugnsfalukorv
Fredag: Indiska köttbullar pärmen
Lördag: Biff
Söndag: Flygande Jacob

VECKA 5:
Måndag: Biffar med grekisk wok 100 rätter på 20 min, sid 20
Tisdag: Kycklingklubbor
Onsdag: Fiskgratäng
Torsdag: Korvgryta 100 rätter på 20 min, sid 23
Fredag: Pannbiff med lök
Lördag: Fläskfilé i ädel sås 100 grytor & gratänger, sid 20
Söndag: Honungskyckling med ljummen potatis Kyckling på fredag, sid 65

VECKA 6:
Måndag: Köttfärslimpa
Tisdag: Kyckling med rosépeppar
Onsdag: Stekt lax
Torsdag: Chiligryta pärmen
Fredag: Tacos
Lördag: Kotletter med ädelosttäcke på risbädd
Söndag: Hemmagjord pizza