När jag bestämde mig för att det var dags för mig att försöka bli mamma, var jag ensamstående. Detta var inte självvalt. Jag ville, som de flesta andra, helst ha någon att bli gravid med, och dela både upplevelsen och barnet med. Men dittills hade inte denne någon dykt upp. Man kan möjligen säga att det var självvalt i den meningen att jag var ganska kräsen. Kunde jag inte få rätt man, så var jag hellre utan helt. Men jag var däremot inte villig att leva utan barn för den skull. För en kvinna utan man, som vill ha barn, finns två alternativ: antingen adopterar man eller så vänder man sig till en klinik för att få hjälp med konstgjord befruktning. Jag funderade på adoption. Men kom fram till att jag hellre ville bära och föda ett eget, biologiskt barn. Delvis för att få uppleva hela den grejen. Graviditet, amning. Kanske inte nödvändigtvis förlossningen, men hey, man kan inte få allt. Delvis också för att adoptionsprocessen är så lång, dyr och krånglig.
Jag valde alltså en klinik i Danmark. Och efter fem försök på lika många månader, kom min lille son. Högt älskad, hett efterlängtad, så planerad och välkommen ett litet barn bara kan bli. Och sedan ville ödet att bara ett halvår senare blev jag tillsammans med mannen i mitt liv. Mannen jag nu är gift med. Mannen som blev pappa till min son, och som också senare var med och skapade ytterligare ett barn, vår vackra lilla dotter.
Och här kommer det märkliga in: enligt svensk lagstiftning blev jag en bättre förälder när jag träffade min man. Enligt svensk lagstiftning skulle min son inte få finnas. För svensk lag säger att ensamstående kvinnor inte får bli gravida med konstgjord befruktning. För att få den hjälpen måste man ha en man. Eller en lesbisk partner, så långt har lagstiftningen ändå hunnit. Så enligt svensk lag var jag en icke önskvärd, inte tillräckligt bra mamma det halvår jag var ensam med min son. Så fort maken flyttade in, blev jag en bra, godkänd mamma. Och, ja, visst blev livet lättare med två vuxna i huset. Vi stöttar och avlastar varandra, så ja, lättare är det. Men det blev också mindre tid för min son. När det bara var han och jag, låg allt mitt fokus på honom. Nu får han stå tillbaka en hel del. Är det enbart bra? Kan det kanske vara så att det fanns fördelar såväl som nackdelar med att bara vara mamma och barn i en familj?
Det som gör saken ännu mycket märkligare är detta: svensk lag säger att en ensam kvinna visst duger som förälder. Men endast om hon adopterar. Jag hade alltså gärna fått adoptera ett barn. Men jag fick inte bära och föda ett eget biologiskt barn. Det finns forskning som visar att adopterade barn ofta mår sämre än barn födda i landet. De kan uppleva sig rotlösa, tagna ur sitt sammanhang. De kan känna sig bortvalda, bortstötta. Inte alla. Men fler än de som fötts i det land de bor i. Det finns forskning på barn födda av ensamstående mödrar via konstgjord befruktning också. Den visar att dessa barn inte mår sämre än andra barn i samhället. Inte bättre. Men heller inte sämre. De barnen har aldrig blivit bortvalda. De har tvärtom blivit så valda som barn bara kan bli.
Med den kunskapen skulle man kunna tänka att det kanske borde vara så att om det är några barn som kan behöva två föräldrar som stöd, så är det adoptivbarn. Ändå hade jag fått adoptera ensam. Men min son, den son som var så efterlängtad, så planerad, så vald, han borde enligt svensk lag inte finnas. Märkligt, som ett dåligt skämt eller svart saga. Men alldeles alldeles sant.
För den som vill veta mer, eller kanske funderar på att själv bli mamma ensam, läs på www.femmis.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar